God Jul & Gott Nytt År 2011

Dan före dan, 50 grader varmare här än i Svedala. Fantasilösa som vi är, samt stressade med sista-minuten vägning och packning, kör vi i princip en repris på förra årets julbild! Tomatmonstret i bakgrunden, som nu producerar 10-15 små tomater om dagen, mums...

Snart dags att gå och lägga sig, imorgon bitti, före soluppgången, ska Ford Territory tuffa söderut. Vi ska hinna med en julaftonsfärja till Sydön kl 16.00 från Wellington. Största önskningen just nu - en söt liten åsna som bär min ryggsäck runt Nelsons berg, den väger bly, som vanligt...

Stor kraaaaam till alla!

Mer vandringsmatsbilder

Hihi, det är ju rätt kul det här med vandringsmaten... återstår bara att se om det går att äta i uppblött form? Fast efter en hel dag ute i naturen brukar ju det mesta smaka rätt bra!

Torkad "lapskojs" (potatismos med bacon):                      Torkade jordgubbar:

Banan o yoghurtpuré med jordgubbar (före torkning):

Julmat, Blondie och Pretenders

Julmaten är räddad! 4,7kg mat har torkat ihop till 1kg. Ezidri Snackmaker har gått varm i veckan. Än så länge Kyckling Korma, Chili con carne och Tomat, oliv & tonfisksås (till pasta). Mats lade en order på Lapskojs som möjligen blir effektuerad innan avresa... Dessutom torkade frukter i olika former, jag håller inte alls i en genomskinlig pizza utan en roll-up - torkad puré av jordgubbe, rabarber, äpple och banan, strösslad med pumpakärnor. Jättegod energikick!

Förhoppningsvis håller allt oss på gott humör under årets julvandring. I år har vi planerat att åka till Nelson Lakes på norra Sydön. Här ligger den nordligaste delen av Sydöns alpkedja, mycket vackert enligt rekommendation, vi får ju anta att man inte skapar nationalparker på fula trista ställen…?!?

Efter ett par månaders torka och solsken fick vi då äntligen regn i veckan, och inte lite heller. Som vanligt blir vädret rätt extremt här… (fast Europa har ju också ganska vilt väder nu) Gräsmattorna jublar, men tomaterna vill nog hellre ha sol. När vi är borta har våra kära grannar lovat sköta om dem, hoppas de får skörda några tomater som lön för mödan.

I torsdags var vi på dubbelkonsert (som tur var inomhus eftersom regnet vräkte ner), Blondie med Debbie Harry och The Pretenders med Chrissie Hynde intog Vector Arena. Konstigt hur alla gamla artister turnerar igen, de kommer gärna till NZ tydligen. Debbie har numer hunnit fylla 65år, det märktes, tyckte jag. Hon hade inget vidare punk-schvung i kroppen när de spelade alla gamla godingar; Atomic, Call Me, Heart of Glass... Annat var det med 59-åringen Chrissie, hon rockade loss, studsade runt med sin gitarr och verkade trivas. Kul kväll, lite orättvist att vi inte kan låta bli att jämföra med U2s magnifika supershow häromsistens...

Lama Debbie:

Pigga Chrissie:

Snattare och Julpynt

Vi har illvilliga snattare i trädgården! De har siktat in sig på tomatmonstret! Stjäla som en korp, pyttsan! Stjäla som en stare eller trast heter det! Senaste veckorna har våra första små mogna tomater försvunnit. Ena timmen hänger en där, röd och fin, nästa timme borta! Ibland ligger lite tomatsaft och frön kvar bredvid krukan som bevis. Mycket enerverande. Hursomhelst, kombinerat med ett försök att skapa julstämning i sommarhettan så är i alla fall tomatodlingen julpyntad, med det rassligaste glittret jag hittade – tror ni det fungerar som snattarskydd?
F-n tro’t, jagade just iväg ett par björktrastsliknande banditer som helt klart hade tomat i blicken…

Stulen tomat, efterlyses:

En helg av Trav, Lucia (igen) och roliga gäster

Iklädd kort-kort silverklänning, höga stilettklackar, fullt partysminkad och långa målade naglar vandrar kvinnan runt, runt med en vacker men svettig häst i släptåg. Hennes klackar smattrar i otakt med hästens skodda hovar mot betonggolvet som är fläckat med hästbajs och något blött som i bästa fall är vatten... Mats och jag ser förundrat på henne, vi är på besök i stallet på travbanan Alexandra Park, och här är hon inte ensam i sitt slag, flera uppklädda damer pysslar om sina ädla telningar här. Då, i fredags kväll, var det fullt pådrag, loppen gick i ett på banan utanför, åskådarna spelade för fullt, vissa kanske tom vann något (inte vi). Och här i stallarna står åtskilliga vackra travhästar i långa rader av spiltor, som de nerviga tävlingshästar de är längtar de väl efter uppmärksamhet och action, antingen genom en spark i spiltväggen eller försöka nypa spiltgrannen i halsen. Alexandra Park är ett populärt ställe för julfester, därför vi var där, med Mats kollegor, och fick, förutom denna intressanta inblick i travhästägarnas liv, mycket god mat och dryck – gratis :-) Trevligt värre!

Apropå trav så tävlas i två olika sorters travlopp här, förutom ”vanlig” trav (trot) även passgång (pace). Aldrig sett förut! Hur vanligt är det? De tävlade i olika lopp, och alla passgångarna hade någon slags sele runt benen, såg löjligt obekvämt ut, men jag antar den hindrade dem att falla in i vanlig trav, de måste röra benen parallellt, annars trasslar de in sig. Mystiskt. Säkert något imperialistiskt påfund...

Den gångna helgen var stekhet, i söndags låg kvicksilvret runt 30°C, både inom- och utomhus, och fuktigt. Mer likt februariväder, december brukar vara betydligt svalare – sägs det. Men meterologiskt var både oktober och november varmare än normalt, tack vare / på grund av väderfenomenet La Niña som råder i år.

I lördags hade vi svenska lunchgäster hemma, vi kunde bjuda på korv stroganoff eftersom det ”råkade ramla av” en falukorv från Aniara i onsdags… Så gott! Konstigt hur svensk husmanskost plötsligt blir så himla gott, minns faktiskt inte att vi åt falukorv speciellt ofta hemmavid…?

Fotograf-Anita tar coola bilder! Här sitter jag i en Moreton Bay Fig i St Heliers:

© Anita Campbell

På kvällen åkte vi hem till vännerna med B&B (minns förra besöket). Där firade vi Lucia, komplett med lussebullar och skönsjungande Luciatåg. Det var en salig blandning av olika människor där, himla kul, flera som aldrig sett ett Luciatåg, så de var naturligtvis imponerade. Vi sjöng rätt fint faktiskt…

I väntan på Lucia...

Natten går tunga fjät....

Söndagen blev ju som sagt gassande, men morgonen började faktiskt med mulet och duggregn, vilket sen bidrog till luftfuktigheten förstås… Vi välkomnade hem Mats kollegor på brunch, vilket blev många timmar av vin och öldrickande samt äta grillad korv, grönsaker etc. Insåg att vi måste investera i ett större parasoll så fler personer skyddas när solen steker, bara ett under att vi inte brände upp oss helt. Mycket trivsam dag, men alkoholintag + värme tar på krafterna… sen var vi slut, orkade bara vandra ner till beachen, kasta oss i vattnet och vila på stranden tills vi hade tillräckligt med energi att gå bort till bion (=svalt, skönt), Harry Potter and the Deathly Hallows – uj, vad bra, nu väntar vi bara på sista filmen!

Landgång i Auckland!

Fjärde omgången av den bejublade och folkkära SVT serien Landgång ska visas i SVT i april 2011! Denna insider information besitter nu undertecknad efter att ha fått tillbringa en supertrevlig dag i TV-profilerna Anne Lundbergs och German Zamudios sällskap. Samt likaledes härlige producenten Petter Bragée och kameramannen Lasse Schön.

Produktionsgänget landade i Auckland i natt, efter 37 timmars resa, och mönstrade på Wallenius stolta flaggskepp M/S Aniara på eftermiddagen idag. (Läs om vår resa med Aniara) Dessförinnan filmades stadsmiljöer i Auckland, vi vandrade längs shoppinggatan Queen Street, och tog färjan till Devonport för att fånga Aucklands vackra panorama. Att Anne och German har en speciell relation och trivs jättebra tillsammans märks direkt, det är aldrig långt till skratt. Gänget är väl sammansvetsat och har jättekul, nya idéer poppar upp kontinuerligt och Lasses filmkamera är med och fångar allt.

German seglade på Auckland på 60 och 70-talet, och har inte varit här sedan dess. Då fanns inga höghus i Auckland, så han förundrades över hur staden förändrats, men ändå inte… Hamnen är fortfarande en levande och central del av staden och gamla fina Ferry Building står där den alltid stått. Maten som ska lagas ombord den här omgången ska bli en nostalgitripp tillbaka till den tiden, Wallenbergare och Kyckling Marengo – typ!

Ikväll seglar Aniara med destination Brisbane – vi önskar dem lycka till med arbetet, och ser fram emot nya avsnitt med Germans sköna matlagningskonst och livet ombord!!

Mer löpning och mer tomater

Mats tog revansch i söndags! Efter att ha blivit nesligt skadad och omsprungen av mig på halvmaran blev hans enda fokus att springa i mål före mig på gårdagens lilla 10km lopp. Så han ryckte direkt från start, som den värsta sprinter! Och höll sen ett bra tempo, 49min, jättebra! Att han var på jobbets stora julfest i Sydney hela natten fre-lör var tydligen bra uppladdning. Själv trampade jag runt banan på 53min, helt OK, lite löptempo finns fortfarande kvar i kroppen, fast jag skulle behövt en hare. Starten gick vid 9.15, när det redan hunnit bli varmt… ganska svettigt. Banan var kul, den gick runt hästkapplöpningsarenan Ellerslie, och vi gick i mål vid stora huvudläktaren, som vilken galopphäst som helst.

Fredag var min gräsänkedag. Jag och vapendragare Jo bestämde att vi behövde röra på cykelmusklerna, så vi drog iväg och utforskade den östra förorten Bucklands Beach. Några timmars fikacykling kombinerat med promenad ut till Musick Point, en udde med vacker utsikt över skärgården. Bra träning för Jo att cykla ute i trafiken, hon är inte van stadscyklist. Auckland är inte speciellt anpassat för cyklister, få cykelvägar, så man ska våga vara tuff och tydlig så bilisterna fattar att vi också får plats på vägen. Förresten fick jag kvitto på att man inte är en ”total stranger” i den här stan längre. På lördagen fick jag mail från en i svenska föreningen… ”Var det du som cyklade förbi oss härute igår?” Svårt hålla sig anonym nu…

Här kommer vår senaste tomatdjungelbild. På knappt tre månader har den växt "lite", här är första bilden. Den första röda tomaten är nu klar! Den ska få mogna någon dag till innan det blir skördeceremoni, men som synes lär vi få äta MYCKET tomater framöver…

Och om någon vet vad det här är för söt blommande klängväxt, hör av er!

Different worlds…

Vi läser om det. Snö och kyla belägrar Europa. Kaos i kollektivtrafik, på flygplatser och trafikstockningar efter olyckor. Så trots att jag älskar och saknar vinter känns det skönt att leva i en annan värld, med sommar, morgonbad och träning på stranden samt julfester. Igår kväll var det dags igen, vi fick glamma på Ports of Aucklands julfest i Auckland Museum. (Länk till förra året)

Ännu en trevlig kväll bland alla män i hamn- och rederibranschen. Men i år känner vi ju fler av gästerna och kan vara så där kindpussande mysiga ”How good to see you again”! Ett gott skratt fick jag med en typical kiwi-bloke, han gav mig en komplimang för min blommiga sommarklänning, men tittade misstänksamt på Mats coola orange/blårutiga skjorta med matchande orange/blårandiga slips, och sade ”Sorry I can’t say the same about your husband’s outfit though”. Hahaha :-)) Fast sen ursäktar han sig med att det är väl europeiskt mode, kommer kanske till NZ om fem år! De är då för sköna kiwisarna, man måste bara älska dem!

Veckorna flyger iväg här som överallt annars, allt efterarbete med att få ihop en redovisning av midsommarfirandet tog sin lilla tid, och idag försöker jag få ihop material till svenska föreningens nyhetsbrev. Har skjutit upp saker till sista minuten och skriver som besatt. What else is new? Men naturligtvis finns tid att fika och luncha med vänner mellan åtagandena.

Idag är det faktiskt mulet, men på köksbordet lyser senaste skörden från vår trädgård, blåklint, min favoritblomma och Östergötlands landskapsblomma. Den är så vacker och jag blir glad av den, påminner både om barndomen och min bröllopsbukett.

Ha det bäst i vintervädret!! (ni som lever i det)

Midsommarfirande och vandring i Whatipu

Solen har verkligen gassat de senaste dagarna, så vi har firat en riktigt skön sommarhelg. I lördags var det traditionsenligt midsommarfirande med svenska föreningen. Ett hundratal vuxna och barn kom till Taitamarikis ”folkets hus”. Vi i styrelsen hade laddat för ett äkta firande, komplett med sill, nubbe, jordgubbstårta, tipspromenad, lekar och dans. Midsommarstången blir ganska intressant tycker jag, Här finns ju inte björkris, blåklockor eller midsommarblomster, istället blir det t.ex. palmblad, benjaminfikus, gladiolus och rosor. Funkar att dansa runt den oxå!

Sill e gott!!

Igår var det 1:a advent, men det är verkligen svårt att uppbåda lust att tända ljus och dricka glögg i högsommarvärme. Istället packade vi ryggsäckarna och åkte en timme ut till västkusten, Waitakeres vilda regnskogar och svarta sandstränder, även där var det torrt och soligt vilket inte är helt vanligt. Vi vandrade ett par leder dels i regnskog och dels längs bergsryggarna vid havet. Som vanligt var det knappast platt, stigarna gick upp och ner över bergsryggarna och svetten sprutade. Som belöning fick vi underbara utsikter över inloppet till Manukau Harbour. 

Efter vår svettiga vandring hälsade vi på svenska vänner som bor i närheten, de har ett fantastiskt vackert hus, högst upp på berget, med pool, där de driver ett B&B. Rekommenderas varmt! Vi fick bada oss osvettiga och sen njuta av gott fika och 360° utsikt över skog o hav. En svårslagen sommarsöndag!

Pool with a view:

U2 360° - Vilken Superkonsert!

Igår kväll släntrade de äntligen ut till sin enorma spindellika runda scenkonstruktion och vinkade till publiken i Auckland. Våra åtråvärda (och dyra) biljetter som inköptes många månader sedan fick äntligen tas fram. Bono & co har landat, "Kia Ora, it's good to be home" skrek han - och fick 40.000 pers på Mt Smart Stadium att koka... Auckland rocks! Ljudet var perfekt och scenens enorma cylindriska TV-skärm som åkte upp och ner bidrog till att känna närhet i jättearenan. Det var U2s kväll, att rapparen Jay-Z försökte värma oss dessförinnan glömde vi strax.

Och U2 bjöd sannerligen på en otrolig show, lirade favoritlåtar från en snart 30-årig produktion, visade sitt sociala patos, bl.a. en manifestation av Amnesty för att hylla minnas de fängslade i Burma, samt Mandelas ord. Bono verkade kämpa för att hitta ord att hedra de döda gruvarbetarna – ”The 29 Lost” och beklaga allas sorg. “There are so many ways to show grief - in Ireland we sing!!” och drog igång I Still Haven’t Found What I’m Looking For medan de avlidnas namn rullade på TV-skärmen. Dessutom One Tree Hill som har speciell kiwi-mening eftersom den skrevs för att hedra nyzeeländaren Greg Carroll, en roadie som dog 1986. Det var tillräckligt för att få en klump i halsen och tårarna att välla upp... 2,5 timmars föreställning gick alldeles för fort, kanske borde man smita in på extrakonserten ikväll igen?

En mörk dag för NZ

Hoppet är nu helt ute för de 29 gruvarbetarna på Sydön, en ny massiv explosion idag gjorde att gruvledningen gav det dystra beskedet att ingen lär nu ha klarat sig levande... Giftiga gaser i gruvan gör att det fortfarande är alltför osäkert att skicka in räddningsarbetare. Igår gjordes ett försök att skicka ner en robot för att söka, men den spolades tydligen omkull av forsande vatten i gruvan.

Den värsta gruvkatastrofen på 96 år är ett faktum. Våra tankar går till de drabbade familjerna, R.I.P.
Länk till NZ Herald

Gruvolycka och Rojalistisk yra

Medierna har bråda tider. 29 män saknas efter en explosion i Pike Rivers kolgruva på Sydön i fredags... gaser i gruvan gör att räddningsaktioner ännu inte påbörjats, och under tiden belägrar världens medier det lilla samhället Greymouth på västkusten. Alla har nog den chilenska glädjen i färskt minne, kan det bli en upprepning av den eller en total tragedi? Vi väntar...

Den gångna veckan blev NZ medier också som helt galna efter offentliggörandet av den väntade och efterlängtade förlovningen mellan Big Willy och Waity Katy, ännu en tronföljare som gifter sig med en "commoner". Ingenting får igång journalister som kunglig glans. ALLA får göra rojalistiska artiklar och betraktelser, oavsett om de normalt täcker forskning eller börsanalyser. Men konstigt nog har jag ännu inte sett en enda artikel som t.ex. jämför bröllop i världens kungahus, här verkar bara det engelska existera, allt annat är ointressant, fortfarande! Det är märkligt i detta mångkulturella land. Största spekulationen är huruvida det unga paret ska fira sin bröllopsresa på NZ… i juni/juli?!?! Mitt i vintern? – I wouldn’t think so!! Möjligen om de vill åka skidor, annars rekommenderas knappast någon att komma hit då… allra minst på bröllopsresa.

Vi har hållit oss hemmavid i helgen. Våra tomatplantor (även 8 st frösådda) växer som en regnskog och tar över terrassen, jag har aldrig sett på maken! Vi fick köpa nya krukor, plantera om igen och stötta med fler pinnar och linor. Om alla dessa tomatmonster börjar producera tomater kommer vi att få äta bruschetta med tomatsallad till frukost, lunch och middag i veckor. Även lilla rabarber växer och frodas, vi har redan skördat ett par omgångar.

I lördags kväll var vi på cocktailparty hos boot camp vänner. Vi introducerade den svenska drinken Lennart; Xanté päronkonjak, lime och fruktsoda – mycket uppskattad! Och i söndags när vi var lite trötta i mössan åkte vi över till Devonport och långfikade med svenska vänner.

Mats nya grilleksak, en grönsakskorg:

"Vår" vackra rosbuske i full blom:

Smink o shampoo-rea

Idag hamnade Malin och jag på en galen hemmafruaktivitet... på Rambo-skalan nästan i klass med Waitomos grottor: l'Oréals årliga utförsäljning för familj och vänner.

Låter ju som en exklusiv skara. Biljetterna signalerade detsamma, hårda förtryckta biljetter som likt konsertbiljetter specade exakt vilken dag och tid de gällde; Friday November 19, at 10.00 - 10.45. Dessutom vem man fått biljetten av, ens eget namn och underskrift, samt en lista med förhållningsorder, t.ex. vilka betalningssätt accepterades (typ alla), och att inga handväskor tilläts i lokalen. Biljetterna kontrollerades noga vid entrén och samlades även in vid utgången - inga obehöriga här inte!

När vi väl kom dit i morse kändes det inte så värstans exklusivt längre, kön ringlade sig flera hundra meter runt utanför lokalen. Kvinnor, kvinnor och mera kvinnor i alla åldrar, jag såg endast tre män som blivit medsläpade till detta spektakel. En asiatisk man var helt klart endast där som hustruns plånbok, han stod bara och väntade vid utgången med en formell min, de andra två gick i alla fall runt och försökte se ut som de shoppade...

Väl inne i lokalen stod rader av bord uppställda, kartonger fyllda med allsköns hud- och hårvårdsprodukter, smink, present- och provförpackningar högt och lågt. Jisses, vilket riv och slit! Och mycket var faktiskt rätt billigt... Vi tilläts bara gå runt och shoppa i 45 minuter, men sen tog det naturligtvis minst lika lång tid att köa till kassorna. Malin och jag lyckades i alla fall komma ut i friska luften igen efter ett par timmar med både livet och förståndet i behåll... med bara en påse var. Det var ingenting mot alla tjejer och damer som kom ut med lådor fyllda med shampoo och smink, borde räcka för hela släkten i många år!? Leve shoppingen!

Sommarens första morgonsim...

...gjordes i morse! Uj, vad det var ljuvligt, inte ett moln på himlen, havet låg nästan spegelblankt, och det var nog uppåt 20grader i vattnet, alltså inte speciellt kallt för en normalhärdad svensk. Våtdräkt var förvisso skönt när man ska simma lite längre, men faktiskt inte helt nödvändigt. Vi har ju småbadat lite innan idag, men antagligen haft så fullt upp med all morgonjogg och Boot Camps att vi ännu inte kommit igång med havssimningen för den här säsongen. Formellt sett är det ju inte sommar förrän i december, det verkar som det är varmare nu än vid samma tid förra året.

Man vill ju gärna tro att man får vara lite ensam när man smyger ner till havet vid 06.30, men icke! På Kohimarama beach nakenbadar ingen, det är livligt från soluppgången och framåt, många morgonpromenerar eller joggar längs havet, kajakpaddlare, simmare som tränar och dessutom yr halva grannskapets hundar omkring som tokiga och leker på stranden och i vattnet. Senare på dagen är det hundförbud på stränderna, så det gäller att passa på! Senast 07.00 har även Kohi Café öppnat, så folk kan få njuta av morgonkaffe och äta frukost.

Nu i helgen är det redan dags igen för Aucklands stora simlopp Harbour Swim, 2,8km. Det har vi då inte tränat för, i år heller... kanske nästa?

Grottäventyr i Waitomo

Vi ligger på rygg på en varm kobbe och pustar ut medan vi blickar upp på Vintergatans skimrande stjärnor och försöker urskilja några stjärnbilder bland myllrande glitter och glans… känns det som!

I själva verket ligger vi på en lerig blöt berghäll i en kolmörk grotta och tittar upp på miljontals ”cannibalistic shagging maggots with shiny shit”! Omkring oss rinner en flod där stora feta ålar bor. Iklädda tjocka våtdräkter, vita gummistövlar och klatschiga orange hjälmar har vi kommit till slutet på vår exkursion genom ”Lost World”, en av Waitomos hundratals grottor. Vår grottguide Alan har just beskrivit lysmaskarnas korta liv och leverne, därav hans lätt nedlåtande beskrivning ovan. Marknadsförarna i Waitomo har dock gjort ett fantastiskt jobb med att lansera det mer attraktiva konceptet ”Glowworms” till världen. Hundratusentals turister flockas årligen hit främst för att beskåda dessa larver (inte maskar!), och upplevelsen är faktiskt förtrollande.

Vi har varit på helgutflykt till Waitomo, med Jo & Brian. Vår grottlördag började med ovan nämnda klädombyte samt klätterselar. För att komma ner i grottsystemet ”Lost World” måste vi först fira oss själva 100m ner i underjorden – det är högt! Från en liten plattform uppe i regnskogsvegetationen löper några svarta linor rakt ner, så långa att vi knappt ser var vi ska landa till slut. Men ner kommer man ju alltid! Väl nere i den trolska grottan, medan vi fortfarande ser dagsljuset avnjuter vi picknicklunch som energi för strapatserna som väntar. Och våra guider, Alan och Chris, passar på att berätta maoriska myten om Taniwha, varelsen som bevakar grottor och mörka vatten, avbildas gärna som en gigantisk ål. Ur grottans mörka mynning kommer ett lätt vitt dis – Taniwhas andedräkt…

Sen gavs ingen mer tid att oroa sig för Taniwha, i vår ”Lost World” grotta existerar inga iordninggjorda stigar, säkerhetsräcken eller belysta grottformationer, vi bara tänder pannlampan och marscherar in i kolmörkret. Resten av dagen förflyttar vi oss med alla medel sakta uppför den underjordiska floden; simmande, vadande, krypande, ålande eller klängande längs bergväggar. Dessa kalkstenslabyrinter har mejslats ut av rinnande vatten under ett par miljoner år. Lysmaskar finns överallt, fantastiska stalaktiter och stalagmiter likaså, samt fossiliserade koraller, jätteostron, pärlor, valben, etc. Vi stör naturligtvis ålarna där vi tar oss fram, ibland simmar de förbi så nära att vi kan klappa dem, slemmigt, men man vänjer sig...

Men vem har tid att beundra omgivningen? I vissa lägen kändes det mer som det gällde överlevnad. Vi har klängt oss upp till ett trångt hålrum, gruppen sitter tätt ihop och begrundar ett minilitet hål kallat ”Jaws of Death”, ordern är att krypa ihop som en boll, rutscha ner genom hålet och landa i vattnet nedanför. Och vi ska göra det i mörker, med släckt pannlampa, det blir mindre otäckt då…?! Hasa, hasa fram på rumpan, och vips försvann fast mark. AJ - armbågen stack visst ut. AJ – tur att hjälmen höll. Kaplask – iskallt flodvatten i alla bihålor, och jisses vad snabbt man sjunker när man krampaktigt kramar sina ben, allt är svart - var är ytan? Spott, fräs och pust. Än mer intressant blev övningen när en hjälm tappades i vattnet, den sjönk snabbt och vi fick simma runt i kalla vattnet i ett försök att hitta den, utan framgång, det blev dagens offer till Taniwha!

Efter nästan sex timmar återser vi dagsljus, då återstår bara en tjugominuters promenad genom fårhagarna, ännu i våtdräkt och tjippande stövlar, sen belönas vi med varma duschar och efterlängtad BBQ middag. Vilken makalös dag!

Redo för grottutforskning:

Firar oss ner:

 Små söta ålar bor i grottor:

 Häftiga grottformationer:

 På väg genom ett vattenfall:

Paddling på Waiheke

Var? Waiheke Island, ca 35 min öster om Auckland med båt. Känd bl.a. för sina vingårdar och olivlundar. (Se även 2010-02-15 och 2010-04-29)

När? Igår, måndag 8/11

Vem? Undertecknad och min trogna vapendragare, amerikanska Jo.
Samt kajakuthyrare Ross som i sin glädje att få oväntade kunder denna stilla måndagsmorgon servade oss gentlemannamässigt.

Hur var vädret? Helt sagolikt! Värmande sommarsol och stilla vindar...

Hur gick det till? Utan minsta förplanering lyckades vi för en gångs skull ta till vara den frihet och flexibilitet som kan erbjudas desperata hemmafruar. Måndag morgon ser vi dagens lovande väderprognos, struntade i dagens tvätt och städ. Packade istället en picknickryggsäck och drog iväg. En timme senare var vi på skärgårdsbåten, på väg från storstadens vimmel mot den stilla skärgården.

Vad gjorde ni sen? Paddlade havskajak i några timmar längs Waihekes dramatiska nordvästkust, vi gled förbi höga bergssidor, oländiga klippor och öde gyllene sandstränder.

Vad såg ni? Pingviner! Små söta blue penguins (blå dvärgpingvin) simmade omkring och fiskade runt oss.
Ett jordskred! En halv bergssida hade rasat och tagit med sig två trappor samt ett antal träd. Husen ovanför saknar numer tillgång till stranden. En man med motorsåg som röjde i detta trädplockepinn var dagens enda fridstörare.
Lyxhus! Arkitektritade designskapelser i glas och stål krönte dramatiskt klippkammarna.

Hur mådde ni? Flera gånger nöp vi oss i armarna för att kolla att vi fortfarande var vakna, samt gratulerade varandra till en osannolik tur med vädret och en fantastisk dagsutflykt.

Vad kunde varit bättre? Vi var liiiite besvikna på att den flock av späckhuggare som lattjat runt i området bara ett par dagar tidigare lyste med sin frånvaro...

Grattis! Sensationellt svenskt VM-guld i rodd

Sommaren återvände i helgen. Men min förkylning var ihärdig. Våra planer att fara iväg till Lake Karapiro och titta på finaldagarna i rodd-VM fick skrinläggas. Och då missade vi tyvärr att få heja fram Frida Svensson till Sveriges enda medalj, och GULD dessutom, helt otippad. Verkligen jättekul.

Istället for vi runt och utforskade hemtrakterna åt sydöst, besökte två andra ”Auckland Regional Parks”: Waharau och Tapapakanga, liksom den som Jo och jag besökte i onsdags var dessa också mycket trevliga utflyktsplatser för picknick, bad, vandringar etc. Träffade bland annat en amerikansk kille som tillbringade sommaren med att cykla runt hela NZ, det tar nog några månader…

Idag, söndag, är min förkylning äntligen på tillbakagång. Vi har bland annat besökt en rosfestival i Dove-Myer Robinson Park (se förra årets inlägg) Förutom att njuta av alla vackra rosor som åter är i full blom fanns sedvanliga marknadsaktiviteter, mat och dryck samt underhållning.

Dagens marknadsinköp: Emu-olja! Aboriginernas urgamla anti-inflammatoriska huskur, verksamt mot det mesta från rynkor till reumatism, för invärtes eller utvärtes bruk :-) Uj, vad friska vi ska bli nu! http://emuspirit.com/

Därefter satsade vi på ännu en marknad – julmarknad i danskarnas hus, känns fortfarande inte helt naturligt att förbereda sig för jul i högsommarvärme, där träffade vi istället vänner och fikade billigt!

Gräsänkevecka och förkylning

Igår kväll tog sommaren slut - för den här gången. Regnet strilar ner och himlen är grå, bra för tomaterna och gräsmattan säkert, samt all annan grönska förstås. I veckan har Mats varit i Australien, och där regnade det, trist att han behövde ta med sig vädret hem tycker jag! Dessutom har jag blivit förkyld, så idag känns det mest lämpligt att bädda ner sig med en bok.

Efter helgens halvmara släpper vi lite fokus på löpträning. Istället har jag börjat på en ny omgång Boot Camp två morgnar i veckan, fortfarande med coach Gayle. Inte helt oväntat dök väldigt många glada motionärer upp denna första vecka, folk vill komma i form till sommaren. Ingen match nu att studsa upp på morgonen, värre var det i augustis beckmörker när vinden tjöt och regnet öste ner… Det ska bli intressant att se hur många som hänger med fram till jul? Någon ska väl kunna hålla ut och bli veteran som jag + några till?

I onsdags åkte jag och Jo på en mysig heldagsutflykt längs östkusten norrut. Vi besökte först Wenderholm, ännu en ”park” med fin strand, grillar, toaletter, picknickplatser, gammalt vackert hemman och vandringar i bushen. Nu har vi besökt ett antal av dessa ”parker” runt Auckland, de påminner alla om varandra och är alltid väldigt välvårdade. Färden gick vidare till en gammal historisk by, Puhoi, en samling vackra gamla vita trähus. Här åt vi lunch på en gammal klassisk pub, fullproppad med memorabilia, hundratals gamla foton och prylar. Antikaffären ägdes av en löjligt pratsam dam, ett evigt tjatter, vi gavs inte tid att strosa runt och titta, istället fick vi veta hela hennes livshistoria och att hennes make, 42 år, fått hjärtattack förra veckan så nu skulle de byta livsstil. Dessutom frågade hon om jag var med i Sveriges OS-landslag i skidor – var nu den frågan kom ifrån?!?! Otroligt vilka original man träffar på!

På eftermiddagen hyrde vi kajaker för att paddla upp Puhoi River. Kajakuthyrare Cody skjutsade ner oss till Wenderholm, därifrån paddlade vi ut när tidvattnet vände och strömmade upp i floden. Vid ebb är den helt torr. Lugnt och stilla, bara att åka med och styra, men det var bra fart ute i flodmynningen. Solen gassade, vi gled fram, fikade och tittade på fåglar och natur. Helt fint.

PS. det finns inga krokodiler på NZ....

Auckland Half Marathon

Söndag morgon - kl 04.30, klockradion börjar prata, beckmörkt ute, men vi har ingen återvändo. Väskan är packad och löpkläderna framlagda. Vi har bara att klä på oss, avnjuta varsin tallrik gröt och åka in till stan. På denna tidiga söndag morgon i city blandas partyklädda människor som fortfarande firar lördagsnatt med löparklädda människor på väg till Devonport-färjan. Färjorna går i skytteltrafik för att hinna få över tusentals halvmaratonlöpare till andra sidan hamnen i tid till starten kl 7. Starten för de riktiga maratonlöparna gick redan kl 06.10, så färjorna har varit igång i flera timmar.

Vädret är faktiskt perfekt, lite halvkyligt och lugn vind. Efter 15 minuters färjetur troppar vi av i Devonport och ställer oss i långa köer till bajamajorna. Trots människomassorna hinner vi både uträtta naturbehov och lämna överdragskläder i tid för att hoppa in i startledet. I gryningsljuset går startskottet.

Tillsammans med 7 300 andra sprang vi den 21 km långa banan som först snirklar sig norrut genom Devonport och Takapuna, rundar ner söderut genom Northcote, ut på motorvägen, upp och över Auckland Harbour Bridge och avslutar med några sega kilometer längs kajerna till city för målgång i Victoria Park. Första milen gick jättebra, men några kraftsugande backar i Northcote gjorde att undertecknad fick slita hårt uppför bron. Där drog maken med sina långa ben och stora hjärta ifrån, men 3km före mål springer jag om en gående Mats, löparknäsmärta tvingade honom gå-lunka i mål och bli nesligt slagen av sin fru med 2 minuter!

Min tid blev 1tim 56min, vilket jag inte är jättenöjd med, målsättningen var helt klart att gå under 1.55. Men Mats som fått sin träning hindrad av både förkylning och stafylokocker hade bra ork, synd bara att drabbas av löparknä, men det får han väl fixa med mer styrketräning och stretch.

Efter vår målgång (kl 9) kom solen fram från bakom molnen och värmde gott. Vi känner oss rätt nöjda, och har en skön solig sommardag på oss att koppla av. I målområdet serveras gratis öl (folköl) vilket smakade mycket gott i den gassande solen. Men som hungriga vargar åkte vi till slaktaren och köpte fem sorters mumsiga korvar vilket blev en god grillunch i trädgården tillsammans med Jo & Brian. Mycket annat blev inte uträttat denna dag.
LÄNK till nyhetsartikel

Premiärdopp! Redo för halvmaraton!?

Sommarens premiärdopp i havet är avklarat! Jag menar alltså inte bad på Tahiti, utan här i kallhavet. I måndags var det ledig dag, Labour Day, då åkte vi till vackra favoriten Shakespear beach. Vattnet var nog 16-17 grader, minst 10 grader kallare än på Tahiti, så det blev ett kort dopp! Vi premiärbadade samma helg och samma plats som förra året. (Klicka för att läsa om det) Det har faktiskt varit högsommarvärme i Auckland ända sen vi kom hem från Tahiti i lördags morse. Soligt och kanonvarmt, hur skönt som helst. Men våren är som bekant lynnig, nästa vecka kan det vara 10 grader och regn… nu njuter vi!

Vi kom förresten hem till en tomatdjungel, minns ni de små ynkliga tomatplantor vi köpte för dyra pengar? Nu har de expanderat till mindre träd! Känns som de håller på att ta över vår uteplats! Förhoppningsvis blir det även riklig tomatskörd och inte bara grönska. De tomatfrön vi sådde samtidigt frodas också. Trodde att frösådden skulle få dela kruka med tomatmonstret, men icke, småttingarna fick räddas till andra krukor. (Rabarber mår också bra, den har vi redan skördat av.)

I morse tränade vi sista Running Clinic sessionen för i år. Inga mördande intervaller eller backträning den här veckan, bara lugn tempo- och teknikträning, efter allt slit vilar vi benen i form! Blev kanske lite väl radikal nedtrappning med solsemester, coach Gayle var inte helnöjd… Men mer redo än så här blir vi inte, nu återstår bara att verkligen springa den där halvmaran på söndag, kl 07.00 går starten. Ska bli kul. Wish us luck!

Klappa rocka och sköldpadda. Franska Polynesien, del 2

Tisdag morgon hade Mats jobbat färdigt i Papeete, vi checkade ut från lyxresorten och tog inrikesflyg 45min nordvästerut till Bora Bora, berömd för sin vackra lagun, ultimata Söderhavsdrömmen, Victoria & Daniel åkte ju hit på sin bröllopsresa, bara en sån sak! :-). År 1942, efter attacken på Pearl Harbour byggde amerikanerna en landningsbana här, på en liten rev-ö (=motu), BB tjänade som försörjnings- och underhållsplats för södra Oceanien under kriget, och man kan väl anta att soldaterna också tyckte det var ganska najs här… kriget nådde ju inte hit. Till och från flygplats-ön kommer man bara med båt, de lyxigaste resorterna hämtar förstås med egna båtar, men vi tog transferbåten till lilla huvudbyn Vaitape, där vi hämtades av vårt hotell Maitai för vidare transport till pyttebyn Matira på den södra spetsen.

Vi hade bara två nätter på Bora Bora, så det gällde att maxa! Eftersom vattnet är det vackra så bokade vi en heldagstur med båt. Men gissa vad – när vi vaknade onsdag morgon öste regnet ner! Vår ENDA hela dag i söderhavsdrömmen, naturligtvis ska regnperioden börja då!? Nåja, regn hindrar knappast vattenaktiviteter. Tillsammans med två par fransoser och ett japanskt par tuffade vi iväg i en liten öppen båt. De hade i alla fall regnrockar till alla! Sexige Steven, iklädd polynesisk stringbyxa, spelade ukulele och roade oss med sång och musik. Dagen började med att mata stingrockor och hajar. Knappt hade vi satt fast båten i bojen på revet förrän djuren flockade runt oss. Inga problem att lära vilda djur när det vankas mat. På med mask och snorkel, och ner i vattnet bland ett tjugotal flaxande stingrockor och lika många revhajar som gled omkring. Vi höll oss på ena sidan av ett rep och Steven på andra, med en hink fisk som han slängde i hej vilt. Stingrockor verkar onekligen keliga, klättrar gärna på en och har inget emot att bli klappade och fasthållna. Hajarna cirklade mest runt oss och snappade åt sig den fisk som ingen annan hann till.

Andra stoppet var ”korallträdgården”. Faktiskt en av de finaste korallrev jag sett som snorklare, väldigt varierad och färgrik, samt massor av fisk som gärna flockades runt oss för att få lite fisk, och jag höll mig ifrån sjöborrarna! Sen började faktiskt solen titta fram igen för att värma upp oss. Vi tuffade vidare ett helt varv runt ön för att kolla in alla lyxresorts som byggts på de små korallöarna (motu) längs revet. Många stylthus över havet finns det! Många är världskändisarna som varit här eller ägt hus här. Men sedan globala finanskrisen sägs turismen halverats, speciellt från USA som är största marknaden, flera hotell och resorts har fått stänga eller dra ner drastiskt. Luggslitna, igenbommade stylthus ser tragiskt ut i detta paradis. Tufft att ha lyxturism som största inkomstkällan.

Vi kördes sen till en liten privat motu, komplett med palmer och vita sandstränder där vi tillbringade eftermiddagen. Vi fick god lunch och sen fick vi besöka och snorkla runt i deras lagoonarium. Till skillnad från den helt konstruerade varianten på vårt hotell i Papeete låg detta lagoonarium ett sund inhägnat med stålnät. Havsvatten strömmade igenom helt naturligt. Här levde alla möjliga fiskar, stingrockor, rev- och citronhajar, muränor och sköldpaddor. Sexige Steven pladdrade, spexade och simmade omkring med sin jättehink med betfisk, den kände alla djuren väl till! Inga problem att få klappa och mata djuren. Om vi tröttnade på fisk-kelandet återstod att promenera runt motun och koppla av i solen som höll sig framme resten av dagen...

KLICKA HÄR för bilder. (Det är för yxigt att ladda upp många bilder i den här bloggen...)

Bora Bora var tydligen först i världen med stylthus-resorts:

Klappa sjöborre. Franska Polynesien, del 1

Det är Astrid Lindgrens fel…. det här med Söderhavet alltså, man tänker ju bara på Kurrekurreduttön och om Pippis pappa finns där. Visst är Söderhavet ett drömresemål, och att maken får åka dit och jobba och jag hänger på är nästan för bra för att vara sant? Politiskt korrekt heter området Oceanien, fast då ingår också NZ och Australien bland annat. Söderhavsöarna omfattar i alla fall Melanesien, Mikronesien, Hawaiiöarna och Polynesien; tusentals små vulkanöar utkastade i det som kallas Stilla Havets Ring of Fire. De flesta är några miljoner år gamla, sjunkande vulkaner omgivna av korallrev och en lagun. Om vulkanen försvunnit helt under havet kallas det atoll. De flesta Söderhavsöar är fortfarande kolonier, eller har varit det.

Inflygning till Tahiti. Huvudstaden Papeete, och revet som ligger runt ön:

Polynesien alltså, närmare bestämt Franska Polynesien, eller bara Tahiti, ca 5 timmars flyg från Auckland, på andra sidan datumgränsen. Och det är verkligen franskt! Alla pratar franska och med EU-pass har man egen fil på flygplatsen, inga krångliga blanketter eller stämplar. Dock inga Euro, bara polynesiska franc, 119F = 1€. I butikerna finns franska viner och ostar i överflöd – mums! Om paradiset finns på jorden är FP en klar kandidat. Frodiga, gröna höga öar, kritvita sandstränder, i ett hav som skiftar från ill-turkost till djupblått och ett skönt klimat, lagom varmt, dygnet om, året om. Men det kostar att komma till paradisets Pärleport. Uj, vad dyrt det var! Jag säger det direkt, det mesta var faktiskt svindyrt, även en klase bananer vid sidan av vägen... Priset för den DVD som dokumenterade vår snorkling på Bora Bora borde inkluderat George Clooney som delfin! Nog sagt om det.

På Tahiti bodde vi på Intercontinentals lyxresort, nära huvudstaden Papeete (och hamnen förstås). Här finns inga naturliga sandstränder, vilket kompenserades med fina pooler, en med sandbotten, och ett stort lagoonarium, en uppdämd havssjö som tillät snorkling med tropiska fiskar i lugnt vatten (bra för japanerna).

Inget resort utan dykklubb, och naturligtvis måste man dyka. Jag har ju inte dykt på några år, så jag hängde först med på ett ”refresh” dyk innanför revet där det är lite lugnare och grundare. Massor av tropiska fiskar, och dessutom ett litet flygplan och några gamla båtskrov som sänkts för dykare att utforska. Och många sjöborrar! Med jättelånga spikes! Helt plötsligt hade jag viftat till en med handen – AJ! Många små svarta prickar i handen och en cm-lång spike under pekfingernageln! ”Kissa på handen”, sa dykledare Regis. ”Sänk ner den i urin”. Sagt och gjort, och döm min förvåning, det hjälpte! Smärtan avtog och sjöborrestickorna löstes upp så småningom, även den under nageln. Bisarrt, men effektivt!

Så jag återvände till dykklubben och gjorde eftermiddagsdyket också. Denna gång utanför revet, ett sk drift dive längs revets drop-off kant i dyktermer. Från båten på väg till dykstället såg vi knölval, dock inte under dyket… istället massor av mångfärgade korallfiskar, drakfisk, tonfisk, svartspetsiga revhajar, flera muränor, varav en tyckte vi var för närgångna och simmade fram och högg en tjej i låret! Tur att hon hade våtdräkt! Trots att vi simmade fram på 20-30m djup kändes vågornas rörelse mot revet tydligt. Dyningen sög en fram och tillbaka i sidled, upp och ner längs revet som grundade upp, jag fick paddla på bra med fenorna för att komma framåt, men det är härligt att dyka!

Utsikt från vårt hotellrum (från balkongen alltså): 

Utsikt över en av poolerna samt lagoonarium. Moorea syns i fjärran: 

Mats snorklar i lagoonarium:

På promenad på hotellområdet:

Vass sjöborre: