Premiärdopp! Redo för halvmaraton!?

Sommarens premiärdopp i havet är avklarat! Jag menar alltså inte bad på Tahiti, utan här i kallhavet. I måndags var det ledig dag, Labour Day, då åkte vi till vackra favoriten Shakespear beach. Vattnet var nog 16-17 grader, minst 10 grader kallare än på Tahiti, så det blev ett kort dopp! Vi premiärbadade samma helg och samma plats som förra året. (Klicka för att läsa om det) Det har faktiskt varit högsommarvärme i Auckland ända sen vi kom hem från Tahiti i lördags morse. Soligt och kanonvarmt, hur skönt som helst. Men våren är som bekant lynnig, nästa vecka kan det vara 10 grader och regn… nu njuter vi!

Vi kom förresten hem till en tomatdjungel, minns ni de små ynkliga tomatplantor vi köpte för dyra pengar? Nu har de expanderat till mindre träd! Känns som de håller på att ta över vår uteplats! Förhoppningsvis blir det även riklig tomatskörd och inte bara grönska. De tomatfrön vi sådde samtidigt frodas också. Trodde att frösådden skulle få dela kruka med tomatmonstret, men icke, småttingarna fick räddas till andra krukor. (Rabarber mår också bra, den har vi redan skördat av.)

I morse tränade vi sista Running Clinic sessionen för i år. Inga mördande intervaller eller backträning den här veckan, bara lugn tempo- och teknikträning, efter allt slit vilar vi benen i form! Blev kanske lite väl radikal nedtrappning med solsemester, coach Gayle var inte helnöjd… Men mer redo än så här blir vi inte, nu återstår bara att verkligen springa den där halvmaran på söndag, kl 07.00 går starten. Ska bli kul. Wish us luck!

Klappa rocka och sköldpadda. Franska Polynesien, del 2

Tisdag morgon hade Mats jobbat färdigt i Papeete, vi checkade ut från lyxresorten och tog inrikesflyg 45min nordvästerut till Bora Bora, berömd för sin vackra lagun, ultimata Söderhavsdrömmen, Victoria & Daniel åkte ju hit på sin bröllopsresa, bara en sån sak! :-). År 1942, efter attacken på Pearl Harbour byggde amerikanerna en landningsbana här, på en liten rev-ö (=motu), BB tjänade som försörjnings- och underhållsplats för södra Oceanien under kriget, och man kan väl anta att soldaterna också tyckte det var ganska najs här… kriget nådde ju inte hit. Till och från flygplats-ön kommer man bara med båt, de lyxigaste resorterna hämtar förstås med egna båtar, men vi tog transferbåten till lilla huvudbyn Vaitape, där vi hämtades av vårt hotell Maitai för vidare transport till pyttebyn Matira på den södra spetsen.

Vi hade bara två nätter på Bora Bora, så det gällde att maxa! Eftersom vattnet är det vackra så bokade vi en heldagstur med båt. Men gissa vad – när vi vaknade onsdag morgon öste regnet ner! Vår ENDA hela dag i söderhavsdrömmen, naturligtvis ska regnperioden börja då!? Nåja, regn hindrar knappast vattenaktiviteter. Tillsammans med två par fransoser och ett japanskt par tuffade vi iväg i en liten öppen båt. De hade i alla fall regnrockar till alla! Sexige Steven, iklädd polynesisk stringbyxa, spelade ukulele och roade oss med sång och musik. Dagen började med att mata stingrockor och hajar. Knappt hade vi satt fast båten i bojen på revet förrän djuren flockade runt oss. Inga problem att lära vilda djur när det vankas mat. På med mask och snorkel, och ner i vattnet bland ett tjugotal flaxande stingrockor och lika många revhajar som gled omkring. Vi höll oss på ena sidan av ett rep och Steven på andra, med en hink fisk som han slängde i hej vilt. Stingrockor verkar onekligen keliga, klättrar gärna på en och har inget emot att bli klappade och fasthållna. Hajarna cirklade mest runt oss och snappade åt sig den fisk som ingen annan hann till.

Andra stoppet var ”korallträdgården”. Faktiskt en av de finaste korallrev jag sett som snorklare, väldigt varierad och färgrik, samt massor av fisk som gärna flockades runt oss för att få lite fisk, och jag höll mig ifrån sjöborrarna! Sen började faktiskt solen titta fram igen för att värma upp oss. Vi tuffade vidare ett helt varv runt ön för att kolla in alla lyxresorts som byggts på de små korallöarna (motu) längs revet. Många stylthus över havet finns det! Många är världskändisarna som varit här eller ägt hus här. Men sedan globala finanskrisen sägs turismen halverats, speciellt från USA som är största marknaden, flera hotell och resorts har fått stänga eller dra ner drastiskt. Luggslitna, igenbommade stylthus ser tragiskt ut i detta paradis. Tufft att ha lyxturism som största inkomstkällan.

Vi kördes sen till en liten privat motu, komplett med palmer och vita sandstränder där vi tillbringade eftermiddagen. Vi fick god lunch och sen fick vi besöka och snorkla runt i deras lagoonarium. Till skillnad från den helt konstruerade varianten på vårt hotell i Papeete låg detta lagoonarium ett sund inhägnat med stålnät. Havsvatten strömmade igenom helt naturligt. Här levde alla möjliga fiskar, stingrockor, rev- och citronhajar, muränor och sköldpaddor. Sexige Steven pladdrade, spexade och simmade omkring med sin jättehink med betfisk, den kände alla djuren väl till! Inga problem att få klappa och mata djuren. Om vi tröttnade på fisk-kelandet återstod att promenera runt motun och koppla av i solen som höll sig framme resten av dagen...

KLICKA HÄR för bilder. (Det är för yxigt att ladda upp många bilder i den här bloggen...)

Bora Bora var tydligen först i världen med stylthus-resorts:

Klappa sjöborre. Franska Polynesien, del 1

Det är Astrid Lindgrens fel…. det här med Söderhavet alltså, man tänker ju bara på Kurrekurreduttön och om Pippis pappa finns där. Visst är Söderhavet ett drömresemål, och att maken får åka dit och jobba och jag hänger på är nästan för bra för att vara sant? Politiskt korrekt heter området Oceanien, fast då ingår också NZ och Australien bland annat. Söderhavsöarna omfattar i alla fall Melanesien, Mikronesien, Hawaiiöarna och Polynesien; tusentals små vulkanöar utkastade i det som kallas Stilla Havets Ring of Fire. De flesta är några miljoner år gamla, sjunkande vulkaner omgivna av korallrev och en lagun. Om vulkanen försvunnit helt under havet kallas det atoll. De flesta Söderhavsöar är fortfarande kolonier, eller har varit det.

Inflygning till Tahiti. Huvudstaden Papeete, och revet som ligger runt ön:

Polynesien alltså, närmare bestämt Franska Polynesien, eller bara Tahiti, ca 5 timmars flyg från Auckland, på andra sidan datumgränsen. Och det är verkligen franskt! Alla pratar franska och med EU-pass har man egen fil på flygplatsen, inga krångliga blanketter eller stämplar. Dock inga Euro, bara polynesiska franc, 119F = 1€. I butikerna finns franska viner och ostar i överflöd – mums! Om paradiset finns på jorden är FP en klar kandidat. Frodiga, gröna höga öar, kritvita sandstränder, i ett hav som skiftar från ill-turkost till djupblått och ett skönt klimat, lagom varmt, dygnet om, året om. Men det kostar att komma till paradisets Pärleport. Uj, vad dyrt det var! Jag säger det direkt, det mesta var faktiskt svindyrt, även en klase bananer vid sidan av vägen... Priset för den DVD som dokumenterade vår snorkling på Bora Bora borde inkluderat George Clooney som delfin! Nog sagt om det.

På Tahiti bodde vi på Intercontinentals lyxresort, nära huvudstaden Papeete (och hamnen förstås). Här finns inga naturliga sandstränder, vilket kompenserades med fina pooler, en med sandbotten, och ett stort lagoonarium, en uppdämd havssjö som tillät snorkling med tropiska fiskar i lugnt vatten (bra för japanerna).

Inget resort utan dykklubb, och naturligtvis måste man dyka. Jag har ju inte dykt på några år, så jag hängde först med på ett ”refresh” dyk innanför revet där det är lite lugnare och grundare. Massor av tropiska fiskar, och dessutom ett litet flygplan och några gamla båtskrov som sänkts för dykare att utforska. Och många sjöborrar! Med jättelånga spikes! Helt plötsligt hade jag viftat till en med handen – AJ! Många små svarta prickar i handen och en cm-lång spike under pekfingernageln! ”Kissa på handen”, sa dykledare Regis. ”Sänk ner den i urin”. Sagt och gjort, och döm min förvåning, det hjälpte! Smärtan avtog och sjöborrestickorna löstes upp så småningom, även den under nageln. Bisarrt, men effektivt!

Så jag återvände till dykklubben och gjorde eftermiddagsdyket också. Denna gång utanför revet, ett sk drift dive längs revets drop-off kant i dyktermer. Från båten på väg till dykstället såg vi knölval, dock inte under dyket… istället massor av mångfärgade korallfiskar, drakfisk, tonfisk, svartspetsiga revhajar, flera muränor, varav en tyckte vi var för närgångna och simmade fram och högg en tjej i låret! Tur att hon hade våtdräkt! Trots att vi simmade fram på 20-30m djup kändes vågornas rörelse mot revet tydligt. Dyningen sög en fram och tillbaka i sidled, upp och ner längs revet som grundade upp, jag fick paddla på bra med fenorna för att komma framåt, men det är härligt att dyka!

Utsikt från vårt hotellrum (från balkongen alltså): 

Utsikt över en av poolerna samt lagoonarium. Moorea syns i fjärran: 

Mats snorklar i lagoonarium:

På promenad på hotellområdet:

Vass sjöborre:

Veckan innan Tahiti

Ynk, min reseskrivarkurs är redan slut! 6 veckor - borta! Precis när jag började bli varm i hjärnan! Synd, men det går fort när man har roligt. Lärare Graham har uppmanat oss att fortsätta skriva, skriva, skriva. En 800-ords berättelse varje vecka rekommenderas. Han har säkert rätt, men frågan är om jag gör det utan press att lämna in den? OK, jag börjar med att hitta nya friska resestories på Tahiti! Anteckningsblocket är medpackat. Solkräm och bikini likaså!

Något som inte är slut än är löpträningen, jag är lite fascinerad över hur mycket jag har förbättrat mig under vintern, i min ålder! Har sänkt mina km-tider väsentligt, på kortare sträckor 3-5 km kan jag springa under 5min/km, i alla fall om det är hyfsat platt. Aldrig gjort förr i hela livet! Å andra sidan har jag aldrig tränat löpning så här strukturerat förut heller… Men Mats har ännu inte börjat springa igen sen sin olycksaliga skavsårsinfektion. Han har också passat på att skolka från styrketräningen… lilla latmasken satte nog in där!

All Whites spelade ännu en vänskapsmatch i veckan, mot Paraguay i Wellington, men förlorade 0-2. Annars är sportrapporteringen proppfylld av Commonwealth Games som hålls i Delhi just nu. I det gamla samväldet tävlas verkligen i allsköns udda sporter t.ex. Lawn Bowls, Netball och Tenpin Bowling! Det som upprör sporttokiga kiwisar mest är att ärkefienden Australien sopar guldrent i varenda sport, de har hittills 72 guldmedaljer mot våra 3, tom färre än Nordirland...

Nähä, nu måste jag fortsätta packa. Det blir möjligen en paus i bloggandet under den kommande semesterveckan… Bidrar med ett par stämningsbilder:

 

Fotboll och nya Super-Aucklands födelse

I lördags kväll klädde vi oss i vitt (nåja) för att heja fram våra fotbollshjältar i All Whites som spelade vänskapsmatch mot Honduras här i Auckland. Men lagkaptenen Ryan Nelsen hävdade bestämt att här spelas inga ”friendlies”! AW satsar för fullt i alla matcher! Tillsammans med drygt 18.000 andra tog vi plats på North Shore Stadium denna småkyliga vårkväll. Tillsammans med Mats kollega och familj avnjöt vi middag på arenan före matchen med dessert och kaffe i halvtid. Matchen blev tidvis riktigt spännande, NZ gjorde ledningsmål 1-0, men i andra halvlek fick honduranerna ihop sitt spel och kvitterade 1-1. Sen var det kört, inte ens en straff med klockren retur lyckades AW få in bakom motståndarmålisen. De snabbfotade honduranerna såg ut som små skolpojkar, och var väl inte helt nöjda med storväxta kiwisars mer fysiska spelstil.

Det som gjorde oss européer mest storögda var arenans låga säkerhetsnivå och generösa alkoholförsäljning. Inga väskor genomsöktes vid entrén, få poliser i rörelse och runtomkring oss satt fansen och drack vin ur vinglas, öl och alkoläsk ur flaskor, och damer halsade bubbelvin ur piccoloflaskor! Arenans restaurang hade ju öppen bar, det var bara att shoppa. Tänk om det var så vid landskamp på Råsunda?!!? Men ingenting hände ju, varken vi eller spelarna fick flaskor i huvudet, så då var det väl bra så?

Den gångna helgen var historisk av en annan anledning. Fram till igår har Stor-Auckland varit sammansatt av sju olika städer, city councils, som har alla var helt självstyrande, naturligtvis med suboptimering och bristande konsensus om t.ex. regionens infrastruktursatsningar. Så beslutet att slå ihop alla city councils fattades väl för något år sedan, och igår avgjordes första borgmästarvalet för det nya Super-Auckland. John Banks, den konservative borgmästaren för gamla ”lill-Auckland” hade nog räknat med att ta hem titeln, men fick se sig slagen av den betydligt mer folklige vänsterorienterade Len Brown som styrt invandrartyngda Manukau, typ Aucklands Södertälje. Len utlovar stora satsningar på järnväg, bland annat till flygplatsen. Den som lever får se.

Aucklands Wisteria Lane?

Man lär sig något varje dag! Senaste veckorna har mängder av klättrande växter börjat blomma med vackra blåa blomklasar lite varstans i grannskapet. Vi har tyvärr inga i vår lilla trädgård, här blommar det mest i rosa kulörer nuförtiden. Men jag har lärt mig att de blå blomklasarna är wisteria(!), blåregn på svenska. Hade ingen aning om att de desperata hemmafruarna bor på Blåregnsvägen…

I Auckland finns ingen Wisteria Lane. Enligt kartboken finns en liten Wisteria Way uppe i Mairangi Bay – men det är långt bort det. Ibland önskar jag att det vore lite mer av Wisteria Lane-andan här i Kohi. Hemmafruarna i grannskapet intrigerar alldeles för lite i mitt tycke, eller om det nu funnes några spännande komplotter så är inte jag insyltad. Beror det kanske på att vi inte har wisteria i trädgården? Hursomhelst så jag ju istället Malin runt hörnet. Inte för att vi konspirerar så himla mycket (ännu), men vi kan i alla fall gå till varandra och blixtfika när andan faller på!!

Wisteria i någon annans trädgård:

Rosa blomorgie i vår trädgård:

Elakt skavsår och solreseplanering

Nu vet vi att akutsjukvården fungerar här! I söndags kväll, efter grillning och middag, insåg maken att hans lilla veckogamla skavsår på hälen hade attackerats av elaka baciller, smärta i hela foten, benet svullnade och febern steg. Så vid 21-tiden drog vi ut på stan för att leta proffsvård. På stadens stora akutsjukhus med ambulansintag blev vi rekommenderade att istället åka ett mindre privatsjukhus, också öppet 24/7. Och efter 1,5 timme hade han träffat sjuksköterska, läkare, fått såret rensat och omlagt samt en burk penicillin i handen. Inte illa en söndagskväll, jag hade sett framför mig många timmar på akuten! Nästa dag återvände han för provtagning, koll, såromläggning och träffa läkare igen. Igår var han där igen på ny koll. Man får tydligen göra hur många återbesök som helst, gratis, när man vill, det är bara att dyka upp på kliniken! Ganska imponerande. Skavsåret läker för övrigt jättefint nu.

Så blev maken löpbefriad den här veckan, på veckans morgonträningar har vi andra kört fler ”time trials”, 3km snabbspring och backar i tisdags, 8km med farthållning idag. Tycker fortfarande det är meckigt att hålla koll på klockan samtidigt som jag springer… men löpformen är nog god ändå, för en 40+are! Och eftersom vi hårt arbetande människor antagligen förtjänat några dagar i solen har vi bokat flygbiljetter till Tahiti. Mats ska jobba med en båt, och jag ska väl… tja, vad gör man på Tahiti? Snorkla och sola, kanske? Jag har en hel vecka på mig att fundera på det!

Sista kvällen med lilla ex-pat gänget igår. Mysmiddag på en fransk krog. Imorgon flyttar Ellen och Steve hem till Sydney, till ett nytt liv igen. De har haft ett antal hektiska veckor med packning, flyttadministration, städning, middagar och alla adjö. Det är jobbigt – jag vet! Till dem säger vi dock "C ya soon again mates"!

Galapremiär och Grillpremiär

Broadway har kommit till Auckland! 42nd Street, en klassisk storslagen sång och stepdansmusikal hade bejublad premiär igår kväll. En galapremiär är helt rätt chans att damma av partykläderna efter vinterns träda. Men Aucklands övriga premiärbesökare visade sig som vanligt föredra casual dress, att komma i jeans med skjortan hängande utanför var betydligt mer vanligt än makens smoking. Men kul hade vi, och på festen efteråt fick vi gratulera regissören och skådespelarna till en härlig show.

Innan gårdagens festande hann vi med vårt sista förberedelselopp, 16km, inför Aucklands halvmara. Det gick riktigt bra, kanske tack vare veckans kroppsanalys? OK, det var en ganska platt och lättsprungen bana också. Den här gången sprang vi tillsammans och gick i mål efter 1tim, 23min. Nu gäller det bara att vi lyckas hålla oss friska och starka i fyra veckor till, då ska nog den där halvmaran gå som en dans.

Helgen har också erbjudit solsken så det var äntligen dags att kunna skura uteplatsen ren från vinterns svarta mögelfläckar och smuts, och idag slog vi till med en efterlängtad grillpremiär! Ser fram emot mycket sånt kommande halvåret!