Blixt i träd och Everest jubileum

Antarktisvindarna kyler nu NZ. Snökaos på sydön och hagelstormar över Auckland. Igår var det 2 grader på morgonen. Hur glada är vi för nyisolerat köksgolv?! Sitter nu med värmefläkt vid datorn i vårt iiiiiskalla kontorsrum och tänker att det är tur att vi inte har gäster som ska sova härinne. Yllepyjamas, mössa och alla Gundels ylleplädar skulle gå åt, minst. Kontoret verkar dels vara det sämst isolerade rummet i hela huset, dels kommer vintersolen knappt åt dess väggar och tak. I taket finns dessutom en intressant "bubbla" som släpper in ljus, vind och lite skräp - helt otätt alltså... Husets ägare hade faktiskt en kollektion av musikintrument i det här rummet förut. Undrar hur orglar och trumset trivdes med de extremt varierande temperaturerna härinne???

Helgen som passerat (för länge sen) var ganska lugn, en skön cykeltur, umgänge med vänner och sen jobbade Mats hela söndagen. En av veckans stora händelser var just vädret. I tisdags morse satt vi vid frukostbordet, plötsligt blev himlen mörk, en stor blixt lyste upp och åsksmällen som kom bara någon sekund senare skakade hela huset. Mats och jag tittade på varandra och undrade om det var åska, jordbävning eller vulkanutbrott... Sen störtade regnet ner (igen) och det blev lugnt igen. Men nere i Mission Bay hade minsann blixten slagit ner. En majestätisk 170-årig Norfolk Island Pine finns nu ej mer. Enligt ögonvittnen slog blixten ner i vägbanan precis bredvid alla hus och restauranger på Tamaki Drive för att sen studsa upp i trädet som sprack i mitten. Ett par timmar efter smällen var jag där och bevittnade slutet för ett av Mission Bays landmärken. Tur att blixten inte studsade rakt in i en lägenhet eller café med gäster! Tur hade vi också, bara timmen innan blixten slog till sprang vi omkring därnere på vår regniga kalla morgonträning.

Sprucken stam och stora flisor överallt

 Där det stod två furor..

 ..blev bara en kvar

Igår firades här ett stort 60-årsjubileum, 29 maj 1953 lyckades kiwin Edmund Hillary och sherpa Tenzing Norgay ta sig till toppen av Mt Everest. Världens högsta topp "besegrades" slutligen. Det var naturligtvis en enorm bedrift då, sen dess har tusentals personer lyckats göra om det, men många har också misslyckats. Längs klätterlederna ligger tydligen många lik kvar som man går förbi på sin väg till toppen. Sir Edmund var en enormt respekterad och populär person här i NZ. Han föddes strax söder om Auckland, dog på Auckland City Hospital 2008, fick en full statsbegravning, och har många gator, skolor och minnesmärken uppkallade efter sig. För bara ett par år sedan invigdes t.ex. Hillary Trail, en fyradagars vandringsled längs regnskogen Waitakeres vilda västkust där familjen Hillary hade sommarhus och tillbringade mycket tid. Den vore kul att gå någon gång...

Istället ska vi imorgon, fredag, vandra upp på The Pinnacles i Coromandel tillsammans med Gayle & co. En blygsam topp på 759möh. Efter det är planen att vi under tre dagar ska cykla runt Coromandel halvön, lör-mån. Måndag är en helgdag, Queen's Birthday. Om vädret tänker samarbeta med våra planer återstår att se... Det kanske blir bad i varma källor och häng i vinbarer istället :-)

Nu när vi har varit här några år så konstaterar vi att lika kul som det är att träffa och lära känna nya människor, lika deprimerande är det med dessa ständiga farväl till folk som lämnar NZ, i många fall träffas vi nog aldrig igen. Den här tiden på året verkar vara värst. Den gångna veckan har vi t.ex. sagt farväl till Andréewitchtjejerna Amelia och Paulina som flyttar hem till Stockholm igen. Resten av familjen blir dock kvar i St Heliers ett tag till. Mats och jag ser ju fram emot vår semester i norra hemisfären, men vi vet redan nu att när vi kommer tillbaka hit förändras vårt sociala liv - igen. Många har vi sagt hejdå till. Aussie-Ellen flyttade för två år sen. För precis ett år sen flyttade Jo hem till USA, och jag har verkligen saknat hennes sällskap. I juli flyttar Malin med familjen till England, trista tider.

Hej då tjejer, lycka till!

Veckans stickstatus

Ok, det går ju inte i ett rasande tempo, men jag har ju i alla fall kommit en bit på väg :-) 

Tur att inte vinterkylan har kommit till Auckland än! Fast på sydön går snökanonerna varma. Skidsäsongen hägrar. 

Restaurang Fish och varmare fötter i vinter

Min vecka som morgonnanny hos familjen Arvidsson har nu passerat och jag kan rapportera att Emil o Lukas överlevde denna prövning, de var jättesnälla och lät sig levereras till sin skola mätta och belåtna(?) hela veckan. Dessutom samarbetade vädret så vi kunde promenera mestadels i solsken med den vandrande skolbussen varje morgon. Får väl klassas som en riktigt skön senhöstvecka när kvicksilvret letar sig upp till 20C, vi går i kortärmat och får fortfarande lite färg på nosen.

Utsikt över Kohimarama och Rangitoto från Arvidssons kök:

Som ytterligare bevis på vilken skön höstvecka vi har haft så lyckades jag ta mig ut och cykla med Gayle två gånger i strålande solsken. Eller cyklade förresten... hon släpade snarare runt mig, var helt slut efteråt!
 
Men... Inte en vinter till med kalla fötter!! I vårt kök ligger ett till synes fint lackat trägolv, men i traditionellt värdelös kiwibyggstandard är det bara plankor på reglar, ingen isolering överhuvudtaget under. Ja, plankorna blir iskalla naturligtvis, otroligt omysigt på vintern.

Det spelar ju ingen roll hur många element vi ställer in i köket när markkylan konstant sipprar in och gör fötterna till isbitar. Inget annat än tjockaste fårskinnstofflorna duger - ingen brist på såna i detta land i och för sig. Dags att revoltera, våga vägra kalla golv! Jag ringde sonika vår hyresvärd Rob och meddelade att vi tar oss an ett husförbättringsprojekt om han betalar materialet. Rob är inte oresonlig, han gick med på det, så igår köpte vi ett gäng frigolitplattor att klämma in mellan golvreglarna. Mats kan ju proceduren efter liknande isolering av gästhuset på Utö.

Arbetet har gått bra, under detta hus är det riktigt dräglig arbetshöjd jämfört med Utös minimala ålningsgrund, men än en gång konstateras bristen på byggstandard här, byggarna av detta hus var nog imbecilla eller möjligen påtända när de måttade upp plintarna under huset. Avståndet mellan golvreglarna varierade betydligt, vi fick köpa ett par olika bredder av frigolitplattor för att de skulle passa. Mats konstaterade att sommarhuset på Utö framstår som byggt med rymdskyttelprecision i jämförelse med detta fyllebygge. Skillnaden nu i köket känns dock omedelbart, förutom att golvet är varmare så är det också betydligt tystare, det ekar inte vid varje steg när man går över golvet. Yippeee!

Oisolerat under köksplankorna:

 Mats har gott om plats att krypa omkring:

 Härligt isolerat köksgolv:

I fredags belönade vi oss själva till en riktigt god femrättersmiddag på Fish, en av stadens finkrogar med härlig utsikt över havet. Utsökt mat och riktigt trevlig service!

Schweizisk marknad och O Rock event

Ungerska korvar, franska croissants, danska aebleskiver och hundfoder, tja, det var vad man kunde köpa i lördags på den årliga schweiziska marknaden i Auckland. Fast det fanns ju också schweiziska Victorinox knivar, Zyliss köksredskap, kvalitetsverktyg, mumsiga ostar och handsnidade kakstämplar! Något för alla? Bäst var ändå de schweiziska hornblåsarna. Jag undrade dock lite över föryngringen, och blåskvartettens framtid?

 

Eventet O Rock som vi deltog i söndags morse finns nu en kul officiell video på: 

Som framgår i videon erbjöd den gångna helgen strålande höstväder. Lite kyligt på morgnarna, men solen värmer gott. Skönt efter senaste veckans myckna regnande. Om eventet kan vi väl sammanfatta att springa 6km samt kravla över och under några hinder på vägen erbjöd väl ingen större utmaning för paret Lewis, men kul och annorlunda var det. Framförallt att kolla in alla utklädda tävlande, resultatlistan avslöjade också att det var fler tjejer än killar som tog sig ut på banan. Mats sprang på 29m20s och jag på 32m10s.

Själva parken, Barry Curtis Park, ligger i en del av staden som har sett kraftig utveckling och nybyggnationer. Vi sprang runt där vid ett annat event för ca tre år sen, då var allt ganska nyanlagt, nu hade det hänt mycket, kommer att bli riktigt trevligt när alla planterade växter och träd vuxit till sig. Efter eventet åkte vi till simhallen, simmade litegrann och bastade.

Den här veckan är Malin bortrest och jag har fått hedersuppdraget att gå hem till dem varje morgon och se till att deras tvillingar Emil och Lukas kommer upp och iväg till skolan. I morse, första dagen gick bra, de åt frukost, klädde på sig, borstade tänderna, sen gick vi med den "vandrande skolbussen" som var välbesökt i den strålande morgonsolen!

Tomt hus igen, sol och regn

Huset är nu åter tomt efter Sigrid o Saras avfärd i tisdags kväll. Hoppas de nu har kommit hem till Sverige i samma goda form som de lämnade oss ;-) Vi saknar dem! Tisdag var förresten veckans väderhöjdpunkt, en glimrande dag, bara sol, inte ett moln, ingen vind, en frist efter dagar av regn och storm.

Den här veckan har Gayle återupptagit sina morgonträningar efter skolloven, och kl 6 tisdag morgon stod det backintervaller på schemat. Både Mats och jag kände oss riktigt pigga i benen, det kändes riktigt skönt att kämpa uppför backen till Bastion Point ett antal gånger, och som belöning se solen komma upp högre och högre över havet. Bara bäst!
 
Och eftersom solen sken så gällde det att vara utomhus! När Gayle sen lockade med cykeltur på tisdag förmiddag fanns alltså ingen återvändo - bara att ge sig ut, första cykelturen på en månad. Det blev en skön 42km runda. Om några veckor har vi planerat en hel cykelhelg, så det gäller att få igång benen, men chansen finns ju att den helgen regnar bort förstås...
 
I onsdags eftermiddag återvände ruskvädret. Speciellt märktes detta på morgonträningen i torsdags morse... Kl 6 såg det hoppfullt ut, uppehåll! Vi hann värma upp, men sen kom regnet. Efter ytterligare 45min bootcampträning var vi verkligen en sjöblött gäng. Men kallt var det inte, och ingen vind, så det var egentligen inga problem att fortsätta skutta omkring. Än så länge har inte temperaturen gått ner under 10 grader här i Auckland, inte ens på nätterna. Men det kommer nog...

Som förberedelse för vinterns fuktiga kyla har jag i alla fall lagt i elfilten i sängen idag, åh, vad det ska bli skönt!! 

Den här helgen väntar bl.a. en liten tävling här i Auckland som vi har anmält oss till, på söndag ska vi testa en hinderbanetävling, O rock. En 6km bana med 10-11 hinder, hoppa över bil, klättra i rep, krypa under taggtråd - vad vet jag vad de har hittat på, ser i alla fall kul ut! Det intressantaste är att hemsidan utlovar "no mud", ingen lera - det kan inte bli helt enkelt att uppnå efter allt detta regnande....

 

Stickning, majsommardagar och rugby

Nu är vi inne på tredje dagen med störtande regnskurar och extrema vindar. Känns segt att ägna sig åt inomhusaktiviteter, men vi tackar återigen vårt hus med värmepumpar som håller oss torra och varma trots undermålig huskonstruktion... Exempelvis läcker regn in i glidskenorna vid alla våra skjutdörrar, sanslöst idiotiskt.

Och som inomhusaktivitet har jag återupptagit stickning, det var nog.... 25 år sen sist? Tur att det finns Youtube och internet så jag kan uppdatera mig hur det ska gå till egentligen! Detta kit inhandlades när Karin var här, mitt i varmaste sommaren, det ska bli en rund halsduk/krage i merino, silke, mohairgarner, inte alltför komplicerat. Hoppas bara jag hinner få den klar innan vintern är över!

Förra veckan var kanske vår sista sommarvecka? I onsdags, 1 maj, var jag ute och simmade med Amelia och Paulina, unga svenskor som vill lära sig havssimma. Det var en underbar dag med bara sol och ingen vind. Värre var det nu i helgen när Mats och jag hade planerat simning, vi fick ställa in...

Nästan lika fint var det i torsdags när jag åkte på båtutflykt till Rangitoto och vandrade upp till toppen med några väninnor. Rangitoto bildades av ett vulkanutbrott för bara 600 år sedan, det är väl bara en millisekund i jordetidräkning, känns märkligt att stå och titta ner i den nu helt trädbeväxta kratern och tänka att det faktiskt var helt nyligen som den sprutade lava. Halvvägs upp passade vi på att utforska några lavagrottor - ficklampa var en nödvändighet!

En suddig bild men ändå vacker vy över Auckland från Rangitotos topp:

 

I torsdags kväll kom Sigrid och Sara tillbaka till oss efter sina äventyr i Waitomos grottor, fallskärmshopp i Taupo och besök i Hobbiton. I fredags kväll var det dags för nästa äventyr, gå på rugbymatch! Tillsammans med Marie, Amelia och Paulina satt vi i oändliga fredagskvällsköer på motorvägen ut till arenan och lyckades tyvärr missa de första matchminutrarna, men vi såg ändå en spännande match då hemmalaget Blues slog sydafrikanska Stormers med minsta möjliga marginal, 18-17. Som äkta supporters hade Sigge och Sara tom inköpt snygga matchtröjor :-)

Svenska hejaklacken:

På tisdag kväll ska de ta sig an långa resan hem till Sverige efter sina fyra månader på resande fot i Asien, Australien och NZ!