måndag, november 25, 2013

Simospring, Lysmaskpaddling och Harbour Crossing

Listan över aktiviteter att rapportera om blir längre och längre nu... Jag skyller på delvis på sommarvärme, och ovilja att sitta inomhus mer än nödvändigt. Men nu kastar jag mig rakt ut i listan och börjar berätta om förra torsdagen, 14 nov. Då var det sommarpremiär på vår lokala sim o springtävling, Stroke'n'Stride på Mission Bay beach. Varannan vecka under sommaren hålls totalt åtta tävlingar med olika kombinationer av sträckor. Denna första var 500m simning och 5km löpning. Fullt ös från första simtaget alltså, man blir helt slut! Men opretentiöst och roligt är det, den torsdagen var det jättefint väder och kav lugnt hav. Både Mats och jag förbättrade våra tider från förra året på samma sträcka. Jag kom i mål på 34.17 och Mats på 33.29. Eftersom min käre make har lärt sig simma i havet får jag numer stryk även på simsträckorna.... Dock skiljde det inte ens en minut mellan oss!
Damstarten:
Herrarna väntar på start:
Jobbigt!!
Mats springer också:

Fredag, 15 nov, åkte vi på en kvällsutflykt ner till Cambridge, mer specifikt till sjön Karapiro, som egentligen är en bred del av nordöns längsta flod, Waikato River, ett par timmar söderut. Där hade vi bokat att paddla kajak i en flodravin och titta på lysmaskar (som ju inte är maskar utan larver), i skogen. Tidigare har vi mest sett dem i olika grottmiljöer, bl.a. Waitomo. Vi paddlade ut vid sjutiden och i väntan på att det skulle bli tillräckligt mörkt var det paus längs ån, guiderna tände en eld vid stranden och serverade ost o vin. Under den mörka paddlingen tillbaka lyste maskarna upp som vintergatan överallt i skogen, och från himlen strålade en nästan full måne. Himla mystrevligt, finns massor av andra aktiviteter omkring Lake Karapiro, rodd, cykling, vandring mm. (ännu) ett närområde vi inte utforskat. Tyvärr hade vi inte tid att stanna utan körde hem till Auckland igen på kvällen.
Redo för avpaddling:
Ute på Lake Karapiro: 
Paddling i ravinen:
Förra söndagen, nov 17, gick startskottet för sommarens första havssimlopp, Auckland Harbour Crossing. Jag simmade den förra året med Ingela i halv storm, vågorna kraschade över huvudet och kallsuparna var många. Ingela är en duktig simmare, men tordes inte ens anmäla sig i år, hon har faktiskt inte simmat ett armtag i havet sen dess, helt traumatiserad håller hon sig till poolen tror jag! Men efteråt ångrade hon sig naturligtvis - i år var en HEEELT annan dag. Kav lugnt, varmt, stilla bris, en ren fröjd att simma fram och njuta av utsikterna över stan, hamnen och stora bron. Mats simmade duktigt, jag njöt för fullt tills en tant kom ur det blå och simmade på mig - mitt ute i hamnen? Hon borde fått däng! Mina simglasögon hamnade snett och vatten läckte in - sen fick jag ingen ordning på dem igen, de läckte in i mål, that's life. Oavsett var det en fin simning, i ett hav som redan är hyfsat varmt och skönt, trots att det bara är november. Min tid 1.06, sex minuter bättre än förra året, och Mats 1.03.
Sergej, jag och Mats redo för start:
Startområdet med bortåt 1500 tävlande: 

På väg ut till starten - vi har rosa mössor :-)
Starten gåååååår!
Simning i skuggan av Auckland Harbour Bridge:
Sikta mot Skytower!
Och efter ett par timmar kommer sen den siste simmaren i mål,
tillsammans med livräddarna och insamlade simbojarna: 

söndag, november 17, 2013

Antarktis besök och Chch Cup hästkapplöpningar

Självaste anledningen till att vi åkte till Christchurch fick visst inte plats i förra blogginlägget, så här kommer fortsättningen....

Förra måndagsmorgonen checkade vi ut från cityhotellet och flyttade ut till "förorten", till Pavilions, ett familjeägt hotell med intressant historia. Det skadades visserligen i jordbävningarna, men lyckades ändå hålla öppet (trots bara en fungerande toalett och inget rinnande vatten, t.ex.) och husera en del av all polis, räddningspersonal, media och annan officiell personal etc. som kom till Christchurch. Efter februari-skakningen blev samliga stora hotell i city helt avspärrade så tillfälligt boende i staden var besvärligt. Dessutom många vars bostad blivit förstört och blivit hemlösa. Bl.a. huserade en internationell språkskola i en av byggnaderna som totalkollapsade, många japanska studenter omkom där, så mycket japansk media kom och bodde tydligen på Pavilions.  Ägaren sedan ett 20-tal år hade skrivit en bok om sin familjs historia och på väggarna fanns massor av historiska foton och pryttlar, t.ex. motorcyklar, bilar och en gammal tvättmaskin. Annorlunda.

Men innan vi flyttade in på Pavilions åkte vi ut till kanske det närmaste vi kommer Antarktis, International Antarctic Centre, som förutom att vara en turistattraktion även huserar prylar för NZs, USAs och Italiens Antarktiska forskningsprogram. Från Christchurch flyger Herkulesplan många som av olika anledningar ska vara på Antarktis.

Jätteintressant plejs. Vi upplevde en antarktisk storm, -18C inkl vindfaktor. Burr!! En tur över kullar, genom vatten med en äktsvensk Hägglund bandvagn (Bv 206) från Örnsköldsvik. Åkte på en 4D båtresa till Antarktis, komplett med gungande hav, iskrockar, vattensprut, snö och vindar. Tittade på pingviner. Och en massa, massa andra fina displayer om denna fascinerande kontinent. Ett par, tre timmar försvann snabbt.
Rejäla svenska produkter krävs för Antarktis
Mats provar Antarktisliv från förr
Krama en leopardsäl
Små blå pingviner (ville inte kramas...)
På måndagskvällen mötte vi upp med Mats kollegor och kunder med respektive som kommit för att avnjuta årets stora tisdag, Cup Day, Christchurch motsvarighet till Elitloppsfest, travkapplöpningar. Fast här klädde alla upp sig, modeshow och stilspotting ingick. Ja, de flesta damer hade någon form av huvudbonad - något jag får skärpa till nästa år, om chansen återkommer förstås.

För oss gick väl själva totospelandet sådär, men vi minimerade i alla fall våra förluster tack vare några bra gissningar bland stolpskotten. Bara att förstå hur bettingen går till var en utmaning. Ett par stycken i sällskapet var lite mer rutinerade och vann faktiskt flera tusen kronor, de var glada. Faktiskt var det en danskägd häst med svenskt blod i ett av loppen: Peak, efter den världsberömde, numer avlidne, Sugarcane Hanover. Den vann!! Tyvärr spelade vi inte på den, eftersom vi inte fattade svensk-kopplingen förrän efter loppet.

Vädret var väl sisådär, med lite halvkyliga vindar, inte för att man skulle tro det när man såg vissa unga kvinnors (brist på) klädsel, men själv var jag nöjd att behålla jacka och halsduk över klänningen.
Starten gååååår
Här står vi bra, dricker skumpa och diskuterar favoriter 
En travbana med dansbana
 
Klädda för toto-spel

torsdag, november 14, 2013

"Shaken, not stirred" och Kaikoura

Åter i Auckland efter några dagar på Sydön. I lördags em flög vi alltså till Christchurch, den äldsta staden i NZ, senast jag var där var mars 2010, skillnaden mot då och idag är enorm! En helt annan stad... Sen september 2010 då den första stora jordbävningen, 7.1 på Richterskalan, skakade loss, har ca 14.000 skalv registrerats omkring Chch, OK merparten är ju så små att de inte känns, men ändå - FJORTONTUSEN!! Otroligt nog dog ingen vid det första skalvet. Annat var det vid jätteskalv nr två, februari 2011, magnitud 6.3. Citykärnan förstördes då totalt och 185 människor miste livet, många i byggnader som kollapsade. Under 2013 har äntligen jordskorpan lugnat ner sig igen, inga skakningar under de dagar vi var där.

Hotellet vi bodde på 2010 finns inte kvar idag, nu bodde vi på ett litet helt nyöppnat hotell, i en renoverad fastighet mitt i förödelsens centrum faktiskt. Granne med den nu totalt raserade katedralen som var stadens landmärke. I det tornet klättrade jag ju upp i sist... Fram tills bara några månader sedan var stora delar av citykärnan avstängd för allmänheten. Eftersom vi kunde promenera omkring helt fritt i city nu, verkar bara enskilda byggnader och vissa kvarter fortfarande vara avspärrade.
Christchurch city
Byggnader avspärrade med dekorerade staket:
Raserad katedral, här stod bl.a. det 63m höga tornet:
Diverse rivningsarbete: 
Av stadens 50 högsta byggnader före jordbävningarna står endast 10 kvar idag, 37 har redan försvunnit från stadsbilden och 3 har ännu inte fått sitt slutliga öde fastställt, bl.a. polishuset! Vårt hotell låg faktiskt vägg i vägg med stadens högsta hus, nu snackar vi inte fantasiskyskrapor, men Pacific Towers 86m tornar verkligen upp sig över stan. 2010 var denna byggnad helt nybyggd och högst i stan redan innan skalven drog igång, tydligen ordentligt byggt eftersom det klarade sig bra.

En positiv sak med dagens Christchurch är att det måste vara superenkelt att hitta parkering i stan! Antalet tomma grusplaner i city är MÅNGA! Men att ta sig runt med bil i stan verkar mindre enkelt, vägavspärrningar ändras ofta, osäkert om den väg man körde igår är öppen idag. Speciellt när en ny skojig nattlig sysselsättning för glada party-ungdomar är att flytta trafikkoner! Hehe, jag kan förstå att det vore kul på väg hem från krogen :-) men en av våra taxichaffisar var måttligt road av att behöva röja sin infart blockerad av koner samma morgon. 

Lokalbefolkningen, "the Cantabrians" som de kallas, är kända för att vara tuffa (NZs smålänningar kanske), de ser framåt, vill bygga upp sin vackra stad igen, och finner nya spännande lösningar för det. "Shaken, not stirred" fick en ny betydelse när vår taxichaffis sa det för att sammanfatta Christchurch av idag! Bland annat har ett akut behov av butikslokaler i city lösts med att bygga med containrar! Mycket coolt. Re:Start MALL huserar nu många butiker, banker och caféer, en mysig stadsdel bland grus och avspärrningar. En modern A-formad kyrka av papprullar har också byggts för att under en övergångsperiod symboliskt ersätta dels den raserade katedralen samt en annan historisk anglikansk kyrka som totalförstörts.
Containerbutiker i Re:Start Mall:

Tidigt i söndags morse lämnade vi dock den raserade staden och tog tåget, The Coastal Pacific, norrut till Kaikoura, känt som valskådningens mekka. Den vackra kustresan tog ca 3tim inkl ett antal stopp. Planen var just att åka båt och skåda delfiner, sälar och valar.... men naturen är ju som den är, oberäknelig, ute på havet låg dimman tjock - vår båttur blev inställd, liksom alla turer den dagen. Istället fick vi ett antal timmar att fördriva i pyttelilla byn Kaikoura. Efter inledande besvikelse hann vi istället med lite turistshopping, god lunch och ett par timmars promenad innan vi hoppade på tåget tillbaka till Christchurch. Lyckligtvis sken solen så det blev en skön dag på land, dock hade vi ju klätt oss för att vara ute på kallt hav några timmar.... svarta jeans, ylletröja och täckjacka kändes mindre lyckat!
5 x Valskådningsbåtar ligger i hamnen:
Strandpromenad i Kaikoura:
"Gorse" blommar vackert gult, men det är ett ogräs som tagit över landskapet:
Med tåg längs östkusten: 

Mer om Antarktisbesök och hästkapplöpningar i nästa blogginlägg.

lördag, november 09, 2013

Packar för Christchurch Cup

Idag flyger vi till Christchurch för att uppleva NZ Cup and Show Week, mer specifikt ska vi se glamorös hästkapplöpning, travtävlingar, på tisdag. WWL har bjudit in ett antal kunder som ska roas och belönas för sin business. Mats och jag ska klä upp oss och vara representativt glada :-) Förväntar mig jordgubbar och champagne, och i sann brittisk imperialistisk tradition är hästsport en stor anledning för publiken att synas och bli sedda, speciellt kvinnorna, många planerar outfit i flera veckor och anmäler sig till modetävlingen, bäst klädda man och kvinna får pris. Konstnärlig hatt med blommor verkar obligatoriskt!
Inspirationsbild:
 
Annars har väl vår återhämtningsvecka efter halvmaran varit lugn. Det mest udda var att jag ägnade torsdagen åt att vara kvinnligt svenskt stöd och sällskap till en svensk tjej här i Auckland som fått det tunga beskedet att hennes mamma bragts om livet i Sverige, helt fruktansvärt, men hon var trots det lugn, klok och pratvillig. Naturligtvis har hon en svår tid framför sig, så jag håller tummarna att hon tar hand om sig själv i sin sorg och inte tvekar att be om hjälp när hon behöver.

tisdag, november 05, 2013

Michael Jackson, Waiheke, Tysk fest, 1/2 maraton

Ännu en aktivitetsfylld vecka har lagts till historien. I onsdags kväll gick vi ut på stan som vanliga människor och var på show, Cirque du Soleil's Michael Jackson turné kom till Auckland. Den innehöll det mesta och lite till, fantastisk musik förstås, högt tempo, otroliga scendräkter, akrobatik på hög nivå, humor... vi var mycket nöjda. Dessutom gick vi och åt gott på Hanoi Café innan showen. Servitrisen höjde lite på ögonbrynen över det stora antal smårätter vi beställde, men allt gick ner. Jag hade själv både sim- och cykeltränat tidigare på dagen och var hur hungrig som helst.
I torsdags var det dags för en ny vandring med damgänget. Waiheke Island har jag skrivit om ett antal gånger, ön som ligger 40min från stan är känd för sina vackra vingårdar och härliga stränder, där organiseras varje år en vandringsfestival. Vi valde att följa med en guidad heldagsvandring på halvön Te Whau på den södra kusten. Förutom att gå i vacker natur hela dagen besökte vi också en olivoljeproducent (Rangihoua) och provade olivoljor, en vacker trädgård (Dead Dog Bay) och tittade på skulpturer, samt en vingård (Te Whau) där vi åt en sanslöst god lunch med vidunderliga utsikter över hav och land.
Skulpturer och trädgård:
 Konstverk av gamla grönsakslådor:
Toppläge för restaurangen på Te Whau vingård:
Alla dessa vyer...:

I fredags kväll fick vi chans att klä upp oss vilket vi tycker är rätt kul. Tyska handelskammaren i NZ firade sin 30-årsdag med galamiddag på ett av stadens hotell, the Langham. Kvällen till ära fick jag tom lov att inhandla en ny klänning, vilket jag gjorde häromveckan med kompisen Maria som smakråd. Fördomar om tyskar har väl de flesta, och några besannades under kvällen, bl.a. av ett urtrist tal på tyskengelska, men totalt sett var det en trevlig fest med utsökt god mat och vin samt lite dans innan det var dags att nanna kudden.

Veckan avslutades med Aucklands halvmaraton (21,1km), i söndags morse gick vi upp i svinottan för att ta färjan över till starten i Devonport, köerna var långa, men trots att flera tusen människor ska skeppas över hamnen gick det faktiskt ganska smidigt.
Senast vi sprang för två år sen har bansträckningen dragits om litegrann så det var något färre backar i år, dock springer vi fortfarande över Harbour Bridge. Perfekta förhållanden också, mulet och knappt någon vind. Och äntligen kändes det som träningen gett resultat! Jag var oförskämt pigg under den sista fjärdedelen av loppet, kunde öka farten och springa om de flesta, onekligen en skön känsla :-) fast det kanske egentligen betydde att jag började för långsamt... Hursomhelst klarade vi båda personbästa på distansen, Mats sprang på 1.47 och jag på 1.53. Efteråt firade vi med att gå på den numer traditionella Skandinaviska julmarknaden i danskarnas hus.