lördag, januari 30, 2016

Nyår 2015/16: Motueka och Farewell Spit

På nyårsafton gick sista etappen på julresan - från Karamea till Motueka. Runt Motueka växer det många goda grejer! Äpplen, vindruvor, humle och tobak, mm. mm. kan inte bli bättre! ;-) Men med sitt läge; närheten till flera nationalparker i en otroligt vacker del av NZ är turismen naturligtvis betydelsefull. Och över nyårshelgen var byn med omnejd smockfull med semesterfirare. Vi bodde i en liten studio på en knökad holiday park (typ camping) men jag var glatt överraskad över att det ändå var tyst och lugnt på nätterna och att toaletter, duschar etc hölls rena och fräscha.
På nyårsafton är naturligtvis en av dagens stora frågor - var ska vi äta nyårsmiddag? Varför planera i förväg, haha? Flera av Motuekas restauranger var faktiskt stängda den här kvällen, men vi satte vår lit till asiaterna, god mat, och de är inte rädda för att arbeta på storhelger ;-) Vi fick alltså bord på en thairestaurang, återigen blev vi glatt överraskade, inte bara var maten verkligen god och snyggt presenterad, men framförallt var servicen nog bland det bästa vi upplevt i NZ! OK, nyårsaftonskväll, say no more, högsta högtryck på kök och servis, hyfsat stor lokal, stora och små sällskap, många olika beställningar från oändligt lång thaimeny, folk kommer och går, vissa har bokat bord, andra inte, men personalen verkade otroligt proffsig, mestadels leenden, alla fick plats, mat och dryck i tur och ordning. Inte en gång märkte vi någon större stress. Menyval diskuteras, våra beställningar togs lugnt och trivsamt, inga misstag vid frambärning, de kollade regelbundet om allt var bra, vatten fylldes på, nya bestick, lagom väntetider, ingen stress, vi fick äta i vår egen takt, inga tallrikar rycktes undan när man knappt tuggat färdigt... Och allt till humana thaipriser! Lite skillnad från en annan gång när vi åt nyårsmiddag på lokal, då fick vi t.ex. vänta 2 tim på varmrätten, på ett internationellt finhotell, bara en sån sak...

Gott Nytt 2016!!
 Fresh Spring Rolls
Chu Chee Pla Salmon
Men något 12-slag väntade vi inte på i år! Efter middag var det bums i säng, väckarklockan stod på 03.30, en nyårsdagsmorgon - hur galet är inte det?!? Vi hade bokat en guidad dagstur ut till Farewell Spit, en tur som utgick från byn Collingwood kl 05.45, "bara" 1,5 timmes bilresa från Motueka, på en väg som snirklar sig över ett 800m högt bergspass. Tjoho! I svinottan for vi iväg, i beckmörker, men kom bara någon kilometer, fram till bron över floden, när vi blev stoppade av polis. Precis på andra sidan bron hade årets första trafikolycka skett, med dödlig utgång, och vi tilläts inte passera. Bara att vända om och hitta en annan bro över floden... på snirkliga småvägar i svart natt, totalt förlängdes vår resa med 15-20 min men stressen ökade desto mer. Men allt gick bra, vi sladdade in i lilla Collingwood precis i tid och vid det laget var solen på väg upp och en fantastiskt vacker nyårsdagsmorgon grydde. 
Rutten inkluderar vår extrasväng pga olyckan utanför Motueka, annars gick vägen rakt till Riwaka.
Farewell Spit är den smala landtunga (av sanddyner) som ligger på toppen av sydön och ramar in Golden Bay. Söder om "spettet" är det mycket långgrunt och de stora tidvattenrörelserna gör att vid lågvatten torrläggs enorma sankområden (mudflats, upp till 7 km breda!) och blir ett paradis för sjöfåglar som samlas här. Ett fågelskådarparadis. Men i princip varje år strandar valar häruppe vid lågvatten, ofta med dödlig utgång, valarna simmar in i Golden Bay vid fel tid och klarar inte att navigera sig ut igen innan havet försvinner, ingen vet exakt varför valar strandar. Udden på Farewell Spit växer med några meter varje år vilket innebär att om ett antal generationer skulle spetsen kunna vara ihopväxt med fastlandet. Vem vet?

Nyårsdagen blev i alla fall helt fantastisk (trots lite dramatisk inledning), en unik naturupplevelse i solsken och nästan ingen vind. Vi vandrade omkring i de enorma sanddynerna, besökte den gamla fyren och fyrvaktarbyggnaderna som ligger nära spetsen. Sista fyrvaktarfamiljen flyttade 1984. Mängder med sjöfågel, gannets (havssulor), oystercatchers, godwits, petrels (har säkert också svenska namn...) samt pälssälar som orädda solade på beachen. Endast är guidade turer tar sig ut hit så det var verkligen bara vi på vår buss därute, förutom ett par forskare som observerade havssulekolonin. Vår guide hette Kersten, en tysk som backpackade här på 80-talet och aldrig åkte hem igen! No regrets.

Hej hopp för Farewell Spit!
Farewell Spit fyren, denna byggd 1897. 27m hög.
Lat 40' 32.9'Syd. Long 173' 00.6'Öst
Skulle också kunna tänka mig att bo här ett tag...
Här bodde fyrvaktarfamiljen fram till 1984
Lyckades behärska mig. 
Ville helst kasta mig om halsen och gulla med de söta pälssälarna
Myyyycket sand härute!
Fötterna mot norr
Sen åkte vi också ut till Cape Farewell, sydöns nordligaste udde, strax väster om "spettet". Namngiven av James Cook (vem annars?), 1770, det sista land han såg av NZ när Endeavour vände hemåt.
Cape Farewell, sydöns nordligaste udde. 
Och så hittade vi den här tjejen i Takaka. Sarah Bond, med lilla Oliver. Sarah&Geoff träffade vi först på vandring i Nelson Lakes 2010 och senast i mars när vi var runt Queenstown.


Nästa dag (2 jan) var det dags för oss att flyga hem till Auckland igen, och då hade regnet börjat ösa ner...

torsdag, januari 28, 2016

Kahurangi National Park

Den 27:e dec, efter pannkaksklipporna i Punakaiki, Paparoa National Park, var Mats och jag solo och etapp två på vår jul/nyårsresa började.
Vi vände alltså norrut och i Westport letade vi rum för natten. Vilket visade sig vara knöligare än vi kunde tro, helgens hästkapplöpningstävlingar samt jullediga verkade fylla byn, vi hamnade i ett billigt rum i ett backpacker-aktigt hotell. Det var tyst och lugnt, men sängen var väl inte den bekvämaste.
Vårt konstiga hotell i Westport
Den mäktiga floden Buller mynnar ut i Westport så vi åkte ut till hamnen och stränderna för att se mynningen. Den drygt 170km långa Buller forslar med sig allsköns bråte ut till havs, och eftersom den mestadels går genom skogsområden så följer naturligtvis ett och annat träd med... här kan man snacka om strandfynd!
Floden Bullers utlopp i havet
Nästa dag åkte vi vidare norrut till lilla Karamea, där vägen tar slut, och Karamea är porten till Kahurangi National Park, den näststörsta nationalparken i NZ, efter Fiordland. I Kahurangi, liksom Fiordland, bevaras en del av den orörda vildmark som fortfarande finns kvar i NZ. Här finns nästan inga vägar utan vill man in i skogen får man gå eller ta helikopter. Här stannade vi tre nätter och kunde gärna ha stannat någon vecka till... Trängsel är normalt inget man förknippar med NZ, men Karamea tar nog priset i fridfullhet. En butik, ett café, två restauranger i stan, under tre kvällar provade vi båda och gjorde återbesök på den ena...
Najs motell i Karamea, vi bodde i huset som syns
Första dagen gick vi en promenad på den oändligt långa stranden, de enda människorna vi såg var en jättetrevlig familj som fiskade med en slags torped (Kontiki) som drog ut många meter fiskelina med hängande krokar. Man ser dem på TV reklam här så vi stannade och pratade med familjen i någon timme för att se apparaten in action. Den här familjen var i princip halvproffs, de hade alla tillbehör och akta er vad fisk de fick bara under den stund vi hängde där!
Linan är ute, bara att vänta på resultat
Och resultat blev det! Elephant fish, Rig sharks (säljs i butik som Lemonfish) och Mats håller en stor Snapper
Solen gassade, det var en grymt varm dag och eftersom vårt motell låg nära floden Karamea så traskade vi dit på eftermiddagen för en svalkande dopp i sötvatten. Superskönt! 
Fanns tom en liten sandstrand vid floden
Mats simmar i kristallklara floden
Mycket uppfriskande!
Dag 2 var det dags för lite mer aktivitet. Upp tidigt och köra ännu längre norrut, 15 km grusväg till Kohaihai, där vägen verkligen tar helt slut och en av NZs "nationalvandringsleder" (Great Walks) börjar; Heaphy Track. Vi snörade på oss trailskorna och småjoggade iväg norrut längs leden som följer kusten i början. Det blev nästan 18km totalt, fram och tillbaka, innan vi höll på att förgås i värmen. Hela Heaphy Track är nästan 80km så det får vänta till nästa gång!
Så här himla ointressant blir GPS-spåret när man springer t.o.r
längs en nord/sydlig kust.... vändpunkt vid 1 och mål vid 2 :-)
Stranden vid Kohaihai
Vi ska springa till Katipo Shelter
Hängbroar finns det gott om
Och schyssta vyer förstås
På eftermiddagen tog vi oss an en svalare aktivitet, att åka nerför några forsar i Karamea floden på en Riverbug, som en pytteliten personlig rib-båt, designad i NZ förstås... vi fick våtdräkter, hjälmar, etc och blev skjutsade av Sylvia(?) uppför floden på en skogsväg som bara blev mindre och stökigare tills vi undrade om bilen - med släp! - skulle överhuvudtaget ta sig framåt eller bakåt. Den sista biten fick vi spänna farkosterna på ryggen och gå som Skalman genom skogen över stock och sten ner till floden. Svettigt värre, vi som ville bli svalare! Men sen fick vi kasta oss i den svalkande floden och flyta nerför forsarna. Det var hur kul som helst, tyvärr tog forsarna  alldeles för fort slut, men det var mysigt att flyta fram på lite stillsammare vatten också. Helt kristallklart vatten i floden och en riktigt behaglig temperatur.
Skalman på skogsvandring 
Framme vid iläggningsplatsen Old Man Rock
Och iväg! 
Hej vad det går!!
Redan slut? Efter ca en timme på floden.
Dag 3 (30/12) Karamea bjöd på lite gråväder, men det gjorde inget för vi hade vikt dagen åt grottbesök och skogsvandringar. De äldsta kända kalkstensgrottorna i NZ sägs vara 35 miljoner år gamla och finns i Oparara Basin, den finaste grottan kommer man bara till med guide. När vi kom ut från vårt motellhus på morgonen mötte vi motellgrannarna, ett par från Australien, som skulle med samma guide som oss. Kul med sällskap. Ca 30-40min på smal grusväg för att komma upp till grottområdet och sen var det 45 min promenad in till själva Honeycomb Caves. Jättefina grottor med många fossiler och ben, framförallt många från den utdöda jätten moa-fågeln som såg ut som en megastor struts. Blev utrotad redan tidigt av maorierna som jagade den för mat. Utan några andra naturliga fiender på marken var den enkelt byte och mycket mat... Världens största örn, Haast's eagle, levde också här då, dog också ut under samma tidsepok eftersom den hade moan som byte. Sorgligt. Hursomhelst, grottvandringen var kul, supertrevlig guide, men vi upplevde prissättningen som extrem, guidad tur kostade $90 per person (ca 500SEK). Då tillbringades mesta delen av tiden att ta sig fram och tillbaka till grottmynningen... Vi var fyra betalande personer på vår tur... här får man nog tänka om sin affärsmodell - om man nu vill få dit fler kunder!? I området fanns också många gratisupplevelser i form av mindre grottor, fina stigar, häftiga klippformationer etc. som var minst lika imponerande som själva betalgrottan.
Sneda stalaktiter som växt i vinddrag.
Moa ben
Brun flod, vattnet färgas av tanniner från multnande löv
Moria Gate arch, mitt i dinosaurieurskogen
Omöjligt att fota... Oparara arch, 200m lång, 49m bred, 37m hög.
Vår sista kväll i Karamea fick vi middagssällskap av våra australiska motellgrannar och hade en riktigt trevlig kväll.

fredag, januari 08, 2016

Med Nina & Tommy i NZ, del 2

Julafton är en vanlig arbetsdag här, men på julaftons eftermiddag lämnade Mats och jag ett regndränkt Auckland, och flög ner till Nelson som badade i sol under blå himmel. På flygplatsen väntade vår hyrbil, eftersom kontoret hade stängt för dagen så fick vi helt enkelt instruktioner till mobilen om vilken av bilarna vi skulle ta från parkeringen, den stod olåst, nyckel och kort för att komma ut från parkeringen låg i handskfacket. Bara att lasta och köra iväg. Så gör man i NZ! 
Vår hyrbil på parkeringen, olåst vid Nelsons flygplats
Vi återförenades med Nina och Tommy på hotell Rutherford i Nelson, där vi tillbringade en mycket atypisk julhelg tillsammans. Nina mindes att vi faktiskt firat en jul tillsammans som barn, för typ 45 år(!?) sen, det har jag inget minne av alls... Den här julaftonskvällen gick vi helt enkelt ut på stan och hittade till slut en restaurang som inte var knökfull. Här firas inte julafton i hemmet med familjen utan byn var full av julpartyfirare. Maten var god och vi hade en riktigt trevlig kväll.
Utsikt över Nelson och Tasman Sea från vårt hotellrum
På juldagen är i princip allting stängt och öde, vi hade inhandlat en rejäl picknick och körde på utflykt till Abel Tasman national park, till lilla byn Marahau, där vägen tar slut. 
Solen strålade från klarblå himmel igen, så dagen tillbringades med ett par timmars promenad längs vandringsleden, inkl mååååånga fotostopp, löjligt vackert! Dagen till ära utrustade vi oss med tomteluvor vilket gav upphov till många breda leenden på stigen och glada "Merry Christmas" tillrop. Tänk, så enkelt det är att göra folk gladare! Vi blev tom tillfrågade av en asiat (vem annars) om han fick ta en bild med oss med sig själv för att skicka till sin mamma. Givetvis! 
Tomtenissefika
 
Fiskande häger

God Jul från Abel Tasman!
Tja, hur många vackra vyer ska jag egentligen lägga upp från Abel Tasman....?
Åk dit!
Picknicklunch intogs i skuggan under ett träd, solen gassade, och på eftermiddagen förflyttade vi oss till Kaiteriteri beach, några km söder om Marahau. Där låg vi som strandade valar i sanden, och iakttog båtrampens aktiviteter, många båtar som lades i och togs ur. Det var knappt att vi orkade ta oss ut för ett svalkande juldopp i havet, men det var vi tvungna till för att klara av varma bilturen "hem" till Nelson igen. 
Kaiteriteris beach med båtramp där vi kunde ligga och glo på många intressanta ekipage
Åter på hotellet blev det vila och dusch innan vi beställde upp middag till Tommy & Ninas (lite större än vårt) rum, i hotellets matsal serverades endast en massiv julbuffé, som vi inte var så sugna på. Vi nöjde oss med lite lättare mat samt klassisk Pavlova till dessert framför TVn. Juldagen är en reklamfri dag i alla medier, så vi avnjöt ett par gamla klassiska filmer; Lady och Lufsen, samt Sound of Music till vår delikata middag och lokalt vin. Kändes som helt rätt sätt att fira en okonventionell jul på! 
Juldagsmiddag på rummet framför TVn. Skål!
På annandagen var det dags att förflytta oss, väskorna packades men innan avfärd gick vi på marknaden i Nelson. Där träffade vi de mest roliga figurer som knep o knåpar hemma och säljer sina alster. En gubbe gjorde rustika möbler av gamla vinfat, helt i trä, ingen skruv eller spik, en annan gjorde mobiler och annat av öl och läskburkar. Blev lite förälskad i hans flygplan, till den här modellen gick det åt 10 burkar och ca 2 timmars arbete. Vi köpte den för $25, inte högsta timpenningen direkt... Propellern snurrar helt ljudlöst, och klarar att hänga i våra galna stormvindar utan problem. Mats investerade i en galant hatt, så även Nina. En nödvändighet eftersom solen gassade från klarblå himmel även denna dag.
Lilla propellerplanet

När vi väl satte oss i bilarna styrdes kosan mot Murchison. En liten ort, vars existens, som så många andra byar i de här delarna av NZ, härstammar från guldruschen under 1800-talet. Murchison totalförstördes i en jordbävning 1929, spåren syns än idag, idag bor ca 500 pers här. Nu gör man anspråk på titeln som forsränningens centrum i NZ, och fisketurismen är stor. Här i dalen möts 4 stora floder, samt ett antal mindre, så det kan väl ligga viss sanning i det. En stekhet annandag, som tur var hade vårt motell en liten pool som vi kunde svalka oss i, sen nöjde vi oss med en promenad upp på ett utsiktsberg för att se Murchisons dalgång. Att det finns mycket vatten i trakterna visade sig genom alla blodsugande sandflugor som kom ut i skymningen. Trots dem framhärdade vi i att sitta ute och äta hamburgare till middag på byns pub/krog/café. Bra myggmedel är ett måste i dessa trakter.
Murchison vid sina floder
Svettiga efter promenad till utkiksplatsen
Nästa dag for vi vidare västerut, vägen följer slingrande floden Buller som under årmiljoner karvat ut imponerade raviner i den täta regnskogen. 
Buller River
Dagens första stopp var Cape Foulwind utanför Westport. Hit kommer man för att titta på sälar, många sälar, nyzeeländska pälssälar för att vara exakt. Vid 1800-talets slut var arten nästan utdöd, men idag har den lyckligtvis återhämtat sig, är livskraftig och många sälkolonier finns både här och i Australien. Tommy parkerade sig och sin kamera på lämplig plats och vi andra fikade! 
Var är Tommy?
Bruna sälar på bruna klippor. Hur många ser du?
Nästa, och vårt sista gemensamma, stopp var Punakaiki, känt för sina märkliga klippformationer, Pancake Rocks, som travar upp sig likt pannkakor. Väldigt häftigt. Bortom klipporna lekte delfiner, ganska många delfiner, Hectors delfiner för att vara exakt, en av världens minsta delfiner som bara finns in NZ. Arten är starkt hotad, främst av fiskenät. 


Pannkakeklippor
Här vid Punakaiki åt vi passande nog pannkakor, med bacon, lönnsirap och grädde till lunch, och sen var det tyvärr hejdå. Anderssons fortsatte sin färd söderut medan Lewisarna vände norrut. Vilka härliga dagar vi fick tillsammans!!