Nytt liv i gammal laptop, Auckland Anniversary weekend

Ja, nu har jag äntligen satt mig till ro för att blogga igen. Nej, vi har inte bara slöat i solen efter tävlingen, min datortid senaste veckan har delvis gått åt till om-start av vår gamla svenska laptop. Den har varit som ett gammalt gnirkigt tröskverk en längre tid och samlat mer och mer damm på kontoret, men i linje med tidens återvinningsambition bestämde jag mig för att hotta upp den istället för att slänga och köpa ny - dessutom är det bra att ha en dator med svenskt tangentbord...

Nytt RAM minne och ny hårddisk beställdes (inte utan problem...) från USA (myyycket billigare) via Jo, vilket hon skickade hit efter nyår. Alla vet hur otroligt frustrerande det kan vara att pyssla med datorer, inget funkar som det ska, program ska av- och ominstalleras, rensa skräpfiler, oändliga omstarter etc etc, En kväll för ett par veckor sen stålsatte Mats och jag oss, fullt beväpnade med djupa andetag och oändligt tålamod skruvades datorn isär. Men så här i efterhand framstår själva monteringen av ny hårdvara som misstänkt enkel, varför har jag inte gjort det tidigare? - redan efter ett par timmar var det klart! Den gamla laptoppen fungerar lysande igen! It's a miracle! Nu återstår dock betydligt mer arbete med att samla ihop filer, framförallt bilder, som senaste 1,5-2 åren spritts ut i hemmets diverse andra IT-prylar, att ha allt i molnet blir allt mer lockande...

Och när jag ändå försöker konsolidera våra digitala bildbibliotek tog jag mig senaste veckan också an projektet att göra en fotobok över året 2013. Herreje vilken tid det tog att sortera ut och välja bilder, så mycket som har hänt! Tusentals bilder, från bara ett år! Men nu är det också gjort! Förhoppningsvis dimper alstret ned i brevlådan om ett par veckor och ser ok ut...

Förra helgen var en långhelg, Auckland Anniversary Day. Vi packade bilen full med prylar och tog en liten roadtrip lör - mån. Första stoppet var Karangehake Gorge, 1,5 tim väster om Auckland. Detta intressanta vandringsområde där vi bl.a. sprang ett lopp förra våren. Äntligen kom vi tillbaka, och nu skulle Karangehakes topp bestigas! Vi lockade med oss nyemigrerade skottarna Elaine och Andrew som beklagat att de saknade sina helgvandringar i skotska höglandet. Inte riktigt samma typ av vandring häromkring, betydligt bättre väder, och en helt annan natur, vackert ändå. Vi vandrade omkring i området hela dagen, och hann se både toppen och tunnlar.

 

 

 

Vår färd gick sedan vidare ut till Coromandels kust, närmare bestämt till lilla beachbyn Onemana där familjen Clark, Gayle o James, har ett hus, vi besökte dem som hastigast samma helg förra året. Nu inkvarterade vi oss hos dem ett par nätter. Söndagen bjöd på mulna skyar och lite regn så Mats och jag åkte runt och utforskade närområdet, bl.a. lunch och fönstershopping (nåja) i närbelägna tätorten Whangamata. Under sitt sommarlov har döttrarna Clark gått i livräddarskola, och på kvällen var det avslutning och diverse prisutdelningar, bl.a. fick Brooke pris för "Rookie Lifeguard of the Year", för andra året i rad. Tuffa tjejer de där Clarkarna, räds varken stora vågor eller kallsupar, ute på stranden fick jag spela medvetslöst drunkningsoffer så hon fick öva inför sin "examen" om några veckor.

Måndagen bjöd återigen på sol, tillsammans med Gayle joggade vi ut på en morgonlöptur i Onemana-skogarna. Riktigt skönt, men kuperat, vilket blev uppladdning för i tisdags morse kl 06.00 drog vår löpgrupp igång igen efter sommaruppehållet. Backintervaller stod på schemat, naturligtvis, lika jobbigt varje gång, trots att vi faktiskt borde vara hyfsat tränade, jämfört med många andra har vi ju inte direkt legat på latsidan under dec/jan i år...

Imorgon lördag ska vi tillsammans med några hundra andra tokskallar simma runt den ståtliga fyren Bean Rock, ca 3,2km ut och tillbaka, Mats gjorde det förra året men jag var förkyld då. Igår övningssimmade vi 2km i veckans torsdagssimning, frisk frånlandsvind och bökiga vågor, rätt jobbigt och många kallsupar... men jag slog i alla fall Mats med 1,5 minut ;-)

Nästa onsdag kommer Vanessa till NZ. Dags att städa ur gästrummet som är belamrat med sportprylar - det också.

Dagen efter Ironman 70.3

Hej hopp! Vi lever och mår bra! Det var en underbar dag ute på tävlingen igår. Klarblå himmel, solsken och knappt en vindpust krusade havsytan på hela dagen. Inte helt vanligt i Auckland där brisen oftast blåser upp fram på förmiddagen.

Jag kommenterade detta förra året, men frågan kom upp igen - vad betyder "70.3"? Varför heter det inte bara Half Ironman? Kryptiskt ska det vara... "traditionell" Ironman, IM (registrerat varumärke) är 140,6 amerikanska "miles" (började 1978 på Hawaii). Av någon anledning har de valt att registrera varumärket Ironman 70,3 (sedan 2006) för lopp över halva distansen, i.e. 70,3 "miles" (=113.0 km) fördelat på 1.2-mile (1,9 km) simning + 56-mile (90 km) cykling + 13.1-mile (21,1 km) spring. Nu finns både Ironman och Ironman 70.3 tävlingar i massor av länder, varje år hålls också ett VM för respektive distans.

Gårdagen började med väckning kl 0400, sedvanlig grötfrukost och bil till tävlingsområdet, mitt i stan. Cykel och hjälm checkade vi in redan dagen före, på morgonen ställde vi i ordning våra små kit bredvid cykeln, cykel- och joggingskor, solglasögon, keps, power bars, energidryck och annat man kan behöva under 6 timmars tävlande.

Min simstart var kl 06.35, och Mats kl 06.44, det var fortfarande halvskumt gryningsljus och hamnen var kav lugn. En lätt surrealistisk känsla att ploppa ner i vattnet jämte stora fartyg och höga kajer. Vi simmade genom fält där lukten av diesel i vattnet var påtaglig (inga kallsupar där!), men för övrigt var simningen enkel. Upp ur vattnet, snabbt ombyte och ut på en lååååång cykeltur - den har jag varit jättenervös för... Tack vädrets makter - ingen vind! Tack tävling för avstängda vägar - inga bilar, och valda vägar med fin asfalt! = inga problem, en totalt sett njutbar cykling. 

Cykelbanan gick bl.a. fram och tillbaka över Harbour Bridge vilket alltid är imponerande eftersom den bara är till för biltrafik annars. Men efter drygt 3 timmar hade jag fått nog, kroppen var stel och längtade efter att få kliva av järnhästen, sträcka ut och börja springa. Då var klockan framåt 11 på förmiddagen, solen gassade riktigt varmt. Pust, fast det var faktiskt lugnt, jag var noga att dricka vid varje vätskekontroll, äta energigel, hälla vatten över mig och vips (nåja) hade jag sprungit den där halvmaran! Lyckades tom öka tempot de sista kilometrarna när jag märkte att jag borde kunna springa under 2 timmar, men för sent, missade den gränsen med 45 sek - typiskt, men jag är klart nöjd med min totaltid ändå. (Alla tider på bild nedan) Mats också, han slog ju sin tid från förra året med nästan 30 minuter. OK, en anledning till snabbare löptider är att de lyckades väl mäta rätt på löparbanan, förra året var den över en km för lång!!

Efter målgången fick vi coola medaljer, ett IM badlakan, obegränsat med vätska och snacks, och vi unnade oss även 10 min benmassage för att förebygga värsta stelheten. Hyggligt fräscha igen! Ett par kalla öl och ett par glas rött vin till middagen - inga problem med nattsömnen!! Lite stelt i morse, men idag har jag fått riktig massage (aj!), så kroppen känns mjuk och skön igen. Värst är nog solbrännan i nacken...

Schyssta tattoos!

Tidig morgon och febrila förberedelser i växlingsområdet

Jag är på väg ner till pontonen för simstart

 Starten går

Lyckliga efter målgång, välförtjänta medaljer runt halsen.

Och så här ser medaljen ut

 Våra tider. Mitt mål var att komma under 6.30, och Mats att slå sin tid från förra året.

Vi är helnöjda :-)

Jämför med:

Herrvinnaren Jan Frodeno 03.45.40

Damvinnaren Catriona Morrison 04.14.42

How do they do it...?!?! (Alla resultat här)

ps. Jag gissade inte helt fel i förrgår, suveräna coach Gayle var 53 minuter snabbare än jag.

Kvällen före Ironman 70.3, födelsedagsfika och simspringrekord

Detta event som har verkat så långt bort, har ju nästan haft ett helt ååååår att träna för det, men nu är det redan här! Imorgon! En halv ironman. 1900m simning, 90km cykel, 21km löpning - på en dag! Jag är inte redo!! Men jag kanske aldrig blir redo? Igår och idag har jag volontärat på registreringen, det är kul, då får man se och prata med tävlande från alla möjliga länder och höra vad de tycker om läget - upptäcker dock att det är ju bara halvproffs som håller på med sånt här! OK, några gubbar 75-79 år ska tävla, dem kanske, kanske jag skulle kunna slå? 

"It's all in the mind" som coach Gayle säger. Hon ska också tävla. I min startgrupp. Fast jag kommer ju bara att se henne i starten. Hon kommer att gå i mål en timme före mig. Minst. Nåväl, det är inte bara armar, ben, lungor och hjärta som ska jobba hårt, hjärnan också! Många timmar av positiv affirmation av hur himla stark och pigg jag känner mig fast benen skriker och vill helst vill sätta ner mig på ett fik och få kaffe!! 

Som grädde på moset ska solen stråla från illblå himmel över Auckland imorgon, en perfekt sommardag - det kommer att bli sk****tvarmt! Jag ska dessutom intala mig att jag ser snö och is. Suck. Men jag har i alla fall fina röda skosnören, och en klatschig lila badmössa.

I veckan som gått har jag firat födelsedag, igår var det visst, himla trevligt, tack för alla gratulationer! Det är mysigt med sommarfödelsedag istället för vinterd:o som jag haft hela livet annars. Igår ville jag t.ex. ha picknick-fika på stranden, tjena, igår förmiddag sken inte solen minsann, regnet strilade ner så vi fick fika hemma istället, förvisso utomhus, men under tak. Mysigt det också. Jag fick även blåsa ut ett ljus på tårtan :-) Tack kära vänner!

Träningen under veckan har varit skön, nedtrappningsträning, lätta pass, tempoväxlingar etc. fokus på vila och god mat! Fler såna veckor, tack! I onsdags, en superfin sommarkväll, körde vi Stroke & Stride i Mission Bay igen. 1000m sim och 3km löp, samma sträckor som innan jul, men nu gick det fortare, jag slog min tid förra tid med över 1,5 minut, totalt 34.54 - bara 5 sekunder efter maken :-)) men han tävlade inte innan jul, så han kanske också har blivit snabbare?!

Cyklon Ian över Tonga

I helgen drämde tropiska cyklonen Ian in över Tonga, speciellt norra delen av deras lilla ögrupp Ha'apai blev tydligen hårt drabbad. Vi var exakt där 2011 och bodde några underbara dagar hos Darren och Nina och deras barn på Matafonua Lodge. Då hade de precis byggt upp sina strandhyddor igen efter att de totalförstörts av en cyklon föregående år, nu befarar jag att de blivit mejade jäms med marken, igen... Ännu fungerar inga kommunikationer där, så rapporterna har varit få. Bara ett dödsfall har rapporterats, men upp till 70% av byggnader kan ha förstörts på Ha'apai. Suck...

Våra pengabidrag och tankar går till dem idag. Artikel med info. NYTT: VIDEO

Paprikaskörd

Igår skördade jag vår första paprika. :-) Ännu inte uppäten så hur den smakar återstår att uppleva.

Jag har två paprikaplantor, en grön och en gul. De har varit lite sega i tillväxten, speciellt den gula, möjligen för att de inte fick tillräckligt med sol, så efter jul flyttade jag dem till ett soligare läge på däcket. I vårens odlingar ingick också en gurkplanta, men den dog av någon anledning så vi håller oss till köpegurka.

Något som däremot växer som ogräs, och mer därtill, är persilja och oregano. Persilja äter vi numer istället för salladsblad, eller tabbouleh för att göra av med massor på en gång. Mycket järn, nyttigt. Oregano är lite mindre åtgång på, jag har gjort pesto på det, vilket blev gott, men överskottet får nog torkas för framtiden och andra som vill ha.

Tomatspöken

I sommar har fåglarna varit riktigt glupska, jag har varit tvungen att trappa upp skyddet av våra sex tomatplantor om det ska bli någonting över till oss. Förra året var svinnet var inte alls lika märkbart, och jag misstänker att vi borde tacka katten Larson som hängde här hela sommaren och höll hungriga pippisar borta. Nu hinner man knappt vända ryggen innan en fågel landar i plantan och snappar åt sig halvmogna tomater! 

Gamla gardiner har rotats fram ur garderoben och får förnyad tjänst som skyddsnät/fågelskrämma. Verkar funka än så länge, de flaxar i alla fall bra i vinden :-)

Nyårsafton 2013

Det känns länge sen nu, men jag hittade just några bilder från den kvällen i mobilen ;-) Vi firade tillsammans med svenska familjen Moell som bor i närbelägna Meadowbank, några km från oss. Som halvkiwis tar vi numer bilen till o från alla fester, men tanken på den svenska dödssynden att dricka alkohol och köra bil är djupt rotad. Det känns dock lite mindre syndigt, i princip tryggt, att tillåta sig att köra några km, lite långsamt, i villakvarter efter en kväll med både vin, snaps och champagne. Det förekommer ju poliskontroller här också, promillegränsen sänktes faktiskt från 0,8 till 0,5 i år, fortfarande är betydligt mer vidsynt än den svenska. Men här är ju vin en stor industri...

Efter lyxig matjessill som entré serveras lammstek till varmrätt :-)

Avnjuter stadens fyrverkerier från Skytower från familjens balkong

När jag ser tillbaka i bloggen hur vi har inlett nya år tidigare nyårsdagar så verkar morgonbad på Kohi blivit en tradition, så även i år, tillsammans med Craig släpade vi oss upp kl 8 och drog ut på en dryg 2km simning - jätteskönt, perfekt start på dagen. 

Senare samma dag tog vi oss ut på några timmars cykelträningsrunda också, i likhet med förra året konstaterade vi att nyårsdagen var en perfekt dag för det, otroligt få bilar i rörelse! Förutom i grannbukten Mission Bay där det var totalt kaos med alla som ville tillbringa nyårsdagen på stranden...

Träning var också fokus under den gångna helgen, med bara två veckor kvar till stora tävlingen är nervositeten stor. I lördags sprang vi ett par timmar i tryckande värme och i söndags cyklade vi tre timmar kombinerat med en kort joggtur efteråt. Däremellan bjöd vi hem Julian och Malin med mamma Gunnel på grillmiddag lördag kväll. Söndag kväll gick vi äntligen och såg The Hobbit, del 2, toppen. En film som rekommenderas över 16 år här. Rekommenderas, ja, men beivras inte utan uppenbarligen överlåts ansvar på föräldrar. Till vår förundran var det ett flertal barn i förskole och lågstadieålder i salongen. För det första är Hobbit en riktigt våldsam film, många avhuggna huvuden, för det andra är den jättelång, små barn kan inte sitta tysta och stilla så länge. Otroligt störigt! Hur tänker man som förälder?? Inte ett dugg förmodligen.

Dessutom var det i helgen två år sedan mamma gick bort, det fick "firas" med ett tänt ljus och tankar på henne, och pappa också förstås. 

Jullovet på Great Barrier Island 2013

Gott Nytt År! Jag ser tillbaka och konstaterar att 2013 blev ett mycket trevligt år, massor av minnesvärda stunder att plocka fram ur sinnet när det är lite tristare. Tur att jag har bloggen att se tillbaka på för att friska upp hjärnan. Vem vet vad som väntar 2014? Om ett år vet vi det också :-)

Först ska jag rapportera från vårt mysiga jullov med ett antal foton från utvalda aktiviteter. Vi hade tydligen totalt fyra (4!?) kameror med oss till ön, så det finns en del att sortera. Ett par kartbilder hjälper kanske orienteringen. Ön ligger ca 90km från Auckland, med bilfärjan tog det ca 4,5 timme, betydligt fortare med passagerarbåt, och man kan också flyga dit vilket tar 30 min. GBI är verkligen härligt okommersiellt, vacker natur, avslappnat och väldigt få människor.

Julafton:

Bilen är fullpackad med julens mat, dryck, samt våra och Colins pryttlar och pinaler, vi fick köpa ett cykelställ för att kunna få med cyklarna. 

Seabridge, en helt sprillans ny båt skeppade över oss till GBI, bara hennes andra dag på rutten och det var knappt ett enda färgskrap.

Alla packar inte som vi... hunden bevakar både popcornpåsen och skumpaflaskan. 
Tur för dem att det inte regnar!

Jättefint väder på överfarten

Ankomst till Shoal Bay wharf i Tryphena.

Vårt toppläger i Mulberry Grove, Tryphena, på öns sydvästkust. 

Colins hus är det översta i backen. Bra morgonträning att vandra upp dit.

Skapliga vyer däruppifrån förstås. Det var svårt att slita sig därifrån.

Mats njuter av eftermiddagsöl och snacks på balkongen

Utsikt från Colins örnnäste

En kväll bjöd vi Frank och Stephne på middag, vänner som också var på ön samtidigt.

Ute på morgonpromenad i Tryphena, vid lågvatten ligger båtarna på torra land.

På turistkörning (tikitouring). Vackra Medlands Beach på östkusten. 

Himla mycket folk och trångt på stränderna, va? Vattentemp är runt 20C.

Port Fitzroy i nordväst, en väl skyddad hamn i en djup vik, populär med båtfolket. Här fanns också mer service för dem, t.ex. vatten, diesel, butik och ett fik.

Vi tog ju med oss en massa mat som skulle ätas upp. På juldagen griljerade vi bl.a. en 5kg julskinka. Den räckte till många fler måltider...

En av veckans viktigaste aktiviteter var att ta oss an högsta toppen, Mt Hobson (Hirakimata), 621möh.

På vägen upp hade vi vidsträckta utsikter över i princip hela ön. Pinnacles i förgrunden.

En nyplanterad liten kauri sträcker upp sig över buskagen... Förr var hela ön täckt av regnskog med jättelika kauriträd. De europeiska skövlarna lämnade endast ett fåtal på otillgängliga ställen. Nu får vi vänta i bortåt 500 år för något liknande igen, fast då kommer vi inte att ha samma utsikter heller. 

 På toppen

 Massor av trappor i alla riktningar. På den led vi tog till toppen räknade jag till totalt 985 trappsteg! Starka ben är bra.

Stigen genom busklandskapet.

Mera trappor förstås :-)

En dag skogscyklade vi. Hittade en fantastiskt välpreparerad stig.

Välpreparerad betyder dock inte att det alltid är platt och lättcyklat, tvärtom!

Colin är en extremt hängiven fiskare, laddad med alla möjliga sorters spön, drag och beten samt en praktisk båt (inget tramsigt soldäck där inte). Vi fick följa med ut ett par gånger. Jag fick napp direkt, flera gånger! Mest snapper, otroligt god till middag! 

Här har jag dock fått en för liten torsk som ska tillbaka i havet och växa till sig.

Men det fanns gott om stora fina snapper, mums!

Mats var också glad att få napp.

Colin demonstrerar hur man bäst filéar en snapper

En dag gick vi till öns "varma" källor, i en liten å. Vi hittade små heta fläckar som definitivt brände rumpan om man satte sig på dem, men så vidare varmt i ån var det inte. Kanske hittade vi inte helt rätt plats? Pojkarna hade betydligt roligare med att bygga dammen för att få en pool att sitta i. 

Solnedgång från örnnästet