söndag, juli 31, 2011

Packa väskorna, det är vår!

Vi lämnar ett Auckland med vårkänslor. Idag värmer solen från en illblå molnfri himmel, svag bris. Dörrar och fönster står på vid gavel och tvätten torkar utomhus. Överallt tokblommar otroligt vackra magnolior och kamelior som om det vore deras sista stund på jorden. Det är lätt att förtränga vinterns galna stormar och skyfall nu. I fredags kväll satt vi på lokala italienarens uteservering och åt middag, OK, med lite infravärme och jackor på, men i alla fall... Augusti är fortfarande en vintermånad.

Veckan har som vanligt passerat i ett huj, vi har äntligen varit hos en tandläkare, en trevlig sydafrikansk kvinna, inga hål, så nu kan man koppla av ett par år till :-) ! Fotdoktorn har fått besiktiga min degenererade häl igen, och han var nöjd med framstegen. Efter sju veckor i hans program har jag faktiskt mindre ont, så timmar av hällyft och ismassage verkar fungera, men jag har hälften kvar, bara att hänga i.

Annars har vi mest packat och ägnat oss åt lite detaljplanering av semesterdagarna i Sverige. Nu önskar vi oss en varm svensk sensommar, helst helt utan dagsregn och höststormar, tack.

onsdag, juli 27, 2011

Vintercitroner

Nä, jag hade nog aldrig smakat riktiga citroner innan jag flyttade till NZ! När vi flyttade in i vårt hus här stod två pinniga skapelser i krukor på baksidan. På pinnarna hängde något som visade sig vara ett par små citroner (såg oäkta ut). De såg inte mycket ut för världen, men de var ändå goda och saftiga.
DÅ:
Nu, 1,5 år senare, har ett av de skrangliga citronträden fått större kruka, de har båda fått mycket vatten regelbundet, näring och gödsel, en soligare placering, lite ny jord, avlusning och mycket kärlek (TLC, tender loving care, som di säjer här).
Och Eureka! Nu skördar vi fantastiskt läckra citroner, stora solgula, tunna skal och saften bara dryper när man skär i dem. Fenomenalt sura, men så goda att man nästan vill äta dem i klyftor… (Mats gör det). C-vitaminerna trängs nog däri.
NU:
Aldrig mer importerade, besprutade, torra citroner!

måndag, juli 25, 2011

Norgesorg och bröllopsdag back in Kohimarama

Ett par minst sagt uppskakande dagar har passerat. Här på andra sidan jorden vaknade vi till radionyheterna i lördags morse om en bomb i Oslo samt skottlossning på Utöya. What the f…?!? Sedan dess har vi läst, lyssnat på radio och tittat på svenska och norska nyhetssändningar, pratat och grubblat, men inte förstår vi ett endaste dugg vad som har snurrat runt i huvudet på denne massmördare? Han är övertygad om att han gör rätt, och alla andra fel… det hela är ohyggligt sorgligt.

I torsdags var det vaktavlösning i ett ösregnigt Matakana, ”farmor” hämtade Yaya och Yoda, jag packade mina saker, tackade alla djuren för denna tid, kramade Ewokee och låste dörren. Byebye, jag kommer att sakna dem allihop! De får tyvärr vänta ännu en vecka tills deras riktiga familj kommer hem, så jag hoppas de saknar mig lite också! Själv njuter jag av att sova i egen säng igen, tyvärr utan Ewokee, och förbereder oss för nästa resa.

I lördags firade maken och jag 6-årig bröllopsdag. Sockerbröllop enligt Wikipedia. Traditionen bjuder att hustrun ska få en gåva i detta material… detta hände inte ifall ni undrar. Däremot undrar jag om Mats blandat ihop det med 7-åriga bröllopsdagen som kallas Ullbröllop, igår var vi nämligen på Icebreakers Outlet och köpte ett gäng nya plagg i finaste merinoull, världens mysigaste kläder!

För en gångs skull sken solen på vår bröllopsdag, i alla fall under dagen! Vi tog båten ut till Waiheke Island (en populär utflykt) för en guidad tur; Taste of Waiheke. På kajen möttes vi av ö-bon Horst(!), dagens guide och busschaufför. Horst underhöll oss på klingande tyskengelska vilket kändes lite udda, men alla har ju faktiskt invandrat till NZ någon gång, och han hade bott på Waiheke i 10 år så han kunde ju ett och annat. Vi besökte tre vingårdar; ekologiska Stonyridge, Wild on Waiheke, som också bryggde öl och sålde lokal rom, samt vackra Provence-stylade Mudbrick, där hölls 147 bröllop förra året, hyfsat populärt, och helt förståeligt, inte minst för att deras goda viner ingår, Mudbrick erbjuder 360° utsikt över Auckland, öar och hav, magnifikt. Dessutom lärde vi oss om oliver och smakade oljor på olivodlingen Rangihoua. På varje ställe möttes vi av entusiastiska värdar som berättade om sina produkter, ”awardwinning wines” och historia. Just historiken är nu inte så lång, viner började produceras på Waiheke under 80-talet, vingårdarna är pyttesmå, det mesta arbetet görs för hand, och vinerna säljs framförallt lokalt på NZ.

Olivoljemaskiner på Rangihoua:

Wild on Waiheke:

Njuter av vin och vidsträckta utsikter ovanför Mudbrick:

Efter en ljuvlig dag med mat och vin i skärgården, bärandes på påsar med inköpta godsaker, gick båten in till stan igen, och vi avslutade bröllopsdagen med att se sista Harry Potter filmen, i 3D. Hur bra som helst... nu vill jag läsa om alla böckerna och se om alla filmerna!! Aucklands filmstad och nöjeskomplex Skycity är generellt ett trist ställe, men vi hade bokat Gold Class visning. I GC salonger sitter man två och två i jättelika fåtöljer som går att fälla ner helt. Dessutom kan man beställa mat och dryck som serveras i salongen. Gold Class kunder har också en egen bar där man träffas innan för drink och mat. Personalen talar om när det är dags att gå till sin salong. Helt designat för att slippa ungdomspöbeln i resten av Skycity J Det är verkligen trevligt att bli serverad vin på bio!

onsdag, juli 20, 2011

Söta djurbarn på landet

Vem kan motstå djurbarn? En dag när jag promenerade med hundarna stod dessa sötisar i en hage, (de stod inte där dagen innan) några Highland Cattle kalvar, bedårande!! Så lurviga och gosiga, jag vill bara ta hem och krama om dem. Yoda tyckte däremot att de såg skumma ut och voffade, inte för att de brydde sig direkt. I nästa hage stod vuxna Highlands med sina jättelika horn och såg mer imponerande ut. Som de man ser på Djurgården.

Och den här lille sötisen var på bondens marknad i Matakana. Han heter Ornott, ett knappt tre veckor gammalt Arapawa lamm, så liten att ha fick ha blöja... stackars liten... Arapawa är en vild fårras som bara finns på NZ. Ursprungligen fanns rasen isolerad på Arapawa Island i Marlborough Sounds på sydön, och antas härstamma från australiska Merinofår, kanske tog valfångare dit dem i början av 1800-talet. När Ornott blir äldre kommer han att få jättestora skruvhorn och vara fläckig, ganska unikt utseende. På samma ö finns även förvildade Arapawa getter som ser rätt speciella ut. Kapten Cook tros ha lämnat dem där.

måndag, juli 18, 2011

Sista helgen i Matakana

Äntligen sooool! Några dagars vårkänsla efter många dagar av stormvindar och störtskurar typ 20 gånger om dagen. Lita på att det har eldats en hel del ved för att hålla mig, hundarna och snuttekatten varma och torra under min vistelse! Regnandet verkar även ha gjort getterna rastlösa och påhittiga, förra veckan gjorde de slutliga genombrottet i den tillfälliga avspärrning som hindrat dem beta i olivlunden. Vem är förvånad, getter är sluga djur, och belöningen som hägrade var att få mumsa på näringsrika olivträd istället för lerigt gräs?! Fårskocken var inte sen att hänga på getternas initiativ, det oranga plastnätet ligger i strimlor i leran, alla djuren betar lyckligt, men olivskörden blir nog sorgligt decimerad... Sorry!

I helgen fick vi gäster! Solen sken ju till och med! Vi var tvungna att kamma till oss! Lördag förmiddag skulle familjen Löwenborg komma och njuta av Matakanas urmysiga Farmer’s Market, smaka på lokala godsaker och lyssna på lokal musik, med redan kl 13 packar de morgonpigga moderna bönderna ihop. Men det var nog lite förkylt och morgontröttigt därhemma i Kohi, vi hittade till slut Löwenborgarna vid 13-tiden, i sin Volvo på en grusväg i närheten av oss, cityborna var vilse i gröna pannkakan (för det kunde ju inte varit fel på min eminenta vägbeskrivning?!?!), och med dem kom dagens regnskurar! Hursomhelst blev det en myseftermiddag med hund-, get-, får-, hön- och kattmatning, lekande barn och ett par flaskor vin.

Söndag strålade solen från en klarblå himmel hela dagen, vindstilla, men kyligt innan solen värmt upp. Jag, Mats och ”The Girls” åkte till Omaha Beach för morgonpromenad, denna underbara strand, 4-5km lång, är perfekt för dogsen, de kryper nästan ur skinnet av lycka när de förstår att de ska få springa loss. Jag har ju vant mig vid ett nästan öde Omaha i veckorna, men igår liknade det Queen Street. Flanörer och hundar överallt. "The Girls" absolut största intresse är att springa och jaga varandra, men ibland kan de överväga att leka några sekunder med andra hundar.
På Omaha hade vi plötsligt två extra svarta hundar:
Hur vackert som helst! Omaha Beach syns till höger:
Sen kom tre springkompisar från Kohi på lantlig visit. För god lunch drog vi till Leigh Sawmill Café, (stället med alla Morgans ett par veckor sen). Coolt plejs, mumsig mat, egenbryggt öl, men herregud vilken planlös service! Vi kom nog strax efter värsta lunchrusningen, för personalen var verkligen zombies. Tur att vi hade Anne med oss som lyckades charma dem till liv igen så vi också fick service och mat.
Glad musik på bondens marknad:
 I fredags var det fullmåne!

tisdag, juli 12, 2011

Les Mills och fler utflykter i Matakana

Ännu en helg har passerat. Snart bara en vecka kvar att njuta av livet på landet! Matakana är verkligen inte stort. Redan efter ett par veckor träffar jag samma människor på olika ställen, på stranden, gymet, krogen etc. Jag säger nog oftare ”Hi, how are you today?” till folk efter två veckor härute än vad jag gör hemma i Kohimarama efter 1,5 år?!

Fast vårt galna väder kan jag vara utan. Varningarna avlöser varandra, tornado, tsunami, orkanvindar och skyfall, har trott flera nätter att taket ska slitas av huset. Vilket också hände inte så långt härifrån i natt. Huga! Hemma i Kohimarama hade de förresten en jordbävning häromveckan, bara en pytteliten, men den kändes tydligen. Galet var ordet, men solen skiner den med ibland. Begreppet hundväder är förresten löjligt, de som helst av allt vill ligga vid brasan när vädret är som värst är just ”the girls”, Yaya och Yoda, inte ett dugg vill de gå ut i regn! Annars är de lyckliga hundar, bara de får mat, kel och komma ut och springa varje dag. Och springa kan de, speciellt Yaya, snabb som en greyhound drar hon iväg. För övrigt har djuren varit misstänkt lugna senaste veckan, inga större hyss. De två (ännu levande) hönsen värper 1-2 ägg om dagen, lika många som när de var fyra höns, det är också lite misstänkt. Blir många ägg att äta...
Systermys vid varm brasa:
I lördags tränade jag Body Pump på gymet för Emma Barry, tydligen en kändis i gymvärlden, som en av tre ursprungliga ”Les Mills Master Trainers”, introducerade hon kiwi-varumärket Les Mills och Body Pump koncepten till resten av världen. Mannen Les Mills (jo, han heter så) är en känd NZ idrottsman, kulstötning och diskus. Efter sin idrottskarriär blev han gymägare och sedermera vald till borgmästare i Auckland 1990-98. Det är sonen Philip som utvecklat alla dessa koreograferade träningspass Body Pump/Step/Combat/Balance etc. som idag säljs som franchise över hela världen. En kiwi-uppfinning helt enkelt. Pretty cool. Emma var en mycket trevlig och proffsig tränare, dessutom en mycket vältränad, snygg tvåbarnsmamma... Superrutinerad naturligtvis, bra på att uppmärksamma alla i gruppen. Denna Les Mills legendar håller alltså ett par pass i veckan här i kalla ponnyridhusgymet i lilla Matakana – vaddå fin-landet!?

Och helgens utflykter? Lite vinprovning och lunch på Mahurangi River Winery. Vingårdarna ligger fantastiskt vackert här. Det är lätt att sitta läääänge,dricka vin och njuta av utsikterna. Vi besökte också ett gammalt hemman från 1800-talet, Scott homestead, ännu ett som blivit regionalpark och vårdats tillbaka till sin forna glans av lokala volontärer, det tog 20 år. Vilket otroligt jobb. Påminde mig om P1s sommarpratare Göran Gudmundsson – har ni inte hört honom än – gör det, riktigt intressant!
Mahurangi River Winery:
Utsikt från Mahurangi River Winery: 

Scott Homestead i Mahurangi Regional Park:
För Mats vore inget besök i Matakana komplett utan inmundigande av ett fat lokala ostron, Mahurangi Oysters. Världsklass tydligen. Och billiga. Mums - tycker han.

onsdag, juli 06, 2011

Ful-landet vs Fin-landet

Jag är uppvuxen på ful-landet, utanför Finspång, absolut inget fel i det, men där fanns knappast lyxiga vingårdar med konstvandringar eller välklädda damer med ondulerat hår på caféerna – det fanns nog inget café i Finspång på den tiden, bara Åbergs kondis. Matakana är definitivt fin-landet. Hit flyttar hyfsat välbeställda Auckland-bor för att byta livsstil, kunna ha djur och odla eget, bygga ett lyx(fritids)hus med vidunderlig utsikt över hav och böljande grönt landskap. Queen Street farmers som de kallas här. Härommorgonen mötte jag och hundarna t.ex. en Rolls Royce på lilla grusvägen – bara en sån sak.

Ädla åk möter man förresten överallt, även nya flashiga, gärna SUVar eller utes (pick-up), vi är ju på landet! På väg till hästridningen i söndags stannade Mats och jag på en bykrog i en ombyggt sågverk - mitt i ingenstans. Utanför stod fem vackra Morgan snyggt parkerade. Bara en sån sak.
Jag har tränat på Matakanas lilla gym ett par gånger. Hur gulligt som helst, inrett i ett gammalt ponnyridhus. Shabby chic inredning, vadderad säckväv på väggarna möter blankt trägolv, tjocka takbjälkar och musikanläggning i grovhugget träskåp. Ägarinnan själv hälsar välkommen och tränar med gruppen. Alla är jättetrevliga och känner varandra, alla ser att jag är ny...

Lokalen saknar naturligtvis uppvärmning, ”det behövs inte här på NZ” – nänä, förra veckan var det 4 grader därinne på morgonen! Well, då tar det ett tag innan man blir varm, helt klart. Yoga? Glöm det. Rejält Body Pump pass funkar, med fleecetröja på. Det är ingen slump att Icebreakers ursköna träningskläder i ylle säljer bra! (We love Icebreaker!) Gymet ligger i Matakana Country Park, ett litet familjeaktivitetsområde med olika djur, stall, hantverksbutik, cafe, restaurang etc. Så istället för att glo på en TV-skärm från träningscykeln eller löpbandet har vi istället utsikt över små hagar med betande getter, får, lamor, svarta grisar samt exotiska höns. Lamorna är speciellt nyfikna av sig, de står gärna och kollar in vad vi konstiga människor gör innanför glasrutan. Fantastiskt, var ordet!

Efter träningspasset bytte ett par om till sina rejäla gummistövlar, klev i sin Jaguar – British Racing Green, of course - och körde vidare till cafét för dagens Flat White... undrar om jag ska erbjuda mina house-sitter tjänster till dem..?? ;-)

måndag, juli 04, 2011

Mats födelsedagshelg i Matakana

Igår var Mats födelsedag, men vi firade mer eller mindre hela helgen, som sig bör på landet bland vingårdarna! Mats dök upp i fredags eftermiddag och hann knappt sätta sig i soffan med ett glas vin innan jag upptäckte dagens djurhyss: geten Daisy hade tagit sig ur hagen och mumsade på prydnadsträden. Morr!! Getter är förvisso sällskapliga, dock löjligt envisa, det gick inte att bara leda henne tillbaka, nänä, vi fick slita och knuffa in henne till grinden, sen gå ett varv runt staketet, men kunde inte identifiera några synliga hål. Hur tog hon sig ut? Ska vi behöva elstängslet?

Lördag morgon hade naturligtvis Daisy även inspirerat Cloe, två getter utanför hagen! Arbetskläder på och ut på getjakt! Att släpa två istadiga getter till grinden kändes nästan omöjligt, muta med mat hade inte heller större framgång. Med förenade krafter valde Mats och jag istället att lyfta in rymmardrottningarna. Men åter från morgonpromenad med hundarna var de utanför igen, dock hann vi se hur Cloe ålade sig under staketet. Aha, där tar de sig ut! Mats snickrade ett hinder och sen kunde vi också få frukost!
Sjökaptenen begrundar surrning av lösa getter i lasten:
Kast med (inte så) liten get?
Yoda bevakar:

Lördagens utflykt gick till Brick Bay, winery and sculpture trail. En av våra närmaste vingårdar som även anlagt en 2km konstpromenad genom skog och äng. Ett 40-tal verk av NZ konstnärer utplacerade i naturen, ett utomhusgalleri genom vacker natur, riktigt trevligt och intressant. Alla konstverk var till salu. Den jag föll för kostade bara $35.000 (175.000SEK), skulle definitivt göra sig bra på Utö! För den dyraste skulpturen fick man hosta upp mer än 750.000SEK.
"Awaiting Transportation" heter den här lilla söta ensemblen:

"Icycle" i förgrunden, "Flotsam" i vattnet och "Kone Fitu" träskulpturer på bortre stranden.
Brick Bays glashus i bakgrunden.

"Pinocchio" - min favorit. Fritt svängande mobilskulptur. Very cool. 

Efter en lätt kylslagen kulturell promenad kändes det skönt att kura in i Brick Bays glashus, avnjuta ett glas gott rödvin, ett fat plockmat och njuta av utsikten. Rekommenderas varmt!

Juli är lågsäsong i Matakana, att hitta en trevlig födelsedagsmiddagsrestaurang till söndag kväll kunde vi glömma. Det fick bli lördag kväll, inte heller helt enkelt: en restaurang abonnerad, en annan stängd, så vi hamnade på lilla The Pottery Cafe som endast serverar middag vid sin ”log fire” fre- och lördagkvällar. Visade sig ha en riktigt god meny i en mysig (men halvkylig) glasveranda (enkelglas..). Brasan var tyvärr inte godkänd... mycket rök och lite eld, den ende servitören hade fullt sjå med sitt serveringsjobb, elden blev lidande.

Själva födelsedagens höjdpunkt var i god ordning en rolig aktivitet. Utflykt till Pakiri Beach och en 2-timmars ridtur på den 14km långa sandstranden, och bland sanddynerna, ett område nästan helt utan bebyggelse, inte en människa i sikte, speciellt inte så här års. Vinden ven, vågorna dundrade och regnet hotade, men inte en droppe på oss. Mats fick rida på stora Stanley, som tydligen blev lite trött av att trampa runt i sanden med Mats på ryggen, helt plötsligt lade han sig ner på lämplig sanddyn och Mats stod bredvid! Själv red jag Pinkie, en mycket pigg 23-årig dam som gärna ville gå först i ledet!

ps. Getterna har hittills hållt sig i hagen, utan el, ta i trä...