söndag, september 25, 2011

Bild på nya hemmet i Kohi

Här kommer en bild på vårt nya hem. Eftersom huset ligger inklämt ovanför och bakom "vårt" hus är det svårt att ta bilder på det utan att klampa omkring på deras tomt - och vi har ju inte flyttat in ännu! Men igår, när vi som nyfikna grannar gick på visning i ett hus till salu mittemot oss, kunde vi ta den här utsiktsbilden! Skenet bedrar dock, nya huset är klart större än "vårt".

I Aucklands äldre förorter fick ofta husen ganska långsmala tomter, nu i förtätningens tidevarv har gamla hus rivits och tomter styckats upp för att pressa in fler hus. Här på #49 blev det t.ex. "bara" två hus på gamla tomten - för ca 20 år sen. Men igår kväll var vi hemma hos ett par kompisar som bor i helt nybyggt hus, på den tomten hade fyra nya hus byggts bakom varandra vinkelrätt från gatan. De hade alltså en väldigt lång infart. Tomterna här i Kohi alltså oftast pyttesmå, kanske bara 3-400m2. Skönt när man inte vill ha en trädgård att bekymra sig om!

I gårdagens soliga sommarväder småchattade vi också med våra grannar i huset till höger (bakom stora palmen). De blev inte alls lyckliga över beskedet att vi skulle flytta och ägarinnan återta sitt hus... ingen vidare grannsämja där inte! Just palmen verkade vara ett tvisteobjekt, den skräpar ner och huserar kackerlackor! (Enligt grannen....) Vi kanske måste ta och mäkla fred i grannfejden :-)

I natt bytte NZ till sommartid, Sverige är nu 11 timmar bakom oss. Men senaste dagarnas härliga sommarväder kom verkligen av sig, regnet bara strilar ner... Och i stora rugbymatchen igår kväll slog NZ Frankrike, 37 - 17. Stoooor lycka!

fredag, september 23, 2011

Citronrecept och flyttfunderingar

Det enkla är det godaste! Just nu är detta en favorit i det Lewiska hushållet:
5dl vispgrädde
1dl socker (eller lite mindre)
Rivet skal och saft från 2 citroner (med fördel nyplockade från eget träd)
Vispa grädde och socker, inte för hårt.
Rör i citronskal och saft.
Skeda upp i 6 portionsformar - frys.
Några timmar senare - MUMS!

Men nu finns det inte många citroner kvar på "våra" små buskar. Tur är väl det eftersom vi ska flytta! För ett par veckor sen plockade vi grapefrukt i en kompis trädgård, ganska fula i skalet, men det var nog bland de godaste grapefrukter jag någonsin ätit, också.... så saftiga och goda. Konstigt nog har grapefrukter vi köpt i butiken inte alls varit lika goda, trots att de inte är importerade. Häromkring kan tydligen citrusfrukter bära frukt nästan året om. På citronbuskarna har det t.ex. kommit nya blommor nu, trots att de fortfarande bär frukt.

Vi har påbörjat lite flyttförberedelser i veckan. Dock mest en akademisk kartläggning än så länge. Mats gjorde en insats att rensa i spritskåpet igår, vi tömde en flaska snaps, det var väl 3cl kvar! Annars undrar jag framförallt när svärmor ska dyka upp? Hon har ju alltid varit med när vi flyttat! Hur ska det gå? Bland de mer originella städuppgifterna kan nämnas:
*24 persienner, de flesta hellånga, framför alla englasfönster och dörrar, där ligger 2 års damm och mögelfläckar fastklistrat.
*65 fönster + en entré som är två våningar av glas från tak till golv. Tvätta fönster vore väl ok, om det inte vore att alla aluminiumfönsterbågar också har små mögelfläckar efter en lång blöt kiwi-vinter.

Roligare, eller möjligen masochistiskt, var istället att sortera ut gamla lakan och handdukar och åka iväg med dem till djurhärbärget/djurpolisen SPCA. I deras anläggning fanns massor av jättesöta katter, hundar, kaniner etc som ville ha nya hem. Blev helt förälskad i en stackars liten kattflicka som fått ena ögat bortopererat, hon VILLE följa med mig hem!! Det var svårt för mig att gå därifrån. Tyvärr ligger SPCAs lokaler ganska långt bort, jag hade gärna volontärat där om det legat lite närmare...

Imorgon (lördag) är det ny match, NZ - Frankrike. Det kan bli en rysare. Frankrike slog ut AllBlacks redan i kvarten (tror jag) 2007, så det är mycket känslor i luften nu. Förra fredagen slog NZ Japan 83 - 7. Rejäl utklassning!

söndag, september 18, 2011

Världens bästa grannar!

Gud hör bön? Jag kan nästan börja tro det efter den gångna helgen! Dagens story handlar om vårt husletande. Under de senaste veckorna har vi nu sett så många sunkiga kyffen för dyra pengar att vi gråter för mindre. Men för ett par veckor sen tittade vi på ett, för oss, alldeles för stort hus, dock fräscht och i bra läge. Då huset verkade ha stått tomt ett tag tog jag en chansning, ringde mäklaren och gav ett skambud. Jag försökte sälja in vår otroliga skötsamhet; "Mature Swedish Couple, No Kids, No Pets, No Smokers", dessutom har vi redan hyrt ett hus via hans kollegor i två år med utmärkta referenser! Dock med meddelandet - "Vi har tyvärr denna budgetgräns - tror du ägaren vore intresserad?"

Mäklaren var skeptisk (skulle betyda mindre pengar för honom??), men ett par dagar senare återkom han och sa att husägaren antog vårt bud!! Heureka! Hyperförvånad försökte jag ändå spela cool och bad att få titta på huset igen, tyckte mäklaren hade lite tyken ton mot mig, ville hålla honom på halster... hehe. Igår morse tittade vi på huset igen och kom överens om att det är förvisso för stort, men passar oss annars perfekt. Alla blanketter fylldes i, och efter lunch tog vi ut cyklarna för en uppfriskande cykeltur. Då stod Ruth, vår granne, utanför på gatan, och i vår "friendly neighbour chat" nämnde hon att de nu skulle hyra ut sitt (stora, fina) hus, för de bor ju mest i (det ännu finare) huset på Coromandel.

Hmmm... Vad betyder detta? Möjligheter uppenbarar sig ur det blå! På kvällen (när maken var på pokerkväll) vandrade jag upp till Ruth och berättade vår story, vilket i princip utmynnade i "vad tror ni om att hyra ut huset till oss för dessa pengar??" (=flera tusen SEK per månad lägre än vad uthyrningsmäklaren lockat dem med). Idag besökte vi Rutan igen, som nu diskuterat med maken Rob, och bestämt att naturligtvis borde vi trevliga svenskar få hyra deras vackra jättehus med härlig uteplats för mycket mindre pengar än marknadsvärdet... ärliga blå ögon, någon? Vi förstår ingenting, men firar ändå med bubbel ikväll. De inköpta lottokupongerna hänger på kylskåpet, kanske en storvinst till? Om någon månad går flyttlasset, hela 25m, och istället för att ha gatuadress nr 49 ska vi skriva 49B... Tjingaling!

tisdag, september 13, 2011

Några dagars rugbypaus

Här råder några dagars rugbypaus, i Auckland spelas inte nästa match förrän på lördag, Australien mot Irland. Under tiden har media och politiker har fullt sjå att utvärdera och hitta syndabockar för invigningskvällens folkinvasion och kollektivtrafikens kollaps. Tydligen hade rådgivande analytiker räknat fram att 50-60 000 pers kunde förväntas ta sig till city och fira, man tror att närmare 200 000 dök upp… men va f--? Det bor ju nästan 1,5 miljoner människor i stan! Skulle bara 50 000 av dem vilja uppleva landets största happening någonsin? Rugby-VM är världens tredje största idrottsevenemang efter OS och fotbolls-VM!

I månader har vi hört vilken jättefest det blir: ”Opening Night is happening on the waterfront, and Auckland’s biggest-ever party is free for everyone”. Gratis är gott! Arbetsgivare i city uppmanades t.ex. att släppa hem folk tidigt på fredagseftermiddagen. Dessutom bjöd våren på sagolikt väder; blå himmel, varm sol och svag vind. Klart alla vill vara med!? Minns bara hur det var på saliga Vattenfestivalernas fyrverkerikvällar i Stockholm – packat party! Kanske borde någon konsult från Stockholms stad tagit sig hit? Men det är som vanligt, alla är snabba att ta åt sig äran när saker funkar, men nu vill ingen bli rannsakad och ta på sig skulden. På TV i lördags ville t.ex. regeringens top dog, ”RWC party planner”, inte ens be fans vars kväll blev förstörd pga tågkaoset om ursäkt, flera med biljetter för tusentals kronor som missat hela öppningsmatchen… Han kunde inte ens klämma ur sig ett litet Sorry?!

Men förhoppningsvis kommer något bra ur detta? Att både rikspolitiker i Wellington, och skattebetalare förstår att landets största stad och ekonomiska motor behöver långsiktiga investeringar i kollektivtrafik - nu!

I lördags höll det underbart soliga vädret i sig, men i söndags återvände klassiskt vårväder, regn och blåst varvat med sol. Mats och jag passade på att besöka Party Central, Queen’s Wharf, där ”allt händer”. Riktigt fint var det. Förr var QW en gammal sliten lastkaj med fallfärdiga lagerlokaler, nu upphottad med ett antal tillfälliga konstruktioner, TV skärmar överallt, konsertscen, barer, souvenirbutik, utställningslokaler etc. Dessutom ”The Giant Rugby Ball” som ”kommit hem” efter att ha turnerat i världen i några år och marknadsfört NZ. Där visades en riktigt cool film, projicerad i hela runda taket. Fick man ingen sittplats gick det lika bra att lägga sig på golvet och titta.
Entrén till The Cloud, en 180m lång kålmask:

Lite hippare bild av The Cloud:

I väntan på matchen Australien - Italien (Australien vann)

The Great Rugby Ball:

Senast All Blacks fick lyfta den ståtliga VM-bucklan; The Webb Ellis Cup, var 1987.
I år borde det vara dags igen…

lördag, september 10, 2011

Rugby World Cup 2011 Invigningsdag

Igår kväll brakade det loss! Världsmästerskapet i rugby sparkade igång. I sex veckor framöver kommer Nya Zeeland att gå klädd i nationalfärgen svart, svarta flaggor vajar överallt. Öppningsmatchen gick på Aucklands arena Eden Park mellan NZs All Blacks och Tonga. På pappret en match som All Blacks omöjligen kan/får förlora! För oss som inte riktigt förstår sporten kan jag säga att första halvlek i alla fall var bra och spännande, i alla fall om man håller på All Blacks... de ledde i halvtid med 29 - 3. Sen blev andra halvlek ganska såsig, AB drog sig tillbaka, var nöjda, och Tonganerna kanske snörade ihop sitt försvar lite bättre. 41 - 10 blev i alla fall slutresultatet. Festen kan gå vidare i detta hysteriskt rugby-tokiga land!

VIDEO - Tonga vs NZ "hälsar" på varandra innan matchen....

Igår kokade verkligen "lilla" Auckland, hela city var avstängt redan från morgonen, längs kajerna var det full aktivitet med olika öppningsceremonier, konserter och fyrverkerier. Mer än hundratusen personer uppskattades vara i rörelse, helt tjockt! En av kajerna, Queen's Wharf, benämns citys "party central", med barer, konserter och storbildsskärmar. Max 12.000 pers får vara där samtidigt, kl 15.00 öppnades grindarna, efter 20 minuter var QW full, sen var det en ut, en in.

Vi var istället inbjudna av Ports of Auckland att ståndsmässigt uppleva spektaklet ombord på en båt som vi bordade vid 15-tiden. Sen åkte vi omkring i hamnen och fick i princip första parkett till de flesta aktiviteter. Mingel med obegränsat med drinkar, snacks och middag serverades. På kvällen satt vi kvar ombord och tittade på matchen på TV. Helt OK sätt att tillbringa denna historiska fredagskväll och slippa trängas på stan.

LÄNK TILL BILDER HÄR

Så några ord om kollektivtrafiken... herregud, om dess uselhet kan man skriva romaner! Allmänheten har uppmanats i många månader att lämna bilen hemma och lita på tåg, bussar och färjor, för det har investerats mycket inför detta stora event. Jomenvisstseru, det totala kollektivtrafikkaoset infann sig redan från lunch igår! Själv stod jag i Kohi och väntade på bussar som aldrig kom, eller så var de redan fulla och bara passerade, fick till slut cykla in till stan för att hinna i tid. Folk stod i drivor vid busshållplatserna. Tågen kollapsade tydligen och köade på spåren i kilometer utan att ta sig fram. Vilken cirkus!

Frampå natten var vi tvungna att försöka ta oss hem med buss, hitta ledig taxi var en utopi. De hade nog skickats till arenan allihop. Vi gick och letade bussar i en något som liknade en belägrad stad, poliser, avspärrningar, musik och festande människor överallt. Till slut hittade vi några lokaltrafikvärdar som kunde peka ut vilken gata våra bussar skulle gå ifrån. Där var det inte mindre kaos, bussar dök upp hipp som happ, med helt andra destinationsskyltar än åt vårt håll. När vi frågade en chaufför vilken väg han skulle köra lade han bara ansiktet i sina händer och skakade på huvudet, han var ju inkallad från Tauranga - ute på östkusten, hur skulle han kunna gatorna i Auckland...?? Några resenärer hade väntat i två timmar på rätt buss, några andra snackade om att bussarna slutade gå kl 23.

Men presto! Rätt buss dök upp, blev knökfull på 2 röda, sen körde busschaffisarnas Ayrton Senna hem oss längs Tamaki Drive - med hastighetsgräns 50. Men dj-r vilken blyfot! Har aldrig swischat förbi havet så fort! Inte ens på ett busstak i Nepal för många år sen var jag mer orolig... I kurvorna böljade bussens golv under våra fötter, hjulhuset lade ner sig mot däcket för att bussen var så tungt lastad... Pust, skönt att kliva av helskinnad i Kohimarama! Och där klev också vår granne av, Dean, ca 75år, han hade minsann varit på matchen, och tagit sig ensam dit och hem med kollektivtrafiken. Skön farbror!

VIDEO - Maorikrigare paddlar ceremoniella kanoter (wakas) till Aucklands Viaduct Harbour
VIDEO - Fyrverkerier

onsdag, september 07, 2011

Hustittande, gulliga lamm och starka kroppar

Igår tittade vi på några nya boendealternativ. Vi vet ganska väl vad vi letar efter, så det är lika bra att börja scanna marknaden. Men grrrrrrrraaaaaaaaah!!! Informationen om objekten på TradeMe – sajten där allting köps och säljs här, även bostadsuthyrning, är urkass! Total frustration - kom hit Hemnet! Här annonseras aldrig info om ytan i m2, ingen skiss på planlösning, och foton ska vi inte prata om – inte helt sällan finns 3 bilder på samma fasad, 2 bilder på samma badrum och 1 från en hopplöst konstig vinkel i köket. Så himla uselt! Den information vi kan söka på är stadsdel, hyra, och speca 3 sovrum. Men vad hjälper det i verkligheten? Prisnivån ger viss vägledning om vad vi kan hamna i, men ibland inte, vissa fastighetsägare verkar tro att de bor i London eller New York och kan ta ohemult betalt för skräp. Med samma sökkriterier vandrade vi igår igenom både ett superläckerdesignat arkitektbygge med fantastisk havsutsikt (för stort), samt ett riktigt risigt råttbo (för litet), där ägarinnan förvisso sa att det skulle målas om, jo tjena, ett par sopcontainrar och hel utblåsning vore en bättre idé. Jag har hastigt förflyttat mig in i förnekelsefasen. Vill inte flytta!

Som tur är gör vi roliga saker också. I lördags var det återbesök hos hus och djur i Matakana, också för att luncha med familjen Munro. Först ett fikastopp på mysiga Matakana farmers market i, där köpte jag mutor till hundarna Yaya och Yoda; hembakade hundkex, med jordnötssmör, enligt rekommendationen – ”få hundar kan motstå dem…” Precis som att hundar brukar vara så himla nogräknade? Dagen bjöd på ömsom sol, ömsom regn, men gulligast var (förutom myskatten Ewokee) alla lamm som nu studsade omkring i hagen, två av dem födda bara kvällen innan. Så söta!

Marknadsplatsen i Matakana ligger längs ån,
mysigt att sitta där med en kopp kaffe och något gott

Mamma Grey med sina pojkar Guido och Luigi, inte ens ett dygn gamla

Hur söööööt som helst!

Förutsatt att vi inte druckit en massa sprit på lördagskvällarna så är våra söndagsmorgnar vikta åt lite längre joggingturer, minst en timme. I söndags sprang vi en av favoritsträckorna som leder ut till Point Englands naturskyddsområde; upp och ner genom fina villaområden, parker, skog och längs stranden. Vackra havsutsikter, fåglar, blommor och en del regnskogsväxtlighet – om man nu orkar uppleva det medan man flåsar fram på stumma ben och hjärtat hoppar ur bröstet…

I söndags kväll gick vi på den sista föreställningen av Saltimbanco med Cirque de Soleil i Auckland. Vi har sett flera av deras föreställningar nu, och det jag fascineras mest av varje gång är den akrobatik som görs i all sin enkelhet utan redskap, trapetser eller rep, endast med deras egna kroppar. Nu var det två män som töjde ut sig själva medan de klättrade och balanserade på varandra, det var hissnande följsamt, jag blir ödmjuk inför den mänskliga kroppens möjligheter. OK, han som jonglerade med 8-10 bollar samtidigt var också ganska imponerande, där kan vi tala om multitasking!

Nä, någon Cirque de Soleil akrobat blir man aldrig, däremot är det dax att gå och lägga sig, kl 6 imorgon bitti väntar backintervaller med coach Gayle! She’s back!

fredag, september 02, 2011

Vårmånad, ny stadsdel och flyttförberedelser

Efter den obligatoriska veckan i seg jetlagsdimma ser jag att vi redan skriver september?! Första vårmånaden! Och naturligtvis har vi vårväder, ömsom shorts och linne, ömsom ylletröjor. Faktum är att veckan innan vi kom tillbaka till Auckland föll snö här (ok, mycket lite)! Första gången på 80 år. Inget att göra snöbollar av, men bor man i oisolerade hus blir det rätt kyligt. Tur att vi inte var här!

Den gångna veckan försvann i ett huj, förutom att återuppta alla sociala kontakter, har jag varit busy med att skrapa ihop ett nytt nyhetsbrev till svenska föreningen, samt en massa annat föreningspyssel och admin, har nästan känts stressigt J Dessutom ska vi komma igång med struktur i träningen, morgonträning med Gayles löpgrupp börjar nästa vecka igen och vi ligger efter i förberedelsen för Aucklands halvmara i slutet av oktober. Jag var och även simtränade, första gången på 2,5 månad, urjobbigt!

Det händer grejer när man lämnar stan, Auckland t.ex. har fått en helt ny citystadsdel medan vi var borta! Tja, de har förstås hållit på att bygga på den ett tag, men Wynyard Quarter öppnades för allmänheten och invigdes i början av augusti.
Man har byggt om ett helt kajområde med spårvagnsloop, restauranger, konstverk, lekplats, fontäner, ”sitta o glo på folk”-bänkar etc. En öppningsbar gång och cykelbro förbinder nya Wynyard med gamla Viaduct Harbour. Förra helgen var det fantastiskt fint väder, så i söndags cyklade vi dit, begapade nya bron, flanerade på kajerna, fikade och imponerades av folklivet – var har alla hållit hus tidigare? Någon liknade det vid norra älvstranden i Göteborg, det kanske stämmer? Allt byggande och uppfräschningsarbete som pågått några år inför rugby-VM faller på plats nu, Auckland byter kostym. Den här veckan har lagen börjat landa på NZ mark, om en vecka börjar festen!

I morse fick vi dock en ny utmaning att ta tag i, huxflux vill vår hyresvärdinna ha tillbaka sitt hus, vi har blivit uppsagda, och måste ge oss ut på bostadsmarknaden igen. Innan jul ska vi ha flyttat. Tja, det var ju faktiskt hela två år sen vi flyttade senast, hög tid att rensa ut i skåpen! Anledningen till att vi blir av med vårt hus är att ägarinnan drabbats av hjärncancer och har genomgått några operationer som inte varit helt lyckade. Mellan raderna lät det som att hon i princip önskar att få leva sina sista dagar i sitt eget hus… I jämförelse med det ödet känns det som en obetydlig olägenhet att vi får packa ihop och hitta ny bostad. Det är naturligtvis trist att tvingas lämna ett hus som vi trivs så bra i, men vi upplever oss ändå som vinnare i livets lotteri.