En pudel - 30 år senare

Den 28 nov, 1979 kraschade ett Air New Zealand plan in i Mt Erebus på Antarktis under en spektakulär sightseeingflygning. NZs största flygplanskatastrof var ett faktum, 257 döda. Den haveriutredning som följde kantades av lögner, ’cover-ups’ och en överhuvudtaget mycket usel hantering av människor och fakta. Ingen tar ansvar…

NZ 901 var en 11 timmars partyflygning, t.o.r Auckland via Antarktis, en unik reseupplevelse och ett statusuppdrag för erfarna piloter. Olyckans orsak var ett antal fel och brister som uppdagats över åren, men i princip matades fel koordinater in i systemet, så istället för att planet flög i kringelkrokar över havet vid sidan av Ross halvön och mäktiga Mt Erebus, 3794m, så höll det en rak kollisionskurs. Sikten var dålig (sk white-out) och piloterna fattade nog ingenting när de i 480km/h smällde in i berget på 610m höjd. Plan och människor slogs i småbitar och spriddes över ett enormt område. Men planets stjärtfena – med ANZs logga, en koru, låg fullt synlig i snö och is, bilden är stark, alla här vet betydelsen. Att jämföra med Estonias bogvisir.
Men nu, dags för en pudel och syndernas förlåtelse - för några veckor sedan kom ANZ ut med en offentlig ursäkt både för olyckan och för sin hantering av denna tragedi – 30 år senare!! ANZ ville högtidlighålla 30-årsdagen med att flyga anhöriga till Antarktis för en minneshögtid, vilket har nu skett.

Vi som först nu läser om detta inser att mycket smärta drabbat individer och nationen i jakten på sanningen – vad hände egentligen? Förhoppningsvis blir vi klokare med åren?

1:a adventshelg: TV och Maskerad

En helg har ånyo passerat, fullt schema som vanligt. I fredags morse cyklade Mats för första gången till jobbet, mitt hemmafruliv tog en ny vändning - fri tillgång till bil, vad annat göra än att åka till shoppingcenter, utforska affärer och helghandla!?
Fredag eftermiddag blev det bad och sol på stranden igen, bäst passa på när solen skiner. Middag i trädgården, mera sparris och jordgubbar. Dessutom lyckades vi inhandla en billig tjockTV på TradeMe som vi hämtade lördag förmiddag. Tur att vi har stor bil, en 34’’ med underskåp är jättetung och stor! Men vi lyckades med förenade krafter baxa upp den till vardagsrummet och den fungerar!

I lördags kväll var det 20-årsjubileumsfest på Svenska föreningen. Ett par timmar innan insåg vi att det var maskerad! Hoppsan, stressnivå hög – vad finns i garderoben? Full mundering för Vasaloppet naturligtvis! Iklädda pjäxor, skidor, stavar och nummerlappar gjorde vi stor succé, väldigt få åker längdskidor här. Träffade många trevliga människor, både svenskar och kiwis. Vi observerade att många svenska kvinnor träffar kiwiman och flyttar hit, ingen svensk man verkar ha lämnat Sverige för en kiwikvinna…?

Söndagen fylldes med frukt och grönsaksshopping på Avondale market, (se 25/10) där vi även fyndade billiga antennkablar, el-adapters och en kvast – finns allt där! :-) Sen tittade vi på Aucklands stora kommersiella avstamp inför julen; Santa’s Parade. Påkostade vagnar, orkestrar och dansande människor paraderade på bilfria citygator. Fascinerades dels över enorma mängden åskådare, samt att många bänkat sig på trottoarerna med hela picknick-kitet; stolar, filtar och kylväskor (eskys).

Och nu är gästrummet iordningsställt, vi väntar ivrigt på Cissis ankomst imorgon!

Friskt premiärbad på Kohimarama beach

Igår (onsdag) fick vi helt plötsligt en solig, varm dag! OK, glöm inte våra ”fresh southwesterlies” som omöjliggör tryckande hetta… men på den 10-gradiga UV index skalan har vi 11/12 = extremt, solkräm eller täckande kläder anbefalles.

Simning är en nationalsport, ung som gammal havssimmar, med eller utan våtdräkt. Förra helgen började sommarens Ocean Swim Series, en radda havssimtävlingar runt landet. Här i Auckland simmar man tvärs över hamnen, 2,8km. 1500 pers ställde upp, riktig folkfest! Bortsett från att en gubbe dog, men sorry, jag kan inte tycka synd om otränade gubbar i övre 50-årsåldern som tror att de är 20. De hör faktiskt inte hemma i dessa tävlingar! 2800m havssimning är långt, respekt, tack!

Hursomhelst, igår gick jag längs stranden och observerade ett äldre par. Han i våtdräkt, rörde sig rätt knackigt på land. Hon i full kajakmundering med havskajak. Han vandrade ut i havet och crawlade iväg rakt ut, och hustrun paddlade efter i kajaken, off they went, snart ur sikte! Då insåg jag, inga ursäkter duger, hem och hämta våtdräkten, (hmmm… den måste ha krympt sen jag hade den sist?) och ut i böljorna! Friskt, men jätteskönt, dock kräver saltvatten, dålig sikt, vind och tidvattenströmmar lite tillvänjning, de där 2,8km ligger nog en bit fram i tiden… Mats anslöt direkt efter jobbet, så vi fick sol och skönt eftermiddagsdopp innan det var dags att gå hem och äta. Livet är verkligen hårt…! ;-)

Bad med vulkanen Rangitoto i bakgrunden.

Kollektivtrafik i Auckland

Igår tog jag mig an att utforska bussförbindelserna från Kohimarama. Det finns många busslinjer och busshållplatser inom gångavstånd från vårt hus, så första frågan jag ställer mig – vilken är bäst? Det hittade jag inget svar på utan fick helt enkelt chansa på en hållplats, och det gick bra, bussen kom, plockade upp mig och jag kunde betala en biljett ombord. Busschaufförskan visste definitivt var gaspedalen fanns, i storstilad ambulansfart fräste hon in till city.

Buss- och tågcentralen heter Britomart, vid informationen frågade jag om rabattbiljetter eller uppladdningsbara kort till kollektivtrafiken. Föga anade jag… första motfrågan var: Till tåg eller buss? Redan där anar man oråd…! Sedan följde en lång fråga – svar diskussion, där jag till slut insåg att här har privatiseringen av kollektivtrafik drivits in absurdum! Bara lilla Kohimarama (litet som Stocksund) trafikeras av 5 olika bussbolag! Minst 10 olika bussbolag trafikerar hela Auckland, och varför inte några olika tågbolag också!? Och glöm inte färjorna! Men många bolag behöver väl inte vara ett problem? Finns ju många bolag i Stockholm också. Däremot insikten om vi resenärer vill kunna använda samma biljettsystem på de olika bolagen eller tåg – glöm det! Lägg sedan på ett antal kombinationer av zoner och ”stages” samt olika typer av rabattkort, när på dygnet man vill resa, etc. etc. och fram kommer en hysteriskt användarovänlig kollektivtrafik.

Grattis Auckland, vilket bottennapp! Nu förstår vi varför invånarna föredrar eget fordon, att alla bussar ser helt olika ut och att diesellok fortfarande stånkar fram. Inte heller konstigt att trafikpolitikerna nyligen fick spendera 450.000SEK på en jorden-runt-resa till ett antal storstäder för att studera hur kollektivtrafik kan skötas bättre!

Själv gled jag till slut ut från Britomart, märkbart irriterad, med ett rabattkort som kostade 50:- i startavgift för bara plastbiten, vilket innebär att jag måste åka buss många gånger innan det överhuvudtaget blir billigare per resa! Och detta kort är egentligen bara användbart för bussresor mellan Kohimarama och city. Om jag sen vill ta mig vidare med en annan buss i city är det bästa att betala kontant på den… Suck, det är naturligtvis på transportmyndigheten jag ska söka jobb! De behöver all hjälp de kan få! Tur att vi gillar att cykla :-)

Whiskyprovning och sparrisplockning

Vilken helg, Tauranga med omnejd är ett höjdarställe, hit åker vi gärna tillbaka!
I fredags kväll bjöds vi på en gudomlig 5 rätters meny, bland det godaste jag någonsin ätit, ackompanjerat av 5 olika årgångar av Glenfiddich whisky samt Caol Ila, en Highland malt. Vem visste att det var gott att dricka singelmaltwhisky till mat? Får nog inte bli en vana…

I lördags vandrade vi upp på vulkanen Mount Maunganui och beundrade utsikten över hav, oändliga sandstränder och hamnar (naturligtvis), efteråt lögade vi oss i 40ºC saltvattenpooler. Vi kunde ju ha badat i havet också, men det verkade onödigt när havet bara var 15ºC.

Söndagens hemresa gick via kiwins hembygd, 77% av NZ kiwiodlingar ligger omkring Bay of Plenty. Och det odlas MYCKET kiwi i detta land! Nu vet vi i alla fall hur den växer, i odlingar likt vinrankor – väl vindskyddade av höga täta barrträdshäckar. Det stora kiwibolaget heter Zespri, de representerar över 2700 kiwiodlare, och arbetar med forskning, marknadsföring och försäljning av kiwi över hela världen. Man forskar nu för att få fram en röd kiwi som man kan skala som en banan. Försöken går bra, men tar nog några år innan den når oss i butikerna.

På hemresan stannade vi även vid en sparris-självplock, hur kul var inte det att gå på ett jättefält och skära hur mycket grön sparris man vill?? :-) Och när det sen kostar 20:- kilot är det lätt att spåra ur… Igår kväll hade vi verkligen sparris och jordgubbsfrossa! Men det finns mycket sparris kvar att äta…

Julglamour

TGIF! Solen skiner och vi med den! Igår kväll fick vi äntligen glamma lite. Vi var inbjudna till Hamnens julfest på Auckland Museum, cocktailklädsel påbjudet! Viss tvekan uppstod huruvida kvinna lämpligen drar på sig den lilla svarta så här på sommaren, men mina lokala väninnor var helt tydliga: svart är aldrig fel, och Nya Zeeland är dessutom Home of The All Blacks! Solklart :-)

Auckland Museum är ett imponerade bygge som uppfördes till minne av första världskrigets slut, det firar sin 80-årsdag i år. Högt placerat på en kulle erbjöd den stora festvåningen en magnifik utsikt över Auckland (speciellt över hamnen då… :-)

Det hela var mycket trevligt, vi irrade omkring, pratade med trevliga människor (90% män) alltmedan servisen gick omkring och erbjöd nya plockrätter och dryck hela tiden. Men mina fötter… gå och stå i högklackat några timmar?! Aj!

Idag packar vi för helgutflykten till Tauranga, också en julbjudning, men av WWLs kund. Ikväll har det aviserats whiskyprovning och middag, en casual tillställning. Vi ser också fram emot att få vulkan-vandra och förhoppningsvis bada!

Strong [sa’ouesta]…

Ungefär detta säger kiwi-meteorologerna i var och varannan mening när vädret avhandlas på nyheterna. Vad det betyder behöver vi bara sticka ut näbben för att förstå - den förhärskande vinden på Nya Zeeland; A storm or gale blowing from the southwest.
Och när vinden här kommer från sydväst, var har den varit… jo, Antarktis, och hur varm är den då? Nä, just det – inte alls varm - vindtät fleecetröja på!

Men så är det inte idag, vinden kom idag från nordväst, det varma tasmanska havet, och då blir det varmt och fuktigt, det har regnat av och till hela dagen. Nu skiner solen, men till kvällen har det aviserats vindvridning till sydväst (igen) och det ska bli vindbyar upp till stormhastighet. Håll i hatten! Bara att gilla det charmiga vädret här, verkligen alla årstider på en och samma dag! Naturen lyser i alla fall i 1000 nyanser av grönt och är otroligt vacker.

I helgen ska vi besöka Tauranga, några timmars bilresa härifrån, på östkusten vid Bay of Plenty, där är vädret mildare sägs det, tom bland de soligaste ställena på NZ… Vi får väl se! De flesta av de många vingårdarna på Nya Zeeland, både på nord och sydön, ligger österut, då är de lite mer skyddade från västligaste extremvädret. Vi ser hursomhelst fram emot en skön helg på lyxigt hotell, och då helst i ett rum med utsikt över hamnen i Tauranga – what else? Toodiloo!

Hem-fakta

Mats har nu packat upp stereon och vi har musik i vårt hem! Härligt! Tur att vi packade med oss 220 CD-skivor som det var längesen vi lyssnade på – känns som nya!

På allmän begäran kommer lite fakta om huset vi nu kallar hem! Hemmet innehåller ett kök, två vardagsrum, tre sovrum, två badrum, gästtoalett, tvättstuga, frukostbalkong, övre + nedre uteplats samt dubbelgarage. Som synes av fotot är det lite Dallas-stuk exteriört, och interiört är det mycket glas, krom, marmor och naturligtvis en heltäckningsmatta (havsgrön?) i princip överallt utom kök, hall och badrum. Den är ganska gosig faktiskt, varm och mjuk– istället för uppvärmning!

Det är yxigt att ladda upp bilder till bloggen utan vettig uppkoppling, men kanske fungerar det att titta på ett album där det ligger några fler bilder. Prova den här länken:
http://www.facebook.com/album.php?aid=160698&id=650105549&l=09d2c37082

Nu fortsätter uppackningsarbetet!

VM-lycka och Förortsshopping

Vilket lyckligt land vi lever i idag! All Whites (fotbollslandslaget) kvalade in till VM i Sydafrika 2010 efter att ha slagit Bahrain, och Black Sticks (landhockeylandslaget) kvalade in till VM i Indien 2010 efter att ha slagit Malaysia. Svenska landslaget misslyckades ju att ta sig till Sydafrika, så det är tur att vi har bytt hemland – nu har vi ett land att heja på!! :-) Nu är ju inte någon av dessa sporter jättestora här direkt, det mesta handlar om rugby, där landslaget heter All Blacks, spelarna där är att jämföra med Gud. Och imperiets stora sport - cricket! Snart börjar den säsongen på allvar, då heter landslaget Black Caps!

Dagens morgonpromenad var en höjdare - vi lokaliserade två hus i närheten där det bor otroligt keliga katter, en svart och en grårandig :-)
Men dagens huvuduppgift var shopping till hushållet! Det var enkelt, vi gick in i jätteaffären The Warehouse, och ut kom vi 3500:- fattigare, istället med vattenkokare, mikrougn, trädgårdsbord med 6 stolar, och dessutom 2 solsängar – hemskt sköna! Och allt gick att packa in i jättebilen, tillsammans med många kassar matshopping från Pak’n’Save.

Fortfarande inget ADSL, leverantören Telekom har inte ens lyckats skicka ut ett modem i tid, trots att vi har bokade i tid, typiskt…

Inflyttning i förortshuset nära stranden

Oj, oj, oj, fredagen den 13:e, bäst man aktar sig! På radion i morse pratade de om paraskevidekatriaphobia – rädsla för fredag den 13:e. Det lider jag inte av, kan ju knappt uttala sjukdomen…

Nu sitter jag här, i ”vårt” hus, 49 Rawhitiroa Road, i flyttkartongskaoset. Rosorna i trädgården blommar, och jag beundrar vår jättepalm. Gårdagens inflyttning gick mycket smärtfritt, solen sken från en klarblå himmel, containern kom på morgonen, plomberingen bröts och innehållet bars raskt in av starka flitiga maorier, tom två kvinnor!
De packade upp och monterade alla möbler, samt hjälpte till att packa upp det mesta av köksattiraljerna. Det var färdigt vid lunch! Halleluja! Resten av dagen fortsatte vi uppackning i lugn och ro. Vi hann tom bekanta oss med våra grannar, Elizabeth och Dean, ett nypensionerat par som verkar jättegulliga. Inget rajraj här inte!

Karantänsinspektionen kom i morse för att kolla trämöbler, verktyg och uteprylar så vi inte tar in några skadedjur i landet, inga anmärkningar! När man nu ser alla prylar förstår vi inte hur allt ska få plats, men herregud, detta är ett rätt stort hus för bara oss, samt garage! No problem. Dock behöver vi nog köpa några möbler, någon bokhylla, byrå, BBQ, utemöbler, och en TV! Idag saknar jag Paul och Pippa, mina ”kompisar” på morgonTV som underhåller mig när Mats går till jobbet!

Men idag skiner INTE solen, och då inser jag att vi har hyrt ett hus med (väldigt många och stora) enkelglasfönster, utan uppvärmning! Hur gick det till när världens frysigaste människa gick i den fällan?? Kanske att solen sken när vi först tittade på huset, och även igår, och när solen skiner är huset varmt och mysigt! Nåväl, som folk vet, vi saknar varken varma kläder, ylleplädar eller tofflor. Samt 528 värmeljus från IKEA! Och de kommer att användas, speciellt nästa år när vintern kommer! En tjock matta till badrummet skulle inte vara helt fel…

Det kommer bilder när ADSL uppkopplingen funkar...

Mera mediedrev

Uppföljning av gårdagens blogg, måste medge att jag är fascinerad av detta politiska ”drama”. Vilka färgstarka karaktärer!
I sin presskonferens igår bad Hone återigen om ursäkt för sitt ordval men inte innebörden, samt beklagade att han orsakat sitt parti skada. Han kunde betala tillbaka pengar för Parisresan ifall det kom en begäran om det.
Men oppositionen rasar, Labourpartiets ledare (Goff) tyckte att Hone skulle bli utesluten ur Maoripartiet pga oacceptabelt beteende, varpå Hone i en radiointervju kallar Goff för "bastard" samt "he and his mates should be lined up against the wall and shot" för sitt stöd av en mycket omstridd lag gällande ägande av NZ stränder och havsbädd (Foreshore and Seabed Act). Häpp!

Premiärministern, John Key, konstaterar lakoniskt "I think everybody's getting a bit sick of the Hone Harawira sideshow." Vi har inte hört sista ordet! Imorgon har Maoripartiet sin ”hui”, ett formellt möte för partiledningen, undrar vad de ska diskutera?!?

Annars förbereder vi oss för morgondagens flytt till villan i förorten Kohimarama! Mats anser inte det är förort, men huset ligger ju trots allt 9km från city enligt Google… Det är väl förort? Dessutom måste vi byta hemtelefonnummer! Men det ska bli jätteskönt att bo nära beachen och framförallt få in våra prylar. Senaste veckan har mäklaren visat vår citylägenhet för nya spekulanter, så lägenheten har hållits i kliniskt välstädat visningsskick och jag håller mig hemifrån. Idag blir det damlunch!

Mediedrevet går!

Idag väntar vi på den spännande upplösningen i senaste veckornas ”Toblerone” skandaler, möjligen av lite värre dignitet. Två politiker, helt oberoende av varandra har skitit i det blå skåpet. Mediedrevet har varit intensivt!

Rodney Hide, en tuff Aschberglik (rakat huvud, välsmort munläder) politiker, har låtit skattebetalarna betala för sin jorden-runt resa med flickvännen. OK, det var visst några officiella besök och ministermöten längs vägen, men däremellan hann de t.ex. gå på bröllop i England, besöka nöjesparker, bo på 5 stjärniga hotell etc. Dessutom, i mediadrevet kring detta kom han på att skattebetalarna även betalat för deras Hawaiiresa i vintras. Och allt detta från en politiker vars politiska identitet är att vara ”perk buster” alltså att attackera och riva upp politikernas orimliga förmåner. Rodney å sin sida hävdade att han minsann följt resereglementet samt hade premiärministerns godkännande (vilket var sant). Men efter någon veckas tufft mediedrev fick Rodney hålla presskonferens i söndags morse, och med böjt huvud be allt och alla om ursäkt: ”I’m sorry”.
Han ska betala tillbaka pengar för flickvännens resor, ca 120.000 SEK.

Hone Harawira, en likaledes tuff maoripolitiker, har varit på EU möte i Bryssel, men tyckte visst det var tråkigt, så han sjukskrev sig och tog hustrun på sightseeingresa till Paris istället. Det var ju rätt uppseendeväckande i sig, men när en av hans partikamrater skickade ett mail och ifrågasatte Parisresan tog det hus i helvete! Hone mailade ett ilsket svar på frågan i vilket hans rasistiska personlighet kom fram. I mycket…hmm, ”fränt” språk svarade Hone att ”vite mannen” hade minsann våldtagit maoriernas land och lurats i århundraden, och nu var han i sin fulla rätt att göra likadant – typ. Hans ordval var allt annat salongsfähigt, det blev många beeps när det lästes upp i TV förra veckan. Nästa dag bad Hone visserligen om ursäkt för sitt grova ordval, men inte för sitt beteende. Det har nu uppdagats att han gjort likadant på en resa till Melbourne 2007, då lämnade han sin delegation och turistade i Alice Springs (Ayers Rock) istället…
Allmänheten nöjer sig icke! Hone har aviserat en presskonferens till idag…

Vattenfallsvandringar

Den här helgen har vi lyckats ta oss ut på ett par bushwalks med tema vattenfall.

Igår, lördag, styrde vi kosan västerut till Lake Wainamu i Waitakere nationalpark, vilken vi även besökte första helgen, ett enormt område, finns hur många leder som helst att vandra. Vid ena änden av den här sjön finns gigantiska svarta sanddyner (lavasand) som man kan lattja i, lokalbefolkningen surfade naturligtvis nerför dynerna. I andra änden av sjön en bäck, sjöns tillflöde, som forsar ner genom tät regnskog. Där klättrade och klängde vi upp längs en serie små vattenfall, tills det blev lite väl svårgenomträngligt, utan machete alltså.
Idag, söndag, drog vi österut, till Hunua Falls och Cossey Dam, en annan typ av vattenfall, lite mer imponerade, 28m hög. Hursomhelst, skön vandring i några timmar, upp och ner, upp och ner i regnskogen, lite trötta ben. Otroligt tät växtlighet, utan stigar skulle vi nog knappt komma 10 meter in i skogen. Man måste beundra DOC (Department of conservation) som iordningställer och underhåller mängder av vandringsleder i landet. De banar stig, dränerar, lägger grus, bygger trappsteg och spänger… Vilket arbete! Dessutom sätter ut fällor mot råttor, och annat skydd - här desinficerar jag skorna mot trädsjuka som drabbar nationalträdet kauri – jättar som kan bli tusentals år gamla.

Cykling i stan

I ottan, i mörker och duggregn, skjutsade jag Mats till flygplatsen igår. Han flög över ”diket” till varma Brisbane (+30) för att jobba några dagar, stackars honom... För första gången körde jag jättebilen ensam, inga större missöden, men naturligtvis missade jag rätt motorvägsavfart, och hittade hem trots det! Det intressanta med vägen mellan city och flygplatsen är att den till stora delar går genom villaområden! Som om huvudvägen till Arlanda skulle gå genom Stocksund? Men Auckland är till stora delar ett förvuxet villaområde så det har nog bara ”blivit så”, men man undrar ju vem som vill bo längs den vägen?

På eftermiddagen bättrade sig vädret så det blev en cykeltur - cykla i vänstertrafik är faktiskt lite scary. När man kör bil följer man oftast trafikflödet, filer och pilar i korsningar etc så det sker rätt naturligt. Men på en cykelbana vill man instinktivt hålla till höger vid möte, och i korsningar är det mindre självklart hur man ska köra. Enklare att göra fel helt klart, och att bilar är hårda och Sanna mjuk bidrar till försiktighet. Men övning ska ge färdighet!

Cykelturen gick österut längs kustvägen Tamaki Drive, en MYCKET populär väg för cyklister, speciellt tränande racercyklister. Jag kollade även in ”vårt nya hus”, och kvarteren däromkring, nästa vecka flyttar vi! :-)

Dagens höjdpunkt - när jag pausade med en kaffe på beachen och insåg att jag hamnat i startområdet för en lokal duathlon tävling, Stroke & Stride. 500m havssim + 5km löpning. En helt vanlig onsdagkväll på en lokal beach sluter 500 pers mellan 13 och 80 år upp och tävlar, på kul eller allvar. Många direkt från kontoret i kostym som likt stålmannen snabbt bytte om till våtdräkt. That’s kiwi spirit, hur kul som helst! Vänta bara tills jag får ut våtdräkten från containern!!

A rose is a rose is a…?

Idag var jag på morning tea med tre andra ”ex-pat” kvinnor och våra ”relocation consultants” som hjälper oss till rätta med stort och smått i nya landet. Det hela var ju treeeevligt, kanske kommer man att umgås lite med dessa kvinnor, två amerikanskor och en australiska.

Men efteråt promenerade jag genom en fantastisk rosenträdgård i Dove-Myer Robinson Park, och oj, oj, oj! Inte förrän idag har nog riktigt förstått fascinationen med rosor och hur människor kan ägna sitt liv åt dem. Här i parken finns omkring 5000 rosbuskar!! Och nästan alla blommar nu, ett mångfärgat hav av rosor, alla färger och former, sanslöst vackert! :-)

Beresta möbler

Nu ligger hon här i hamnen, lilla POSEN, den Liberia-flaggade båten som fraktat hit vår container. Den 14:e september packades alla möbler, köksprylar, kläder samt en del böcker och annat junk in i en 20 fots container på Swedenborgsgatan, och idag, 7 veckor senare, den 2:a november, lastas den av på Axis Fergussons containerterminal utanför vårt fönster – pretty cool, eh? Om jag hade kikaren (som ligger i containern) skulle jag nog tom kunna se den där den står på kajen! ;-)

Så vårt pickopack är numer mycket berest, soffan har t.ex. sett både Suezkanalen och Singapore. Tur att inte piraterna gillar containerbåtar… Undrar vilket skick allting är i? Har vår container stått högst upp, närmast solen, så allting däri är kokt? Kommer NZ-tullen att konfiskera våra fårskinnsfåtöljer? Eller lägger de kanske vantarna(!) på gudmor Gundels härliga ylleplädar? Utgör de möjligen ett hot mot den inhemska fårindustrin? Näää, det ska vi väl inte tro? Ska bli skönt att få våra saker på plats. Det vi saknat mest i vardagen är nog skarpa köksknivar!

Offentliga toaletter

Ja, det här är en NÖDvändIG observation. Till skillnad från Sverige, så har man här (och i Australien) insett att nödighet är ett naturligt mänskligt behov – drabbar alla. Så varför inte göra det så enkelt och trevligt som möjligt att lätta på blåsan (etc) så inte folk hellre väljer att göra sina behov lite överallt?!?
Alltså finns här massor av offentliga, GRATIS toaletter överallt, som är FRÄSCHA. Nothing fancy, men det finns alltid toapapper, det går att spola, de är städade, finns handfat etc. Det gäller oavsett om man stannar på en rastplats längs vägarna eller en offentlig toa i city. Även varuhusen har gratis toaletter. Som svensk är detta helt otroligt! Ingen panik om man saknar 5-kronor, pappersnäsdukar och våtservetter...

Bilderna är från en parkering i Waiuku, en liten by söder om Auckland. :-)

Waiuku var ett av gårdagens utflyktsstopp på väg till South Head, inloppet till Manukau Harbour, Aucklands västra hamn mot Tasman Sea (jag skrev ju tidigare om den östra, Waitemata Harbour, betydligt större mot Stilla Havet). Till Manukau Harbour är nog ingen lek att ta sig in, från Tasman Sea med stora vågor och strömmar. År 1863 vid South Head skedde Nya Zeelands hittills största fartygskatastrof, i hårt väder gick HMS Orpheus på sandbankarna och krossades, 189 döda.

Låååånga häftiga stränder är det i alla fall på västkusten, superfin glittrande svart lavasand, men igår var antarktisvindarna lite väl kyliga för oss veka svenskar att vilja bada. Men det hindrade naturligtvis inte härdade kiwis som surfade med bodyboards i vågorna.