Ett regnigt Gott Nytt År 2012!

Ja, suck. Videon visar vårt ösregn som nu är inne på sin tredje dygn, utan paus. Vi kommer inte fira nyår på stranden i år! Något nordligt stormsystem har parkerat över oss – igen, oroar mig för att det blir sommarens trend? Klart deprimerande. I dagens tidning rapporteras från diverse camping- och festplatser runtom på Nordön – bilderna visar alla semesterfirare vadar omkring i lera. Gummistövlar och svarta plastpåsar är bristvarorna att slåss om. Precis som det kan vara i Roskilde eller Hultsfred. Not nice.

Men kallt är det inte, just nu är utetemperaturen 21 grader. Kl 06.30 i morse, när klockradion gick igång, piskade regnet (fortfarande) vildsint på taket, då kändes den planerade morgonjoggen onödig. Att bli blöt och lerig verkade som en dålig start på årets sista dag? Dock får vi nu stå ut med pikar som svikare av coach nästa år! Regnet ska lätta under eftermiddagen, svårt att tro just nu! Men som vanligt i det här landet - det värsta är sällan utomhusförhållandena, snarare inomhusmiljön, som blir helt odrägligt fuktig, allting känns klibbigt. Bara att damma av luftavfuktarna igen, samt glädjas åt att vårt nya hus faktiskt har luftkonditionering!

Men fest blir det ändå! Kvällen ska firas tillsammans med Kohimarama’s svenskenklav, vi har gravat ett par kilo lax, och lagt bubbel på kylning. Skååål!

Jul i Napier

Hemma igen efter strålande juldagar på östkusten. Till vår glädje hade inga fler Myna fåglar jultomtat ner i vår skorsten, de hade väl fullt upp med att festa loss på våra första mogna tomater istället! Grrr…

I Napier sken solen varje dag, och vår vision fullföljdes helt klart. Vi cykelturistade i ett härligt PLATT landskap, under två dagar avverkades ca 12 mil i lugnt tempo med många stopp. Det enda som var en mindre besvikelse var att få vingårdar hade julöppet. Att i princip allt är stängt på juldagen var ingen överraskning, men på annandagen hittade vi bara ett par öppna vingårdar på vår cykelrunda – kanske lika bra det, förresten... De som hade öppet var i alla fall mycket glada över vårt besök, och inköp! Och förresten hittade vi ett favoritvin redan på restaurangen på julaftonskvällen; Two Pinnacles från Clearview, ska beställas.

Som tidigare nämnt är stadens välbevarade 30-tals arkitektur det stora dragplåstret. 140 av ursprungliga 164 byggnader står kvar än idag och har varsamt renoverats under åren. INGET byggs eller renoveras i citykärnan utan att Art Deco Trust godkänner färg och form. Ganska imponerande när man tänker på hur svenska städers citykärnor mejades ner och ”moderniserades” under 60 & 70-talen. Inte minst min egen hemstad Finspång har ett synnerligen själlöst centrum. Den två timmar långa guidade stadspromenaden var en störtkurs i tidens historia och art deco design, platta kolonner, ziggurats, zickzack, speed lines, sunbursts, fontäner, kromade detaljer och blyinfattat glas. Otroligt intressant!


En annan sak man ska uppleva i Napier är soluppgången över havet. Eftersom Napier ligger så långt österut, nära datumlinjen, är det ett av de första platserna i världen att se en ny dag gry. Vårt hotell låg precis vid havet så naturligtvis gav jag mig ut på den öde stranden vid 5-tiden på annandagsmorgonen, och njöt. Hotelläget var också perfekt för friska morgondopp i vågorna som start på dagen (med betoning på frisk)!
LÄNK TILL FLER BILDER

God Jul 2011!

Dan före dan – i år igen!! Imorgon bitti kommer bilen att vara fullpackad igen, men inte med packning för vandring utan för en tur till en av de för oss få vita fläckarna i NZ: Napier, NZs femte största stadsområde (tillsammans med Hastings) och en stor turistmagnet. Staden förstördes fullständigt i en jordbävning 1931, och återuppbyggdes under 30-talet i den Art Deco arkitektur som var trendigt då, det mesta bevarat än idag. Napier och Miami Beach sägs vara världens två bäst bevarade Art Deco städer. 4000 hektar av dagens Napier låg under vatten före jordbävningen, så stan fick lite mer plats att växa på! Många kryssningsfartyg har Napier på sin turlista.

Vad kan jag mer säga? Jo, statistiskt sett har Napier flest soltimmar på NZ, och ett relativt varmt och torrt klimat (nåja, enligt NZs mått mätt), i vilket fall som helst vore det skönt med riktig sommarvärme i jul, hittills har det varit lite ont om det i Auckland. Och det bästa av allt - Hawke’s Bay regionen är en av NZs stora vinområden, 70 vingårdar odlar framförallt röda druvor; Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah, och producerar röda viner i världsklass, tydligen i ”europeisk” stil. Mums!

Vi packar även med oss cyklarna och visionen är att rulla omkring längs den vackra kusten och vingårdarna i några dagar. Förra julen besökte vi ju vitvinernas förlovade rike, Marlborough, men i år blir det alltså fokus på röda viner ;-)

Den gångna veckan har passerat utan julhysteri, dock har jag pliktskyldigast hängt upp en ljusslinga på terrassen, och tagit fram några tomtar… that’s it! Jag är dock rätt förtjust i All Blacks tomten! Och på tal om All Blacks - ännu ett bevis på hur mycket detta land älskar sina rugby-gudar: förra veckan lanserade Air New Zealand sin nya Boeing 777, helt svartmålad med silver, otroligt läcker! Länk till video Den vill jag flyga med nästa gång!!!

I tisdags åkte Jo och jag på en liten utflykt, nordvästerut till Kaipara, och hamnade i en skulpturpark – verkar finnas många såna i det här landet, och hittade några fler skojiga skulpturer att fylla någon av våra framtida trädgårdar med…

 Och det fanns också en herrans massa hortensior i parken:

Skorstensentré och Sydneyhelg

Vårt nya hus har konstiga ljud för sig. Ofta när jag är hemma tycker jag det låter, knak, skrap, duns nu och då. Nu tror jag ju inte att det spökar, det mesta har förhoppningsvis naturliga orsaker, väder, vind, gnirkigt trä etc. Men idag studsade jag till vid köksbordet: RASSELRASSEL, SKRAAAAAAAP, DUNS! Ljudet kom någonstans från mitt i huset. Alla fönster och dörrar stängda, men DÄR i öppna spisen – naturligtvis, med en entré likt Jultomten satt en förskräckt Myna fågel bland träklamparna bakom gnistgallret! Vilka odågor!! När det inte funkade med köksfläkten provar de med skorstenen istället... Tur att den inte ramlade ner i fredags morse, då hade den fått sitta där bakom galler i tre dagar!!

I fredags morse flydde vi alltså ruggiga Auckland och drog till soliga Sydney - nåja, just sol var det si och så med, dock betydligt varmare och inget regn. Mats generösa arbetsgivare bjöd på stor julfest fredag kväll, jättegod mat och härlig lokal på Circular Quay, med utsikt över operahuset. Vi hade dessutom servitörer som sjöng opera för oss också. Riktigt kul och trevligt! Vårt hotell låg mitt i shoppingcity så vi flanerade omkring och upplevde julgalenskaperna - en vecka före dopparedagen! På lördagen lunchade vi med Ellen och Steve, kompisar som flyttade hem från Auckland förra året, och sen middag hemma hos gamla Ericssonkompisen Michelle & familj. Inget Sydneybesök är komplett utan att uppleva beachliv, så på söndagen åkte vi ut till underbara Bondi beach och promenerade längs havet. Och trots att jag bott flera år i den här urstarka solen, tänker ju ständigt på solskyddsfaktor, lyckades jag missa att smörja in halsen igår, vilket jag lider av idag... aj!

Sydneys anrika shoppingpalats Queen Victoria Building:

Bondi Beach:

På strandpromenad:

Blommor för en regnig dag

Hujedamig vilket försommarväääder vi har i Nya Zeeland nu! Sedan vår obscent blåsiga cykeltur i söndags har vädret bara blivit sämre, idag är det helt vidrigt! Hård vind och ösregn, man skulle tro det är vinter! Fast kallt är det inte, det är t-shirt under regnjackan som gäller. Det är väl någon ilsken gadd av ett tropiskt lågtryck som parkerat över oss. Värst öser det ner runt Nelson på sydön; med översvämningar, sandsäckar och evakueringar. Vi var ju i det området och vandrade förra julen, då fick vi vada ut från nationalparken under hysteriskt ösregn.

Till veckans skojigaste nyhet utser jag sälungen "Happy" som tydligen tröttnade på sitt trista beachliv. Han hasade istället upp till ett villaområde i Tauranga på östkusten, och skuttade in ett hus genom kattluckan. En högst förvånad familj fann lilla Happy i köket där han gosat ner sig i soffan. Helt orädd för hushållets hundar och katter. Hur söt som helst!

Nåväl, jag muntrar även upp mig med den otroliga blomsterprakten i våra kvarter så här års, se bilder nedan. Vi har också köpt ett skrivbord till nya hemmakontoret, snart är det ordning i huset.

Imorgon bitti flyr vi till Sydney över helgen, Mats jobb håller årlig julfest fredag kväll, sen ska vi hälsa på några vänner och förhoppningsvis få liiiiite bättre väder?!

Fantastiska pohutukawa träden som alltid blommar till jul:

 

Hortensia:

Bougainvilla:

Jasmin - doftar otroligt gott:

Vet inte vad dessa heter...

Och nya hemmakontoret:

Cykeltur över Auckland Harbour Bridge, och längre

GLAD LUCIA! Nej, här har vi inte lussefikat, i det Lewiska hushållet finns ingen julstämning, jag har morgontränat och Mats åkte tidigt till hamnen för båtjobb. Vädret inbjuder inte till julmys heller, Auckland har varit täckt av en grå filt senaste dagarna, regn och hårda nordvindar.

Söndag morgon, kl 04.00 började klockradion prata! Nyheter och en lång land och sjöväderrapport. Kändes väl sådär, just där och då i varma sköna sängen. Becksvart ute och vinden ylade kring husknutarna, enligt vädermadamen skulle dagen bjuda på vindstyrka 25 knop med byar till 35. (Om det säger någon något?) Enligt arrangörerna skulle ingen få cykla över bron om vindstyrkan var över 40… så det var ju tur… att det bara blev 35 alltså?

Auckland Harbour bridge är den största trafiklänken mellan norra och södra Auckland, fyra filer i varje riktning. Tusentals människor pendlar över i bil eller buss, när t.ex. en olycka händer på bron blir det totalt kaos i stan, speciellt en fredag eftermiddag. Bron har ingen plats för varken tåg, cyklister eller gångare, så det är en stor grej att få tillstånd att stänga av delar av bron och låta folk att ta sig över utan bil. Hittills har det bara skett en gång om året - för Aucklands hel och halvmaraton (vi har ju sprungit över den två gånger). I år var alltså premiär för ett cykellopp!

Starten för TelstraClear Challenge skulle gå 06.00, då stod vi redo, på Shelly Beach Road, tillsammans med ett par tusen andra lycraklädda cyklister, de flesta med fina racercyklar, många, många tusen dollars värde på den där gatan. Minuterna gick, man förstod att det var någon försening, men hörde inte ett dyft av speakern. Vi hade heller inte riktigt klätt oss för att stå stilla på en blåsig gata, efter en timme började kylan söka sig in i märgen… brrr. Kl 07.27 fick vi äntligen rulla iväg. Spektaklet att få cykla över bron skedde under de första 2km, sen var det bara 108 kvar…

Många, långa vindpinade kilometer avverkades, backe upp och backe ner, genom vacker nyzeeländsk landsbygd, bland får, kor, hästar, genom små byar och över åsar med milsvida gröna vyer. Det är verkligen inget platt landskap här, enligt GPS avverkades 1400 höjdmeter. F-n trot? Dessutom 3,5km på grusväg! OK, ibland trodde jag att vinden skulle kasta mig ner i diket, men till stor glädje slapp vi både punkteringar, regn och sol under dagen. Solen tittade fram några minuter varpå det genast blev smällvarmt. Vi cyklade det hela i någorlunda prattempo och rullade i mål efter drygt fem timmar, ganska ömma och stela, men nöjda - då hade de bästa gått i mål ett par timmar tidigare… Förresten var sträckan 112 km, de där sista 2km extra är irriterande långa, man ser på cykeldatorn att man borde vara i mål men vägen bara fortsätter…

Målet ute i Kumeu är 25km från Auckland, så innan vi fick ställa oss i duschen tog det ytterligare ett par timmar av transportlogistik att återbörda deltagare och cyklar till stan igen. Kanske inte behöver sägas att vi inte gjorde många knop resten av söndagen, vi lagade en riklig middag, drack lite vin och somnade i TV-soffan! Tror jag ska låta cykeln stå i fred några dagar nu.

Mot alla förbudsskyltar!

Första kilometern - njuter av utsikten:

Grusväg!!!

I mål!!

En lastbil med cyklar, många tusen dollars värde där 

Hemmadag bland mjöl, flyttkartonger och tomater

I skafferiet står en påse Self-Rising Flour. Självjäsande mjöl? Ett engelskt påfund? Säljs det ens i Sverige? Det har då aldrig någonsin stått på mina inköpslistor. Vi fick det, tillsammans med en massa kryddor, såser, risrätter och andra intressanta matvaror man aldrig köper själv, från en familj som lämnade landet. Tänkte slänga mjölet, men googlesökningen avslöjar massor av recept med självjäsande mjöl. Mycket man inte vet. Så jag försöker väl baka med det. Trodde för övrigt att jag var rätt duktig i köket, men på sistone har jag misslyckats med både knäck och muffins. Första omgången knäck smakade bränt (gasspis – morr), andra omgången knäck blev följaktligen för lös och dessutom använde jag fel formar så de är fastklistrade i pappret. Synd att de gjordes som vinst i ett lotteri… tycker synd om den som fick vinsten! Pepparkaksmuffinssmeten steg, flödade ut och dränkte alla formar (skyller på ny ugn), men muffinsarna smakar i alla fall gott - när man väl lyckats hitta och få bort det inbakade pappret alltså. Inte snyggt att bjuda på.

I huset står alla tavlor i ett hörn och väntar på väggyta, samt inspiration, och en del flyttkartonger står ännu ouppackade, jakten på ett skrivbord och några bokhyllor pågår. Har just hittat ett äkta, helt nytt IKEA Jonas-skrivbord på Trademe (som Blocket) för ”endast” dubbla priset mot hemma. Jag letar nog vidare.

Vår nästa fysiska utmaning är nu på söndag, ett nätt cykellopp på 110km. Vet inte vad jag tänkte när jag anmälde oss, starten går kl 06.00, banan är snirklig och kuperad som en spettekaka. Vi är sådär motiverade, har inte direkt tränat ihjäl oss. Det kommer att göra ont, om jag ens orkar fullfölja? Det finns en smitväg till målet efter ca 80km. Mycket lockande. Fast med alla såna där utmaningar man ger sig in i – man känner sig väldigt duktig efteråt!!

Och vad annat kan vi säga än att - Tiden flyger! Julen står utanför dörren, men till skillnad från de flesta som har fullpackade jullovsscheman, oändligt med matbestyr, och massor av släktträffar har vi noll och intet. Faktiskt inga planer ännu, kanske blir det spontanutflykt till någon av de platser vi ännu inte utforskat här på Nordön – det finns ju ett antal kvar.

Några bilder. Tomaterna trivs och blir monster i år igen! Har växt oss över huvudet - jämför dem med senaste bloggbilder:

Nästan hela däcket får plats på ett foto:

Och lite fler bilder inifrån huset, kök:

Vardagsrum - kolla mattan Gundel!! 

Vårt sovrum, med egen balkong 

Fler foton från Tonga

Jaha, vi har visst varit lite busy sen vi kom hem från semestern förra helgen, men nu har jag äntligen sorterat fram lite fler bilder från Tonga. Finns på länken:
FOTOALBUM TONGA

Leva livet - lite bättre än Robinson!

Efter tre dagar hos Darren och Nina på ön Foa i Ha’apai har vi nu flugit vidare norrut till ögruppen Vava’u och hamnat på en ännu mindre ö – Euaiki. Öarna häruppe ser helt annorlunda ut, de är generellt sett högre och verkar ännu grönare, måste regna mer här. Oavsett vilket blir vi nu kungligt omhändertagna av ägarna Mark och Veronica, kocken Fitu, köksan Sena, samt båtsman Nolo. Mats och jag är de ENDA gästerna på Euaiki Eco-Resort, som är enda bebyggelsen på ön, resten är vita korallsandstränder, berg, rev och tät djungel. Ursprungligen var Euaiki inspelningsplats för NZs TV-show Treasure Island, någon variant av Robinson.

Ibland är det bra att man inte alltid vet vad som väntar! Igår eftermiddag blev vi hämtade av Mark i hamnen, med en båt han byggt själv, en udda skapelse i lite traditionell söderhavsstil. En lång smal öppen båt med utriggare. Vi fick slå in alla väskor i plastsäckar och utrustades dessutom med varsitt paraply... Båtturen ut till Euaiki tar ca 30-40 minuter i normala fall, men igår blåste det 25 knops motvind. Mark körde en omväg för att slippa en del motsjö, men till slut måste man ju runda den där sista udden och trotsa motvind och dito vågor, tur att man är lite båtvan. Paraplyerna använde vi som sköldar mot vågsprutet, de smattrade vildsint i vinden. Efter någon timmes resa klev vi ganska nerstänkta av på Euaikis brygga.


Vår hydda, ”fale” på Tonga, ligger naturligtvis precis vid stranden, och är byggd av det som finns på ön, palmblad, sand och sten. Det verkar finnas 7-8 fales totalt, verkligen inget stort ställe. Vi har tom eget litet badrum, varmt o kallt vatten, och med den rådande vinden – en luftkonditionering som heter duga! Den stora fördelen är att myggorna också blåser bort . Mat ingår, mmmm.. vi kommer definitivt att gå upp i vikt här, portionerna är enorma och maten god. Förutom att äta har vi hittills vandrat ett varv runt ön, det tog en timme, sen har vi snorklat på det vackra korallrevet precis vid stranden. Vad gör man annars på en öde ö? Lagom med aktivitet!

Flyga som Indiana Jones

Efter en gråmulen kväll, god middag och lugn natt i den lite smutsiga och nedgångna huvudstaden Nuku’alofa har vi idag flugit vidare norrut och anlänt Ha’apais öar, 61st sägs det finnas totalt i den här skärgården, de flesta obebodda. Vi bor på en som heter Foa. Ett stillsamt paradis, Matafonua Lodge ligger längst upp på norra udden, omgivet av tre vita sandstränder, öst, norr eller väst, vilken som är bäst beror på dagens vind och vågor. 100m norr om Foa ligger en av kungens öar, den ska vi utforska, bara att simma över lilla gattet där strömmen i högvatten glider fram i 2 knop. Provade strömstyrkan, att simma rakt emot 2 knop var som att kämpa som en iller och inte komma någonstans, snarare gled man bakåt om man slackade av på simtagen. Ganska stark ström alltså. Idag snorklade vi mest omkring längs stränderna, tittade på fina fiskar och lite koraller. Lagom med aktivitet.

Men dagens absoluta höjdpunkt var inrikesflyget hit, Mats var i extas, vi ska få flyga DC3!! En riktig flygplansklassiker! Jajamen, som att kliva in i en Indiana Jones film. Inget digitalt krafs eller elektronisk autopilot i den där kärran, rejäla spakar att styra med. Förstepiloten såg också ut som ett historiskt dokument, lite lik Sean Connery, va? Fast med kiwi-accent.

Handskrivna boardingkort:

Nu ligger vi på strandbädden och läser i väntan på kvällens BBQ. Som sagt, lagom med aktivitet.

Riktig Semester!! På Tonga

Flyttkartonger står ännu högt och lågt i huset, men de lär ju inte röra på sig när vi lämnar dem och åker på riktig semester imorgon. Värre är det med årets tomatplantor som växer så det knakar, som vanligt i det här landet, jag får bara hoppas att kompisarna klarar av sitt bevattningsuppdrag! Kryddväxterna har jag i alla fall klippt ner och torkat i mattorken.

Tonga ja, vad vet man om det landet? Inte mycket. Det saliga Pripps ägde visst en del av bryggeriet där, populärt resmål för styrelseinspektioner kan tänkas? Det lilla kungadömet blev aldrig koloniserat (stor stolthet!), och den senaste (kända) personen som åts av kannibaler var en missionär år 1804. Det vidsträckta riket består av 171 öar och har drygt 100.000 invånare, man uppskattar att lika många Tonganer (Tonganeser?) till har emigrerat, framförallt till NZ, samt Australien och USA. Att det finns många Tonganer här i Auckland märktes inte minst under rugby VM!! Stor lycka på gatorna när Tonga faktiskt slog Frankrike - som trots det lyckades tråckla sig vidare och nå finalen... 

Vi ska besöka huvudstaden Nuku'alofa på huvudön Tongatapu, sen flyga vidare till ögrupperna Ha'apai och Vava'u. Allt jag läser om Tonga genomsyras av att man ska sakta ner, inte förvänta sig för mycket, och leva i "Island Time" - allt tar sin lilla tid, ingen stress eller turist hype. Tja, det ska vi nog klara av!! På söndagar händer verkligen INGENTING, inga flyg eller båtar går, inga öppna butiker, knappt några restauranger har öppet. Då går alla i kyrkan, sover, äter och umgås med familjen i lugn o ro. Låter rätt sympatiskt det också.

November är början på Söderhavets regnperiod, så vi kan nog förvänta oss en del tropisk nederbörd, varmt och fuktigt alltså. Vi har laddat upp med solkräm och insektsmedel, båda lär behövas. Mats har ju redan klimattränat en vecka i Panama, och kom hem med ganska många röda bett på benen... Förhoppingsvis ska vi dock slippa tropiska cykloner som härjar under regnperioden!

I princip förväntar jag mig någonting sånt här:

Den som lever får se!

Grillkväll och mystiska djurspår i nya huset

Igår kom Mats hem igen, till sitt nya hus, inflyttat och klart! Han gick dessutom miste om den spontana invigningsgrillkvällen som Jo och jag hade med några kompisar i fredags ;) Och vilken fantastisk vän Jo är, hon har slitit som ett djur under hela flyttprocessen... Tackolov!

Jag väntar på gästerna! (skyddade delen av uteplatsen)

Brian är grillmästare

Buffén är dukad:

Lidia, Jo och Sonia serverar mumsig cheesecake

Har helt glömt berätta vad som hände förra måndagen, dagen före vår flytt. Nya huset stod ju tomt, jag hade alla nycklar, så jag gick in på morgonen för att kolla läget. Till min stora förvåning ser jag ett tiotal blötgeggiga fläckar i köket, på bänkarna och på golvet. Hmm.. mycket mystiskt, vad har nu kommit in i huset? Och hur? Fåglar, råttor, katt, possum?!? Vandrade runt i hela huset, men hittade inte fler fläckar, bara i köket. Inte heller skrämde jag upp något djur i ett hörn. Tog några foton och städade.

En av de geggiga fläckarna:

Senare på eftermiddagen gick jag dit igen, och då minsann! RASSELRASSEL, FLAPPFLAPP lät det från köksfläkten, och jag hann se ett par Myna fåglar landa på muren mittemot köksfönstret. Morr! Typiskt nyfikna bajsfåglar! Klättrade upp och kollade köksfläkten, mycket riktigt, ett öppet hål rakt ut genom väggen, ovanpå fläkten låg ett gäng kvistar och de hade pickat sönder isolering. Vilka typer!! Satte på köksfläkten I ett försök att skrämma bort dem, samt meddelade ägaren att jag vore tacksam om hålet kunde lagas så fort som möjligt...
Och så skedde! Redan nästa dag, mitt i tisdagens flyttkaos, dök en hantverkare upp för att mäta och täppa igen hålet, bye bye Myna! Som tur var hade pippisarna inte hunnit bygga ett helt bo, så han hittade inga ägg eller fågelungar... det hade varit lite jobbigare ;)