lördag, januari 29, 2011

Fler Lewisar att valla runt!

A Lewis Family Reunion in Auckland – vilken toppengrej! Onsdag morgon landade farbror Tom och Chris från England för att tillbringa fyra dagar med oss innan sin treveckas NZ rundresa började. Våra gästrum var ju fullbokade, så jag checkade in dem på närbelägna Florida Motel (mer om detta unika tidsdokument en annan gång), 6 min promenad från oss. Brian, motellägaren, tog hand om dem med mycket stort engagemang…

Tillsammans har vi nu haft fyra intensiva och roliga dagar och upplevt bl.a. Sky Tower, regnskog och svarta stränder i Waitakere, shopping i Parnell, picknick vid Long Bay, lokala restauranger samt några bad. Dessutom bet farbror av en tand och fick besöka tandläkaren… Och vi ska inte glömma vårt högintressanta väder; gassande sol, tokregn och storm, gångna veckan i ett nötskal! Tropiska cyklonen Wilma passerade visst rakt över vårt lilla land och lämnade stora spår av förödelse över landet – igen!

Genom mammas försorg har jag också fått upptäcka en mycket vacker och intressant katedral samt träkyrka, dessa har jag passerat i princip varje vecka senaste året utan att ens titta in… Till exempel, 1982 flyttades hela denna träkyrka (St Mary's), i ett stycke, på en dag, tvärs över vägen till sin nuvarande plats. Nu snackar vi inte något litet fjuttkapell utan en skapligt stor kyrka, 49x18m och 14m hög! Måste ha varit en imponerande syn.

LÄNK TILL UPPDATERAT FOTOALBUM

måndag, januari 24, 2011

Exkursion till Rotorua och Mt Maunganui

I torsdags styrde vi kosan söderut för att visa gästerna lite mer av vårt vackra land än bara Auckland med omgivningar. Redan i Cambridge började upptäckterna - en vacker gammal träkyrka som byggts om till ett helmysigt café och butik. Att det dricks kaffe på regelbundna intervall under dygnet är viktigt, det har jag lärt mig senaste veckan, annars blir det gnälligt!

Vid vårt förra äventyr i Rotorua badade vi bland annat lerbad i Hell's Gate, den här gången utforskade vi ett mer klassiskt område - Te Puia, en stor "park" som uppvisar allsköns termisk aktivitet; sprutande geysrar, rykande hål i berget, kokande vattenhål och bubblande lerpölar. Allt i vackra gröna omgivningar med plats för picknick. Här en video med lite smakprov:
Efter jordaktivitet var det dags för kulturaktivitet; maorisk sång och dansuppvisning. Ursprungligen tillbringade maorierna mycket tid att sjunga och dansa, inte bara som ett trevligt sätt att umgås utan också träning och förberedelse för kamp och krig. Att kasta pinnar till varandra i komplicerade kombinationer tränar bl.a. koordination av hand och ögon, att snurra "poi" bollar på snören håller handlederna mjuka och viga, etc. Kan inte låta bli att reflektera över när vi svenskar sjunger... till vinet, till snapsen, i syfte att bli fulla, få i oss surströmmingen... öh?!

Nästa dag började sen regnet... vi tog oss vidare till Mt Maunganui där vi tillbringade en natt, men det blev varken sol och bad på de fantastiska stränderna eller någon toppbestigning av vulkanen den här gången - heller!
Länk till fler bilder

söndag, januari 23, 2011

Januarioväder med översvämningar

Jaha, nu är vi hemkomna från vår långhelg i Rotorua och Mt Maunganui. Berättelse och bilder kommer. Tills vidare kan ni läsa om det hysteriska väderläge som råder här på Nordön senaste dygnet.... som vanligt blir det gärna industriell styrka på ovädren här.

Länk till New Zealand Heralds bildspel.
Länk till New Zealand Heralds artikel.

I bildspelet är bild 25 och 35 precis hemma hos oss, bara ett par kvarter från vårt hus - tur att vi bor lite högre upp!! Även bilderna 12, 18, 19, 26, 36, 37, 39 och 41 är tagna häromkring.

Nu på kvällen rasar ovädret fortfarande, med regn och stormvindar, om än lite lugnare - vi håller oss inomhus tills vidare... Imorgon ska det lätta.

torsdag, januari 20, 2011

Mamma o Fia - en vecka i Auckland

Det är ett toppenliv att vara turistguide, OK, lite halvstressigt ibland, jag hinner ju inte med resten av mitt lilla liv när jag måste anpassa sig efter andra :-)
Har bland annat firat min födelsedag med en båttur i Hauraki Gulf, vi åkte ut och letade delfiner i havet, men det var inte ett liv i vattnet. Väderomslaget kom med lite storm och gråväder så fiskstimmen hade nog förflyttat sig längre ut - eller något sånt!

Idag lämnar vi Auckland några dagar för att åka till Rotorua, där ska vi uppleva lite termisk aktivitet, geysrar och kokande lera.

Här har jag lagt upp några bilder på vad vi sysslat med senaste veckan:
LÄNK TILL BILDER

lördag, januari 15, 2011

En första turistdag i värmen


En morgonpromenad på Kohimarama beach:

Mingla med stora träd i Devonport: 

Och naturligtvis måste man bada, här i Devonport, ca 23gr i vattnet:

Och shoppa... tre tanter med blåa solhattar :-)

torsdag, januari 13, 2011

Mamma o Fias ankomst


Jomenvisst, de kom fram till slut, efter ca 40 timmar på resande fot. Lite trötta, väldigt välklädda i sommarvärmen, men glada och nöjda. Vi med!! De har fått mat, dryck, dusch och varsin säng. Imorgon är en ny dag :-)

tisdag, januari 11, 2011

Väntan på mor. Vårt nyårsfirande

Inget är som väntans tider… På torsdag landar min 80-åriga mor och min syster – Inshallah! Lång resa, men hoppas de uppskattar att få byta svenskkylan mot kiwisommar några veckor, här är verkligen underbart så här års! Ska bli jättekul att få visa dem våra favoritställen och kanske annat också. Har skickat dem någon typ av homeopatiska piller som påstår att de motverkar jetlag, eller i alla fall lindrar effekterna. F-n tro’t!?!? Men allt är värt ett försök. Behöver "bara" komma ihåg att ta piller varannan timme under hela resan, förutom när man sover…

Det må vara ett tag sen nu, men vår nyårsaftonsstory förtjänar att skildras. Vi vaknade på mysiga Alpine Lodge i St Arnaud efter våra två fantastiska vandringsdagar tor Lake Angelus. Efter frukost och obligatorisk kattgosning (Ocean & Cappuccino) styrde vi kosan österut till Marlborough, NZs överlägset största vindistrikt. 68% av landets druvor plockas här, världsberömt för prisbelönta Sauvignon Blanc viner (vilket även serverades på vårt bröllop!). Förhållandena anses exceptionella, kombinationen unik jordmån, massor av sol (Marlborough har flest solskenstimmar) och svala nätter ger en lång odlingssäsong. Vi kör längs floden Wairau där ca 335 miljoner vinrankor växer, regionens 137 vingårdar producerar ett till synes oändligt urval av goda (och mindre goda) viner :-).

OK, vi blev överväldigade, var börjar man? Vid 10-tiden på morgonen känns det inte heller helt OK att börja dricka vin för oss normalt alkoholhämmade svenskar. Och Stoneleigh, där vårt bröllopsvin producerats, visade sig inte vara öppet för besök… Istället hamnade vi på ett fik och upptäckte… lokalt producerad gin, Prenzel Blenheim Bay Gin! Smakade jättegott, internationellt prisbelönt (but of course)! When in Marlborough - naturligtvis köper vi gin! Till slut lyckades vi även prova några viner och åkte därifrån med en låda gott och blandat, dock ingen Sauvignon Blanc! Vi måste tydligen snart komma tillbaka för att åstadkomma en lite mer seriös inventering av Marlboroughs frestelser.





Nyårsaftonsfärden gick vidare till slutmålet Nelson, dock inte helt utan hinder, förra veckans storm och skyfall hade orsakat otaliga ras och översvämningar i regionen, och på många ställen längs vägen pågick röjningsarbetet – herreguuuud vad det såg ut! Vissa bergssidor såg ut som de hade fått hela slalombackar röjda genom skogen, stora träd med rötter, stenblock och lera låg överallt och rensades undan för fullt från vägarna.


Nyårsnatten firades på ett hotell vi bokat sista minuten via lokala turistinformationen, Grand Mercure Monaco strax utanför Nelson. Superläckert hotell byggt att likna en äldre engelsk by, tegelradhus, timmerstockar och en å flöt sakta genom byn. Såg verkligen autentiskt gammalt ut med murgröna och klätterrosor klängandes på väggarna, men helt nybyggt, fräscht och elegant. Vårt rum hade en egen uteplats vid lilla ån med utsikt över havet.

Nyårsmiddag intogs på hotellets mysiga restaurang och på grannpuben The Honest Lawyer(!?) spelade liveband utomhus till tolvslaget – men därefter var det verkligen slut på firandet, ingen utomhusmusik efter 00.00 och inga fyrverkerier!! Måste ha varit någon lokal restriktion…





Anyway, en helskön nyårsafton - Happy 2011!

fredag, januari 07, 2011

Hemma i Auckland igen

Kom hem till Rawhitiroa Road natten mellan sön – måndag, sen har Mats jobbat hela veckan trots att mån+tis var helgdagar här. Lastbåtar tar visst inte hänsyn till det… På NZ får man kompensation när röda dagar inträffar på en helg. Nyårsdagen var t.ex. på en lördag, därmed får alla följande måndag ledigt istället. Toppensystem, varje år har därmed exakt lika antal lediga ”extradagar” förutom vanlig semester, inte varierande som i Sverige.

Till vår glädje hade grannarna skött våra tomatmonster hyfsat i vår frånvaro. De var vid gott liv, men rätt torra och lite luggslitna. Trots det hade de producerat sanslösa mängder mogna tomater. Grannen hade en stor skål full med körsbärstomater fortfarande, hon hade även gett ett antal till vår andra granne samt att hon kokat jättegod tomatchutney som vi fick en burk av. Den här veckan har vi säkert plockat 20-30 körsbärstomater om dagen och fått binda upp fler oregerliga grenar. Dessutom börjar också de stora tomaterna bli mogna, så vi torde verkligen inte behöva köpa tomater i närtid.
Dagens skörd:

I veckan har vi bland annat även hedrats med långväga besök från Sverige, vilket alltid är såååå kul. Nygifta paret Tilly landade i Auckland efter en Australienturné och kom hem till oss på middag, vin och prat inpå småtimmarna innan de for vidare på morgonen med sin husbil för att utforska detta underbara land under en vecka. Fantastiskt kul, all lycka på er smekmånad!

Aucklandsvädret klagar vi verkligen inte på, mestadels soliga sommardagar med temperaturer över 26°C och ljusa, sköna kvällar att sitta ute. Vi läser om snöoväder i Sverige medan vi badar, grillar och dricker vin, it's a hard life. Enda störomomentet är att huset blir minst lika varmt, när solen ligger på hela dagen blir det >30° inomhus, även om vi har korsdrag. Nä, att isolera hus behövs ju inte, eller hur? Suck.
Efter en fredagmiddag, bloggar och planerar helgen:

onsdag, januari 05, 2011

Julvandring i Nelson Lakes – den fantastiska delen

Angelus Hut, en stuga magnifikt placerad i alpin miljö vid en sjö på 1650 möh. En av denna nationalparks stoltheter. Hit gick nästa vandringsetapp.

Efter stormdramatik och båttaxi checkade vi åter in på Alpine Lodge tillsammans med nyfunna kiwi-vännerna Sarah och Geoff. En varm dusch, rejäl middag, riktig säng, arnikasalva, Voltaren och sen vaknade vi fit for walk igen den 29:e. Totalt väderomslag igen, blå himmel och lugna vindar. Allas knän och fötter pigga igen. Klart för att vandra ut igen. Dessutom med lättare packning nu.
Många rutter leder till Angelus Hut, men den coolaste är via Robert Ridge, en helt exponerad led som snirklar sig längs bergskammarna i 12km. Robert Ridge erbjuder vidsträckta utsikter över berg, sjöar och skog, ingenting man vill vandra en regnig blåsig dag, men vi fick makalöst vackert väder. Och urtrevligt sällskap, förutom Sarah och Geoff även Angelus stugvärd, Henriette, en reslig blond valkyria från Tyskland. Denna tvåbenta alpget, tillika proffsfotograf, guidade oss medan hon trippade fram och tillbaka, fotograferade, samt donade med stigar och ledmarkeringar, vi dödliga hade fullt sjå att inte trampa snett. Fast jämfört med tidigare äventyret var detta onekligen lättvandrat i solsken, vi träffade både en äldre herre från Wales, samt en mamma som vandrade med sin sjuåriga dotter – vilken skön liten tjej, hon bar minsann både sin egen bok, godis och vatten i 7-8 timmar, utan knot!

Angelus var bokad till sista madrass, en tysk kille som bokat tältplats bad olyckligt Henriette om att få sova inomhus istället, hans vandringskängor var blöta och natten blir kall häruppe, äsch, trams, toughen up boy! Men hon veknade, han fick sova i köksområdet... En härlig kväll, ankomstwhisky i solnedgången och sen middag är alltid gott, trots att vi hällde i för mycket vatten i vår torkade lapskojs, men jag kan rapportera att lapskojssoppa är inte fel det heller! Däremot var nattsömnen mindre imponerande, två idoga snarkare drog timmerstockar hela natten... Det var knappt att öronpropparna hjälpte!

Följande dag var vädret fortfarande helt ljuvligt, så vi bestämde att vandra ner samma väg, så vackert... Ett antal timmar senare var vi återigen nere vid Lake Rotoiti, där firade vi med ett välförtjänt dopp (ja, kallt!) innan det var dags att ta farväl av Sarah och Geoff – hoppas vi ses snart igen!
LÄNK till bilder

tisdag, januari 04, 2011

Julvandring i Nelson Lakes – den fostrande delen

Femtielva kliande sandflugebett, blå stortånagel och vristsmärtor, några tecken på kroppens svaghet och förfall som framkom under årets julvandring i Nelson Lakes nationalpark. Till skillnad från 2009 års julvandring bland vulkanerna i Tongariro, trampade vi i år en mer klassisk nyzeeländsk vandring i sydbokskog (Southern beech) och alpina miljöer på norra Sydön. Startpunkten var lilla byn St Arnaud, närmare bestämt myshotellet Alpine Lodge, till min glädje bemannat med två underbara burmesiska katter, Ocean och Chino, som gärna gosade med gästerna.

Solen strålade från en klarblå himmel på juldagens morgon när vi lyfte på oss ryggsäckarna och vandrade söderut längs Lake Rotoiti (Roto=sjö, Iti=liten, Lillsjön alltså!) Så himla liten är den inte, det tog ca 3 timmar att gå till södra stranden, en ganska dryg sträcka där vi ursprungligen tänkt fuska och ta vattentaxi, men eftersom juldagen är årets största helgdag körs ingen vattentaxi! Bara bita ihop, vi var inte ens halvvägs – återstod ytterligare 5 timmars vandring till John Tait Hut där vi äntligen fick kollapsa och tillaga efterlängtad (hemtorkad) middag som belöning, mer behövdes inte för att somna in. Det var bara vi och fyra andra i stugan den natten, så det var en tyst och skön natt.

 Dag 2, annandag jul, blev ett utomordentligt träningspass, dagen inleddes med 4,5 timmars marsch uppför, klättrade ca 1000 höjdmeter till Travers saddle. Därifrån ca 4 timmars vandring nerför ca 1100 höjdmeter innan vi kom fram till West Sabine Hut (se fig). Satan vad vi var trötta! Mina fötter protesterade vilt, och maken var lätt oimponerad av min vandringsplan dittills… Naturligtvis kunde vi ha kortat dagen, men vädret var fantastiskt, och med en storm i antågande kändes det rätt angeläget att ta oss över passet innan den slog till. Men i West Sabine var det slut på stugfriden, drygt 20 pers huserade där, av alla möjliga nationaliteter. Konstigt nog verkar många israeler vandra på NZ, vi möter dem nästan i varje stuga, även förra året.

Tredje dagen kom väderomslaget, tunga grå moln och periodvis strilande regn, som tur var hade vi en jämförelsevis enkel vandring mestadels genom skog till Sabine Hut vid Lake Rotoroa (Roto=sjö, Roa=lång, Långsjön alltså!). Men idag hade min vrist fått nog, smärtan strålade ner i trampdynan – rätt oskönt i fem timmar över stock och sten! Konstaterade att höger vristknöl var hyfsat svullen. Men räddningen var nära, i stugan fanns Sarah, en glad kiwitjej, hon identifierade min slitna look och föreslog att vi skulle anropa en båttaxi att ta oss ut ur parken, hon hade själv ramlat och slagit i sina knän. Under kvällen blev vädret sämre och sämre, regnet vräkte hela natten ner och vinden tjöt i husknutarna.

Beslutet att bryta vandringen blev enkelt, följande dag anropade vi båt-gubben via VHF och ja, han kunde hämta upp oss under eftermiddagen. Några andra ”tappra” (eller dumdristiga) trotsade vädret och vandrade iväg, några fick vända och komma tillbaka igen. Floderna hade stigit så mycket att de blev omöjliga att korsa. Men båtresan blev en rätt kul upplevelse i sig, vattnet i sjön hade vid det här laget stigit långt över bryggorna, bara att vada i knädjupt vatten - både ut till och på bryggan till båten.
LÄNK till bilder
Så vi fick uppleva områdets värsta oväder på 30 år (eller nåt), men efter regn kommer ju sol.... - nästa rapport blir en soligare historia!