En 47årsdag...

För en vecka sen var det visst min födelsedag. Inget jag firade med buller och bång direkt, (det får vänta 3 år...) men jag hade ändå en skön dag som jag kan dela med mig av. Jag har bl.a. upptäckt att det är riktigt trevligt att få fylla år på sommaren istället för mitt i smällkallaste vintern som jag gjort hela livet! Förra året var jag dock i mörka Sverige, vid mammas köksbord, åt jordgubbstårta, och drack schweiziskt bubbel med systrarna. Det kanske var paus på våra tårar just då, jag minns inte. Lite ljusare i år.

Morgonen den 17:e började med att Mats gav mig ett fint halssmycke i form av en snöflinga, man får inte glömma att januari ska vara vinter... Sen åkte jag ut med ett par vänner till Wenderholm Park norr om Auckland där vi gick en trevlig "bushwalk", badade och åt picknicklunch på stranden. Hur mysigt som helst!

 

 

På kvällen drog det in lite oväder, Mats och jag åkte bort till traktens nyöppnade restaurang i St Heliers. Den heter helt enkelt St Heliers Bistro & Café och är ett härligt tillskott till vårt lokala utbud. Ägarna har framgångsrikt drivit några av stans trevligaste caféer, bl.a. Kohi Café, vårt lokala favvo. Nu provar de vingarna med ett kvällsöppet bistro. Vilken succé, efter bra recensioner kommer folk från hela stan till St Heliers, det är smäckfullt jämt. Vi kom tidigt och fick bord, de har ingen bordsbeställning, så efter ett tag köade folk inne och utanför. Snygg inredning, proffsig personal (inte så vanligt här) och god mat - behövs inte så mycket mer? OK, havsutsikten är också rätt najs...

Födelsedagsmat - snapper

Med snöflinga om halsen :-)

Mer om Auckland Ironman 70.3

Här kommer lite mer om söndagens äventyr.
Historien bakom varumärket Ironman kan man läsa här. Original eller fullängds-Ironman är alltså 3,86 km simning, 180 km cykling och 42 195 m (ett maraton) löpning). I miles är totalsträckan 140,6. Sedan starten 1978 på Hawaii genomförs "riktiga" Ironman tävlingar tydligen på 28 platser i världen, bl.a. i Kalmar.
År 2005 kom man väl på att det fanns mer pengar att tjäna på varumärket Ironman om man utökade antalet tävlingar, därmed tillkom ett antal nya tävlingar i världen för halva Ironman sträckor, vilket genomfördes för första gången i år här i Auckland. Dessa tävlingar kallas därför för Ironman 70.3(miles).

Vår söndag började hursomhelst med väckning i beckmörker kl 04.30, för att hinna äta frukost och vara på plats i Viaduct Harbour vid 6-tiden. Kl 06.30 gick nämligen startskottet för proffsen, och då skulle alla tävlande vara klara i växlingsområdet, så Mats var tvungen att få in sina prylar innan dess även om hans simstart inte var förrän 07.12. Jenny började simma kl 07.24. Jag fick se dem båda komma upp från vattnet, men sen cyklade de iväg för att inte synas på flera timmar... För mig gällde det att försöka vila, äta lite och i lagom tid börja ladda och värma upp i min väntan på att få springa - jättesvårt att hålla motivationen uppe! Speciellt eftersom eliten kom i mål långt innan jag fick starta. Snabbaste man i mål var 3t56m, och bästa kvinna 4t19m. Otroligt!

Angående min eget tävlande så velade jag fram och tillbaka ett par månader innan jul om jag verkligen skulle satsa på den här tävlingen eller inte. Mats bestämde sig tidigt, medan jag har fokuserat mer på havssimningen i år, jag såg nog varken sim eller löpsträckan som något problem. Däremot har jag tappat lite intresse för cyklingen, och var nog inte riktigt motiverad att lägga tid på att träna för att klara 90km cykel. Tilläggas skall att såna här internationella Ironman tävlingar inte är gratis. Detta kalas kostade t.ex. $450 (ca SEK 2500). (En ansenlig summa för en inkomstbefriad hemmafru :-) Men strax innan jul erbjöds jag en snikväg till tävlingen; min kompis Jenny hade anmält sig tidigt men sedan skadat sig och kunde inte springa. Därför erbjöd hon mig att byta ut sin individuella anmälan till en laganmälan, därmed fick jag ta löpsträckan och ändå uppleva allt det roliga!

Förmiddagen var grå med ett sporadiskt fint regn som svalkade skönt - för de tävlande, ja! Jag hoppades mest att solen skulle hålla sig borta hela dagen, men prognosen lovade uppklarnande mitt på dagen, vilket också hände... När jag väl fick börja springa vid 11.30 tiden dröjde det inte många minuter förrän solen tittade fram och gassade obarmhärtigt... 2 timmar i solen på varm asfalt, inte så skönt faktiskt. Tur att det fanns många vätskekontroller. Men bortsett från solen var det jättekul att springa, hela city var avstängt och massor av folk var ute längs banan och hejade. Då känns allt så mycket enklare! Dessutom kunde jag med mina utvilade ben springa om de flesta av alla andra stackare som hade både simmat och cyklat... ;-)

Här är våra tider: (I totaltiden ingår även tid för själva växlingen mellan grenarna.)
Mats totaltid: 06t:12m:19s
Mats sim: 41m:35s
Mats cykel: 03t:10m:37s
Mats löp: 02t:15m:05s

Jenny & Sanna, totaltid 06:21:13
Jenny sim: 50:43
Jenny cykel: 03:22:44
Sanna löp: 02:04:14

Mats var med rätta jättenöjd med sin insats, medan jag var rätt missnöjd med min löptid tills jag fick bekräftat att arrangörerna hade gjort en miss, löpsträckan var drygt 22km istället för en halvmaraton....
Några fler bilder.

Mats väntar på simstarten:

Och där gick startskottet för män 45-49år!

Mats kommer upp från simningen:

Jenny och jag efter min målgång:

En trött hjälte fick hårigt sällskap i soffan:

Ironman 70.3 i Auckland - direktrapporten

ca 07.12 Mats har just påbörjat 1,9km simning.
ca 07.54 Mats påbörjar 90km cykel. Tjohej vad bra det går ;-)
ca 11.05 Mats har cyklat färdigt o ger sig ut på avslutande halvmaraton! Woohoo!

ca 11.35 Jenny har cyklat färdigt o jag ger mig ut på avslutande halvmara.

ca 13.20 Mats springer i mååål! Jättenöjd.

ca 13.40 Jag springer i mål. Mindre nöjd med hettan.

Rainbow Warrior besök och lite havssimskunskap

"Lätt" frustrerad över att inte kunna ladda upp bilder direkt från datorn till bloggen längre... varför?!?!? Nu löser jag problemet via en "work-around", men hur galen blir man inte att lägga onödig tid på det?

En incident under den gångna veckan var att en svensk kompis cyklade hem från sitt jobb, krockade med en bil och hamnade på sjukhus. Det var naturligtvis riktigt dramatiskt eftersom han var tvungen att genomgå en akut operation, vilket alltid är en risk. Men allt gick över förväntan bra, när Mats och jag hälsade på honom på sjukhuset bara 1,5 dygn efter olyckan såg han makalöst hel ut. Det gäller att ha tur, samt att han var i god fysisk form hjälper naturligtvis. Till storyn hör att han är läkare men aldrig legat på sjukhus själv, så det var nog en intressant upplevelse att vara patient på andra sidan jorden och få uppleva vårdapparaten från "den andra sidan". En påminnelse till oss alla att bilar är hårda...

Att långsimma i havet så här års är en ren dröm jämfört med hur det var i oktober/november! Då var det så kallt att jag skakade länge efter varje pass, nu är det så skönt att stilla morgnar vill man knappt gå i land! Våtdräkt använder vi förstås fortfarande, jag skulle inte klara att simma en timme även om vattnet nu är 20-21C. Mats har kämpat på och blivit riktigt duktig simmare, i alla fall så han bör klara sina 1900m på söndag utan problem.
 
Skillnaden mellan att poolsimma och havssimma är enorm, som två olika sporter, det tror man kanske inte innan man har provat. I poolen är vattnet helt klart, bara att följa linjer på botten, ingen vind, inga strömmar, inga vågor förutom möjligen rörelse som simmare runtomkring skapar. Dessutom får man ju en mikropaus vid varje vändning.

I havet är allt tvärtom, noll sikt (när man frisimmar alltså), i varje fall här nära Auckland, det är förhållandevis grunt, mestadels lerbotten och med två meters nivåskillnad och ca sex timmar mellan ebb och flod, är havet är i ständig rörelse ut och in. Det blir grumligt, för att hålla en rak kurs måste man regelbundet titta upp och hålla koll på sina riktmärken. Lägg till vindar, strömmar, vågor och känslan av att vara en pytteliten varelse i en nästan oändlig yta, då kan även hyfsat duktiga simmare bli rätt uppskrämda och blockerade. Vilja och mental träning gäller, att lära sig att slappna av, lita på sin förmåga samt tycka att en åltajt våtdräkt är rätt skön, och trygg :-) ALLA kan lära sig - om man vill förstås.

Vi har en kompis från Skottland, Craig, han flyttade till NZ för 2-3 år sen med sin fru och barn. Som skotte hade han aldrig lärt sig simma överhuvudtaget, och definitivt aldrig varit ute på djupt vatten. Att bo i NZ, omgivet av hav, samt sjöar och floder överallt, och inte kunna simma är.... idiotiskt, obegåvat? Speciellt med barn som snabbt upptäcker hur kul det är i vatten. Hursomhelst, Craig satte sig själv i simskola, fick en toppencoach, gav inte upp, och genomförde redan förra året sitt första havssimslopp, 2,8km. Och fler har det blivit sen dess. Respekt! Att säga att han har övervunnit sin rädsla för vatten är en grov underdrift... "It's all in your mind"

Ett annat exempel på stark vilja fick vi helgen. Greenpeacefartyget Rainbow Warrior III seglade in till Auckland och höll öppet hus med guidade turer lördag/söndag. Givetvis var vi där, köade länge, och fick komma ombord på världens mest avancerade och miljövänliga segelfartyg. Sjösatt 2011 och helt byggt efter Greenpeace specifikationer med hållbarhet i grunden. Att jobba ombord innebär t.ex. att inte bara kunna det uppenbara; segla, navigera, båtunderhåll etc. I allas tjänst ingår också att kunna "Garbology", har ingenting med Greta Garbo att göra, utan skräp - garbage. Skräpologi på svenska? Som akademiskt ämne besläktat med arkeologi, studien av civilisationers skräp - helt klart ett ämne på frammarsch med allt skräp vi lämnar efter oss nuförtiden! En viktig uppgift ombord är alltså att kunna sortera och minimera avfall, det ingick i allas vakt.

På bryggan mötte vi Amanda, 21 år, från Umeå, som jobbar som volontär båtsman ombord. Detta var hennes andra tremånadersvända med Rainbow Warrior, och hon var superentusiastisk. Direkt från sin utbildning från seglargymnasium och en stark vilja hade hon i tuff global konkurrens om några få volontärplatser lyckats tjata sig till en plats genom att inte ge upp. Hon var överlycklig att ha fått sitt drömjobb. Stort grattis till henne!

Och en ny bild på vår kattgäst.

En dag gjorde han sig mer hemmastadd än att bara matfria... :-)

 Samt den obligatoriska tomatrapporten - äntligen börjar de mogna, mums!

Minnen av mamma, målarjobb och träning

Den 4:e januari var det ett år sen mamma dog. Jobbiga dagar har passerat, alla minnen kommer till ytan. Redan den morgonen tände jag ett ljus medan tårarna rann, sen fick det brinna i flera dagar, dels eftersom vi är före i tiden, dels för att hon inte hittades förrän den 5:e, vilket för mig var natten mellan 5-6 januari. Vilken ångest det var innan vi fick besked, huga. Hursomhelst, vid den här tiden förra året var jag på väg till vintermörka Sverige, mitt i all sorg var det konstigt nog en verkligt fin tid tillsammans med familjen. Nu känns det dock skönt att få stanna här i sommaren istället. Jag förtröstas av vi är många som saknar henne, att hon levde ett rikt liv, tog vara på de möjligheter som erbjöds henne, och nu sitter hon nog och tittar på oss från ett bättre ställe.

Här växlar vädret men sommaren fortsätter. Häromsistens lärde jag mig att våra vackra röda julträd, pohutukawa, även finns i en gul variant. Inte lika imponerande, men ändå, man lär sig något varje dag.

I torsdags fick vi en grå och regnig dag, så jag bestämde mig för att hjälpa Jenny, en kompis, med renoveringen av hennes pilatesstudio. På med målarkläderna och ta med ett gott humör. Tur (för Jenny) att jag kom, några av hennes andra kompisar som lovat komma dök aldrig upp... Men vi som var där målade och målade minsann heeeela dagen, jag flängde upp och nerför stegen och målade takhörn, runt lampor, lister och andra knöliga ställen. Stora framsteg för renoveringen, men glasklart är att jag inte är van vid dylikt kroppsarbete... den kvällen var jag helt slut!

Träningen fortsätter, havssimning, cyklar och springer. Om två veckor, 20 januari, ska triathloncirkusen belägra Auckland igen. Mats har anmält sig och ska då vara redo att genomföra sin första halva Ironman: 1900m simning + 90km cykel + 21km löpning. Det blir nog jobbigt, för honom... Själv valde jag istället att teama med en kompis och bara springa den där sista halvmarasträckan. Jag skulle gärna ha tagit mig an simsträckan, men är rätt glad att slippa den där cyklingen. :-) Förhoppningsvis får vi hyfsat väder och har roligt i alla fall!

2013 - årets första dag

Efter regn kommer solsken. Japp, sen cyklon-Evan lämnade våra farvatten har vi begåvats med sol och skön sommarvärme, inte den där kletiga fuktiga nordvärmen då vi knappt kan sova på nätterna. Årets nyårsfest hemma hos Löwenborgs var jättetrevlig, massor av folk och lekande barn. Patrik grillade ett helt lamm på asado-vis, i.e. uppfläkt på ett "kors" över glödande kol på marken. Inte ovanligt i Sverige av någon anledning, men inte här där man snarare väljer att grilla hela djur på en rotisserie, spett som snurrar över elden. Gott blev det hursomhelst.

Några nyårslöften avgav vi inte, däremot skålade vi för att på den här nyårsafton 2012 var det ett decennium sedan Mats och jag träffades för första gången! Må våra nästa 10 år bli minst lika glada och lyckliga som tiden som passerat :-) 

Happy New Year!!

Hur partytrötta vi än var det omöjligt att ta sovmorgon på årets första dag. Solen strålade från en blå himmel, bara att dra på sig baddräkten, vandra ner till stranden och njuta av sand och hav innan de stora massornas ankomst. Kombinationen ledig dag och fint väder får naturligtvis auckländarna att vallfärda till någon av sina många beacher. I dagens tidning läste jag t.ex. att folk satt och köade upp till två timmar i sina bilar för att få plats på parkeringen till Long Bay, en jättestor populär strand och park norr om stan, polisen fick tydligen kallas dit för att bringa ordning i kaoset... Invasionen till våra Eastern Beaches var också rätt enorm. Istället för att trängas med pöbeln beslutade vi att åka på en skön cykeltur i solen, vilket var helt rätt beslut! Trafiken i stan bortom stränderna var försumbar och otroligt lugn, vi har då aldrig cyklat vår drygt fyra-mila runda under så sköna förhållanden, hur mycket plats som helst på vägarna!

Lugn morgon på Kohi Beach

Senare på eftermiddagen kunde vi återvända till "vår" strand med picknickfilt, nu med en flaska kall Sauvignon Blanc för att insupa kvällssolen och lugnet när massorna åkt hem igen! :-)

Life is Good!