Mats begrundar sin maratoninsats

Sett så här lite grann från ovan - det är faktiskt rätt häftigt att jag sprang runt hela den där stora sjön i lördags... :-)

Take on the Lake. Epilog

Nu var det avklarat! Mats sprang ett helt varv runt Rotoruasjön igår. Imponerande! Den som sprungit marathon vet att det är en tuff utmaning både fysiskt och mentalt. Man hinner få många sjunk, samt tänka väldigt många tankar under de där 40-45.000 stegen, både positiva (”det här känns bra, inga problem”) och destruktiva (”nä, uppförsbacke, nu orkar jag inte springa längre”). En sak är säker, har man fuskat med långpassen i uppbyggnadsträningen så straffar det sig. Mats sprang över mållinjen efter 4 tim 21 min. Lite längre tid än han önskat... men han var inte ens jättetrött efteråt, och idag mår han toppen. Det är minsann en konst att kunna ta ut sig!

Å jag då? Jovars, jag klarade personbästa på halvmarans hyfsat platta bana längss halva sjön, 1tim 54min. Det var faktiskt 5:e plats i min åldersgrupp! Hade naturligtvis tänkt springa ett par minuter fortare, men vi, coach Gayle (som sprang mycket fortare) och jag, skyller på den hårda sydvästliga motvinden! Hahaha, som sagt, man ska lära sig att ta ut sig också...

Totalt sett bjöd Rotorua en riktigt trevlig tävling, välorganiserad med ett kul tävlingsområde. Några minuspoäng för vår knöliga halvmarastart som skedde på en smal väg där all logistik klämdes in på samma plätt; alla köande bussar som lämpade av oss tävlande, toalettköer, köer till långtradare där vi lämnade in våra påsar med överdragskläder, gångare och löpare huller om buller, död igelkott i startfållan... Nåväl, det tog ett tag för alla att ta sig över startlinjen, men sen flöt det på bra, mot motvinden!

Uppladdning - pasta med sportdryck!

Snygg, vägvinnande stil :-)

Efter målgång...

Take on the Lake Rotorua!

Dax att packa väskorna med joggingskor, pasta och energidrycker! Idag åker vi söderut, till Rotorua, och imorgon ska Mats göra sin maratondebut:  LÄNK
Banan går ett varv runt sjön som är en vattenfylld vulkankrater. Och precis som allt annat på NZ så är banan knappast platt, men Mats gillar uppförsbackar, säger han.

Grundträningen är gjord (i alla fall någorlunda), så det går förhoppningsvis jättebra. Tyvärr började det regna inatt... men vi hoppas det passerar till imorgon! Här i Auckland skiner solen igen. Hursomhelst går loppet på asfalterade vägar, så vi borde inte behöva klafsa i lera. Själv ska jag bara släpa mig runt halva sjön imorgon, en halvmara räcker tycker jag. :-)

Vi var ju i Rotorua senast för en månad sen, med MajBritt, då som glada turister.

PS.
Som kontrast till bilden på det lilla tunna kauriträdet jag kramade i mitt förra bloginlägg kommer här ett exempel på hur stora kauris var när de fått stå här orörda i några tusen år. Just det här trädet var väl lika litet samtidigt som Jesus gick i kortbyxor...

Mt Zion och People’s Triathlon

Den kiwiska hösten kryper inpå oss. Dagarna blir kortare och kortare, på kvällarna tänder vi ljus, men solen skiner i alla fall mest hela dagarna. Vädermässigt har vi en betydligt finare höst än vår och sommar då regnade det ju mer eller mindre varje vecka. Förra veckan åkte Mats på möte i Sydney, då passade jag på att häcka på vårt hemmakontor med årets bokföring för Svenska föreningen, bland annat. Av någon anledning verkar kontorsrummet vara det absolut kallaste stället i vårt hus, för att kunna jobba där timmar i ända fick jag ta fram värmefläkten. Inte kul.

Inspirerade av påskens vulkanvandring luftade vi återigen vandringskängorna i helgen, i lördags åkte vi västerut till Waitakeres regnskog och vilda svarta sandstränder, där finns många mil vandringsled att utforska. Det gäller att passa på nu när det har varit torrt ett tag eftersom det normalt regnar 50% mer över Waitakere än där vi bor. Lerigt är bara förnamnet. I området finns t.ex. flera stora vattenreservoarer som förser Auckland med en stor del av sitt dricksvatten. Dessutom blåste lugn ostlig bris hela helgen så det var otroligt stilla och vackert därute!

Från Karekare beach (där Pianot spelades in) vandrade vi några timmar söderut längs kusten, detta var nog den mest varierande leden som vi gått där; upp och ner genom skog över Mt Zion, och tillbaka längs strand och våtmark. Stigen gick bl.a. genom en gammal järnvägstunnel som hackades ut vid förra sekelskiftet då denna kust hemsöktes av val- och sälfångstfartyg och nybyggare skövlade alla enorma träd. Järnvägen som byggdes för alla transporter längs kusten finns inte kvar, men här kan man skönja gamla banvallen. Av den forna regnskogens majestätiska tusenåriga kauriträd återstår idag ytterst fål, max 2% beräknas vara orörd regnskog idag. Men Waitakere är skyddat, regnskog växer fort, och den gröna ”djungeln” är återigen fascinerande, kauriträden växer, men på nya jätteträd får vi vänta ett antal hundra år till.

Vacker utsikt över Karekare:

 Jag kramar ett pyttelitet kauriträd...

På väg hem från Waitakere såg vi att vår grannbeach Mission Bay hade transformerats till tävlingsområde  för en stor triathlontävling nästa dag. Triathlon är ju nästan NZs nationalsport (förutom rugby naturligtvis), men under våra snart tre år i landet har vi inte lyckats göra någon, så på kul bestämde vi snabbt att efteranmäla oss. En sprintsträcka med 500m simning, 20km cykel och 5km löpning – piece of cake!! Fram med våtdräkter, pumpa racercykeln och läsa bansträckning. Fast söndag morgon kl 0500 när klockradion gick igång kändes vårt impulsiva beslutet lite mindre kul, kolmörkt och lite halvkyligt ute, brrr... Trots tidig gryningstimme var det dock fullt pådrag i Mission Bay, massor av folk, nybörjare och elit, första start gick 0700. Mats var nog lite nervös för sitt livs triathlondebut, men det gick naturligtvis jättebra! Lugnt och fint som en träningsrunda tog vi det, annars hade vi nog fått skällning av coach Gayle eftersom vi är i nedtrappningsfas inför nästa helgs lopp i Rotorua. Här är våra tider:

Mats: Sim 12:38, Cykel 42:30, Löp 24:14, TOT 1:19:22

Susanna: Sim 11:11, Cykel 44:58, Löp 25:13, TOT 1:21:22
Till min glädje simmar jag i alla fall fortfarande fortare än Mats...!

 Eliten har startat:

 

 I måååål!

Ungdomsbesök

Få av våra vänner från Sverige kommer ju och besöker oss, tur då att någon av deras barn visar större initiativförmåga i sitt långresande! Sön-mån fick vi besök av fyra glada svenska grabbar från Finspång och Kristianstad. Eller så himla glada kanske de inte var? Det var tyvärr deras sista kväll i NZ efter tre veckors kuskande i husbil runt våra sköna öar. Mycket kul hann de med, både äventyr och att leva tätt tillsammans! :) Hursomhelst bjöd vi på en enkel "kiwi welcome, BBQ and beer". Men vi hade en himla trevlig kväll, om jag får säga det själv ;-) Happy Travels Guys!

Den gångna veckan har som vanligt passerat i ett huj. Höstvädret är fortfarande skönt, runt 20 på dagarna, havet är badbart, dock blir dagarna kortare och kortare vilket alltid känns trist. En trevlig kväll var vi bjudna av Aucklands Hamnar på Jersey Boys, musikalen om 'Frankie Valli and The Four Seasons' som vi såg i Sydney förra året, har nu kommit till Auckland. Förutom att det faktiskt var kul att se showen igen, så är vår häftigt inredda och överdådigt dekorerade teaterlokal The Civic verkligen värd att besöka - många gånger. Därinne finns en salig blandning av Buddha statyer, svarta pantrar, minareter, kolonner, södra stjärnhimlen, och mycket annat att förundras över. 

Helgens aktiviteter bjöd i övrigt på ett 10km lopp, träffa vänner över brunch med kinesisk yum cha, mumsig middag hos familjen Arvidsson och fredagsmys med musslor och belgiska öl. Annars var nog veckans stora projekt och utgift inköp av flygbiljetter till Sverige. I år firar vi svensk midsommar i Sverige - ser fram emot sol, långa ljusa sommarkvällar och en skojig fest!!

New Plymouth, Mt Taranaki & Forgotten World Highway

Åter i Kohimarama efter påskens sköna roadtrip. I vår kontinuerliga utmaning att se och uppleva ”hela” NZ hade turen kommit till regionen Taranaki på västkusten. Efter ca fem timmars lugn körning söderut i fredags checkade vi in på vårt motell i New Plymouth, där vi stannade tre nätter.

Vår sensommarpåsk levererade strålande sol och klarblå himmel från start till mål, och på nätterna lyste fullmånen som en strålkastare. Redan fredag eftermiddag insåg vi vilken skön stad detta är. Stadens stolthet – med rätta - är en 11km lång anlagd strandpromenad. Perfekt ställe att hänga för alla typer av flanörer, med eller utan hund, cykel, rullbrädor, etc. Vi utforskade i princip hela sträckningen på lördag morgon när vi hade långspring på träningsschemat. I 2+ timmar såg vi hamnen och marinan i väst, caféer och skulpturer i city, över coola broar, blev sprayade av dyningar som slog över vågbrytare, surfare längs svarta sandstränder, genom campingplatser och böljande gröna ängar med betande djur. Ja, det var minsann löjligt vackert och omväxlande. Har aldrig njutit så mycket av ett långpass.

I NZ innebär påskhelgen restriktioner v.g. öppettider för krogar och affärer. Långfredag och påsksöndag har t.ex. de flesta stängt utom vissa närbutiker och snabbmatsställen, TV och radio får inte sända kommersiell reklam (jätteskönt!), och krogar som har öppet får inte servera alkohol utan en måltid. På alla årets helgdagar får dessutom krogar lägga på 15% på notan för att täcka extra personalkostnader – vilket dock inte alla gör. Intressant regelsystem, och ganska förvirrande, även för nyzeeländarna upptäckte vi. Men vi har lärt oss, långfredagsmiddagen tog vi med hemifrån och intog på motellrummet. Men vi bokade påskaftonsmiddag på stadens klassiska franska krog; André, vilket var ren njutning till rimligt pris. Klassisk fransk mat, Côtes du Rhône vin, och dessutom oantastlig service – inte helt självklart på krogen i NZ.

Men helgens höjdpunkt, i alla bemärkelser, var söndagens toppbestigning av Mt Taranaki, 2518möh. Väderförhållandena var helt perfekta, sol och ingen vind. Väckning kl 04.30 och innan gryningen, strax efter kl 6, var vi på väg upp. Fast redan då insåg vi vad vi BORDE ha gjort, (Cissi – detta blir när DU kommer!): vid klart lugnt väder vandrar man i fullmånens sken med start redan kl 02.00 istället, då sitter man på toppen och ser solen gå upp över ”brodervulkanerna” Tongariro, Ngauruhoe och Ruapehu… helt magiskt! En så kallad ”dawn summit” bland dem som har koll. Hursomhelst, vi såg nu samma, oerhört vackra soluppgång, fast från bergssidan, förtrollande det också!!

Vi stod på toppen efter ca fem timmar, inkl raster och lunchstopp. Fanns absolut ingen anledning att skynda, fenomenala utsikter betyder många stopp! Men det var en tuff vandring, drygt 1500 höjdmeter från 946 till 2518 möh, merparten brant och oskyddat. Vulkanvandring innebär sällan fast mark eller upptrampade stigar, istället massor av löst lätt lavagrus (scree) att halka omkring på, samt ett kravlande uppför porösa klippor som gärna släpper under fötterna. Man får ta det försiktigt helt enkelt, stavar hade dock varit bra… belöningen att nå toppen var magnifik, utan vind kunde vi sitta däruppe i över en timme och bara mysa i solen. Under dagen drog en molnbank in och lade sig runt mitten på vulkanen, så en del av nervandringen skedde i dimma, inte helt självklart att hitta rätt väg ner då.

Jag antar att man ska skylla på det perfekta vädret som lockat ut många turister och ovana vandrare. Vi bara häpnade över vissa som uppenbarligen inte hade en susning om vad de gett sig in (upp) på. Inte heller frågat någon om råd. Gummistövlar?! Converse-typ tygskor?! Små fjolliga shorts som knappt täcker rumpan?! Precis i början, efter ca 45 min, passerade vi t.ex. en grupp med ett par kiwifamiljer där en av tonårstjejerna stönade högljutt, orkade inte bära sin lilla ryggsäck längre, och frågade om de var halvvägs för hon hade aldrig gått så långt i hela sitt liv, någonsin! Och då gick vi fortfarande på en fast grusväg!? Ja, herregud… utan att vara fördomsfull verkar också vissa etniska grupper överrepresenterade bland nollkollfolket, framförallt dem vars benämning börjar med ”asi” och slutar med ”ater”. Tror de verkligen att kläder som passar på Tokyos eller Seouls gator ska funka på ett berg över 2000m?! Förhoppningsvis klarade sig de flesta blåbär med bara skavsår och värk, jag befarade (eller möjligen hoppades?!) att mina nya fräscha Första Hjälpen kunskaper skulle ställas på prov…

Igår, Annandag Påsk, åkte vi långa vägen hem via Forgotten World Highway, en 15 mil lång, mycket isolerad väg, från Stratford till Taumarunui, har utsetts till ett av NZs kulturarv. Här har nybyggarpionjärer försökt tämja naturen och leva, de byggde järnväg, väg, broar och tunnlar som infrastruktur för gruvor, skog och bönder. Nu återstår några spridda sömniga samlingar av hus och bondgårdar, men ganska många turister tar sig faktiskt tid att åka här och njuta av olika historiska sevärdheter och inte minst den imponerande naturen. Stoppen blev många, så vi kom hem ganska sent, men supernöjda, igår kväll.
LÄNK TILL FOTOALBUM

Glad Påsk 2012!

Mats kom hem i gott skick från USA igår, naturligtvis, efter en lång flygning med Air New Zealand känner man sig glad! Meterologerna har lovat regn hela den gångna veckan, men icke, vi har sommartemperaturer över 20grader, så vi firade in påsken med ett morgonbad när han kom hem.

Nu är det långfredagsmorgon och vi packar för att dra söderut. Denna gång till staden New Plymouth i regionen Taranaki. Där finns en vacker perfekt konisk vulkan, Mt Taranaki, eller Mt Egmont som den också heter. Om väder och vindar tillåter ska vi gå upp på toppen och kolla utsikten :-) Den är ca 2500m hög. Om vädret inte blir som vi tänkt oss, så finns det tillräckligt med caféer och andra promenader att hålla oss sysselsatta i påsk.
LÄNK

En suddig skymt av Mt Taranaki som vi hittills bara kört förbi:

På spaning i Tolkiens Hobbiton

Igår åkte Jo och jag på söndagsutflykt, till Middle Earth, Sagan om Ringen-land, närmare bestämt Hobbiton i The Shire, där Bilbo, Frodo och Samwise bor. Kan berätta att det ligger utanför Matamata, drygt 2tim körning sydösterut från Auckland. Sir Peter Jackson hittade denna perfekta plats 1998 då han tillbringade många timmars helikopeterande över landet i jakt på inspelningsplatser - och det finns många! Den här marken (och mycket mer därtill) ägs av familjen Alexander, som fortfarande håller tusentals får och nötdjur där. Gröna böljande kullar utan störande byggnader, vägar eller elledningar och med bergskedjan Kaimai som fondvägg, vackert är det. Man kan ju tro att turisterna bidrar till en skaplig sidoinkomst för familjen idag.

Byn Hobbiton som byggdes upp följde noga Tolkiens detaljerade beskrivningar, det schaktades, röjdes, hobbithålor byggdes och trädgårdar anlades, allt för att skapa en ursöt fantasiby, perfekt ner till minsta fönstersmyg och plommonträd. Det hela var bra mycket större än jag hade föreställt mig. Men Sir Peter gjorde ingenting halvdant! Meningen var att allt skulle rivas och marken återställas efter inspelningarna, men det galna nyzeeländska vädret tyckte annorlunda, regnet höll rivningspatrullerna borta i sex månader - under den tiden började lokalbefolkningen ringa till fam Alexander och be att få komma och tjuvkika på filmbyn innan den försvann. De insåg att här fanns en affärsidé, och på den vägen är det. Nuförtiden bussas turistgrupper in för en guidad promenad i Hobbiton upp till sju gånger om dagen! Och det var faktiskt jättetrevligt och intressant! Fast guiden påstod att en tredjedel av alla gäster har varken sett filmerna eller läst böckerna - då undrar jag varför man lägger tid och pengar på att åka dit...?!?
LÄNK TILL BILDER

Multisport, första hjälpen och kajakpaddling

Svisch, där försvann ännu en vecka som gräsänka! Ingen rast, ingen ro. Det finns mycket att berätta, men jag ska sammanfatta höjdpunkterna av denna vädermässigt strålande vecka - sommaren kom äntligen till Auckland!

Förra lördagen (24/3) var jag rekryterad till ett kvinnligt multisportlag; ”Three Wise Women and One Mad One” – min plats skulle alltså vara som lagets galna kvinna, tillsammans med tre urmysiga multisportande tjejer; Jenny, Margie och Cheryl. Margie paddlade kajak, jag sprang, Jenny red häst och sköt pilbåge och Cheryl cyklade mountainbike. Och vi vann! OK, bara tre kvinnliga lag i startlistan, men ändå, vi fick pris! Min löpsträcka var bara 8-9km, men herreguuuud va jobbigt när det handlar om att kravla upp och nerför branter i lerig regnskog, klafsa genom bäckar, undvika hala stenar och rötter. Inte så mycket springa, mer överlevnad… men kul var det! Jag sprang ju tydligen inte bort mig totalt, så det kanske blir fler tillfällen J

Lerig, men äntligen i mål:

 Det vinnande damlaget:

Själva tävlingen syftade till att samla in pengar till Great Potentials, en organisation som stödjer ”mindre bemedlade” familjer, barn och ungdomar. Oftast handlar detta om maorifamiljer eller invandrare från Söderhavsöarna.

Mån-tis gick jag en av Röda Korsets första hjälpen kurser, och drillades i mun-mot-mun teknik, framåtstupa sidoläge, samt hur man skiljer på insulinchock, hjärnblödning eller hjärtattack. Jättenyttigt och intressant. Fast till skillnad från all annan utbildning hoppas man ju ändå att kunskaperna inte kommer till användning…

Eftersom veckans väder var helt fantastiskt bestämde Jo och jag ta tillfället i akt och genomföra en efterlängtad aktivitet; åka till Coromandel och paddla kajak. Tisdag em packade vi bilen, körde ett par timmar österut till Tairua, bodde över en natt och upp till Hahei på onsdagen för en halvdagstur i kajak. En perfekt dag, soligt och lugnt, kusten där är verkligen spektakulär, grottor, tunnlar, branta klippor i konstiga former och formationer, samt ljuvliga sandstränder, varav Cathedral Cove med sin tunnel är den mest kända. I onsdags var det kav lugnt, vi paddlade runt några klippöar, gjorde strandhugg med fika och vår trevliga guide berättade om områdets geologi och historia.

LÄNK TILL BILDER

Tors-fre ägnade jag åt volontärarbete hos Observatoriet, som bl.a. behövde hjälp att sortera och packa ett jätteutskick till alla låg/mellanstadieskolor i Auckland – det finns 200st kan jag meddela... Som tack får jag gratisbiljetter till deras visningar, ikväll ska Jo och jag dit och kolla stjärnhimlen med Venus och Jupiter som lyser klart nu. I övrigt har veckan innehållit sedvanlig träning, umgås med vänner och i sällsynta fall sköta trädgård, hus och hem!