Dan före dan före begravningen

Jetlaggen är borta, jag har resignerat inför det faktum att det inte finns någon snö trots full vinter, att det är becksvart större delen av dygnet och att dagarna är mestadels gråmulna. Efter några veckor i vinterbleka Sverige börjar det nu dra ihop sig - till begravning på lördag. Familj, släkt och vänner är på väg, blommor har beställts, psalmer valts, program tryckts, kakor bakats.... tja, och en massa andra stora och små beslut är bakom oss. Det kommer att bli vackert och stämningsfullt, vi kommer att gråta floder, men efteråt blir det ett fint minne.

Jag har också sett mamma, två gånger dessutom, på en brits, iklädd sina egna kläder, med händerna knäppta och en ros på bröstet, i ett vackert litet "kapell" på sjukhuset. Första gången med Muriel, Beccy och Fia, andra gången med Johanna, Geoffrey och Muriel. Jag tror aldrig jag sett en död person förut, det var lite nervöst i början, men efter ett tag kändes det riktigt fridfullt och tröstande. Det var naturligtvis inte mamma som låg där på britsen, det var ju hon förstås, men ändå inte. Som en dålig vaxdocka på Mme Tussauds. Det var rätt befriande att vara där med Geoffrey, han förstod allvaret men tog det som ett barn, kommenterade hennes sår i ansiktet, lekte lite med hennes hår och pussade henne på (iskalla) kinden. "Bye bye mormor!"

Försjunken i mammas, för mig obekanta, liv

Snuttekatten Whisky ligger i mitt knä och spinner när jag sitter i mammas favoritfåtölj omgiven av hennes ande och prylar. När vi dör kommer vi ju alla att lämna efter oss mer eller mindre kända eller okända minnessaker och spår från våra liv. Mamma är inget undantag. Här i lägenheten finns naturligtvis många, många saker att förlora sig i en stund; tramsigt skräp blandat med kärleksfullt sparade minnen och sånt som hon kanske bara lagt undan och glömt bort. Mängder av foton på folk och miljöer, somligt känner man igen, annat har jag ingen aning om vad det är. Så synd att hon inte längre finns här så man kunde fråga...

Höjdpunkten är att få snyfta mig igenom pappas kärleksbrev till mamma skrivna 1949/50, innan de blev ett äkta par. Mamma var 19 år och pappa 24. En hel packe av 8-10-sidiga tättskrivna alster, fyllda av klokskap och längtande ord, dessa brev postades flera gånger i veckan när de var tvungna att vara ifrån varandra... Beundrar pappas vackra handstil, och hans otroligt vältaliga sätt att uttrycka det mest vardagliga ting, kanske något typiskt brittiskt? Via papper och penna planerade de sin framtid tillsammans; där ingick många barn, ett varmt hem med vackra kvalitetsmöbler och mycket, mycket kärlek.

”With parents who are so much in love as we,

it must be a very happy family that we’re going to have.”

Vad kommer vår generation lämna efter sig – SMS o twitteruppdateringar? Fattigt.

Några av alla brev:

ETT av breven:

Ett stiligt par på fest:

Verkar vara från ett bröllop - dock inte deras eget.

Mammas dödsannons

Annonsen kan även ses på http://www.familjesidan.se/Resultat.asp?AdPersonId=269959&

Resan mot mamma och kalla Sverige

Min mamma hittades alltså död i naturen för bara fem dagar sedan, drygt 17.000km långt bort från mig, helt på andra sidan jorden. Sedan dess har det varit en virvelvind av känslor och fysisk förflyttning. Från ljusa sommarvarma Auckland till mörka vinterkalla Finspång. Här i mammas lägenhet sover jag nu i hennes säng, plockar bland gamla brev och foton, tittar på hennes barrande gran och gosar med hennes mysiga feta katt Whisky. Sorg naturligtvis, men också glädje över att vara nära familj och vänner. Ett klart avbrott från mitt hemmafruliv i Auckland.

Man ska ju hylla sånt som är bra, och Air New Zealand ÄR super! Vi har länge tyckt de erbjuder suveräna flygupplevelser, men nu överträffades förväntningarna igen. I fredags, vid lunch, med gråt i hela kroppen ringer jag dem och önskar att få bli satt på ett plan mot Sverige så fort som möjligt. Ska sägas att den här tiden på året är absolut högsäsong, sommar, skollov, varenda kärra med varenda flygbolag har knökfulla plan. Damen på Air NZ förklarade medlidsamt och lugnt att de kan erbjuda mig en "compassionate ticket" (medlidsam biljett), på deras plan till London redan samma kväll. Vidare beklagar hon att trots att medlidsamma biljetter rabatteras är resor med kort varsel dyra. I nästa andetag förklarar hon om deras "bereavement fund" (typ sorgfond); då min resa gäller döds/olycksfall i familjen så kan jag efteråt ansöka om en viss återbetalning av biljettkostnaden. Jag trodde inte mina öron - i dessa dagar när vissa bolag tom. tycker vi borde betala extra för toalettbesök ombord?!?! När jag senare samma dag checkade in fick även incheckningsdamen en mycket medlidsam blick när hon såg min biljettstatus - jag skulle ABSOLUT inte tveka att be om vad som helst under min resa.

Tja, oavsett sorg eller glädje, att tillbringa mer än ett dygn i flygplan är rätt trist, men med hjälp av Air NZs supertrevliga personal samt digra bibliotek av filmer, TV-serier, spel och fri sprit står man ut med det också :-) Jag gruvade mig lite för flera timmars trist stopp på Heathrow, men min farbror med fru och min kusin kom och hämtade ut mig. Vi tillbringade istället en skön solig eftermiddag i vackra byn Windsor (med tillhörande jätteslott), åt lunch, promenerade och drack kaffe. Tack!!

Och innan jetlaggen nu fullständigt däckar mig för ikväll; en speciell eloge till Cissi som mötte mig på Arlanda en iskall lördagkväll med varm jacka och uppvärmd bil. Love U! Jag har ju faktiskt sluppit befinna mig i minusgrader på nästan tre år!! Men värst är förstås vintermörkret... det blir aldrig ljust här! ZZZZzzzzzzzzz....

Min älskade mamma finns inte mer

LÄNK

Några timmars oro har vänts till visshet. Mamma gick ut på en helt vanlig eftermiddagspromenad igår och kom aldrig hem igen. 

Jag tänker INTE att hon kanske var ensam och hjälplös på ett lerigt fält en hel kall natt.
Jag tänker att hon verkligen älskade att vara ute i naturen, i alla väder, alla årstider. Det var en av de glädjeämnen hon hade när ålderdom och elak sjukdom begränsat hennes tidigare så aktiva liv. Just nu är jag bara så tacksam för min underbara stora familj, tänker på er och saknar er oändligt mycket!!!

Mamma - vila i frid, du är alltid med mig.

Ett nytt år har börjat

Nyårsafton har kommit och gått, och den efterföljande huvudvärken likaså! Till vår glädje tog ösregnet en partypaus vilken bidrog till en jättetrevlig nyårsfest bland gamla och nya vänner.

Gott om mat!!! 

När nyårsafton och nyårsdag hamnar över en helg som i år får NZ kompensationsdagar, alltså har landet haft helgdagar både 2 och 3 januari. Det mesta har varit stängt, vilken härlig långhelg! (Vilket inte hindrade maken från att åka till arbetet idag ändå – lugnt och skönt där tydligen, framförallt i trafiken.) På nyårsdagens morgon botade vi huvudvärken med ett uppfriskande morgonbad, sen blev det mest stillsam promenad, hemmapyssel och TV. Igår var planen att titta på ny bil, i tron att bilhandlare inte helgar vilodagen, men tji fick vi, stängt överallt. Bra dag att hyra ett par filmer och bädda ner sig i TV-soffan, igen. Regnandet har lugnat ner sig, men det är fortfarande ganska mulet och mycket vind.

Helgernas stora nyhetsintresse har annars centrerats till en lång rad nya kraftiga jordbävningar/efterskalv i stackars Christchurch. Man har trott att det värsta skakandet var bakom dem, men 23 december, som en tidig julklapp, skakade en magnitud 6,0 loss, följt av hundratals större eller mindre efterskalv. De orsakade nya materiella skador, men framförallt mycket ”liquefaction”, detta nya, men nu väl använda, ord som betyder att vatten skakar fram i marken, speciellt i sand och lerjordar. Fast mark blir i princip flytande, vägar och hus sjunker och fylls av lera. Det verkar helt sanslöst, våra tankar går till de stackars drabbade som knappast haft julefrid.