Några dagar på Sydön före bergsmaraton

Tisdag 3 mars tog Mats o jag tidigaste morgonflyget söderut till Queenstown, hämtade upp en hyrbil och körde till Mt Cook village, porten till nationalparken runt Mt Cook, NZs högsta berg, 3,754 möh. Byn ligger på nästan 800möh och den största byggnaden är ett stort hotell, Hermitage. Bergspriser råder så istället för det lyxiga hotellet bokade vi in oss på ett motellrum på en camping ett par mil från byn, precis vid Lake Pukaki. 

Många åker härifrån utan att fått se den berömda toppen eftersom vädret är oberäkneligt, som vid de flesta berg, risken att molnen hänger tunga är rimligt stor. För att maximera chansen till bergsvyer bokade jag två nätter i området. Inga problem! Solen strålade från en klarblå himmel i princip hela tiden vi var där! Det gick faktiskt knappt att undvika en vy över Mt Cook, det ståtliga berget var t.o.m. i blickfånget från sängens huvudkudde på vårt motellrum! (enligt denna bild)

Vid motellet fanns också en kelig katt samt hungriga höns som dök upp lagom till frukosten, de gillade inte våra kalla pasta-rester men kastade sig över min hemgjorda müsli. Finsmakare minsann. Men några frukostägg fick vi inte som tack...

Dag 2 drog vi ut på en morgonjogg genom Hooker Valley, bland de vidunderliga bergen upp till Hooker Glacier. Svårt att fokusera på att springa när omgivningen är såhär bedövande vacker. Dessutom lutar det svagt uppför... desto lättare att springa tillbaka!

Vid stigens slut vid Hooker Lake, Mt Cook tornar upp bakom oss:

Inte så varmt uppe i Hooker Lake, trots lång varm sommar flyter fortfarande några isblock omkring i sjön:

På eftermiddagen promenerade vi upp till Tasman Glacier, genom dalen på andra sidan Mt Cook som nu syns längst till vänster i fotot. 

Sjöar närmast glaciärerna är gråbruna pga den stora mängd finmalet berg, "glacial dust" i vattnet. I sjöar lite längre från glaciärerna har det där stendammet hunnit lägga sig, men mineralerna ger vattnet den karaktäristiska turkosblå färgen. Ett antal såna här skimrande blå sjöar finns i den här delen av NZ. Vårt motell låg precis vid Lake Pukaki, ett par mil från glaciärerna. Solen sken och vindarna var förvånansvärt varma så vi var tvungna att ta ett dopp, man är ju viking! Faktiskt inte alls så kallt som man kan tro! Det blev tom några simtag i det kristallklara vattnet.

Lake Pukaki som en blå smaragd

För att ytterligare spä på naturens skönhet så var det fullmåne på natten, inte för att fotot gör detta rättvisa, men det var faktiskt rätt vackert den kvällen!

Dag 3 packade vi ihop och körde till Wanaka. På vägen gjorde vi en avstickare upp till en annan blå sjö, Lake Ohau. Vid sjön låg en underbar lite äldre "lodge", typ som ett gammalt fjällhotell, så mysigt! När vi dök upp var det helt tomt på gäster, personalen höll på att städa efter frukosten, men de fixade ändå fram ett par kaffe till oss så vi kunde sitta och njuta på terrassen. Här bokar man in sig med helpension eftersom det inte finns någonting annat på flera mils avstånd. Bortom lodgen tar vägen slut, fridfullt och vackert. Uppe på berget finns ett litet skidområde. Mats och jag insåg att vi måste komma tillbaka hit på vintern. 

Kunde inte motstå ett dopp i Lake Ohau heller, lite kyligare än Pukaki, men inte värre än Östersjön vid midsommar.

När vi kom fram till vårt motell i Wanaka på torsdageftermiddagen strålade solen fortfarande, lite irriterande eftersom vi hoppades att ovädret i prognosen skulle komma tidigt och inte på lördagen. 

Natten till dag 4 (fredag) började alltså regnandet, vi åkte på utflykt till Cromwell, några mil söderut. En liten stad som grundades under 1800-talets guldrusch men som nu ligger vid en kraftverksdamm i stora jordbruksområden, speciellt fruktodlingar, stenfrukter, persikor, nektariner, plommon etc. Hösten är skördetid så vi köpte naturligtvis en låda vid en av odlingarna och frossade, mums!  Till Cromwell åkte vi för att träffa "gamla" vandringsvännerna Sarah och Geoff som nyligen flyttat dit. Flera år sen vi sist sågs och de två har nu blivit tre, vi fick också träffa lilla Oliver, en månad gammal. Det blev en god lunch i upprustade och bevarade Old Cromwell Town med utsikt över dammen Lake Dunstan. 

Geoff, Oliver och Sarah

Old Cromwell Town

Åter i Wanaka åt vi middag tillsammans med Linda och Tony, vänner från Auckland som kommit hit för att delta i Motatapus cykellopp, i princip på samma bana som vi ska springa fast lite längre. Regnet öste sen ner hela natten och nästa morgon...

Off to Wanaka

Idag packar vi för att åka till Sydön imorgon. Där ska vi tillbringa knappt en vecka med lite sightseeing samt göra ett event på lördag: att gå/springa ett bergsmaraton! Ja, jo, jag är nervös... 42km alltså, så långt har jag ALDRIG tänkt att jag ska springa i mitt liv! Så här ser höjdprofilen ut:

Ska man nu springa ett maraton i sitt liv kan det ju lika gärna vara något som är vackert! Tänkte jag då.. Men nu när det närmar sig verkar det helt hysteriskt jobbigt?? Men dem som jag har pratat med som har gjort loppet säger att det är "jätteroligt" och fantastiskt fint, f-n trot? Nästa söndag lär vi veta. Hur fint det var, eller inte. Väderprognosen ser tyvärr inte så kul ut, de har haft en fantastiskt fin, och torr, sommar på sydön i några månader, men just den här helgen utlovas regn, förstås! Alla varma kläder ska med! Dessutom har mitt knä konstrat och varit inflammerat igen de senaste veckorna, så just nu hoppas jag bara att det håller ända fram. På återhörande!

LÄNK för den som vill läsa mer om loppet.

Som förberedelse har vi fått träna löpning i naturen, vilket vi ju har pysslat med av och till senaste månaderna, här är några bilder från senast i lördags när vi var ute på de ihopkopplade öarna Rangitoto/Motutapu. Otroligt vackert och vilt därute, men uj vad varmt det var. 

Nyrenoverade stora piren på Rangitoto

Bulliga toppen på vulkanen Rangitoto till höger, framför den segelbåtar på ankar i Islington Bay.
Man kan skönja Auckland citys skyline längst bort i fjärran.

Motutapus högsta punkt (Ungefär vid siffran 8 i fig nedan)

Home Bay där man kan tälta. (Vid siffran 10 i fig nedan)

Nu är vi på norra sidan av Motutapu, strand vid Administration Bay (Vid siffran 14 i fig nedan)

Så här sprang vi :-)

För hundra år sen var Rangitoto ett populärt sommartillhåll för Aucklands befolkning. Fanns hundratals små sommartorp (bach) av den här sorten, tennisbanor, butik, folkets hus etc. De mesta är nu rivet, ön är skyddad, men några hus har rustats upp och bevaras som historiskt arv från den tiden. Just den här tillhörde butiksägaren på ön, och har inretts som ett museum.

Hästpolodag

Förra söndagen (22/2) var det dags att klä upp sig för hästsporten. Hästpolo är seriösa saker, och den stora nationella cupen, BMW Horse Polo Open, spelades då i Clevedon utanför Auckland. Min kompis Jenny spelar hästpolo och äger två polohästar, så hon bjöd in oss till evenemanget. Mats jobbade, så jag tog istället med mig kompisen Adelina, som aldrig säger nej till en chans att klä upp sig. Dock fick vi ge oss ut på fredagen och inköpa en huvudbonad till Adelina, en sån där liten sak med fjädrar och krusiduller, som jag nu har lärt mig heter "fascinator". 

En strålande varm dag trippade vi omkring på vidsträckta gräsmattor. Tyvärr kom vi lite försent till evenemanget för att vara med på modetävlingen, vilken vi annars naturligtvis hade vunnit, haha... Men vi fick bl.a. se traditionella kapplöpningen mellan bil och häst, som vanns av bilen, samt hästpolons stora finalmatch som vanns av team Rodd & Gunn som slog team Semco, med 9-8. Och dricka bubbel förstås! 

Vi försökte verkligen hänga med i matchen, men hästpolo är inte en åskådarsport.... det underlättade en del när vi lärde oss regeln att lagen byter mål efter varje mål. Det var lite förvirrande när vi tyckte t.ex. att det vita laget anföll mot båda mål.. 

 Polohäst tävlar mot BMW (huvudsponsoren)

Bilen vann i år. Förra året vann hästen. Så de turas väl om.

Häst polo in action. 

Det kan gå tufft till, men det finns många regler och de flesta syftar till att skydda hästarna.

Vinnande laget.