ANZAC Day - 100 år sedan Gallipoli

Idag är det ANZAC Day (Australia New Zealand Army Corps). I morse klev vi upp 04.30 för att tillsammans med 20.000-talet andra inleda dagen vid Auckland War Memorial Museum. Anzac firas 25 april varje år, men 2015 är högtidlighållandet speciellt stort eftersom det är 100 år sedan landstigningen och slaget vid Gallipoli (Turkiet), en av de allierades tidiga stora misslyckanden i första världskriget. Eftersom slaget vid Gallipoli började i gryningen, så är en gryningsceremoni en central del av aktiviteterna 25 april. Kl 06.00 är alla på plats, huvudpersonerna har marscherat in; krigsveteraner, efterlevande, alla delar av militären, scouter m.fl. Säckpipor, hyllningstal, psalm och nationalsånger delar av inslagen.

Tusentals nyzeeländska och australiensiska soldater deltog vid Gallipoli vid sidan av britterna. Ca 2400 kiwis och 8000 australiensare dödades, de flesta blev kvar där de stupade, många hann knappt ta sig upp på stranden, tydligen har krigskyrkogården där inte många gravstenar jämfört med hur många som stupade, både allierade och turkar. Rester av de dödade ligger naturligtvis överallt, en bidragande orsak till att Gallipoli är idag en betydelsefull plats för kiwis och australiensare.

Det är svårt att ens börja tänka sig hur det var för de unga männen och kvinnorna som åkte iväg till det stora kriget på andra sidan jorden, de flesta såg det nog som ett äventyr, men vilket fruktansvärt krig det var... totalt 100.000 kiwis åkte iväg för att slåss, var tionde medborgare, befolkningen i NZ var då en miljon. Nästan 20.000 av dem kom aldrig hem igen. Idag har varje liten byhåla här i landet en staty och minnessten med namn på dem som stupat i de olika krigen i världen, speciellt många är namnen från "The Great War".

Varje år, helst i april, besöker många australiensare och nyzeeländare Gallipoli för uppleva denna plats som har stort symbolvärde för dessa då väldigt unga länder i imperialismens ledband. En sorts pilgrimsfärd för både unga och gamla. I år var firandet där enormt stort, tillsammans med landets högsta ledning har många härifrån vallfärdat dit. Anzac Day skapades dels för att hylla de stupade vid Gallipoli, men hyllandet idag omfattar i princip alla som tjänar landets säkerhet och frihet. 

Jag imponeras hursomhelst av hur mycket som satsas för att hålla länkarna till krigshistorien levande för kommande generationer. Till gryningsceremonin kom många familjer med barn, alla media och skolor har drivit Anzac "upplysningstema" stenhårt i flera veckor för att engagera alla, speciellt barn och ungdomar. 

Minnet av Gallipoli på muséets vägg. Namnen är öns olika delar.

Ny Field of Remembrance vid muséet, ett kors för varje stupad kiwi vid Gallipoli.
Fler kommer att läggas till för de stupade under varje år av första världskriget.

Gryningsceremonin avslutades med en överflygning av två Iroquois helikoptrar. Deras välkända karaktäristiska flopp-flopp-flopp ljud känns igen från Vietnamfilmer. 

Mats konstflyger

År 2013 var min julklapp till Mats en timme i flygsimulator. Då fick Mats starta, flyga och landa en stor Boeing 737 på vilka flygplatser som helst i hela världen, och han fick uppleva alla möjliga simulerade oväder. Det här med flygtema i presenter följde jag upp julen 2014, då fick han en riktig akrobatisk flygning i ett pyttelitet plan. Den flygningen kunde vi äntligen boka och genomföra förra helgen på ett litet pyttigt flygfält några mil norr om Auckland, i Parakai. 

Piloten Wayne Ormrod välkomnade Mats som fick på sig fallskärm, hårnät, hjälm och blev inspänd i det lilla tvåsitsiga flygplanet. Sen var det vips iväg på den ca 20 minuter långa flygningen som bjöd på en lång räcka skruvar, loopar, uppånerflygning och mycket annat. Mats tyckte det var helkul, men han var nog rätt nöjd efteråt!

Under tiden kunde jag bl.a. fascineras av broschyrerna som fanns på flygkontoret. Inte direkt de sedvanliga turistbroschyerna...

Känns tryggt att det i alla fall finns en broschyr som förklarar "Spin Avoidance" och "Survival"...

Medan pilot-Wayne tankar planet är Mats nöjd och glad innan avfärd.

Genomgång innan start.

Planet taxar ut

Klipp från flygningen

Mats och Wayne efter avslutad flygning

Om man vill bli lite åksjuk så kan man titta på heeeeela flygningen här

Ett vilodygn i Queenstown

Dagen efter loppet, söndag, strålade naturligtvis solen igen. Vi packade ihop och åkte över Crown Range, bergspasset mellan Wanaka och Queenstown. I Sydöns hippaste turiststad hade vi ett dygn att njuta av cityliv, flanera i solen, shoppa, kolla på folk och gå på finkrog för att fira! 

Lunch vid Lake Wakatipu i Queenstown.
Bergskedjan i bakgrunden heter The Remarkables

Mats är supernöjd med sina ostron på Rata

Måndag morgon packade vi ihop igen, innan hemfärden åkte vi på dagsutflykt längs sjön till Glenorchy, en trakt där många scener från Sagan Om Ringen-filmerna spelats in. Vi var där en regnig dag för drygt 10 år sedan, så det var kul att se det i solsken. Tyvärr hade elbolaget den dagen stängt av all el i hela byn, så caféerna kunde inte servera varm lunch, dock hittade vi en kopp kaffe på ett som hade dieselgenerator som backup. Livet på landet!

Vägen längs sjön till Glenorchy är sagolikt vacker.
Svårt att hålla ögonen på vägen.

Bryggan i Glenorchy

Till Glenorchy kom också Linda och Tony som cyklade Motatapu.

Och bortom Glenorchy hittar man naturligtvis Paradiset, what else!?!

Motatapu marathon

(Tja, hade ju inte tänkt att jag skulle skriva om loppet mer än en månad efteråt, jag har hunnit börja och sluta många gånger på detta inlägg...)

Motatapu marathon gick i alla fall av stapeln 7 mars, 42,2 vackra kilometer från Wanaka till Arrowtown, mestadels över privat mark som annars inte är tillgänglig för allmänheten, över enorma ”high country sheep stations” där många tusen merinofår betar i godan ro större delen av året. Utom denna helg när fåren får sällskap av några tusen triatleter, mountainbikeåkare och löpare som ges access.

Som nämnt i förra inlägget strilade regnet ner från fredag kväll.

Vid vår start kl 10.30 ute på ett regndränkt fält ropar speakern ut ”we’ve had 11 years of fine weather, so this rain is a new experience”. Oh yeah. Men vi är ju svenskar, vi bangar inte för dåligt väder, vi klär på oss bra kläder! Dubbla lager Icebreaker merino och regnjacka, perfekt! Vi 7-800 maratonlöpare startade ett par timmar EFTER ett par tusen mountainbike cyklister och triatleter—så hur ser marken ut då? Just det, uppkörd, lös geggamoja, ett steg fram, ett halvt tillbaka! Återigen, bra utrustning hjälper, mina nya trailskor (New Balance) var som traktordäck. Nåja, lätt överdrift, men jag halkade faktiskt inte omkring som Bambi på is, som jag observerade en del andra…

Större delen av banan följde fyrhjulingsspår i terrängen, men trots att banprofilen (tidigare inlägget) ser lite scary ut, var det mesta var inte speciellt brant även om vi tog oss upp från starten på 400 möh till 875m och ner igen. Bilden ovan är tagen efter första vätskekontrollen vid 10km, och som synes är de utlovade vackra vyerna begränsade med molnen hängandes nere på ögonlocksnivå. Det var väl nästan enda gången jag orkade plocka upp kameran som låg regnskyddad i ryggan...

Ungefär där, efter 10km, började jag jogga ikapp några VÄLDIGT långsamma cyklister - de hade ju startat nästan två timmar före oss! Och jag hinner ikapp på fot efter en dryg timme?!? Jag blev i alla fall då nöjd att jag inte släpat med mig cykeln på lerigt äventyr! Cyklisterna var otroligt leriga! :-) Men allvarligt, många av dem på cykel hade nog aldrig cyklat i naturen tidigare! Teknik = noll.

Här var jag rätt trött, men glad att det borde börja gå nerför,
vilket som synes dock dröjde ett tag till! Den där platån verkade oändlig.

Inte nog med att leriga underlaget var tungt, ett oräkneligt antal gånger (30?) korsade större eller mindre floder vår bana, iskalla vattendrag med ofta kraftigt strömmande vatten (det där regnets fel). I en del gick vattnet upp till låren, då ville man gärna hålla i någon när man vadade, för att inte tappa balansen. Fötterna blev kalla som glass, jag fick stampa bra efteråt för att väcka dem till liv igen. Jag var återigen glad att inte ha tagit med mig cykeln på äventyret! Om man tappade greppet om den vid vattenkorsningarna lär den nog ha farit iväg med strömmen en bit. 

Mot slutet, fram på eftermiddagen, tittade faktiskt solen fram när vi sprang ner genom en vacker ravin längs Arrow River (sorry, inga bilder..). Banan inkluderade ett avslutande vad över Arrow River in till Arrowtown, men därnere strömmade floden så kraftigt att det dömdes vara för riskfyllt för trötta cyklister och löpare, vilket fick arrangörerna att korta den officiella banan med 2km. (Vilket trams!) Där kom jag springandes i nerförsbacke, superglad att bara ha ett par km kvar och fortfarande känna mig helt OK, möttes då plötsligt av en skärm och en funktionär som skrek "This is the finish line!" mitt i ingenstans... Efter detta återstod ju fortfarande 2km ner till Arrowtown, men vi leddes istället upp över en smal bro och uppför en smal liten stig över berget. Blandat med cyklister och löpare blev det tvärstopp och i princip kö sista km. Rätt besviken på det faktiskt!

Tidtagningen blev naturligtvis fel pga den tillfälliga mållösningen, men ca 5.17 timmar tog det för mig att trampa 40km. Mats klarade det lite fortare, ca 4.55. Sammanfattningsvis—fantastiskt evenemang! Sydöns natur är verkligen underbar även om vädret är opålitligt. Eftersom vi saknade alla vyerna och inte fick göra det där sista vadet måste vi nog överväga att ge evenemanget en ny chans nästa år. 
Första lördagen i mars, 2016 för den som vill hänga på! :-)