Jackson Lewis har hittat hem

En av favoritfåtöljerna

Stretching pågår

En månad senare konstaterar vi att det blir ingen ny adoptivfamilj för Jackson, han har funnit sitt hem hos oss. Vem är förvånad? Den här speciella killen ska vi helt enkelt lära oss att leva med. Vi älskar honom och han älskar oss, hur skulle man inte kunna göra det? Under den dryga månad han har bott hos oss har han taggat ner, fått tillbaka livsgnistan, lärt sig våra vanor, fattat (nästan) att han inte får hoppa upp i knät när vi äter, knotar inte (så mycket) att vara ute på dagarna när vi går hemifrån, och instängd i köket på nätterna. Men när vi är hemma lämnar han oss aldrig ur sikte! Han följer (främst mig) som en skugga, upp och nerför trappan, in och ut ur garaget, trädgården, in på toa, sitta i knä, gosa i soffan. Vill vara NÄRA! Supernyfiken i en strut, måste ha koll på allt, och är orädd för det mesta. Han rör knappt på örat när avfallskvarnen startas eller man nyser. Främmande människor som kommer hit måste undersökas, och om han känner sig osäker på läget morrar han, åt både vuxna och barn.

Att äta, och framförallt att längta efter mat, har oerhört stor betydelse i hans liv. Alla våra rörelser i köket kommenteras högljutt, mjau, mjau, mjau, glöm mig inte! Vad vi än lägger i hans matskål glupas ner med blixtens hastighet. Han har uppenbarligen känt stor hunger i sitt lilla liv för katter brukar inte vara såååå matfokuserade. På några veckor gick han upp från 3,9kg till 4,5kg. Veterinären tyckte det var dags att "back-off" på maten och mäta portioner. Så har skett, till Jacksons förtret. I veckan fick han en tandvårdsbehandling, för att försöka fixa inflammerat tandkött och dålig andedräkt. Det var en dyr affär, drygt $350 (uppåt SEK2000). Men förhoppningsvis mår han bättre nu. 

Som fosterhem får man inte släppa ut katten, risken är stor att den försvinner igen. Första veckan gick bra att hålla Jackson inne, men sen blev det ohållbart, han ville ju säkra utsidan av fönstren! Och när det är varmt ute blir temperaturen i vårt oisolerade hus outhärdlig om inte fönster och dörrar öppnas. Jackson smet först ut genom ett fönster, men bära eller brista, sen släppte jag ut honom. Han bara ylade om jag var ute och han inne. Då försvann han, 12-14 timmar, lite oroligt var det, men den utställda matskålen blev tom, så jag tänkte att han är nog kvar i kvarteren. Kl 02.30, på natten, väcktes vi av ljudligt marskatts-ylande utanför. Måste ha väckt hela kvarteret! Det var Jackson och en annan katt som gjorde upp om reviret! Jag plockade snabbt in Jackson, och sen dess är han helt lugn och ointresserad av utomhusliv! När vi går hemifrån mutas han med mat för att gå ut. När vi kommer hem ligger han antingen och sover utanför dörren eller så dyker han upp inom minuter. Vi har lämnat honom ute en natt när vi var bortresta. Grannen såg aldrig till honom men fyllde på hans mat på morgonen, Jackson kom dock och var jättenöjd när vi kom hem igen. 

Mellan mat-tjat och tandvård är han världens skönaste katt. Han har t.ex. hittat tillbaka till leken, i början var han helt ointresserad av leksaker, men sen ett par veckor har överlevnadsbeteende taggats ner till förmån för lek, ett hälsotecken, se video. Annars gillar han framförallt att göra det som katter gör, skapar lugn i hemmet genom att sova.

Gubbe och katt i soffan

När matte är på kontoret har jag lärt mig att sova i min korg

Grillkompisar

Vaddå - du ska måla här? Nääe...

Mitt utomhus-hus duger ibland, men helst vill jag vara i mitt stora riktiga hus

Diskmaskinen är ett favoritställe!

Fosterkatten Jackson

Lonely Miaow, en lokal katträddningsorganisation annonserade att de behövde nya fosterhem för hemlösa katter, så jag tog äntligen tag i min längtan efter en katt och anmälde oss för ett par veckor sen. Igår kom lille Jackson hem till oss, eller han är väl inte så liten, veterinären bedömer att han är omkring 2 år gammal, men han har levt ute bakom en liten mataffär så han är sliten och ganska smal. Luktar lite illa också efter att ha bott bland sopor i ett antal månader. Och en stor sårskorpa på nosen. Innan han kom till oss togs han till veterinären och fick ett mikrochip för identifikation, loppmedel och avmaskning.

Men Jackson har uppenbarligen haft ett hem någon gång i sitt liv, förvisso är han nu rädd, skygg och kuvad, vill helst ligga i ett trångt utrymme där han inte syns. Men han är van vid människor, bara man tar det lite lugnt med honom så är han superkelig och spinner högt, inga klor eller fräsningar. Förutom att han var mycket misstänksam mot Mats igår, så fort Mats rörde sig kurade Jackson ihop och morrade. Möjligen har han blivit jagad eller sparkad mer av män än kvinnor? Men Jacksons självförtroende verkar öka timme för timme. Redan idag fick Mats klappa honom, och han har börjat äta ordentligt. Igår var han lite för orolig för att äta. Idag vill han utforska alla skåp och lådor i köket, sen låg han i mitt knä och spann, det är svårt att resa på sig då!

Om ett par veckor är han nog så chillad att vi kan annonsera och hitta ett "för-alltid" hem till detta lilla charmtroll.

Jackson ska får vänja sig vid ett torrt och varmt hem igen

Skönt att få lugn, ro och tid att tvätta sig

Jackson är på helspänn

Diverse pysselprojekt 2015

Inte ofta, men bland slår pysseltarmen till, årets "konstverk" är nog lapptäcket som överlämnades till gudbarnbarnet Kerstin. Riktigt roligt arbete, som allt annat i livet inser jag att även lapptäckessömnad är en materialsport. Det finns nog en gräns för vad jag klarar av med min gamla Husqvarna och vanliga saxar... Men kul var det, då ingår att jag fick repa upp och göra om ett antal gånger. För att inte tala om hur farligt kul den där lapptäckesbutiken är - så mycket att välja på!

Framsida. Lekmatta till Kerstin

Baksida. Fåglar till mamma Karin.

Breda bården, givetvis späckad med katter som minne av gudmormor Susanna :-)

Ett projekt före lapptäcket var att klä om köksstolarna. Senast det gjordes var när vi flyttade till Danderyd 2008, då fick de bara nytt svart tyg över det originalröda. Nu rev jag bort allting, inklusive bända loss hundratals originalhäftor - det var svettigt att få bort! Jag bytte till nytt tjockt skumgummi och coolt trädstockstyg från IKEA. Köpt billigt i Brisbane när vi var där i julas.

3 generationer köksstolar

Senaste veckorna har jag börjat på ett par måleriprojekt, först måla om ett par pallar som familjen Falk lämnade hos oss i maj. Till Mats älsklingsfärg - röd. Fick fara runt till tre olika butiker, samt bli irriterad över okunnig säljpersonal innan jag hittade rätt färger.

Sen har vi fått några bokhyllor från Ivo och Ingwor, som snart lämnar NZ, bokhyllorna ska också målas om, än så länge är de i slip- och grundmålningsstadiet. Tveksam till hur de blir, inte de snyggaste hyllorna i världen, men tanken var att de också ska bli röda, samt husera böckerna som nu svämmar över i vår lilla Billyhylla! 

Skidhelg 2 på Ruapehu

Det var 5 år sen vi senast åkte skidor på vulkanen Ruapehu, mitt på nordön. Man kan säga att allt blev annorlunda den här gången! Framförallt har vi lärt oss att inte planera skidåkning i förväg. Bestämma sig sent, helst samma vecka, efter att ha granskat väderprognosen. 

Det var lite klurigt att hitta bra boende eftersom det har varit en bra vintersäsong i år, det mesta var bokat. Vi bestämde att bo i Ohakune som är en "riktig" by med restauranger och annat. Vi var ju där senast i februari i år på cykelhelg. Då regnade det - också - och vackra vyer uteblev. Men nu så! Vi åkte ner i torsdags, solen strååålade och vi såg alla vulkaner klädda i vitt. Äntligen!!

Vi har inte stått på skidor sen 2012 på sydön, så nog kändes det ovant i början. Benen skakade, var är skidmusklerna, och måste-det-gå-så-himla-fort-och-hur-stannar-man?? Men på dag två hade vi vant oss. Vädret höll sig i alla fall fint för två dagars åkning, fredag i skidområdet Turoa och lördag i skidområdet Whakapapa. Härligt!

Majestätiska vulkanen Ruapehu i vinterskrud mötte på vägen söderutf.

Turoa från ovan

Turoa nerifrån

Whakapapa ser helt klart annorlunda ut på sommaren!
Foto från 2013 när Jay och jag vandrade där.

Jämför med Whakapapa i vinterskrud 2015...
Stenarna borta!

Whakapapa med konformade vulkanen Ngauruhoe i bakgrunden.

Whakapapas manchesterpister

Whakapapa

Whakapapa - ja, det var som paradiset några timmar

Redan på lördag eftermiddag blåste vinden upp och regnet började, så vi fick sovmorgon på söndagen innan vi körde lugnt och trivsamt tillbaka till Auckland. På vägen stannade vi bl.a. och utforskade en sjö, Rotopounamu, även i dimma och duggregn var det en magiskt mysig promenad på någon timme. Jag antar att vyerna även här ser helt annorlunda ut en solig dag!

Några händelser i Maj 2015

Bäst att skynda mig om jag ska hinna skriva åtminstone ett inlägg under maj månad?!? Årets Sverige-resa rycker närmare, men än har vi inte hunnit tänka på packningen. Förra helgen hade vi fullt upp med en annan familjs Sverigeresa. Familjen Falk; Yvonne & Ingemar, Sofia och Mandus, har bott ca 2,5 år i Auckland, och nu var det dags att flytta tillbaka till Sverige igen. Eftersom de kom till Auckland med bara resväskor, så skulle de också flytta tillbaka med bara resväskor... Inte ett enkel uppgift när de hunnit köpa hus, med tomt, och garage, möbler, bil, trädgårdssaker, inredning, och många nya kläder och prylar till vuxna och barn under sin tid i NZ. 

Att säga att de har haft fullt upp senaste månaderna är nog en viss underdrift! Men allt blev till slut sålt eller avyttrat på olika sätt. Med sitt hus tomt och nycklarna överlämnade åkte de till Cooköarna och vilade upp sig några dagar, och bodde sen sina sista fyra nätter på NZ hemma hos oss. Under de dagarna skedde maniska sista-minuten aktiviteter, dels att hinna se vänner en sista gång, och dels banta ner resväskornas innehåll till totalt tillåtna 120kg flygbagage. Jag säger bara - det blev kvar en ansenlig mängd kläder och saker hos oss! Men även en ny grill och ett frangipaniträd som jag hoppas blommar fint i vår. Det var kul att få rå om dem några dagar, förra lördagen hade vi en riktigt trevlig svenskinspirerad middag med glögg, sill samt försökte tömma ett antal flaskor med slattar. Det kändes i huvudet på söndag morgon!

Glöggslatt 

Sill, snaps och potatis

Det Lewiska hushållet har varit lite skadedrabbat vilket gett upphov till vissa träningsuppehåll; Mats har dragit med en ond fot sen Motatapu-maraton, och träffat diverse fotspecialister. När foten vilat sig frisk fick han en släng av man-flu - som man säger här. Och för ett par veckor fick jag ont i en höft som visade sig vara slemsäcksinflammation (bursit). Smärtan eskalerade snabbt, förra helgen kunde jag knappt gå, och ligga gjorde ont det också. Gick till läkare förra måndagen och fick anti-inflammatoriska tabletter som verkade direkt. HELT smärtfri redan nästa dag, otroligt. Har också gjort ett par besök hos physion som masserat och stuckit nålar i benet, just in case. Några nya styrkeövningar ingår förstås.

Fast simma kan man (nästan) alltid göra, speciellt med fot- och höftskador, efter påsk fick min simgrupp en ny swimcoach, Brent Foster, som är lite halvkändis i NZs sportvärld. Före honom hade vi unge britten Matt som var ambitiös och inspirerande. När han slutade var vi lite ledsna och undrade vem som skulle komma istället. Men så kom Brent, han är bra, cool, laidback och kunnig. Förra året tog Mats några privatlektioner hos honom, det gjorde stor skillnad eftersom maken numer har bättre ordning på armar och ben och mestadels simmar ifrån mig...

Jenny, kompisen med polohästarna, har velat ha sällskap och hjälp med sina två hästar; Swift och Henry, speciellt nu när polo-säsongen är slut och hästarna har flyttat till en "farm" för vintervilan. Lite lustigt det där, i Sverige pratar man om sommarbete för hästar. Hon hinner hursomhelst inte motionera båda så jag har följt med henne dit en gång i veckan sen påsk. "Farmen" ligger i Clevedon, otroligt naturskönt. I NZ finns ju ingen allemansrätt utan allt är privat mark, man rider man alltså inte ut i skogen hursomhelst. 

Men den här farmen är rätt stor, ett större antal hektar mark, så det går att rida omkring på ägorna. Vi har också tur och kan rida på grannfarmens minst lika stor ägor, där finns dessutom ett antal intressanta stigar, och stora backar att klättra upp. Oavsett var vi rider finns staket med grindar överallt som måste öppnas och stängas, helst utan att kliva av hästen. En del akrobatik ingår alltså :-) Intressant med polohästar som i princip bara är vana vid att starta, stoppa, vända och springa kortare sträckor på helt plant underlag. Nu får de vara trailhästar, ojämnt varierande underlag, branta upp och nerförsbackar, lera och vatten. Dessutom en massa andra betande eller vilda djur. En gång när vi var ute fick de totalbryt vid åsynen av en get. För att inte nämna getens lilla hus, den var verkligen skräckinjagande... Några härliga ridbilder:

Henry

Svenska föreningen har också tagit en hel del tid i maj med svensk familjegudtjänst med barndop, årsmöte samt hitta nya styrelsemedlemmar. Jag kör väl ett år till som ordförande, sen får vi se. De trevliga prästaparet Per och Anna, från Melbourne, åker nu tillbaka till Sverige så vi får se om deras efterträdare är intresserade av att komma någon gång. 

God uppslutning till danska huset, idag omgjord till kyrka

Svenska kören sjunger

Barnen sjunger söta visor

För övrigt har maj varit ganska varm och skön, men nu är det höst några dagar, vinden viner runt knutarna, regnskurarna avlöser varandra och värmepumpen måste dras igång morgon och kväll för att det oisolerade huset ska vara beboeligt... I lördags bjöd vi hem en annan trevlig familj på middag, Forsgren, som bor några km ifrån oss under ett år.

Idag - 10 år sen pappa gick bort

Idag blev det några timmar i Memory Lane...

I Canada 1966

Jag, pappa och Fia äter glass. I Canada.

Välkänd pappa - i soffan i Falla med katt

ANZAC Day - 100 år sedan Gallipoli

Idag är det ANZAC Day (Australia New Zealand Army Corps). I morse klev vi upp 04.30 för att tillsammans med 20.000-talet andra inleda dagen vid Auckland War Memorial Museum. Anzac firas 25 april varje år, men 2015 är högtidlighållandet speciellt stort eftersom det är 100 år sedan landstigningen och slaget vid Gallipoli (Turkiet), en av de allierades tidiga stora misslyckanden i första världskriget. Eftersom slaget vid Gallipoli började i gryningen, så är en gryningsceremoni en central del av aktiviteterna 25 april. Kl 06.00 är alla på plats, huvudpersonerna har marscherat in; krigsveteraner, efterlevande, alla delar av militären, scouter m.fl. Säckpipor, hyllningstal, psalm och nationalsånger delar av inslagen.

Tusentals nyzeeländska och australiensiska soldater deltog vid Gallipoli vid sidan av britterna. Ca 2400 kiwis och 8000 australiensare dödades, de flesta blev kvar där de stupade, många hann knappt ta sig upp på stranden, tydligen har krigskyrkogården där inte många gravstenar jämfört med hur många som stupade, både allierade och turkar. Rester av de dödade ligger naturligtvis överallt, en bidragande orsak till att Gallipoli är idag en betydelsefull plats för kiwis och australiensare.

Det är svårt att ens börja tänka sig hur det var för de unga männen och kvinnorna som åkte iväg till det stora kriget på andra sidan jorden, de flesta såg det nog som ett äventyr, men vilket fruktansvärt krig det var... totalt 100.000 kiwis åkte iväg för att slåss, var tionde medborgare, befolkningen i NZ var då en miljon. Nästan 20.000 av dem kom aldrig hem igen. Idag har varje liten byhåla här i landet en staty och minnessten med namn på dem som stupat i de olika krigen i världen, speciellt många är namnen från "The Great War".

Varje år, helst i april, besöker många australiensare och nyzeeländare Gallipoli för uppleva denna plats som har stort symbolvärde för dessa då väldigt unga länder i imperialismens ledband. En sorts pilgrimsfärd för både unga och gamla. I år var firandet där enormt stort, tillsammans med landets högsta ledning har många härifrån vallfärdat dit. Anzac Day skapades dels för att hylla de stupade vid Gallipoli, men hyllandet idag omfattar i princip alla som tjänar landets säkerhet och frihet. 

Jag imponeras hursomhelst av hur mycket som satsas för att hålla länkarna till krigshistorien levande för kommande generationer. Till gryningsceremonin kom många familjer med barn, alla media och skolor har drivit Anzac "upplysningstema" stenhårt i flera veckor för att engagera alla, speciellt barn och ungdomar. 

Minnet av Gallipoli på muséets vägg. Namnen är öns olika delar.

Ny Field of Remembrance vid muséet, ett kors för varje stupad kiwi vid Gallipoli.
Fler kommer att läggas till för de stupade under varje år av första världskriget.

Gryningsceremonin avslutades med en överflygning av två Iroquois helikoptrar. Deras välkända karaktäristiska flopp-flopp-flopp ljud känns igen från Vietnamfilmer.