Packar för Söderhavet

Tredje säsongen av Downton Abbey har äntligen börjat. Min absoluta favvoserie, men av någon outgrundlig anledning missade jag första avsnittet förra veckan, trots att jag var hemma... vilket hjärnsläpp. Och jag kommer också att missa tredje avsnittet nästa vecka när vi är på Niue - eller de kanske har NZTV där? Jag håller tummarna. TV-kanalen Prime som sänder D.A. erbjuder ingen möjlighet att titta i efterhand - uselt.

Niue, kallas också för "The Rock of Polynesia" är en liten liten ö med omkring 1500 invånare, världens minsta ö-nation, ca 60 mil från närmaste grannen Tonga. Enda sättet att komma dit (utan egen båt) är med Air NZ som har ett flyg i veckan från Auckland, på lördag morgnar. En hyfsat kort flygning, 3,5 timme, men eftersom vi korsar datumlinjen landar vi på fredag eftermiddag - alltså dagen innan vi åkte. Tvärtom när vi flyger hem förstås, vi lämnar ön fredag lunch och landar i Auckland lördag eftermiddag.

Niue erbjuder inga klassiska söderhavsvyer med långa vita sandstränder och palmer. Det har vi ju redan upplevt på Tonga, Tahiti och BoraBora, nu kommer vi att bo i ett litet motell, Coral Gardens, högt uppe på klippön med vidunderliga havsvyer, och vi får vandra/klättra ner till grottor och laguner för att bada. Vägen som går runt hela ön är 6mil, så vi ser framför oss att hinna utforska alla ställen att ta sig ner till vattnet, snorkla, dyka och kanske fiska. Det finns t.ex. ingen färskvattenavrinning från ön så vattnet i lagunen ska vara kristallklart med massor av djurliv. Förhoppningsvis håller sig vädret i skinnet, vi närmar oss orkansäsongen. Varmt lär det vara oavsett, ca 27C året om, endast luftfuktigheten varierar. Hursomhelst, vi ser fram emot sol och värme samt en annorlunda semester!

En vecka i triathlonstormens öga

Oj, oj, vilken vecka! Om inte Lisa Nordén får årets bragdguld ska jag nog säga upp mitt svenska medborgarskap. Vilken press hon hade på sig före loppet, matförgiftning kvällen innan, ändå visade hon sin proffsighet och sanslösa vinnarattityd i ett härligt spännande lopp, och pust, det höll ända fram. Vi har hälsat och småpratat svenskglatt på triathlonområdet i princip varje dag sen hon kom till Auckland, men igår kväll fick Mats och jag en lite längre pratstund med henne på hotellet. Lite trött, men glad som en lärka efter att ha sovit i 12 timmar haltade hon fram, på upploppet sade tydligen vadmuskeln stopp - nu är det nog, sluta springa - men då var fjärdeplatsen redan klar vilket räckte till totalseger och fina prispengar. Nåväl, det har skrivits spaltmeter om Lisas lopp redan, jag har inget att tillägga. Istället kan jag avslöja att Lisa ville bli prinsessa, flygvärdinna, pilot eller ingenjör när hon var liten. Well, hon har väl fortfarande framtiden för sig - Carl Philip är väl ogift? Lite gammal för henne kanske? ;-)

Heja LIIIIISA!!!

Stolt ögonblick när 'Du Gamla Du Fria' ljuder över Auckland...! 

Lisa med en triathlongroupie:

Jag fick jättefina jackor av Lisa! "Vi har väl ungefär samma storlek?" Lita på det ;-):

Själv har jag varit en av knappt tusen som volontärat i evenemanget. Jag jobbade i sex dagar med registrering, kartläggning av tävlande, vifta flaggor på tävlingsbanorna, eller helt enkelt burit möbler, tröjlådor och grillat korv till volontärlunchen. En halvdag skulle jag t.ex. sitta på en hög domarstol med en megafon och ropa ut allmän information om vad som händer på tävlingsområdet. Det hade säkert gått fint om inte de hade placerat just den här stolstegen bredvid stora TV-skärmen och speakerns högtalare... hur tänkte de då?

Korvgrillare Lewis:

På min höga stol i solskenet - bästa utkikspunkten! 

Idag, måndag, är det Labour Day (helgdag), och idag hölls evenemangets sista och största tävlingsdag, amatörer från 16 till 75+år, från hela världen, som har kvalificerat sig att tävla för sitt land i sin åldersgrupp, "Age Group". Det var ca 3000 triathleter - WAO, vår coach Gayle inkluderad. Hon tappade orken i löpingen och var tyvärr inte övernöjd med sin egen insats, men hon har ju lite andra krav på sig själv än vi tomtar...
Jag checkade istället in till min uppgift kl 04.45 i morse, sen fick jag en lång blåsig dag att bevaka ett fartgupp samt övergångsställe ute på cykelbanan. Samt att heja på alla som kämpade i motvind förstås, vilket är väldigt uppskattat, speciellt av tävlande som verkligen kämpar hellre än bra. Det ser faktiskt väldigt kul ut med 70+åriga damer som sliter ont på coola avancerade triathloncyklar, iklädda slimmade lycradräkter och suger i sig sportdryck och powergel. Respekt! Eller...? Kul har de i alla fall.

Igår, söndag, var det istället vår tur att kasta oss ut i tävlingshetsen; Mats, jag, Gayle's man James och skotske Craig från löpgruppen ställde upp i en minitriathlonstafett som Team Akvavit. Väckning 04.00, beckmörkt och efter lördagens strålande sommarsol lovade väderprognosen istället skräpväder; gråmulet, blåsigt och skurar som övergick till ihållande regn (såg någon herrelitens tävling i ösregn senare samma dag?). Auckland i ett nötskal. Inget att be för, laginsatser är kul. 300m simning i 14C hav gick i ett huj. Vi var väl alla så stissiga att ingen tyckte vattnet var speciellt kallt. Inte ens Craig som är smal som ett grässtrå och simmade i "shortie" våtdräkt (kort ärm o ben). Det var hans livs första triathlon, och han var såååå nervös, men höll med om att det var lattjo efter att han korsat mållinjen. Vi cyklade 5km, ett varv på exakt samma backiga bana som eliten som fick cykla åtta varv, sen 3km löpning på en platt bana i stan. Vår tid? Tja... hellre än bra, som sagt :-) tillsammans tog det oss tre timmar - och alla var snabbast på någonting!

Idag kom också glädjande besked och bra betyg till Auckland från internationella triathlonförbundet, Auckland har fått förtroendet att arrangera världscuptävlingar de kommande fyra åren också, nästa blir redan i april 2013.
Nu sovdags! Tjingeling! 

Svensk cider och Triathlon världscupfinal

Rekorderlig Cider i världen. Den här synen mötte mig när jag öppnade morgontidningen igår. Så vackert! Själva drycken har funnits att köpa här ett antal månader, och nu rullas tydligen kampanjen ut, som gått i Australien, här också. Kul om det blir succé.

Annars är det lite körigt för hemmafrun den här veckan. För omväxlings skull jobbar jag som volontär på den stora triathlonvärldscupsfinalen som har landat i Auckland. Nästan fyratusen tävlande från hela världen (45 länder) ska simma, cykla och springa mitt i Aucklands city - det är hur stort och kul som helst! Framförallt välkomnas vår egen Silver-Lisa Nordén som har chans att ta hem hela viddevitten! Efter OS-silvret och flera segrar därefter (bl.a. i Stockholm) ligger hon tvåa inför lördagens finaltävling. Vi kommer naturligtvis att vara på plats, vifta svensk flagga och hålla alla tummar och tår...! Idag träffade jag Lisa på tävlingsområdet när hon fick sin cykel fixad, hon fick en snabb välkomstkram och förhoppningsvis hinner vi träffas efter tävlingen så jag får intervjua henne för svenska föreningens nyhetsblad. :-) Nu på kvällen blev hon även intervjuad i TV-nyheterna.

På söndag morgon ska jag, Mats och två andra kompisar också ta del av det roliga i en triathlonstafett, varje lagmedlem ska simma 300m, cykla 5km och springa 3km. Att simma i havet är kaaaaaallllllt kan jag meddela. Mats och jag gjorde säsongens första provsimning i söndags, gissar att det var 14-15C. Med våtdräkt på kroppen var det rätt OK, men inte om huvudet!!! Det gick bara inte att ligga med huvudet i vattnet, hjärnan frös nästan till glass.... Men det är bara 300m, det kommer att gå fort! Sen får vi cykla och springa oss varma.

Plattformen för simstart, mitt i city

Auckland kommer dock inte att bjuda på sitt allra soligaste vårväder för de här tävlingarna, tyvärr... stormvindar och regnbyar är ganska ihärdiga. Idag jobbade jag med registrering och nummerlappsutdelning hela dagen, det var flera gånger som vi trodde att hela tälthuset skulle lyfta i stormbyarna. Men igår eftermiddag var det en inledande aquathlontävling, (=simma + springa) då sken solen i alla fall.

Igår såg jag till att aquathlonerna hade fri passage, tur att solen sken

För att vila upp oss efter den här intensiva triathlonveckan har vi bokat en veckas semester - på Niue! Det ser vi fram emot. Återkommer om det!

Tre år, Väggmosaik och Karangahake Gorge

Den 12 oktober firade jag att det var tre år sen jag landade i NZ! Huga, tiden går fort! Och nu är det måndag igen... mycket på gång förra veckan. Mats var i Sydney ett par dagar, då roade jag mig bl.a. med att hjälpa till med slutförandet av ett jättelikt mosaikprojekt som Debbie, instruktören på den kurs jag gick, har drivit sen i april i år. Ett community centre (ungefär som ett Folkets Hus) här i närheten har beställt ett antal stora mosaiktavlor som ska pryda byggnadens ytterväggar. Tanken var nog att Debbie skulle främst designa och organisera arbetet, och att volontärer från "bygden" skulle göra mosaiktavlorna. Projektet skulle ta ett par, tre månader. Nu skriver vi oktober, sex månader senare... Vilket hästarbete! De flesta volontärer tyckte nog det var kul att komma och mosaika några veckor, inte flera månader!! Att Debbie sen är väldigt kreativ och noggrann, men inte den mest välorganiserade människa jag träffat spelar möjligtvis in också... Hursomhelst, jag har halkat in nu på sluttampen och mosaikat med henne samt några andra tappra volontärer ett par gånger i veckan senaste månaden. Faktiskt helkul. Och nu är allt i princip klart för uppsättning på fasaderna! Tror det kommer att ske nästa vecka, blir spännande!

I helgen tyckte vi det var dags för en utflykt. Området kring Karangahake Gorge ligger en dryg timme österut, vi åkte igenom där första gången med Cissi för ganska precis tre år sen. Sen dess har vi passerat några gånger till, och varje gång sagt att vi måste komma tillbaka och utforska! Ett spännande område, floden ringlar fram i en stor bergsklyfta omgiven av regnskog och dramatiska stup. Det har bedrivits gruvbrytning där i många år, så bergen är genomborrade av många större eller mindre tunnlar i jakt på guld, samt efter en nedlagd järnväg. En del av tunnlarna är öppna för allmänheten, vilket tillsammans med många mil stigar och ett antal hängbroar över floden blir ett intressant vandringsområde.

Men varför vandra när man kan springa?! Vi anmälde oss istället till Waihi Xterra, ett lopp som just går i den här dramatiska naturen, genom trånga tunnlar och över hängbroar. Man kunde välja mellan olika sträckor, från 7km upp till 60km(!) - ett ultramaraton över nästan 3000 höjdmeter! Nätack, så extrema är vi inte, vi nöjde oss med drygt 13km över knappt 600 höjdmeter... lite halvfegt, va?

"Halleluja, It's raining men" dånade ur högtalarna vid starten i lördags morse, men nä, inte ramlade män från himlen, det var helt klart vatten! Ganska mycket vatten faktiskt. Men trots att det nu regnade av och till större delen av loppet var vi inte besvikna, det var superhäftigt! Pannlampor rekommenderades för de trånga tunnlarna, det var bra, då slapp vi snubbla på den ojämna marken eller dänga huvudet i det låga taket. Ute i regnskogen blev stigarna snabbt till lervälling med massor av hala rötter och stenar att trippa över - nä, det var verkligen inget snabblopp, men kul var det faktiskt hela tiden! För mig tog det nästan två timmar, för Mats lite kortare. Bra balansträning med så mycket ojämn mark att navigera, jag är också tacksam att vi båda klarade oss utan stukade fötter, sträckta muskler eller senor, inte ens blåmärken! Till speakerns förtjusning kostade jag på mig några glädjeskutt i hällregnet på upploppet! Och som brukligt i detta land får man varsin starköl och en banan efter målgång!

Banprofilen:

Promenad över hängbro, fortfarande ren och snygg! 

Alla var tvungna att gå, skulle vi springa svingar den så alla trillar av...

Ute i ösregnet efter loppet var det inte tal om att hänga omkring och mysa i tävlingsområdet, tyvärr. Vi tvättade raskt av oss värsta leran i floden, och sen kvickt skala av dyblöta kläder och bli torr igen. På väg därifrån hittade vi en liten halvprimitiv bistro, faktiskt vid skogsvägen, undrar hur många som hittar dit annars? Vi avnjöt i alla fall en jättegod lunch vid kaminen. Men innan vi hunnit få kaffe förvärrades snabbt vädret och den riktiga stormen kom, då gick elektriciteten... det blev inget kaffe på maten! Som tur var hade vi kontanter - kassamaskinen fungerade ju inte heller! Ursprungsplanen var att stanna ytterligare en natt och hinna vandra några andra spännande stigar, men med en tropisk storm över oss som blåste ner träd etc. kändes det bättre att styra kosan hemåt istället.

Citrustider och Anawhata

Tidigt i morse skjutsade jag Mats till flygplatsen, han har åkt över diket till Sydney för att jobba ett par dagar. Men det blir nog inga större gräsänke-utsvävningar, vädret just nu är väldigt blandat, typiskt vårväder, solsken, regn, hårda vindar var och varannan dag.

Senaste månaderna har varit citrustider. Vi har numer två olika sorters små citronträd som har levererat ett mindre antal fina och goda. Men i vissa trädgårdar har vi sett stora träd som dignat av frukt, då stirrar vi längtande och funderar på nattliga pall-räder. Av snälla vänner har vi dock fått stora påsar med både citroner och grapefrukt - just nu pågår överdosering så de inte hinner börja ruttna i skafferiet... Fast med favoritreceptet på citronglass i högsta hugg, färskpressad juice och fruktsallader varje dag kommer lagret att minska snabbt. Ingen risk för förkylning den närmaste veckan! Och butikerna har nu billig sparris, och andra primörer. Våren är bäst - Yum!

Garanterat giftfria, förutom de där köpeapelsinerna som också letat sig in i citruskorgen :-)

Den gångna helgen har varit lugn med träning, träffa vänner och mindre utflykter. När det blåser hårda västliga vindar, som i lördags, är det häftigt att åka ut till våra vilda svarta västkuststränder. En av de få stränder vi ännu inte besökt heter Anawhata, en lång slingrig grusväg leder bara till parkeringen, sen en 20min brant promenad genom skogen ner till stranden. Vackert, stora vågor kraschade in och vinden slet i håret - en skön dramatisk promenad. Men nä, vi var inte direkt intresserade av ett bad, då...

ps. Robyn fick förresten en väldigt positiv konsertrecension - kul! 
"Next time, expect to see her funk up a much bigger venue."

Robyn kom till Auckland!

I torsdags kväll samlades vi tillsammans med ett gäng svenskar för att gå på Robyns konsert. Den har tydligen varit slutsåld sedan flera veckor, så hon har många fans även på den här sidan jordklotet. Tidigare var hon på turné i Australien, så Auckland kom väl med på en extrasväng.

Robyn är bara att beundra, vilken skön tjej! Hon sjöng sina hits och var superaktiv på scen, dansade alltså omkring - för sig själv :-). Konserten var på Powerhouse, ingen jättearena, en ganska trivsam klubblokal, publiken var entusiastisk, sjöng och hoppade med henne, det som var lite tråkigt var att hon nästan hade noll publikkontakt, förutom möjligen med de i första raden som hon tog i hand. Allt verkade väl inövat och hon bjöd inte direkt på sig själv.
Vi i svenskgänget stod uppe på balkongen och viftade med en stor svensk flagga - men nä, inte en gest till tack... 

Sommartid och Heritage Week

Så var det dags för det årliga sommaroffret igen, den gångna helgen skruvade vi fram alla klockor, offrade den där timmen sömn och vaknade till sommartid. Nu är det 11 timmars skillnad till Sverige, i några veckor, tills Sverige byter till vintertid, då blir det 12 timmar. Mycket enklare att räkna då, kl 10 här = 22 där, etc.

Och som på given order kom sommarvärmen i helgen. :) Mats jobbade i lördags så Malin och jag passade på att åka på marknader. Först en farmer's market i Oratia i västra Auckland. En riktigt trevlig liten marknad med lokala bönder och matproducenter som säljer sina varor, goda ostar, bl.a. Dessutom fanns där en vingård, ett mysigt kafé och stort dammigt hus packad med udda andrahandsprylar. Malin köpte en kul gammal långbänk från en aula. Den blir fin med mosaik på!

Sen åkte vi tillbaka in till stan och besökte franska marknaden i Parnell. Där var det packat, hit går många av det vackra cityfolket. Lite dyrare, men det säljs också allt möjligt gott, som tröst till Mats som fick jobba i sommarvädret köpte jag bl.a. ett halvt dussin ostron som han fick festa på.

Söndag morgon betyder traditionell långjogg till Point England och myskaffe efteråt med jogggänget. En strålande vacker sommarsöndag! Resten av dagen bestämde vi att utforska lite nya vyer. Auckland firar ett par veckors Heritage Weeks, vilket betyder en uppsjö av olika stora och små evenemang för att fira och synliggöra Aucklands historia. Vi valde en aktivitet i Castor Bay på andra sidan bron, där det under andra världskriget byggdes olika kamouflerade försvarsanläggningar, kanoner, tunnlar, utkik etc. Entusiastiska volontärer gick guidade turer med folk, visade en massa prylar från kriget, levandegjorde historien, och guidade även genom de normalt låsta tunnlarna, som inte ens folk som bor i närheten visste existerade. Riktigt intressant faktiskt, i början av 40-talet kände sig lilla NZ plötsligt hotade av japanernas framgångar i kriget. Många nyzeeländare hade ju lämnat sitt land för att kriga någonannanstans, bl.a. nordafrika. Fram till dess ansågs i princip att NZs bästa försvar var att det är så litet och så långt bort att inget annat land skulle orka komma hit och kriga. Men då började det brännas och det beslutades att snabbt tota ihop lite mer försvar på hemmaplan. Bl.a. lades rader med minor ut i Hauraki Gulf och ett antal spanings- och försvarsanläggningar byggdes på fastland och öar. Nu färdigställdes nog det mesta lagom till att kriget var slut, som tur var hann ju aldrig japanerna så här långt söderut.

Mats i tunnel med en felbyggd trappa - den leder ingenstans!

Entusiastisk guide

Och efter alla tunnlar sommarens första barfotapromenad, på Castor Bays strand