Min nya skum-kompis

Får jag presentera Foam Roller, allmänt kallad Skummis, en nätt rulle av hårdpressad blå skumplast. Physioterapeuten rekommenderade honom för att jag bättre ska kunna massera, lösgöra muskelknutar och öka cirkulationen i skadade vaden, det funkar naturligtvis för massage av vilken kroppsdel som helst, och jag måste säga att jag är imponerad. Nu har inte jag varit någon storkonsument av sportmassage i mitt liv, men jag antar att behovet accentueras med stigande ålder... Vid behov har vi varit hos massören Rolands starka nypor och noll medidande, men det är bara att inse att Roland blir en kostsam ”plågoande” i längden. Skummis ligger nu här jämt och väntar i vardagsrummet, så vi kan snacka allvar nästan varje dag. I början gjorde det grymt ont att rulla benen fram och tillbaka på Skummis som skoningslöst identifierade ömmande muskelknutor, men det släppte redan efter ett par gånger. Han har även börjat få bukt med en krånglande baksides lårmuskel som gör sig påmind när jag cyklar. Slutligen håller jag tummarna för att vaden verkar ha läkt ihop. Förra fredagen fick akupunktör-Jason återigen göra nåldyna av den, så den här veckan har jag återupptagit morgonträningen, både backintervaller och vanliga km-intervaller gick utan problem. Yippeeee!

Annars har det inte hänt så mycket i våra liv senaste veckan. I lördags firade svenska föreningen Lucia – ja, vi gör det på vintern :-) Trots att augusti räknas till vintermånaderna har vi haft ett antal soliga sköna dagar, hopp om sommarvärme väcks – utomhus alltså, inomhus är det fortfarande vinterruggigt, tackolov för husets luftvärmepumpar och elektiska filten i sängen! Förutom kamelior och hibiskus så blommar som vanligt magnoliorna magnifikt så här års. Körsbärsträden likaså. Generellt sett har det varit en mild vinter i år, så snart kanske jakarandaträden spirar. I trädgårdarna dignar alla citrusträd av frukt, våra små citronträd har ännu några citroner kvar, den som spar, hon har.

Luciatåg anno 2012:

Svenska muffins på Luciafika:

Kohimarama Beach och molnkrönta Rangitoto - en ljuvlig "vinter"dag:

Blommande magnoliaträd:

Skidor på sydön – äntligen vinter!

I torsdags eftermiddag landade vi i Queenstown, hämtade hyrbilen och körde direkt norrut till Wanaka, närmaste stad till skidområdet (och berget) Treble Cone, vilket förståsigpåarna säger är landets bästa skidområde. Solen strålade från klarblå himmel och lyste på vita bergstoppar. Svårslaget vackert! (Det såg faktiskt ut ungefär som den där vybilden i mitt förra blogginlägg!) Wanaka är en mysig liten stad vid en vacker sjö med höga berg runtomkring, vi firade faktiskt nyår där för åtta år sedan. Trevliga krogar och butiker, nära till allting och betydligt mindre turisthype än i Queenstown. 

Generellt på NZ finns aldrig boende vid själva skidområdet, ”ski in – ski out” är inte ett känt begrepp. Från Wanaka är det 29km till Treble Cone, varav 7km på slingrig serpentingrusväg. Snötillförseln har inte varit den bästa i år, tydligen kom mycket snö i juni, i början av säsongen, sen dess inte mycket mer, hela vägen upp till snön var det barmark och brunt (stor skillnad från Auckland som ALLTID är grönt). Det var torrt och fint, vår fyrhjulsdrivna bil med snökedjor i bagaget kändes helt onödig, men man vet ju inte om snön skulle börja vräka ner...

På fredagen åkte vi alltså skidor i Treble Cone, 100% sol och ingen vind, kunde inte bli bättre! Inga liftköer att tala om och snön i de breda pisterna var helt OK fram till eftermiddagen när det blev smörigt i de nedre delarna. Fallhöjd 700m, högsta åkhöjd 1960möh, två stora stolliftar som servade hela området, klart att det inte går att jämföra med skidområden i Alperna, speciellt inte när det är ont om snö, men en dag för oss räckte det gott. Kändes att det var några år sen sist, vi utforskade skidområdet, njöt av utsikterna, fika och lunch i solen, innan det var dags att åka ner till Wanakas shopping och kvällsnöjen.

Lördag morgon lyste solen återigen från klarblå himmel, då var det bara att åka några mil och byta miljö till Snowfarm, äntligen får längdskidorna luftas! Loppets namn, Merino Muster (MM), hyllar sydöns tradition att i början av vintern hämta ner (Merino)fåren från bergen till dalarna. Tydligen ett tufft, manligt jobb som varje rejäl bonnpöjk från sydön bör uppleva.

MM är NZs största (och enda?) längdskidlopp och jag tror att de lyckades skrapa ihop ca 160 startande i tre klasser; 7, 21 och 42km. Ingenting jämfört med Vasaloppsveckan... Däremot vimlade området av diverse landslagsdräkter, Ryssland, Slovakien, Canada, Polen, Japan... Hittade tom en kille i Sverige-jacka, men han visade sig vara italienare. Väl ute på startområdet insåg vi att detta är ett skejtlopp. Mats, jag och en gubbe till var nog de enda som hasade fram i klassisk stil. Men vad gjorde väl det, spåret var ju jättefint och vädret fantastiskt. Startskottet gick och Mats och jag tog det i godan ro, stannade vid alla kontroller och tjötade med funktionärerna. Formen var inte den bästa när det är 3,5 år sen vi sist åkte längdskidor. Och som vanligt på NZ var terrängen knappast platt, backe upp och backe ner, svetten lackade. Vinnarna gick i mål innan vi ens kört halvvägs, förresten åkte ALLA andra tävlande i mål långt före oss!

När jag efter fyra timmar slutligen stakade in på målrakan hejade speakern, ALLA tävlande och funktionärer fram mig, och gratulerade till min toppenprestation! Hehe... Medalj runt halsen och sen prisutdelning. Endast 23 herrar och 12 damer körde hela 42km sträckan, inklusive oss! Bland herrarna var det tufft, mellan topp tre skiljde endast 13 sekunder! De var Maciej Kreczmer, polsk landslagsåkare, Smolyanin Andzey, rysk d:o och Brian McKeever, Canada, flerfaldig OS-guld paralympier. Damvinnaren var lite mer överlägsen, Justyna Kowalczyk, flerfaldig VM, OS och Tour de Ski vinnare, tvåan Anastasiya Kuzmina, (rysk)slovakisk skidskytt, också OS guldmedaljör, trean Shoko Ota, japansk paralympier, och så vidare. Jag vill bara säga att det kändes helt OK att komma 12:a i detta sällskap! Som tröstpris för vår tappra insats fick Mats och jag en hel platta Red Bull! Mats lyckades förresten komma trea i sin åldersgrupp, bara en sån sak! Dagen blev verkligen en upplevelse utöver det vanliga. ARTIKEL

Träningsvärken gjorde sig kraftigt påmind på söndagsmorgonen, ljumskarna var inte att leka med! Eftersom vädret inte heller var det bästa bestämde vi att ta en vilodag, och turistade oss fram i sakta mak till Queenstown där vi bokat in oss på en resort med spa, bastu och vackra utsikter över Shotover River. Varma bad och massage gjorde susen för träningsvärken så på måndagen var vi redo för skidbacken igen. Denna gång Coronet Peak, vädret såg inte helt lovande ut, och vi trodde det skulle vara ett rätt mesigt ställe, men tji fick vi. Solen bestämde sig för att lysa, och backarna var faktiskt riktigt trevliga – dock har jag aldrig sett så många snökanoner på en och samma gång. Varenda pist, uppifrån och ner, kunde sprutas med kanonsnö. Jag har inte hittat någon officiell siffra på hur många det var, men en gång stod jag still i backen och räknade alla inom synhåll - 30st – från en liten plätt!! Ska jag våga extrapolera den observationen till hela området så räknar jag nog 200-300 kanoner... Hur många finns t.ex. i Sälen?

Igår, tisdag, var det tyvärr dags för hemfärd, då passade vi på att besöka Arrowtown, en charmigt litet samhälle som grundades under guldruschen på 1800-talet. Många gamla byggnader hade bevarats och vi besökte även museet som välgjort och intressant redogjorde för traktens historia.
LÄNK TILL BILDER

Mot riktig snö!

Imorgon flyger vi söderut, till Queenstown. Även känt som världens huvudstad för äventyrsturism, men vi hoppas framförallt att få åka skidor - på riktig snö!

Under fem dagar ska vi kuska runt och bo på några olika ställen, om bara vädret håller sig i skinnet kan vi prova flera olika skidområden, t.ex. Treble Cone, Cardrona, Coronet Peak, The Remarkables och framförallt Snowfarm - det ENDA stället man kan åka längdskidor i hela NZ!

Längdskidorna är vallade och skidkläderna packade. På lördag går startskottet för Merino Muster - det ENDA längdskidloppet i NZ. Det vill vi naturligtvis åka! Men eftersom all skidåkning i NZ sker ovanför trädgränsen så är det väldigt väderutsatt, så vi vet nog inte förrän samma morgon om vi vill/kan köra. Och dessutom måste min onda vad vara snäll!!

Om vädret samarbetar kanske vi tom får uppleva en sån här vy..... (Över Wanaka)

Mats i lerlopp

Det finns tyvärr inte mycket bildbevis på denna bragd men Mats tog sig faktiskt an ett eget litet OS i lerlöpning i helgen. Efter senaste tidens idoga vinterregn tyckte han det vore en kul idé att ställa upp i ett 17km terränglopp i Whitfordskogen strax öster om Auckland. Att säga att det var blött på ”stigarna” är en extrem underdrift.

Speciellt geggmysigt blir det efter att några hundra människor klampat fram och mjukat upp leran ordentligt. Dessutom är skogarna här KUPERADE! Branta upp- och nerförsbackar, är det bara tillräckligt lerigt kan man alltid rutscha ner på rumpan. Mats kravlade sig i alla fall runt den här "banan" på 2tim 27min. Ganska beundransvärt faktiskt!

Starten har gått - Mats syns vid bakänden på röda bilen

 Jogg, jogg iväg

 Denna härliga lervälling är faktiskt målrakan!

PS. Jag var inte speciellt bedrövad att min onda vad stoppade mig från detta evenemang. ;-) Istället tillbringade jag hela helgen med en kompis i kuststaden Whitianga. Dock fick jag äran att se (och lukta) på hans kläder och skor efteråt - blä!

OS i London är slut

Och vilken superfest britterna har bjudit på! Både idrottsligt samt de imponerande öppnings- och avslutningsceremonierna. Men nu kanske vi kan återgå till livet utan att ha TVn på hela tiden?

Medaljskörderna blev till slut:
Sverige (8st, 37:e plats):
1 Guld (starbåt)
4 Silver (handboll, triathlon, dubbeltrap, fälttävlan)
3 Brons (2xbrottning, laser segling)

NZ (13st, 15:e plats):
6 Guld (3xrodd, 470 segling, kajak, kula)
2 Silver (49er segling, BMX)
5 Brons (fälttävlan, bancykel team, rodd, keirin cykel)

Det har verkligen gått jättebra för NZ, långt bättre än våra nordiska länder i jämförbar storlek. Detta lilla pytteland långt bort från allting har fått fram duktiga idrottare som dessutom lyckats ta en massa medaljer, OK flera av dem är kanske i små sporter, men en medalj är en medalj! Kulstöterskan Valerie Adams fick sitt silver uppgraderat till guld idag, efter att vitryskan Ostapchuk testats positivt och fråntagen medaljen.

Framgångarna förklaras här av ett tydligt fokus av resurser. Landets begränsade OS-budget satsas i huvudsak på sex sporter; rodd, simning, cykel, friidrott, triathlon och segling, och dessa sporter förväntas alltså leverera medaljer. Såhär i eftersnacket spekuleras att eftersom triathlon och simning ”underlevererat” ska de inte automatiskt räkna med förnyade resurser till Rio 2016. Bästa kiwi simmade in på en fjärdeplats och bästa triathlet som sexa. Not good enough!

Mera Wallenberg, vulkanutbrott och inomhuskidåkning

I lördags kväll gick vi till det riktiga firandet av Raoul Wallenbergs 100-årsdag, en ceremoni på Auckland Museum. Ska erkänna att vi tvekade och undrade om det var värt att offra en lördagkväll på något som kunde bli en formell och tråkig tillställning... Men tji fick vi, det är sällan jag har tillbringat en kväll med någonting som känts mer viktigt och meningsfullt att minnas och hedra. Återigen, Raoul, vilken man han var! Som svenskar ska vi vara mycket stolta över hans arbete, och de tusentals liv han räddade undan koncentrationslägren. Under kvällen fick vi bl.a. höra ett rörande vittnesmål av en judisk kvinna som själv räddats i ett av Wallenbergs ”safe houses” i Budapest. Samt ett mycket engagerande tal av sonen till John Farkas, Wallenbergs närmaste man, som flydde till Australien efter kriget.

Konsul Frank talar om Raoul

Förutom OS är veckans snackis att vulkanen Tongariro fick ett utbrott igår natt! Mitt i natten började den spy ut stenblock, aska, och ånga några km upp i luften. Vi har dock lärt oss att det inte var ett magmatiskt utbrott, i.e. ingen lava, utan ”bara” termisk energi som flödar över. Tongariro ligger i ett av de mest spektakulära och besökta områdena i landet, sommar som vinter. Vi har ju tom vandrat upp på Tongariros topp! Tack vare västliga vindar klarade sig skidområdena på Ruapehu från asknedfall. Men Tongariro Alpine Crossing, en fantastisk endagars vandring i vulkaniskt landskap, har tillfälligt fått stängas för att stigen har skadats. Stugan Ketetahi Hut, där vi bodde en natt under vår vandring i området, har nu krossats av flygande stenbumlingar eftersom den ligger nära utbrottskratern. Tur att ingen sov där nu! BILDER

Åka skidor inomhus känns onekligen desperat. Men vad gör man när det ska vara vinter och man längtar efter snö? Ingela och jag åkte till SnowPlanet igår, norr om Auckland finns en 200m lång inomhusbacke, två knappliftar, samt en fun-park med hopp. Utifrån ser det ut som en lång flyghangar i en sluttning, inomhus är det snötäckt och konstant -5º, känns rejält kallt, som att vara i en stor frys. Det kändes verkligen konstigt att gå IN i snö och kyla, efteråt kändes det ändå på något sätt som att vi varit utomhus hela förmiddagen... Tisdag förmiddag är ”Ladies Morning” med paketpris för liftkort, skidutrustning och lunch. Det var faktiskt helkul, OK det tog max 10 sek att kasa nerför backen på slalomskidor, betydligt längre att köa och åka lift upp igen. Det tröttnade vi på efter någon timme, men det var fritt fram att byta till snowboard istället, då blev utmaningen större! På vingliga ben kasade vi sen nerför backen, och insåg att det nog är perfekt ställe att lära sig snowboard. Måste alltså åka dit igen!

Redo att åka ner i manchesterpreparerad snö!

Ingela lär sig bemästra snowboard

Halvvägs genom OS

Medaljskörden hittills:
Sverige: 2 silver
NZ: 3 guld (alla i rodd!), 3 brons

Bra med dubbla hemländer, det blir i alla fall några fler att heja på! Dock ingenting jämfört med amerikanerna....

London OS, Raoul Wallenberg, mm

OS, förkylning och ond vad! Tre anledningar till att jag inte besökt bloggen på ett tag. Beklagar!

Min vänstervad lider av en mindre sträckning, först pga en klantmanöver i Sverige, sen ytterligare en gång för ett par veckor sen när vi var ute och sprang en kall och mörk morgon. Sjukgymnasten har fått massera, trycka, tejpa och sticka nålar i vadmuskeln vilket har varit framgångsrikt. Dessutom ett litet träningsprogram för att stärka min uppenbarligen svaga vad. Efter ett par behandlingar var jag helt smärtfri, i alla fall tills i morse, då vi tränade backintervaller. Vaden höll god min några vändor, men sen sade den ifrån, ajaj. Ett par dagars vila så borde jag kunna springa igen.

Ond vad tejpad med kinesiologitejp

Min förkylning, en dryg vecka gammal, är mest irriterande, jag är en usel patient, avskyr att vara sjuk, inget tålamod alls, försöker vila men blir mest rastlös och får inget vettigt gjort. Inte borde man träffa och smitta kompisar heller. Fast många är/har varit däckade i år, som vanligt under ett vinterhalvår härjar flunsan, men den har vi hittills klarat oss ifrån. Ta i trä.

OS i London! Så kul! Vilken häftig invigningsceremoni! Go Britain! Rowan Atkinson var underbar! TV sändningarna här är faktiskt generösa. En av ”free to air” kanalerna sänder OS 24 timmar om dygnet. Nu bortser jag naturligtvis från två saker: 1) att vi sällan får se svenskar tävla – men det beror kanske mest på att de inte presterar så mycket? (Grattis Silver-Sara!), och 2) att all direktsänd action sker nattetid. Sömnen blir lite lidande, men å andra sidan vevas repriser och sammandrag hela dagarna när vi är vakna.

TVs fokus är inte helt oväntat att visa ALLA tävlande kiwis. Två bronsmedaljer hittills. Fälttävlanlaget och ett par damroddare. Ett litet land som NZ måste ju fokusera resurser på några få sporter, t.ex. rodd - jag har nog aldrig sett så mycket rodd i hela mitt liv. Man skulle kunna tro att halva befolkningen ror! Att gymnastik och simning erbjuder oändligt med varianter – men rodd verkar inte långt därefter!? Män, kvinnor. En åra, två åror. En, två, fyra, många i båten. Vanliga kvalheat, uppsamlingheat (repechage = andra chansen), kvarts- semi-, B-finaler, A-finaler...! Rodd är i alla fall enkelt att följa, rak bana, max sex båtar åt gången, men segling?! Många varianter, men som TV-sport är det mest förvirrande, svårt att hänga med... Idag ska velodromcykling börja, där finns ett antal kiwiska medaljhopp också :-)

På lördag skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år. Detta uppmärksammas här av Israels, Ungerns och Sveriges ambassader och konsulat, samt Aucklands judiska samfund. Redan idag gick Mats och jag till en trädplanteringsceremoni som var mycket stämningsfull. Ett pohutukawaträd planterades vid Aucklands stora War Memorial Museum, och en minnessten avtäcktes. En stor svensk man hedras förtjänstfullt, men förutom Mats och jag, var bara svenske konsuln på ceremonin. Var var alla svenskar? Dessutom undrade jag lite över valet av träd, pohutukawaträd är förvisso majestätiska, typiskt nyzeeländska, lever i hundratals år och gröna året om, men varför inte ett svenskt träd? Hängbjörk eller sparbanksek kanske?

Aucklands borgmästare Len Brown håller minnestal

Den svenska representationen: