MajBritts sista vecka

Ett bedrägligt lugn råder nu på Rawhitiroa Road. En vecka av jobbiga farväl. Regnet öste ner hela dagen i onsdags när Mats åkte till sin ledarskapskurs i Phoenix, Arizona, och solen strålade varmt när MajBritt åkte hem till Sverige i fredags. Hennes fyra veckor gick alltför fort, som vanligt! NZs sensommarväder var ju lite gäckande, och vi hann inte allt det vi tänkt oss… men nästa gång så! Då är vädret bättre och tiden räcker längre! Eller hur?

I vanlig ordning har vi alla fall inte suttit och drönat under MajBritts sista vecka, ömsom sol, ömsom regn gör att man får vara flexibel med aktiviteterna, några bilder nedan.

Helgen 17-18 mars tittade vi på Volvo Ocean Race cirkusen, de sex båtarna låg här i en vecka, besättningarna åt upp sig, firade segrar, slickade sår, hann med båtreparationer etc. innan de gav sig iväg på det tuffaste ”benet” över södra oceanerna, och runda Kap Horn. Från Mats kontor på 14:e våningen med utsikt över hamnen beskådade vi lördagens ”in-port” race - som hemmabåten Camper Emirates Team New Zealand (spansk/kiwi) till nationens stora glädje vann - samt söndagens avfärd mot Itajaj i Brasilien.

Camper ETNZ i ledningen i Aucklands in-port race:

Full fart för Camper, medvind på väg mot målgång i Aucklands in-port race:

 Och här söndagens avfärd, Brasilien nästa!

Vi har bekväm åskådarplats, med vin och franska ostar:

Efteråt avnjöt vi en fantastisk middag på Harbourside - tack Gundel!

En annan dag i veckan, MajBritts sista:

Bland blommor och blad i vinterträdgården

 Bland ormbunkarna:

 Jättenäckrosor i vinterträdgården:

 Besök i St Marys underbara träkyrka:

Lady Knox Geyser - video

Varje dag kl. 10.15 startar showen, lite såppulver läggs ner i geysern, ytspänningen bryts och vatten sprutar upp. Hur högt beror på väder, nederbörd etc. men skådespelet kan hålla på i upp till en timme tydligen. Vi stannade inte så länge.

Några fler lattjo bilder från Agrodome:

Vad förknippas Nya Zeeland med?

1 Kamel            X Älg              2 Får

Rätt svar: 2 - var det någon som tvekade??

Den 20:e maj 1773 släppte Kapten Cook av det första fåret på NZ, och här trivdes de - obegränsat med grönt frodigt gräs året runt, och härligt fria vidder att skutta omkring i! År 1982 nådde fåren sin höjdpunkt - ca 70 miljoner, vilket då blev 22 får per invånare.

Sedan dess har det skett en nedgång, numer räknar man med ca 40 miljoner fårskallar (på 4 ben). Med en befolkning på ca 4 miljoner (fårskallar på 2 ben) så finns nu "bara" 10 får per invånare, men detta är fortfarande världens fårtätaste land. Häpp!

Mot denna bakgrund, vad måste man göra som besökande på NZ?
Ja, gå på fårshow naturligtvis! Man kan INTE lämna landet utan att åtminstone träffa några får och uppleva denna jätteindustri. Och Agrodome utanför Rotorua is da plejs! Många skratt utlovas.

MajBritt blev nog förälskad i de söta fårskallarna

Här är de alla! 19 olika fårraser, som ger oss ull, skinn, kött och mjölk:

 Och så här går det till att klippa ett får.

Världsrekordet för en fårklippare är 721 får på 9 timmar, ca 45 sek per får.

Jag är en Huntaway, ser rätt snäll ut, men jag är en dj-l på att valla besvärliga får!

 Och jag vallar genom att skälla som en furie, och hoppa upp på ryggen på får som inte går dit jag vill!

Han ser rätt överlägsen ut, men det gör han med all rätt.

Vi hyllar juvelen i fårakronan - Merino.

Jag tackar honom för världens bästa kläder - Icebreaker, vars ylle kommer till 100% från denna sköna grabb och hans familj.

 Till sist får vi även veta hur man kardar ull och spinner garn

Rök och regn i Rotorua

Uj, uj, vad veckorna går fort när man har roligt! Här kommer i alla fall några bilder från vår utflykt till Rotorua som vi besökte några dagar i veckan. Under en halvregnig måndag hann vi besöka:
1) Wai-O-Tapu (=Heliga vatten) Thermal Wonderland för att se puttrande lera och sprutande geysrar
2) Waikite thermal hot springs för att slappna av i varma vatten
3) Rotorua Museum för att lära oss om traktens historia, natur och kultur

Wai-O-Tapu

Framför Champagne Pool, 65m djup och 74°C på ytan



 Mineralerna skapar fantastiska färger i Champagne Pool

 Lady Knox Geyser som kan spruta på beställning

Ja, det regnade lite... bakom oss Devil's Bath med illgulgrönt svavelvatten

 Mats favoritpöl:

Avkopplande varma termalbad i Waikite: 

Rotorua Museum:

Vi kollar utsikten från taket

 och kollar grundkonstruktion och rördragningar i källaren

 samt den vackra utsikten från det enorma burspråket i entrén

 Nästa dag sken solen så vi kunde ta exteriörbilder också!

Colville Connection - en cykeltur

Colville är en liten pyttig by långt norr på den vackra Coromandel halvön. Strax norr om Colville slutar asfalterad väg, endast grusvägar och stigar leder fram till de många härliga stränderna. Därute i obygden hade vi, i något extremt tillstånd av outdoorhybris, anmält oss, och betalat, för att få cykla ett terränglopp över 72km som lät himla spännande... Colville Connection.

Karta över banan, cyklades motsols:

Banprofil, ganska många kullar: 

I fredags eftermiddag var det alltså dags, vi lämnade en magsjuk MajBritt hemma i Kohimarama, packade bilen full med våra cyklar med tillhörande prylar, och styrde kosan till Coromandel. Starten gick 08.40 lördag morgon, ett antal hundra cyklister rullade norrut från Colville. 2tim56min senare forsade vinnaren i herrklassen i mål, vinnaren i damklassen tog 3t39m på sig. Efter 72km off-road i garanterat oplatt terräng - det är gaaaalet snabbt! Hur gick det till??

I liiiite mer makligt tempo rullade undertecknad fram, 5tim29min trampade jag tappert, uppför, nerför, uppför, nerför, uppför... Oräkneliga vackra havsvyer avlöste varandra när vi slingrade oss fram runt kusten, merparten av banan gick på grusväg, men i ca 10km tog vi oss fram på smala stigar, ibland leriga, ibland lösgrus. Jag upptäckte t.ex. att min teknik för kombinationen brant nerförsbacke + lösgrus + smal serpentinstig = otillräcklig! Som den fegis jag är blev det bara blodvite genom knäskrap, värre gick det för den grabb som överskattade sin förmåga, körde om mig och sen voltade av stigen i gruset – inte snyggt! Mats råkade titta till på utsikten en gång - stigen svängde, men inte Mats, han körde rakt ut i skogen. Han klarade sig dock bra. Han också.

En intressant upplevelse, minst sagt. Kanske borde ha tränat mer? Rygg och nacke värkte rejält när jag äntligen rullade över mållinjen. Only in NZ: Direkt efter mållinjen erbjuds vi en öl, ja, starköl, Speight’s! Efter ytterligare ett antal meter kunde vi själva plocka åt oss sedvanlig sportdryck och bananer... Ett besök hos massören i målområdet fick det genast att kännas bättre. Och när vi slutligen samlat tillräckligt med energi för att rulla ut från området blev vi otroligt förvånade att få höra välkända toner: ”Vem vet, inte du, vem vet, inte jag, vi vet ingenting nu....” Lisa Ekdahl dånade ur högtalarna. Just det, vem vet, Bye bye Colville – för denna gången!

Välpumpade däck = ingen punktering!

Vinnaren i "Best Dressed" - en liten ängel:

På startlinjen:

Ute ur skogen - öppna vyer:

Trött Sanna nr 1 - bara halvvägs...

Slingrande grusväg längs kusten:

Trött Sanna nr 2 - äntligen i mål!

Glad Mats har fått en öl!!

Mer om hamnkonflikten

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg förrän beskedet kom att Ports of Auckland säger upp samtliga hamnarbetare, ca 300 st, och ska lägga ut all lastning och lossning av containers på entreprenad. Alla "gamla" hamnarbetare är välkomna att söka jobb hos de tre nya bolag som ska sköta driften. Tja, det var ett ganska dramatiskt drag, men konflikten har hållt på i minst sju månader, få är väl förvånade att något radikalt skulle ske. Dramatiken fortsätter säkert. Facket har i alla fall svarat med att förlänga sin strejk. Här råder ingen bitterhet, inte alls...

När det inte regnar här på hemmafronten (vilket det har gjort ganska ofta på sistone) så röjer MajBritt i vår trädgård, och sin vana trogen har hon även förärat huset med denna dekorativa krukplantering. Fin va? Vi har valt och planterat växterna alldeles själva :-)

Carmen kom till stan

Igår eftermiddag gled sprillans nya "lilla" Carmen genom skärgården in till Auckland och lade till vid Jellicoe wharf. Vår alldeles egna hamnchef Mats hade fixat exklusivt fartygsbesök för sin hustru och mor.

Aucklands hamn är för övrigt en ganska lugn plats sen ett par veckor eftersom hamnarbetarna strejkar - igen. En komplicerad och infekterad konflikt råder, de slåss för.... tja, bättre arbetstidsvillkor och jobbgaranti om jag förstått det hela rätt? Den här konflikten har hållt på i flera månader, det har strejkats och lockoutats av och till. Som svensk framstår det som helt obegripligt att det kan få hålla på så länge utan att parterna kommer överens. Var är Saltsjöbadsandan? Tvärtom verkar konflikten nu så infekterad att det är rena pajkastningen, internationella "experter" för båda läger kallas in för kommentarer och att gjuta olja på vågorna (haha)... vem vet var det slutar? Hursomhelst drabbas "bara" hamnens containerhantering, vilket, enligt hamnens egna siffror, omfattar 867.368 stycken containers per år!! Mer än 2000 containers per dag skyfflas av och på fartyg, 24/7. Inte konstigt att det blir relativt lugnt och tyst när den hanteringen går på sparlåga? Mats båtar servas dock av ett privat stuveri som inte är inblandad i konflikten så på Carmen möts vi av full aktivitet.

Det var en parentes, vill man veta mer om Aucklands hamn finns info HÄR
Istället lite bilder från vårt exklusiva besök:

Väntar på landgång: 

Massor av gruvmaskiner på väg till Australien:

 Asch, vad trångt de parkerar här...

inte konstigt att nästan 8000 bilar får plats ombord!

Mats förklarar hur man fickparkerar ett 230m långt fartyg:

Seglar man jorden runt krävs ett stort förråd av flaggor, vilka saknas?!

Kan man få ett glas vin på det här stället?

Inflyttningsfest och Waitomo grottor

Äntligen är vårt hus infestat! Vår tidigare planerad inflyttningsfest blev uppskjuten pga min hastiga resa till Sverige i januari. Men i fredags blev det äntligen av, MajBritt och jag shoppade och fixade hus och mat, ett drygt 20-tal vänner slöt upp, åt köttbullar, gravlax, gubbröra mm mm, drack ett gäng öl och vin och pratade och pratade. Mycket trevligt. Alltmedan vädret blev sämre och sämre under fredagskvällen, meteorologerna hade utlovat en ”weather bomb” med skyfall och orkanvindar. Svenskar som vi är härdade vi ut och satt ute till långt fram på natten. Under tak, invirade i filtar och gasvärmaren på. Väderbomben flängde in över NZs västkust från Tasmanska havet och slog till med störst kraft ett 40-50-tal mil söder om Auckland, runt Taranaki, där slets många tak av hus och strömmen försvann i några dagar… så kan det gå…

I väntan på gästerna:

Maten väntar också:

Och de kom!

Med väderbomben i åtanke planerade vi helgaktiviteter - grottbesök i Waitomo. Där var Mats och jag på en lite mer äventyrlig dag för1,5 år sedan. Med MajBritt tar vi det lugnare. 30 miljoner år sedan låg Waitomo under havet, sedan dess har jordskorpan rört sig och skrynklats ihop, koraller, fisk och skaldjur dött och blivit fossiler som sedimenterats i lager efter lager, floder och åar har karvat ur sedimenten till grottor och vatten droppat fram fantastiska formationer. Idag finns runt 300 kända kalkstensgrottor i Waitomo som sträcker sig mil efter mil under marken. Ingen vet hur mycket som är outforskat, nya grottor hittas regelbundet. Vissa grottor har fortfarande vattendrag som rinner igenom - de är oftast översållade med lysmaskar i taken, medan andra grottor är torra och kan uppvisa rena, alabastervita stalaktiter och stalagmiter.

Under lördag och söndag besökte vi tre olika grottor, Glowworm Cave, Aranui och Ruakuri. Alla speciella på olika sätt, men bästa guiden hade vi nog i Ruakuri; geologen Angus, född och uppvuxen i Waitomo har grottor varit hans liv, speleolog, guide och utveckla grottor och äventyr för turister. Kul kille! Själva Waitomo by erbjuder inte mycket annat än olika typer av boende och service för turister. Men en passionerad kock har landat där och driver en riktig pärla, Huhu Café, tom Katy Perry har ätit där och twittrat om det ;-) Mumsigt god mat!

Imponerande entré, utställningar och café vid Glowworm Caves:

I lysmaskgrottor får man åka båt:

De ser ut som istappar, men de är hårda som ... ja, berg

 Ibland blir det trångt:

I vissa grottor bor även söta Cave Wetas: