måndag, februari 29, 2016

Dagar med Sophie och Hans i NZ

Kära gamla Uppsala kompisen Sophie, numer Johansson, kom återigen till NZ med maken Hans. Deras tredje besök här, och jag tror vi lyckades övertyga dem om att de måste komma tillbaka nästa år igen! Finns alltid mer att se och göra! :-) 

De landade fredag 29 jan och samma kväll bjöd de oss på (födelsedags)middag - samma krog, och samma bord, som förra året - Fish. Man ska väl inte ändra på ett vinnande koncept, och vi har verkligen haft tur med Fish, aldrig besviken, underbar mat, skön miljö och proffsig personal. Mats och jag var ju även här ett par veckor tidigare - på min födelsedag :-)
19 jan 2015 - Middag på Fish
29 jan 2016 - Middag på Fish
Dagen efter flög Sophie och Hans norrut till mysiga Russell i Bay of Islands för att softa och jetlagvila några dagar. Mats hade båtjobb hela lördagen, men söndag (31/1) bilade vi upp för att umgås lite mer och tillbringa en natt i Russell - på samma hotell, Duke of Marlborough, NZs äldsta hotell, började 1827, otroligt gammalt i detta unga land. På andra sidan viken från Russell ligger Waitangi, där fördraget mellan brittiska kronan och ett antal maoristammar undertecknades, vilket grundade staten Nya Zeeland, 6 februari 1840. NZs första huvudstad, Okiato, låg strax söder om nuvarande Russell, som på den tiden hette Kororareka.

Utan några större planer än att umgås, samt äta och dricka gott, vandrade vi omkring, utforskade ursöta, anrika byn Russell, strandflanerade, badade, gick upp på utkiksplatser osv. Lunch, middag och frukost intogs precis vid vattnet. Deras rum hade dessutom en liten takterrass där vi satt och drack vin. Life's good. Idag är det svårt att tänka sig att vid tiden före 1840 var denna plats känd som "Hellhole of the South Pacific" på grund av total laglöshet, slagsmål, prostitution, mm. 
"The Duke"
Firar 30 års vänskap! Vandrar på Oneroa, i.e. Long Beach.
Lunch på The Gables
Utsikt från Tapeka Point
Middag på "The Duke"
Morgondopp! Precis utanför hotellet.
På måndagen körde Mats och jag hem igen, den låååånga vägen. Om det finns en gräns för hur många stränder och vackra havsvyer man kan ta in på en dag så nåddes den då... Otroligt vacker kust, små snirkliga vägar, vi stannade lite överallt, och milen tog evigheter, men nu har vi samlat några ytterligare fina platser vi vill återvända till...


Taupiri och Elliot Bay
Tarzan vid Whangaruru Wharf 
Längsta gångbron (1km) i södra hemisfären finns vid Whananaki

torsdag, februari 18, 2016

Att fylla 50!

Nu har en månad passerat efter dagen fem noll! Done and dusted. 17 januari, 2016. Tur att jag fyller år så tidigt på året så jag slipper gå och tänka på det där hela året. Det är verkligen skönt att fylla år på sommaren istället för mitt i smällkallaste mörka vintern som jag har gjort nästan hela livet!
När man fyller år på sommaren kan man gå till stranden och baaaada!

Efter lite funderande bestämde jag att inte bjuda hem folk och hålla på med städning, matlagning och bakning, etc, alldeles för varmt för sånt. Istället samlade jag först ett gäng svenskkompisar på en lokal japansk krog kvällen innan dagen D. De serverar jättegoda japanska menyer, massa små goda rätter i en oändlig ström kändes det som. BYOW (bring your own wine) gäller där, så vi tog med oss ett gäng flaskor äkta fransk skumpa, röda o vita viner och även en födelsedagstårta som personalen serverade med musik, sång och hurranden. En riktigt najs avslappnad kväll i goda vänners lag. 
Skålar i franskt bubbel!
High life på japansk restaurang
Och tårta förstås!
På dagen D samlade jag ett gäng kiwikompisar på brunch, Yum Cha på kinesisk krog, typ kinesiskt smörgåsbord, men personalen går omkring med rullbord, från vilka massor av små tallrikar eller ångkorgar med kinesiska delikatesser erbjuds, man plockar på sig det man vill ha. 
Nu var just den här krogen sanslöst fullbokad så brunchen blev lite stressig och ljudnivån hög. Man får minsann inte sitta hur länge som helst på en kinakrog, nya gäster väntar ju i foajén... Nåväl, inget att göra, maten var god och jag hann prata med de flesta, i alla fall de som satt i närheten :) Av någon anledning har jag inte en enda bild från detta sköna evenemang.

På kvällen gick Mats och jag och åt strålande god 50-årsmiddag på en av stadens favoritrestauranger, Fish, där man med fördel äter fisk förstås. Jättegott! 
Många fina blommor fick jag också!
På min önskelista fanns också att få "göra en topptur" eller "peakbagging" som det kallas här. Den utsedda toppen blev Te Aroha (Kärleken på maori), en av de högsta i vårt närområde och den högsta i Kaimai bergskedjan på 952möh. Den toppen (22:a högsta på Nordön) vandrade vi upp på med Gayle och James lördagen efter födelsedagen. Det var en smällvarm helg, vi körde till lilla byn Te Aroha lördag morgon och insåg när vi mötte G&J där att vi hade en riktigt svettig dag framför oss. Men det är naturligtvis att föredra framför hällregn!
Vandringen upp gick i princip rakt uppför berget och tog ca 2 tim. i lagom takt, för vandringen ner valde vi att ta stigarna runt vilket tog betydligt längre tid, ca 3 tim. Ca 12km totalt. Fantastiska utsikter 360 grader från toppen, över både hav och land. 
Vi gick motsols, den turkosa krumeluren är Te Arohas topp
Mats och jag bodde kvar en natt i Te Aroha och på kvällen åt vi fyra middag tillsammans innan G&J åkte tillbaka till sin sommarstuga i Onemana. Men först tog vi ett dopp i floden, inspirerade av traktens ungdomar hoppade vi i floden en bit uppströms och lät oss flyta med strömmen till en liten sandbank där vi kunde komma upp ur vatten, helkul! Och otroligt uppfriskande efter en stekhet dag på berget. I Te Aroha finns annars varma källor att bada i, men just den här helgen kändes det helt ointressant!
På väg uppför
Äntligen på toppen av Te Aroha
Tur att stigen mestadels gick i skogen, sanslöst varmt annars
Gamla gruvhål
Middag vid huset i Te Aroha
Utsikt från vårt boende över badfloden Waihou
I Te Aroha finns en gammal banvall som gjorts till cykelled till några olika städer "Hauraki Rail Trail", så den provade Mats och jag på söndagsmorgonen, efter morgondoppet i floden. Vår cykeltur gick till Paeroa, ca 22km på rak, ganska platt grusväg, i stekande sol, ca +28. Att säga att vi blev varma är en underdrift... I Paeroa blev det lunch, sen vände vi tillbaka, fräschade upp oss med ännu ett dopp i floden innan hemfärd till lilla pälsklingen Jackson som väntade på oss.

Stor sällskapssjuk get på cykelleden
Men vilsna kalvar ville inte kela

onsdag, februari 17, 2016

Några dagar i januari med Petra och Tobias

Den 12 januari dök Mats kusinbarn Petra upp med maken Tobias. Så jättekul att de kom hit efter sin långsemester, först i Sydney följt av några veckors turné på NZs nordö. De avslutade med några lata vilodagar i Auckland. Jag har alltid sagt - det ÄR jobbigt att vara turist! :-)

På dagarna åkte de ut på lite egen sightseeing, shopping etc i stan, kvällarna hade vi mysgrillning hemma hos oss. Men en dag åkte vi alla fyra ut till vilda västkusten, Waitakere regnskog samt svarta stränder i Karekare och Piha. Samt ägnade oss åt lite riktig sport i vår hemmamiljö, lawn bowls, gräsmatteboule - typ. Kloten är större och ena halvan är tyngre än den andra. Klurigt det där med hur kloten skruvar sig åt olika håll.
Välkommen till Waitakere!
Karekare beach
Så himla trångt här!
Vi trängs för att få plats med picknickfilten på Karekare
Släktingar! Njuter av utsikten över Piha beach,
dock lite för brant för Tobias som sitter på stranden och solar istället.
En ganska ball husvagn som Mats o jag nästan vill köpa
Mys-Jackson får lindra Petras Aston-abstinens 
Klassisk, civiliserad sport. Lawn bowls. Många regler är det.
Mats stilstudie.
Dito. Petra stilstudie
Kanske en kul klubb att gå med i?
Middag på St Heliers bistro efter tuff gräsmatteboule.
Matchen slutade oavgjort!