Mordmysteriefest och mer simning

Mordmysteriefesten ett par månader sen gav mersmak. I lördags höll vi en egen dito för 10 inbjudna kompisar, de flesta svenskar. Den här gången fick vi dock spela husa och butler, inga aktiva roller utan servade istället våra gäster samt styrde upp ledtrådar och diskussioner. Succé!

Snillen spekulerar - full fart på mordlösandet i vårt kök: 

Annars är det mycket havssimning i mitt liv nuförtiden. Tillsammans med Ingela (hon i kimono på bilden ovan) ska jag kasta mig ut i den 2,9km långa simningen från norra till södra Auckland, tvärs över hamnen, om mindre än två veckor. Det blir mitt första längre havssimsevent, så det kräver väl lite fokus. 2,9km förresten, jo tjena, möjligen för den som lyckas simma lika rakt som på skissen nedan. Min bedömning är att det nog är omöjligt att simma rakt pga starka tidvattenströmmar där i mitten. Den faktiska sträckan kan nog bli längre... suck....

Förberedelser pågår alltså, i onsdags kväll när Mats jobbade ställde jag upp i en s.k. Stroke&Stride, ett lokalt sim och spring event. Jag simmade 500m och sprang 5km, kul, men riktigt jobbigt... I torsdags var det ånyo torsdagssimning här i Kohi, den här veckan simmade jag 1500m, och Mats simmade en korrekt 500m sträcka (till skillnad från förra veckan).

Och i lördags morse deltog Ingela och jag i en s.k. swim clinic, under en timmes gruppsimning duvades vi i konsten att simma i tidvattenströmmar, ta ut riktning effektivt etc. Lärorikt, men fy f-n vad kallt!! En timme i 16gradigt vatten, naturligtvis var både Ingela och jag helt blåfrusna, trots våtdräkt. Typiskt nog ingen värmande sol, lördag morgon var totalt gråmulen och blåsig. BURR! Bara att bita ihop... Som kompensation gjorde jag ett hot yoga pass i söndags och kroppen fick svettas ordentligt istället ;-)

Såna här "små" bojar simmar vi runt i loppen:

Jag tar mig upp efter 1500m: 

Mats joggar ur havet efter 500m: 

Kohisim och Olafbesök

Förra torsdagen var det premiär för sommarsim vid hemmastranden Kohimarama. Varje torsdagkväll hela sommaren kommer glada människor samlas för att simma tillsammas. Närmare bestämt drygt 300 pers. Under de år vi bott här har vi aldrig deltagit, hög tid alltså. Om inte annat för att fira att sommaren börjat... dock lyste sommarvärmen med sin frånvaro. Vattnet höll i bästa fall 16C, och det blåste byig nordlig vind. Desto mer spännande. Motvågor att simma ut och medvågor tillbaka. Evenemanget erbjuder alltid fyra sträckor att välja på, 500, 1000, 1500 eller 2000m. Mats valde 500 och jag 1000m. Inga större problem, så länge man simmar håller man sig varm. Men efteråt var det kaaaallt! Tyvärr hade vinden fått rundningsbojen för 500m att lossna och driva närmare stranden, så i verkligheten simmade Mats bara ca 380m - tyckte väl att hans sluttid var för snabb för sträckan...

Jag hänger lite med huvudet för jag fick skavsår i nacken av våtdräkten. Klantigt.

I lördags åkte vi på utflykt några mil söderut, till Waiuku för att hälsa på en av svenska föreningens hedersmedlemmar, 84-årige Olaf. En skön gammal herre, bördig från svenskbygderna i Finland, men bott utomlands i bortåt 60 år. Under andra världskriget tjänstgjorde han i finska underrättelsetjänsten som spion, utbildade sig sedan till jurist och har arbetat inom en mängd olika branscher. Sina sista yrkesår, före pensionen, arbetade han för nyzeeländska regeringen med att bl.a. översätta och tolka skandinavisk lagstiftning, speciellt gällande ungdomsbrott. Hursomhelst är Olaf en mycket intressant karaktär, men med ett tragiskt privatliv. Sedan många år lever han nu ensam utan kontakt med någon av sina barn eller ex-fru som lever i Australien. Den enda familjemedlemmen han har kontakt med är sin syster i Finland. Olaf är nu mest sysselsatt med att skriva sina memoarer, jag har bl.a. stöttat honom med glada tillrop samt att läsa och försöka kommentera hans alster. Inte så enkelt. Utmaningen är att han ska hinna skriva färdigt, själv bekosta publiceringen och se sina ord i tryck innan han dör... Vi håller tummarna.

Efter att i princip inte ha hört eller pratat svenska på bortåt 60 år var Olaf överlycklig att återigen få tala sin sjungande finlandssvenska med oss. Inte så lätt att hitta alla svenska ord, men vem skulle det? Tyvärr blev vår eftermiddag lite rumphuggen då vi inte hann prata så mycket som jag önskade. Efter att vi träffats var planen att köra vidare och äta lunch på en trevlig restaurang med utsikt över strand och hav. Olaf brände dock iväg åt fel håll, fick till slut vända, köra tillbaka, och då gav kopplingen på hans bil upp. Uppgiften blev istället att hitta en bärgningsfirma att ringa, och trevlig lunch blev istället flottiga fish & chips i hans bil i väntan på bärgning. Naturligtvis blev stackars Olaf riktigt trött efter all stress, så vi lämnade av honom vid sitt hem och lovade komma tillbaka och umgås en annan dag i sommar!

My buddy Olaf

Hobbit-feber down under

Den 28 november är det världspremiär av den första delen i trilogin The Hobbit, An Unexpected Journey, baserad på Tolkiens roman. Liksom Ringen-trilogin har den skapats av NZs store filmregissör Sir Peter Jackson, hemmahörande i Wellington, så naturligtvis har NZ och Wellington specifikt drabbats av total Hobbit-feber. Bland annat pryder en 13 meter lång Gollum Wellingtons flygplats. En video på uppsättningen ses här.

 

Det bästa är i alla fall Air NZs nya säkerhetsvideo. Fenomenal. Sir Peter själv medverkar. Vi såg den "live" på vägen hem från Niue. Många skratt, jag lovar att ALLA på flyget tittade på den, hur ofta sker det?? Guldmedalj!

Lilla Wellington laddar alltså för sin megafest, återigen ska staden vara i hela filmvärldens strålkastarljus och välkomna alla superkändisar som ska gå på röda mattan. Vi vanliga dödliga får vänta till den "riktiga premiären" 13 december. (I vissa länder redan 12 december.)

Lite av livet på Niue

Det är helt bortkastat att välja Niue som resmål om din idealbild av en semester är att ligga på en vit sandstrand under vajande palmer, eller lata dig på ett all-inclusive resort med magnifika poolområden och bli serverad färgglada paraplydrinkar av leende personal med blommor runt halsen. Åk då till en annan söderhavsö! Typ Fiji, eller Bora Bora.

Lite bakgrund om Niue skrev jag ju om innan vi åkte. Bildlänk finns här.
Såhär vid hemkomsten är vi överens om att det faktiskt var så häftigt och annorlunda som vi hade hoppats. Eftersom det bara kommer ett plan i veckan till denna lilla ö så hinner man i princip att träffa och småsnacka med samtliga turister som råkar vara på ön den veckan. Antingen på dagarna vid olika "stränder" eller grottor (se kartan) eller på kvällarna på öns få restauranger. Det var hög igenkänningsfaktor på lokalbefolkningen också, t.ex. poliser som var på flygplatsen i passkontrollen var desamma som vi mötte på polisstationen nästa dag och utfärdade niueska körkort. (Bästa souveniren!) Polishuset i "stan" Alofi var för övrigt stängt den dag då veckans enda flyg kom och gick.

Hyra bil är ett måste, det finns ingen lokaltrafik, och att bara cykla eller gå blir jobbigt i hettan. Vi fick en gammal skraltig blå Toyota, gnisslade överallt, men funkade finfint. Uthyraren mötte oss vid flyget med en bil som stod körklar precis utanför terminalen. Han bara lämnade över nycklar och en liten påminnelselapp att lämna bilen med full tank på samma plats om en vecka - med OLÅST dörr. Betalning kunde vi göra på deras kontor när det passade oss under veckan. I cash förstås. På Niue finns inga uttagsautomater, och bara ett par ställen tar kreditkort. Cash is king, det gäller att ta med sig tillräckligt. Det obligatoriska niueska körkortet kunde vi också gå till polisen och skaffa när det passade oss. Utfärdandet av lokala körkort är bara en ren intäktskälla för landet, polisen kollar aldrig, men eftersom de har full koll på antalet turister så vet naturligtvis polisen om någon skulle hyra bil utan att skaffa körkort - och då kommer de till ens boende och knackar på!

Det där med olåsta dörrar var mer regel än undantag på ön. Kriminalitet existerar knappt. Skulle något försvinna så visste nog folk vem som varit framme och kunde hämta det. Vårt motellrum låste vi t.ex. nästan aldrig och då hade vi ändå telefoner och laptops med oss och ganska mycket kontanter. Bilen lämnade vi med nyckeln i överallt. Öns fängelse, ett pyttelitet hus, låg bredvid golfklubben (hahahaha!), nu fanns endast en fånge där. Han hade blivit dömd för mordbrand, tror jag. Men så länge han tillbringade nätterna i sin "cell" kunde han tydligen komma och gå som han ville, spela golf kunde han i alla fall göra varje dag! Frihet under ansvar...

Varje morgon fixade vi vår egen frukost, den intogs på terassen med utsikt över havet, alltmedan vi synade lilla kartan över ön och bestämde vilken del vi skulle utforska. Nordväst, sydöst.... Vi packade bilen med bad och snorkelprylar, picknicklunch och en massa vatten att dricka. Det finns bara caféer runt huvudbyn, Alofi. Varje dag hann vi besöka några olika ställen där vi antingen kunde bada, vandra på revet eller gå i grottor. På de flesta ställen kunde vi bara att bada timmarna runt lågvatten. Vid högvatten var oftast vågorna för stora. Man kunde bli uppslängd på klipporna helt enkelt. Korallklippor är mycket vassa!

Under veckan snorklade vi mycket, i grottor och i olika typer av större eller mindre "pooler" i revet, där levde många arter av tropiska fiskar, havsormar, bläckfisk och naturligtvis mycket koraller. Koraller fanns det dock inte på västkusten där tropiska cyklonen Heta slog till i januari 2004 och slog sönder allt längs kusten. Många hus förstördes. En riktig katastrof.

En dag var vi ute med dykklubben och dök, redan i båten på väg till dykplatsen kom delfiner och en stor sköldpadda. Men under dykningarna var vi bl.a. inne i ett par olika undervattensgrottor. En stor grotta med många grottformationer där det bodde några uga (se nedan), samt en liten grotta där havsormar lade sina ägg. Den där lilla grottan var väldigt skum, vid högvatten fanns ingen lufttillförsel i grottan, men de stora vågorna som kraschade utanför gjorde sig ändå påminda för de lyckades pressa in mer vatten i grottan som förändrade lufttrycket hela tiden. Trots att vi var ovan vattenytan i grottan var vi tvungna att tryckutjämna öronen hela tiden. En riktigt konstig känsla. Efter ett tag blev man lite yr i bollen.

Uga heter en stor krabbliknande varelse som lever, väl kamoflerad, i regnskogen eller i grottor, även kallad kokoskrabba. Den kan bli mycket gammal och väga många kilo. Lokalbefolkningen jagar den och äter den. Man lockar tydligen fram dem med öppnade kokosnötter. En kväll på öns enda finrestaurang var det möjligt att beställa och äta uga om man betalade bra. Vi tackade dock nej.

På Niue åt vi istället den bästa tonfisksushin någonsin! Ägaren av sushirestaurangen hade importerat ett par japanska sushikockar till sin pyttelilla restaurang. Han ägde naturligtvis också öns fiskeriverksamhet som bl.a. exporterade tonfisk till Japan. Han var för övrigt också ordförande i öns företagarförening och dök upp lite varstans, även på vårt motell... It's a small island!

På den här vädersatellitbilden ses jättecyklonen Heta när den slår sönder Niue. Australiens nordöstkust till vänster och i nederkant sticker Nya Zeelands nordspets upp.

Niueskt körkort

Stor Uga:

Bilder från Niue

Tids nog ska jag skriva ihop något om semester på Niue.

Tills dess kan man titta på fotoalbum via länken nedan. Skål!

LÄNK TILL FOTOALBUM

Vykort från Niue

På Niue är det bara bra! Vi snorklar, dyker, kollar vackra och fula fiskar, utforskar grottor och blir solbrända. Vi har sett knölvalar leka och delfiner plaska. Det får bli en mer utförlig story vid hemkomsten för internetuppkopplingen här ger oss grå hår, och det vill vi inte ha (mer än vi har)!

Kramar från Sanna & Mats

Vår morgonutsikt

Kvällsutsikten: 

På promenad ner till revet för att snorkla i den där "poolen" bakom Mats.