Glad Påsk 2013

Som påskutflykt i år har vi tagit oss till Whangarei, 170km norr om Auckland. Fast vi gjorde misstaget att inte åka förrän framåt 10-tiden på långfredagsmorgon. Var ju tvungen att hinna ett härligt morgonsim på Kohi innan avfärd… Hursomhelst hamnade vi i påskköer och de där 17 milen tog över tre timmar!

Målet igår var Zion Wildlife Gardens. Om någon sett tv-serien The Lion Man så är detta hans skapelse. Ett 30-tal stora katter, svart leopard, geparder, vita tigrar och lejon samt "vanliga" tigrar och lejon. Ett litet paradis för kattälskare :-) Vi gick med på en guidad "enrichment" tur när katterna fick diverse leksaker och godsaker att roa sig med. De fick slita i skinnpåsar, leka med blodiga bollar, gnaga på blod-is med hästhår mm mm.

Idag, påskafton, ska vi vandra lite i Whangareis omgivningar och sen ta oss hemåt igen.

Onsdagsbegravning

Vår granne Jo gick ju bort i fredags och redan igår var det dags för hennes begravning. Lite skillnad från Sverige där det ofta går veckor mellan död och begravning. OK, det var väl inte en helt oväntad död, men ändå, de närstående måste ha slitit dygnet runt för att få ihop allting på så kort tid. Den borgerliga begravningsceremonin hölls i ett fint, modernt kapell vid ett krematorium och kyrkogård några km från vi bor. Det kom otroligt mycket folk! Säkert ett par hundra människor. Jag inbillar mig att det måste ha varit mest vänner och bekanta, för varken hon eller brodern har egna familjer. Hennes mor, far, några kusiner och mostrar. Jo måste ha varit mycket duktig på att hålla kontakt med alla människor som hon träffat genom sitt liv.

Ceremonin började när alla var på plats med att kistan bars in, av några starka män, och ställdes längst fram. Blommor var undanbedda, så en blomsterdekoration på kistan var det enda. Minnesljus tändes och en officiant presenterade programmet. Under ceremonin fick vi höra Jo's livshistoria, officianten höll en ganska lång, och underhållande, exposé som t.ex. inkluderade alla olika bilar hon ägt, hennes arbetsplatser samt vilka män hon varit tillsammans med! Till vår förvåning nämndes även Mats och jag i griftetalet, som hennes mycket uppskattade danska(!) grannar och vänner... Storebror Chris berättade om hur han, som 3-åring, upplevde hennes födelse och hur nära de stod varandra. Några nära vänner talade också, hennes personliga registreringsskylt till bilen lades på kistan, en fylligt bildspel visades till hennes favoritlåtar (bl.a. Knowing me, knowing you med ABBA!). Ceremonin avslutades med att alla som ville fick lägga en blomma på kistan - dock behövde man inte som i Sverige ha med egen handblomma, utan det fanns en korg fylld med nejlikor som alla fick ta av. En del lade ner andra minnessaker, hon hade t.ex. jobbat länge som flygvärdinna för Air NZ så hennes plommonstop (se nedan bild) låg på kistan.

Efteråt inbjöds alla till mingel med dryck och fingermat i samlingslokalen bredvid. Men för oss det tog inte slut där, lite senare, när vi väl kommit hem igen knackade Chris på dörren för att dra med oss ner till hennes hus igen. Där hade närmaste familjen och vännerna samlats igen för att koppla av med lite vin och mer fingermat... pust, en lång dag av sorg och glädje. Jag tyckte att det även var intressant att se hur begravningsseder skiljer sig från Sveriges. Inte så mycket egentligen, men en skillnad var att vi i församlingen inte sjöng någonting. Och som det mesta här i NZ var det hela generellt sett ganska fritt och avslappnat, även människors klädval. Jo's favoritfärg var tydligen lila, så en del hade tagit på sig något lila plagg.

Vad som nu händer med hennes hus vet vi inte, enligt Chris kommer i princip ingenting att hända förrän efter Jo's födelsedag i juli.

Till sist ska jag bjuda på en dagsfärsk bild på avkopplingsexperten Larson som alltjämt älskar att hänga hos oss, vi undrar dock hur länge det dröjer innan hans familj flyttar iväg med honom, han blir också saknad...

Likvaka

I morse åkte Mats och jag till ett hospice för att besöka vår granne och förra hyresvärdinna; Johanne, "Jo". Alltså hon som äger grannhuset som vi hyrde i två år, och som drabbades av hjärncancer, vars ursprung tydligen var hudcancer. Senast i torsdags pratade jag med vår gemensamma granne som i princip sade "åk och hälsa på henne nu, hon har nog inte lång tid kvar..." Nä, det hade hon visst inte, idag på hospice fick vi beskedet - Jo gick bort i fredags. Mycket sorgligt att vi inte hann dit. Hon har ju i princip inte bott hemma sen i julas, så vi har förstått att det måste vara allvarligt. Men Jo var tydligen positiv in i det sista, tanken på att en dag få komma hem igen höll hennes mod uppe. Sen vi flyttade därifrån uttryckte hon många gånger en stor tacksamhet över att vi tog så väl hand om hennes hus.

I eftermiddags höll hennes bror och mamma likvaka i hennes hem, alla var välkomna, Jo fick alltså komma hem en sista gång, precis som hon önskade. Mats och jag klev in i vårt förra hem och i vardagsrummet möttes vi av en fridfull död kropp i en vit kista med röda rosor på. Kistlocket, med en graverad namnbricka, Johanne Bellamy, stod lutad på väggen bredvid. Jo själv var fint sminkad och uppklädd i en vacker röd klänning och kofta, hennes naglar var välmanikurerat rödlackade, fast fingrarna var ..... tja, likbleka. Massor av hennes vänner vimlade omkring, favoritmusiken ljöd, en välförsedd mat och dessertbuffé stod framdukad, ingen brist på vin heller. De första minutrarna kändes onekligen lite lätt surrealistiska för oss lik-ovana svenskar. Men stämningen i huset var mycket trevlig och social. Hon hade ju onekligen varit dödssjuk ganska lång tid. Hursohelst vimlade vi runt kistan ett par timmar, sade hejdå till Jo, tårar fälldes, och det viktigaste var nog att alla fick minnas och ta farväl i en välbekant miljö där hon verkligen hörde hemma. Riktigt fint. På onsdag sker begravningen.

Jag tänker naturligtvis på när vi sade farväl till mamma i sjukhuskapellet förra året. Så här i efterhand konstaterar jag att det då hade känts väldigt naturligt att ta fram en kaffetermos och några godsaker för att kunna ta en sista fika med henne. Mamma älskade ju att fika. Om jag bara hade tänkt på det då alltså. Det gjorde jag inte. Jag var mest nervös och orolig för att överhuvudtaget se henne död. Det var synd.

Mysteriet Larson löst

Igår hängde jag ett halsband med telefonnummer på "vår" katt, resultatet lät inte vänta på sig. Idag ringde mamman i en familj som bor ett par hus bort och undrade. Jag tackade för att hon ringt och förklarade att jag försökt hitta ägarna till katten som hänger hos oss, när katten är helt omärkt blir det svårt. Lite skuldmedveten förklarade hon att de hållt på och renoverat huset och köpt båt så de hade inte varit hemma så mycket i sommar... jo, hon hade märkt att katten varit borta en hel del... EN HEL DEL?! Larson har ju i princip bott hos oss sen i nyår?! Hon höll också med om att det nog vore en god idé att registrera honom med microchip. Öhdöh!? Vissa människor... suck.

Nåväl, nu vet de var han håller hus, och vi vet var han hör hemma. Det känns tryggare så. Larson heter förresten Hercules i sitt "riktiga" hem. Den romerske guden känd för sin stora styrka och många hjältedåd - är inte det ett hyfsat  pretentiöst namn på en kastrerad liten katt som inte trivs hemma?! Men visst, han verkar ju gilla äventyr... Så länge de släpper ut honom ur huset är jag ganska övertygad om att han fortsätter hänga hos oss. Dock ska de tydligen flytta om ett par månader, då blir vi väl kattlösa igen. Snyft.

Skeptisk Larson med pinglande halsband:

Den gångna helgen i Coromandel var jättetrevlig. Regnet höll sig borta i lördags och mitt på dagen hölls en liten privat informell ceremoni på stranden, några nära vänner sade några väl valda ord, Malins syster spelade gitarr, och brudparet avlade några kärleksfulla extralöften till varandra. Julian lovade t.ex. Malin att han skulle tycka det var roligt att åka till IKEA med henne, hahahaha!
Det var så underbart mysigt att stå där med sand mellan tårna vid vågorna som rullade in på stranden i Hahei, vi gäster var sommarfina i shorts och flipflops. Härligt avslappnat!
Efter ceremonin serverades lunch och senare på kvällen hade vi grillfest. Alla gäster bodde på campingområdet där det fanns många olika boendealternativ, från tältplatser till större strandvillor.

Turistbilen återlämnad, nu väntar fest i Coromandel

Det är ingen mening med att packa upp väskan ännu, imorgon bitti åker Mats och jag till Coromandel, igen, tredje helgen hittills i år. Men den här gången är inte syftet att turista. Vi ska vi bo ett par nätter i Hahei och gå på post-bröllopsfest, ett par kompisar som gifte sig i Stockholm i december håller ny ceremoni och fest för alla sina kiwi-vänner. De bor alltså här i Auckland. Ska bli jättekul. Tyvärr säger helgprognosen regn - hur typiskt är inte det när det har varit torka i månader?! Utöver party hoppas vi också hinna få in ett par träningspass inför ett triathlonlopp som väntar oss i början av april.

Johanna och jag fick låna en bil för vårt turistande runt nordön, en rejäl bil, en Jeep Cherokee, fyrhjulsdriven, 8 cylindrar... den var minst sagt törstig, vi fick verkligen hålla koll på var bensinmackarna fanns. Men himla skön var den. Både att köra och åka med. Samt imponerande. Vi kände oss som vägens drottningar. Störst går först, ett självklart motto! :-)

Något mindre kul var att jag idag fick tillbringa förmiddagen med att tvätta och putsa den ren igen efter alla grusvägar, sandstränder och annat gegg som vi utsatt den för. Den är nu i alla fall tryggt återlämnad till sin ägare. Den enda skråma vi lyckades bidra med var förresten också imponerande, ett rejält stenskott i framrutan. Det största och underligaste stenskott jag någonsin sett. Helt runt, se bild. Det small som ett gevärsskott i bilen när vi fick det, trodde vi skulle få hela vindrutan i knät. Men det gick bra, det också. Som tur var dängde stenen i på passagerarsidan. Nu ska jag gå och packa - igen!

Den här skylten fanns INTE på den väg där vi fick stenskottet....

Sommarens underbara gäster har åkt hem

Vips så var den här dagen tvungen att komma... tårar på flygplatsen i eftermiddags, igen, när Johanna påbörjade sin långa resa hem efter tre veckor hos oss. Tiden går alldeles för fort!

Huset blir tomt när det återigen är bara jag, Mats och Larson som skramlar omkring. Well, Larson skramlar väl inte så mycket då, möjligen jamar han högljutt efter mat (morgon och kväll), annars tvättar han sig tyst eller sover. "Vår" fina kisse har blivit en trogen medlem av vårt hushåll, dock undrar vi fortfarande om han möjligen har två (eller fler) hem.

Inte helt oväntat har det varit högt tempo på turistaktiviteter alltsedan Karin kom 7:e februari. Vår första vecka var det jag berättade om senast - nu nästan en månad sen - sorry! Sen anlände syster Johanna och hennes kompis Pauline den 19:e.

Under några dagar var vi alltså fem personer i huset - tur att vi har tre gästrum! Karin lämnade oss redan den 24:e, Pauline den 26:e och Johanna stannade alltså till idag. Jag kan nog fylla bloggen flera veckor framöver med allt vi har varit med om! Både favoriter som jag har gjort eller sett förut, och en hel del nya upplevelser.

Till våra gästers glädje har NZ haft en kanonsommar, den bästa i kvinnominne - om man inte är bonde alltså. Vi har knappt haft en droppe regn sen innan jul, sol och värme varenda dag. Många områden i NZ lider nu av svår torka, boskap stödutfordras och vattenrestriktioner råder. Svårt att föreställa sig på dessa normalt sett illgröna öar. Nu när jag har åkt kors och tvärs på nordön under någon månads tid känner jag knappt igen detta land, alla kullar och betesområden är bruna! Ett nytt NZ har presenterat sig. Men vi som har semester klagar naturligtvis inte, vi har kunnat bada mest varje dag i både salt och sötvatten samt njutit av evig sol. Men till den kommande helgen ska det tydligen komma regn! TV-meteorologen kommenterade just att de fick damma av regnmolnssymbolerna på sina kartor. Haha.

Nu ska jag sortera bilder och dagboksanteckningar, sen kommer nog en del storys från senaste veckorna. Tills dess kan jag i alla fall dela med mig av ett par simlopp som Mats och jag hunnit delta i senaste månaden:

Den 16:e februari simmade Mats 3,1km, från Mission Bay beach och runt en fyr som heter Bean Rock.

Jag var förkyld och fick avstå men Karin och jag var ivriga supporters. 

Den 3:e mars simmade jag 4,6km från ön Rangitoto till St Heliers beach.

Ett lopp vi har laddat för hela sommaren! Tyvärr var Mats tvungen att jobba istället.

Johanna fick ensam spana efter mig.

På återhörande!