Nedräkning pågår i midvintertid

Ja, nu pågår nedräkning till min avresa till Schweiz nästa tisdag, 1 juli. Packning är alltid en utmaning, med både alpvandring, bröllop och allt däremellan på schemat känns det som jag fyller 30kg alldeles för fort. 

Inte mycket nytt händer här i vårt nyckfulla vinterväder, men vi gläds hursomhelst att vår gångna midvinterhelg var varmare än den svenska midsommarhelgen. Känns som rätt beslut att välja en sen semester i år, haha. Jag hoppas verkligen att sommarvärmen kommer till Sverige senast till vår ankomst i mitten av juli! Vi har haft skönt väder en tid nu, uppåt 16-18 på dagarna och runt 10 på nätterna, sol samt en och annan regnskur inkluderad, men just idag ligger en stor grå blöt pläd över oss, tropiskt lågtryck från norr bringar vind och blötväder.

Midvinterafton firade vi med att bjuda hem några svenska kompisar på sill, snaps, och grillkväll. Dessutom firade vi Claudia som fyllde 10 år med tårta och ljus. Mycket trevligt.

Förra veckan började jag springträna igen eftersom knät känns färdigvilat, basta! I söndags var första gången på över en månad som jag sprang mer än en timme, det blev drygt 11km, inkl många backar, och lite fint regn gjorde luften syremättad, riktigt skönt, och det gjorde inte ont. Det bästa är ändå att vi möts för kaffestund efteråt med Gayle, Craig och ev andra. :-) På gårdagens morgonlöpgrupp sprang vi intensiva 8x500m intervaller, av vilka några kändes nästan som jag kunde springa i rekordfart, men det var nog bara medvinden som hjälpte till. Inga problem i alla fall.

Var på skolan i Glen Innes igår, där jag volontärar och läser med små barn, de kommer inte att se mig på ett par månader nu. För övrigt tror jag det går bra där, jag känner mig välkommen och det är inga problem att "stå ut" en timme i veckan! Däremot har jag oftast varit enda tisdagsvolontären, det blir verkligen exklusiv tid för de tre barn jag hinner med på en timme :-) Barnen är roliga, men jag har svårt att para ihop rätt ansikte med rätt namn... är det Osiasi, Peliasi eller Lathaniel - inte min starka sida tydligen. 

Badhuset i Glen Innes, där jag simmar, har stängt två veckor pga byte av entreprenör och renovering, så i morse pallrade Ingela och jag oss iväg till en annan simhall lite längre bort, i Panmure. Där skulle simcoach Kevin möta upp oss, men tji fick vi. Vi var ett helt gäng som fick simma "vind för våg", men vi peppade varandra och fick till ett bra pass ändå. Intressant var att det var någon grad varmare i vattnet där, vilket faktiskt gjorde simningen jobbigare. Uppenbarligen samma utmaning, springa eller simma i värme! Synd bara att inte få träffa kanadensiske Kevin igen, han har ju hängt med i över ett år, vilket är något slags rekord, men när jag kommer tillbaka från Sverige igen har han med all sannolikhet lämnat NZ för nya äventyr i Japan. Vi tackade i och för sig av honom redan förra veckan, för säkerhets skull.

Nej, dags att ge sig ut i gråregnet, ikväll ska vi gå på opera! La Traviata av Verdi. Det blir förhoppningsvis intressant. 

Förkylt efter festen, Mt Wellington, Bethells

En vecka i förkylningens tecken, i alla fall för undertecknad. Jag klarar tydligen inte alla baciller som härjar i folksamlingar - jag tänker på förra veckans svenskfest... ;-) i måndags kväll började jag känna mig seg, och sen var det sniff, host och snörvel hela veckan. Inte så bra för produktiviteten, föreningens nyhetsbrev är fortfarande inte färdigt....

Knädoktorns order var att vandra med ryggsäck för att upptäcka om knät protesterar. Sagt och gjort, packade ryggsäcken lite lagom tung och förra söndagen drog jag med mig Mats till vår närmaste vulkan, Mt Wellington (på maori: Maungarei) med den "imponerande" höjden av 135 möh. Den uppskattas vara 10.000 år gammal och helt avsomnad. Mt Wellington är inte högst av det 50-tal vulkaner som Auckland byggts på, men själva kratern sägs vara den största, och den känns rätt imponerande när man står längst ner och tittar upp mot kraterkanterna. Här gick vi i alla fall upp, ner och runt omkring i 1,5 timme, och förvånades över att så många andra också tagit sig dit denna tidiga söndagsmorgon. Familjer, unga, gamla, joggare, cyklister, hundar, m.fl. - vi var inte ensamma. Sen tog vi en fika i Stonefields lilla nybyggda centrum.

Mt Wellington syns vida omkring

På väg mot toppen!

Ner och upp i Mt Wellingtons krater

När vi flyttade hit 2009 hade ett nytt bostadsområde, Stonefields, nyligen börjat byggas i det stora stenbrott som tidigare låg vid foten av Mt Wellington. Här ska omkring 6.500 pers bo när det är färdigbebyggt. Då, 2009, var det ganska glest mellan husen, men nu börjar det fyllas upp av villor och lägenheter, fortfarande finns tomter att köpa. Men till skillnad från Aucklands äldre bostadsområden får man verkligen inte bygga hursomhelst i Stonefields. Gatorna uppvisar militärisk ordning, liknande hus är grupperade med varandra, men samtliga hus, oavsett design, matchar varandra i 500 nyanser av beige. 

Utsikt över Stonefields

Idag, söndag, jobbade Mats på båt hela dagen, jag drog istället med mig kompisarna Elaine och Andrew på provvandring. Efter en vecka med ganska vilt väder, har vi haft en fantastiskt fin helg med stilla vindar, så vi åkte ut till Bethells Beach på vackra vilda västkusten. Här vandrade vi några timmar upp och ner längs kusten, fikade och njöt av sol och vidunderliga utsikter. Vinter i Auckland är helt OK!

Elaine och Andrew ovanför Bethells Beach

Längs stigen har någon stannat till och har haft kul med att fantasifullt fläta flaxblad på maorivis.

 Vilar och kollar utsikt över O'Neill's Bay

 Nere i O'Neill Bay (närmast) surfade ett antal tappert i vågorna

 Korna i NZ har gott om plats, grönt gräs året om och fina utsikter. 

Jag tror de mår ganska bra! :-)

 Det stora grå området bland allt det gröna är svarta sanddyner.

Och så har jag sålt bilen!! Igår visade jag upp den för en grundlig inspektion och provkörning, sen överlämnades den till ett mycket trevligt par från Hamilton som även bjöd mig på fika. Mission completed!

Knän och stor svensk fest

Lägger ut några bilder från gångna veckan.

Knät känns bättre, men å andra sidan har jag ju inte sprungit heller. Gå-joggade litegrann i veckan, efter ett tag så känns det mindre skönt. Min physio skickade mig till en idrottsläkare i fredags för att ytterligare utreda om det är något allvarligt eller bara allmän degenerering. Fick ta några röntgenbilder, ganska coola tycker jag :-) Mina korsbandsskruvar syns i alla fall tydligt! Man ser också att knotorna inne i högerknät är lite skadade jämfört med vänsters jämna fina kurvor.

Läkaren hittade lite vätska i höger knä, men ingen större anledning till oro, han skrev ut anti-inflammatoriska preparat som jag kan ta under vandringen om det börjar krångla. Hoppas han har rätt. På tal om läkare så har Mats klarat av sin årliga hälsoundersökning i veckan, betyget var visst högsta möjliga, pojken är frisk. 

Igår var 6:e juni - kvällen för den stora svenskfesten när vi firade svenska föreningens 25-årsjubileum i danskarnas fina hus. Senaste veckorna har varit ganska intensiva med förberedelser i stort och smått. Uppåt 70 pers kom, en riktigt blandad skara av ungdomar och äldre åt gott smörgåsbord med sill, gravlax, skinka, köttbullar, Janssons frestelse etc. sen dansade många av dem också glatt till ett helskönt partyband, Tongue n Groove. Trevligt för alla! Tyvärr blev Mats båt försenad, så han fick börja jobba med lastlossning kl 16 på fredag eftermiddag, och kom hem vid 4-tiden på natten. Missade alltså hela partajet, han lyckades svischa förbi och sleva i sig en tallrik från smörgåsbordet på stående fot. Synd. 

Jag var inte fotograf och ingen har delat med sig av sina partybilder ännu, det kanske kommer. Men så här såg dukningen ut och "yours truly" iförd svenska färger. Kom på att min blå klänning är nästan årsbarn med föreningen, tror jag inhandlade den 1990 eller 91 till ett bröllop och den har väl hängt inplastad sen dess! Vissa saker kan tydligen överleva alla flyttrensingar! 

Queens Birthday weekend, Kawau Island

Vi har haft långhelg, på vår lediga måndag skålade vi återigen för drottningen, trots att hennes födelsedag är någon helt annan dag. Konstigt det där.

I lördags morse packade vi picknick och drog norrut. I Sandspit, en liten hamn någon timme från Auckland, hoppade vi på en båt för att åka ut till en av de större öarna i Aucklands skärgård, Kawau Island, ca 5km x 8km stor. (längst upp på kartan)

I väntan på avfärd i Sandspit

Kawau island har en intressant historia, på 1800-talet bröts koppar här, 1862-1888 ägdes ön av en eccentrisk guvernör, Sir George Grey, som lät bygga ett ståndsmässigt hus, "Mansion House", planterade en massa exotiska växter och importerade djur från hela världen. Det vandrade tydligen omkring både zebror och apor här. Numer finns några wallabies (små kängurus) och påfåglar kvar. 

Sedan dess har ön styckats upp, sålts av, och Greys hus och ägor utnyttjats till olika former av hotell och resort projekt. Efter många år av undermåligt underhåll övergick Mansion House och dess ägor till offentligt ägande, nu är de skyddade och renoveras varsamt av volontärer till sin ursprungliga glans. Mycket vackert.

Det finns nästan inga vägar på den bergiga, skogiga ön, bara ett 50-tal fast boende, dock väldigt många fritidshus, och små hotell, 90% av ön är privatägd och det verkade som varenda hus hade en egen lång pir (tidvattnet är ju +/- 2m) som enda access till huset. Båten vi åkte med var "Royal Mail Boat" det främsta sättet att ta sig dit om man inte har egen eller tar taxibåt. 

Efterklokhet är bra, att åka en lördag morgon på en långhelg var kanske inte det optimala beslutet. Mååånga glada helgfirare ville naturligtvis ut till ön då, alltså stannade båten vid mååååånga pirar. I princip angav varje passagerare vilken brygga de ville gå av på, och då åkte postbåten dit. Vi turister fick alltså följa med på heeeela rundresan, vilket innebar att vår tid i land vid Mansion House blev ganska kort. Mats och jag hade förberett att vandra omkring några timmar, men fick en timme, vi hann åtminstone besöka Mansion House och kolla av omgivningarna innan det var dags för återfärd. Vi fick i alla fall en jättefin dag på sjön!

En av Kawaus vikar

Eftersom vi var i närheten så åkte vi efter båtfärden till familjen Munros hus utanför Matakana, där jag var husvakt för tre år sen. Tyvärr var inte familjen hemma, men The Girlz, Yaya och Yoda, bevakade ägorna, skällde ursinnigt argsint när vi körde in på gården, men det räckte att jag ropade på dem så förvandlades de till toksvansviftande överlyckliga flickor som bara ville bli kelade hela tiden! Himla söta, och vilket fantastiskt hundminne de har, det är ju ändå tre år sen, vi har förvisso hälsat på några gånger sen dess, men då har familjen varit hemma! Mats o jag stannade en stund, gick runt på ägorna med tjejerna innan det var dags att åka hem igen. Det värsta med vintern är korta dagar...

Resten av långhelgen spenderade vi hemmavid, motionerade lite lagom, mitt knä tillåter inget springande ännu, jag får cykla och simma, men Mats sprang ut med Craig ett par timmar. Mitt knä är lite av ett mysterium tycker min physio, det verkar som det blir bättre av vila, men blir fortfarande stelt efter lite gå-joggande. Hon har remitterat mig till en specialist som jag ska träffa imorgon. Igår fick jag gå och ta några röntgenbilder. Bara jag blir bra till Schweiz.

Idag är jag tentavakt åt Högskolan Dalarna, en svensk tjej som sitter här i vardagsrummet och skriver en femtimmarstenta. Lugnt och tyst.... Imorgon kväll går svenska föreningens stora fest av stapeln, 25-årsjubileum! Ett 70-tal personer har anmält sig, förhoppningsvis blir det jättekul. Jag har varit upptagen med förberedelser, pyssel och fix inför det. Och så måste jag väl hålla något tal... burr, borde skriva på det nu! "Min" bil är ännu inte såld, inget intresse överhuvudtaget, trots att jag sänkt priset på den... suck. Men det är rätt skönt att ha tillgång till en andra bil i hushållet :-)