Vykort från Niue

På Niue är det bara bra! Vi snorklar, dyker, kollar vackra och fula fiskar, utforskar grottor och blir solbrända. Vi har sett knölvalar leka och delfiner plaska. Det får bli en mer utförlig story vid hemkomsten för internetuppkopplingen här ger oss grå hår, och det vill vi inte ha (mer än vi har)!

Kramar från Sanna & Mats

Vår morgonutsikt

Kvällsutsikten: 

På promenad ner till revet för att snorkla i den där "poolen" bakom Mats.

Packar för Söderhavet

Tredje säsongen av Downton Abbey har äntligen börjat. Min absoluta favvoserie, men av någon outgrundlig anledning missade jag första avsnittet förra veckan, trots att jag var hemma... vilket hjärnsläpp. Och jag kommer också att missa tredje avsnittet nästa vecka när vi är på Niue - eller de kanske har NZTV där? Jag håller tummarna. TV-kanalen Prime som sänder D.A. erbjuder ingen möjlighet att titta i efterhand - uselt.

Niue, kallas också för "The Rock of Polynesia" är en liten liten ö med omkring 1500 invånare, världens minsta ö-nation, ca 60 mil från närmaste grannen Tonga. Enda sättet att komma dit (utan egen båt) är med Air NZ som har ett flyg i veckan från Auckland, på lördag morgnar. En hyfsat kort flygning, 3,5 timme, men eftersom vi korsar datumlinjen landar vi på fredag eftermiddag - alltså dagen innan vi åkte. Tvärtom när vi flyger hem förstås, vi lämnar ön fredag lunch och landar i Auckland lördag eftermiddag.

Niue erbjuder inga klassiska söderhavsvyer med långa vita sandstränder och palmer. Det har vi ju redan upplevt på Tonga, Tahiti och BoraBora, nu kommer vi att bo i ett litet motell, Coral Gardens, högt uppe på klippön med vidunderliga havsvyer, och vi får vandra/klättra ner till grottor och laguner för att bada. Vägen som går runt hela ön är 6mil, så vi ser framför oss att hinna utforska alla ställen att ta sig ner till vattnet, snorkla, dyka och kanske fiska. Det finns t.ex. ingen färskvattenavrinning från ön så vattnet i lagunen ska vara kristallklart med massor av djurliv. Förhoppningsvis håller sig vädret i skinnet, vi närmar oss orkansäsongen. Varmt lär det vara oavsett, ca 27C året om, endast luftfuktigheten varierar. Hursomhelst, vi ser fram emot sol och värme samt en annorlunda semester!

En vecka i triathlonstormens öga

Oj, oj, vilken vecka! Om inte Lisa Nordén får årets bragdguld ska jag nog säga upp mitt svenska medborgarskap. Vilken press hon hade på sig före loppet, matförgiftning kvällen innan, ändå visade hon sin proffsighet och sanslösa vinnarattityd i ett härligt spännande lopp, och pust, det höll ända fram. Vi har hälsat och småpratat svenskglatt på triathlonområdet i princip varje dag sen hon kom till Auckland, men igår kväll fick Mats och jag en lite längre pratstund med henne på hotellet. Lite trött, men glad som en lärka efter att ha sovit i 12 timmar haltade hon fram, på upploppet sade tydligen vadmuskeln stopp - nu är det nog, sluta springa - men då var fjärdeplatsen redan klar vilket räckte till totalseger och fina prispengar. Nåväl, det har skrivits spaltmeter om Lisas lopp redan, jag har inget att tillägga. Istället kan jag avslöja att Lisa ville bli prinsessa, flygvärdinna, pilot eller ingenjör när hon var liten. Well, hon har väl fortfarande framtiden för sig - Carl Philip är väl ogift? Lite gammal för henne kanske? ;-)

Heja LIIIIISA!!!

Stolt ögonblick när 'Du Gamla Du Fria' ljuder över Auckland...! 

Lisa med en triathlongroupie:

Jag fick jättefina jackor av Lisa! "Vi har väl ungefär samma storlek?" Lita på det ;-):

Själv har jag varit en av knappt tusen som volontärat i evenemanget. Jag jobbade i sex dagar med registrering, kartläggning av tävlande, vifta flaggor på tävlingsbanorna, eller helt enkelt burit möbler, tröjlådor och grillat korv till volontärlunchen. En halvdag skulle jag t.ex. sitta på en hög domarstol med en megafon och ropa ut allmän information om vad som händer på tävlingsområdet. Det hade säkert gått fint om inte de hade placerat just den här stolstegen bredvid stora TV-skärmen och speakerns högtalare... hur tänkte de då?

Korvgrillare Lewis:

På min höga stol i solskenet - bästa utkikspunkten! 

Idag, måndag, är det Labour Day (helgdag), och idag hölls evenemangets sista och största tävlingsdag, amatörer från 16 till 75+år, från hela världen, som har kvalificerat sig att tävla för sitt land i sin åldersgrupp, "Age Group". Det var ca 3000 triathleter - WAO, vår coach Gayle inkluderad. Hon tappade orken i löpingen och var tyvärr inte övernöjd med sin egen insats, men hon har ju lite andra krav på sig själv än vi tomtar...
Jag checkade istället in till min uppgift kl 04.45 i morse, sen fick jag en lång blåsig dag att bevaka ett fartgupp samt övergångsställe ute på cykelbanan. Samt att heja på alla som kämpade i motvind förstås, vilket är väldigt uppskattat, speciellt av tävlande som verkligen kämpar hellre än bra. Det ser faktiskt väldigt kul ut med 70+åriga damer som sliter ont på coola avancerade triathloncyklar, iklädda slimmade lycradräkter och suger i sig sportdryck och powergel. Respekt! Eller...? Kul har de i alla fall.

Igår, söndag, var det istället vår tur att kasta oss ut i tävlingshetsen; Mats, jag, Gayle's man James och skotske Craig från löpgruppen ställde upp i en minitriathlonstafett som Team Akvavit. Väckning 04.00, beckmörkt och efter lördagens strålande sommarsol lovade väderprognosen istället skräpväder; gråmulet, blåsigt och skurar som övergick till ihållande regn (såg någon herrelitens tävling i ösregn senare samma dag?). Auckland i ett nötskal. Inget att be för, laginsatser är kul. 300m simning i 14C hav gick i ett huj. Vi var väl alla så stissiga att ingen tyckte vattnet var speciellt kallt. Inte ens Craig som är smal som ett grässtrå och simmade i "shortie" våtdräkt (kort ärm o ben). Det var hans livs första triathlon, och han var såååå nervös, men höll med om att det var lattjo efter att han korsat mållinjen. Vi cyklade 5km, ett varv på exakt samma backiga bana som eliten som fick cykla åtta varv, sen 3km löpning på en platt bana i stan. Vår tid? Tja... hellre än bra, som sagt :-) tillsammans tog det oss tre timmar - och alla var snabbast på någonting!

Idag kom också glädjande besked och bra betyg till Auckland från internationella triathlonförbundet, Auckland har fått förtroendet att arrangera världscuptävlingar de kommande fyra åren också, nästa blir redan i april 2013.
Nu sovdags! Tjingeling! 

Svensk cider och Triathlon världscupfinal

Rekorderlig Cider i världen. Den här synen mötte mig när jag öppnade morgontidningen igår. Så vackert! Själva drycken har funnits att köpa här ett antal månader, och nu rullas tydligen kampanjen ut, som gått i Australien, här också. Kul om det blir succé.

Annars är det lite körigt för hemmafrun den här veckan. För omväxlings skull jobbar jag som volontär på den stora triathlonvärldscupsfinalen som har landat i Auckland. Nästan fyratusen tävlande från hela världen (45 länder) ska simma, cykla och springa mitt i Aucklands city - det är hur stort och kul som helst! Framförallt välkomnas vår egen Silver-Lisa Nordén som har chans att ta hem hela viddevitten! Efter OS-silvret och flera segrar därefter (bl.a. i Stockholm) ligger hon tvåa inför lördagens finaltävling. Vi kommer naturligtvis att vara på plats, vifta svensk flagga och hålla alla tummar och tår...! Idag träffade jag Lisa på tävlingsområdet när hon fick sin cykel fixad, hon fick en snabb välkomstkram och förhoppningsvis hinner vi träffas efter tävlingen så jag får intervjua henne för svenska föreningens nyhetsblad. :-) Nu på kvällen blev hon även intervjuad i TV-nyheterna.

På söndag morgon ska jag, Mats och två andra kompisar också ta del av det roliga i en triathlonstafett, varje lagmedlem ska simma 300m, cykla 5km och springa 3km. Att simma i havet är kaaaaaallllllt kan jag meddela. Mats och jag gjorde säsongens första provsimning i söndags, gissar att det var 14-15C. Med våtdräkt på kroppen var det rätt OK, men inte om huvudet!!! Det gick bara inte att ligga med huvudet i vattnet, hjärnan frös nästan till glass.... Men det är bara 300m, det kommer att gå fort! Sen får vi cykla och springa oss varma.

Plattformen för simstart, mitt i city

Auckland kommer dock inte att bjuda på sitt allra soligaste vårväder för de här tävlingarna, tyvärr... stormvindar och regnbyar är ganska ihärdiga. Idag jobbade jag med registrering och nummerlappsutdelning hela dagen, det var flera gånger som vi trodde att hela tälthuset skulle lyfta i stormbyarna. Men igår eftermiddag var det en inledande aquathlontävling, (=simma + springa) då sken solen i alla fall.

Igår såg jag till att aquathlonerna hade fri passage, tur att solen sken

För att vila upp oss efter den här intensiva triathlonveckan har vi bokat en veckas semester - på Niue! Det ser vi fram emot. Återkommer om det!

Tre år, Väggmosaik och Karangahake Gorge

Den 12 oktober firade jag att det var tre år sen jag landade i NZ! Huga, tiden går fort! Och nu är det måndag igen... mycket på gång förra veckan. Mats var i Sydney ett par dagar, då roade jag mig bl.a. med att hjälpa till med slutförandet av ett jättelikt mosaikprojekt som Debbie, instruktören på den kurs jag gick, har drivit sen i april i år. Ett community centre (ungefär som ett Folkets Hus) här i närheten har beställt ett antal stora mosaiktavlor som ska pryda byggnadens ytterväggar. Tanken var nog att Debbie skulle främst designa och organisera arbetet, och att volontärer från "bygden" skulle göra mosaiktavlorna. Projektet skulle ta ett par, tre månader. Nu skriver vi oktober, sex månader senare... Vilket hästarbete! De flesta volontärer tyckte nog det var kul att komma och mosaika några veckor, inte flera månader!! Att Debbie sen är väldigt kreativ och noggrann, men inte den mest välorganiserade människa jag träffat spelar möjligtvis in också... Hursomhelst, jag har halkat in nu på sluttampen och mosaikat med henne samt några andra tappra volontärer ett par gånger i veckan senaste månaden. Faktiskt helkul. Och nu är allt i princip klart för uppsättning på fasaderna! Tror det kommer att ske nästa vecka, blir spännande!

I helgen tyckte vi det var dags för en utflykt. Området kring Karangahake Gorge ligger en dryg timme österut, vi åkte igenom där första gången med Cissi för ganska precis tre år sen. Sen dess har vi passerat några gånger till, och varje gång sagt att vi måste komma tillbaka och utforska! Ett spännande område, floden ringlar fram i en stor bergsklyfta omgiven av regnskog och dramatiska stup. Det har bedrivits gruvbrytning där i många år, så bergen är genomborrade av många större eller mindre tunnlar i jakt på guld, samt efter en nedlagd järnväg. En del av tunnlarna är öppna för allmänheten, vilket tillsammans med många mil stigar och ett antal hängbroar över floden blir ett intressant vandringsområde.

Men varför vandra när man kan springa?! Vi anmälde oss istället till Waihi Xterra, ett lopp som just går i den här dramatiska naturen, genom trånga tunnlar och över hängbroar. Man kunde välja mellan olika sträckor, från 7km upp till 60km(!) - ett ultramaraton över nästan 3000 höjdmeter! Nätack, så extrema är vi inte, vi nöjde oss med drygt 13km över knappt 600 höjdmeter... lite halvfegt, va?

"Halleluja, It's raining men" dånade ur högtalarna vid starten i lördags morse, men nä, inte ramlade män från himlen, det var helt klart vatten! Ganska mycket vatten faktiskt. Men trots att det nu regnade av och till större delen av loppet var vi inte besvikna, det var superhäftigt! Pannlampor rekommenderades för de trånga tunnlarna, det var bra, då slapp vi snubbla på den ojämna marken eller dänga huvudet i det låga taket. Ute i regnskogen blev stigarna snabbt till lervälling med massor av hala rötter och stenar att trippa över - nä, det var verkligen inget snabblopp, men kul var det faktiskt hela tiden! För mig tog det nästan två timmar, för Mats lite kortare. Bra balansträning med så mycket ojämn mark att navigera, jag är också tacksam att vi båda klarade oss utan stukade fötter, sträckta muskler eller senor, inte ens blåmärken! Till speakerns förtjusning kostade jag på mig några glädjeskutt i hällregnet på upploppet! Och som brukligt i detta land får man varsin starköl och en banan efter målgång!

Banprofilen:

Promenad över hängbro, fortfarande ren och snygg! 

Alla var tvungna att gå, skulle vi springa svingar den så alla trillar av...

Ute i ösregnet efter loppet var det inte tal om att hänga omkring och mysa i tävlingsområdet, tyvärr. Vi tvättade raskt av oss värsta leran i floden, och sen kvickt skala av dyblöta kläder och bli torr igen. På väg därifrån hittade vi en liten halvprimitiv bistro, faktiskt vid skogsvägen, undrar hur många som hittar dit annars? Vi avnjöt i alla fall en jättegod lunch vid kaminen. Men innan vi hunnit få kaffe förvärrades snabbt vädret och den riktiga stormen kom, då gick elektriciteten... det blev inget kaffe på maten! Som tur var hade vi kontanter - kassamaskinen fungerade ju inte heller! Ursprungsplanen var att stanna ytterligare en natt och hinna vandra några andra spännande stigar, men med en tropisk storm över oss som blåste ner träd etc. kändes det bättre att styra kosan hemåt istället.

Citrustider och Anawhata

Tidigt i morse skjutsade jag Mats till flygplatsen, han har åkt över diket till Sydney för att jobba ett par dagar. Men det blir nog inga större gräsänke-utsvävningar, vädret just nu är väldigt blandat, typiskt vårväder, solsken, regn, hårda vindar var och varannan dag.

Senaste månaderna har varit citrustider. Vi har numer två olika sorters små citronträd som har levererat ett mindre antal fina och goda. Men i vissa trädgårdar har vi sett stora träd som dignat av frukt, då stirrar vi längtande och funderar på nattliga pall-räder. Av snälla vänner har vi dock fått stora påsar med både citroner och grapefrukt - just nu pågår överdosering så de inte hinner börja ruttna i skafferiet... Fast med favoritreceptet på citronglass i högsta hugg, färskpressad juice och fruktsallader varje dag kommer lagret att minska snabbt. Ingen risk för förkylning den närmaste veckan! Och butikerna har nu billig sparris, och andra primörer. Våren är bäst - Yum!

Garanterat giftfria, förutom de där köpeapelsinerna som också letat sig in i citruskorgen :-)

Den gångna helgen har varit lugn med träning, träffa vänner och mindre utflykter. När det blåser hårda västliga vindar, som i lördags, är det häftigt att åka ut till våra vilda svarta västkuststränder. En av de få stränder vi ännu inte besökt heter Anawhata, en lång slingrig grusväg leder bara till parkeringen, sen en 20min brant promenad genom skogen ner till stranden. Vackert, stora vågor kraschade in och vinden slet i håret - en skön dramatisk promenad. Men nä, vi var inte direkt intresserade av ett bad, då...

ps. Robyn fick förresten en väldigt positiv konsertrecension - kul! 
"Next time, expect to see her funk up a much bigger venue."

Robyn kom till Auckland!

I torsdags kväll samlades vi tillsammans med ett gäng svenskar för att gå på Robyns konsert. Den har tydligen varit slutsåld sedan flera veckor, så hon har många fans även på den här sidan jordklotet. Tidigare var hon på turné i Australien, så Auckland kom väl med på en extrasväng.

Robyn är bara att beundra, vilken skön tjej! Hon sjöng sina hits och var superaktiv på scen, dansade alltså omkring - för sig själv :-). Konserten var på Powerhouse, ingen jättearena, en ganska trivsam klubblokal, publiken var entusiastisk, sjöng och hoppade med henne, det som var lite tråkigt var att hon nästan hade noll publikkontakt, förutom möjligen med de i första raden som hon tog i hand. Allt verkade väl inövat och hon bjöd inte direkt på sig själv.
Vi i svenskgänget stod uppe på balkongen och viftade med en stor svensk flagga - men nä, inte en gest till tack... 

Sommartid och Heritage Week

Så var det dags för det årliga sommaroffret igen, den gångna helgen skruvade vi fram alla klockor, offrade den där timmen sömn och vaknade till sommartid. Nu är det 11 timmars skillnad till Sverige, i några veckor, tills Sverige byter till vintertid, då blir det 12 timmar. Mycket enklare att räkna då, kl 10 här = 22 där, etc.

Och som på given order kom sommarvärmen i helgen. :) Mats jobbade i lördags så Malin och jag passade på att åka på marknader. Först en farmer's market i Oratia i västra Auckland. En riktigt trevlig liten marknad med lokala bönder och matproducenter som säljer sina varor, goda ostar, bl.a. Dessutom fanns där en vingård, ett mysigt kafé och stort dammigt hus packad med udda andrahandsprylar. Malin köpte en kul gammal långbänk från en aula. Den blir fin med mosaik på!

Sen åkte vi tillbaka in till stan och besökte franska marknaden i Parnell. Där var det packat, hit går många av det vackra cityfolket. Lite dyrare, men det säljs också allt möjligt gott, som tröst till Mats som fick jobba i sommarvädret köpte jag bl.a. ett halvt dussin ostron som han fick festa på.

Söndag morgon betyder traditionell långjogg till Point England och myskaffe efteråt med jogggänget. En strålande vacker sommarsöndag! Resten av dagen bestämde vi att utforska lite nya vyer. Auckland firar ett par veckors Heritage Weeks, vilket betyder en uppsjö av olika stora och små evenemang för att fira och synliggöra Aucklands historia. Vi valde en aktivitet i Castor Bay på andra sidan bron, där det under andra världskriget byggdes olika kamouflerade försvarsanläggningar, kanoner, tunnlar, utkik etc. Entusiastiska volontärer gick guidade turer med folk, visade en massa prylar från kriget, levandegjorde historien, och guidade även genom de normalt låsta tunnlarna, som inte ens folk som bor i närheten visste existerade. Riktigt intressant faktiskt, i början av 40-talet kände sig lilla NZ plötsligt hotade av japanernas framgångar i kriget. Många nyzeeländare hade ju lämnat sitt land för att kriga någonannanstans, bl.a. nordafrika. Fram till dess ansågs i princip att NZs bästa försvar var att det är så litet och så långt bort att inget annat land skulle orka komma hit och kriga. Men då började det brännas och det beslutades att snabbt tota ihop lite mer försvar på hemmaplan. Bl.a. lades rader med minor ut i Hauraki Gulf och ett antal spanings- och försvarsanläggningar byggdes på fastland och öar. Nu färdigställdes nog det mesta lagom till att kriget var slut, som tur var hann ju aldrig japanerna så här långt söderut.

Mats i tunnel med en felbyggd trappa - den leder ingenstans!

Entusiastisk guide

Och efter alla tunnlar sommarens första barfotapromenad, på Castor Bays strand

 

Skojig baddräkt

Hur glad kan jag bli av en ny baddräkt? Uppenbarligen jätteglad!
Igår var jag form&funktionsråd åt Ingela som provade simvåtdräkter i triathlonshoppen. (Varför hon gjorde det kan jag berätta en annan gång.)
Men hoppsan, i shoppen hängde också en hel radda jättecoola baddräkter, från australiska Funkita. Aldrig sett dem förut. Jag var bara tvungen att införskaffa en, problemet var bara att välja vilken... Inte nog med att designen var helt underbar, skötselråden var ännu roligare. Varje gång jag ser den så fnissar jag - det är väl ett gott betyg?! Slitet i simbässängen behöver verkligen livas upp lite! :-))))

Rid inte på kängurus med din Funkita.

Använd inte din Funkita som fallskärm.

.......

Tyget är inte designat för att rida häst barbacka med vattenskidinstruktören.

Och Ja, kvaliteten ska visst också vara toppklass....

Oktoberfest & Murder Mystery Party

Efter veckor av festträda var det i helgen helt plötsligt ingen hejd på party! I fredags var vi återigen inbjudna (av Mats jobb) till den traditionella Oktoberfesten som ordnas av tysk-nyzeeländska företagarföreningen, BMW som huvudsponsor. Det var naturligtvis lederhosen, dirndl, umpa-umpa, äkta tysk öl i sejdlar, korvar och surkål för hela slanten. Man måste beundra detta Oktoberfestband, (som måste ha det som heltidsjobb så här års) de spelar frenetiskt och härjar med publiken oavbrutet. Vi ska stå upp, klappa, vifta, sjunga, folk tas upp på scenen för att sjunga sina olika hemländers låtar, men nej, Mats och jag sjöng inte några snapsvisor – den här gången.

Utmaningen för oss var för det första att hitta rätt festhotell. Först gick vi till Grand Hotel där vi var för två år sen, där var det fullt säkerhetspådrag för amerikanske försvarsministern. Vi fick vackert vänta utanför på att herr Panetta checkade in – eller vad han och hans säkerhetsvakter nu gjorde? När vi väl fick komma in och upp till festvåningen var där helt tomt! Inte en umpa-umpa inom hörhåll. Visade sig att festen i år var på ett helt annat hotell - på andra sidan city, en rask promenad fick lösa problemet.

I lördags var vi bjudna på en mer spännande typ av fest. Skottar, tillika löparkompis Craig och hustru Jackie ordnade en mordmysteriefest, i sitt sprillans nyrenoverade hem – komplett med isolering, tvåglasfönster och golvvärme i badrummen! Jubel! (Dessutom hade de två jättesöta katter...) Vi var 12 gäster som i förväg tilldelades varsin karaktär, inkl föreslagen klädsel. Jag var Semi Less, en känd, glamorös skådespelerska med dunkelt förflutet inom ”vuxenfilm”, och Mats var skumme racerföraren Ian A M Quick (Speedy). Väl på plats fick alla varsitt litet häfte med egen personlig information, hemligheter och ledtrådar. Bara den som var mördaren fick ljuga. Det gällde att hinna gå omkring, äta god mat, och prata med alla karaktärerna för att snoka fram vem som hade mördat vår värd: Lord Gettisjust Desserts. Alla hade sina motiv att mörda honom, det gällde i princip att ta reda på vem som ljög. Inte enkelt! Till min stora förvåning var Mats mördaren! Ingen lyckades klura ut att det var han... Han ser för oskyldig ut helt enkelt! Jo, Gayle hade nog inte en aning, men gissade att Speedy var mördaren eftersom han tidigare hjälpt henne mörda sin egen man... Mats motiv var att han var utsatt för utpressning av den gode Lorden.

Hursomhelst en ovanlig och klurigt kul kväll!

Skådespelerskan och Racerföraren:

Änkan och Trädgårdsmästaren:

Fotografen och Husan:

Bracu - god mat bland olivträden

Fem rätters lunch... tja, kanske inte varje dag, men i fredags lyxade vi till det. Bara så där, en bra start på helgen ;-) Den här gången gick gourmetfärden till restaurangen Bracu som huserar på olivgården Simunovich, ca 40min söder om Auckland. Ägarna kom till NZ från Kroatien, köpte mark och har nu 40.000 olivträd. Simunovich tillverkar naturligtvis underbart god jungfrulig olivolja som vi var tvungna att inhandla några flaskor av, men oliverna återfinns också i mediciner, tvål och hudvårdsprodukter. Restaurangen Bracu har de uppkallat efter Brac, en ö i Adriatiska havet.

Åter till lunchen - här kommer meny och bilder på alla rätterna:

Förrätt Gris och Pistachterrin: 

Mellanrätt, Consommé med räka, potatisgnocchi och bacon: 

Huvudrätt, Wagyubiff med sparris, rädisa etc. 

Fördessert, en sorbet för det normandiska hålet:

Efterrätt, choklad"kaka" med mintsorbet: 

Och så en god kaffe på det. MUMS!!

Det var svårt att hålla sig vaken efter allt detta, men efteråt besökte vi några små lokala butiker i närheten och köpte gårdstillverkad ost och rökt bacon.

Mosaik pippi

Tadaaa! Jag har gått en kurs i mosaik och här kan jag visa resultatet av detta, mitt första försök i hantverket. Den som har besökt NZ borde känna igen den karaktäristiska fågeln?!? (Nej, det är inte en kiwi!) Egen idé, design och utförande - faktiskt! Vem kunde tro det? :-) Riktigt kul var det,  OK, skapligt frustrerande ibland, vilket pillgöra! Det tog längre tid än jag trodde, eller så är det väl jag som är långsam...

Någon gång i en halvavlägsen framtid är det tänkt att alstret ska transporteras till andra sidan jordklotet för att hängas upp på lämpligt träd utanför Mynäsuddsvägen 33 på Utö. Alternativet är väl om vi skulle införskaffa någon annan fastighet med nummer 33 - vad är oddsen?!

(Så här långt hade jag kommit efter två första timmar av pyssel på kursen...)

Varm Yoga

Jag öppnade dörren och kände varm luft slå emot mig. Klev in och värmen spred sig i kroppen. Mmmmm.... varför har det tagit så lång tid för mig att masa mig hit?! Idag provade jag alltså Hot Yoga, eller Bikram, som en annan variant på samma tema kallas. Det mest speciella är att yogasalen håller kroppstemperatur, alltså 35-40 grader. I detta land där vi under några månader klär oss varmt för att kunna vistas inomhus är inomhusvärme en befrielse! Under en timme sträckte, vred och balanserade vi oss igenom ett antal yoga övningar medan svetten rann från varenda por. Så lite kläder som möjligt, en stor handduk på yogamattan för att suga upp all svett, och en stor vattenflaska bredvid för att fylla på vätska. Ren njutning! Nästa vecka ska jag prova konkurrenten för att jämföra. Och dra med mig Mats!

Maorisk semantik, samt några terrängbilder

Kohimarama heter stadsdelen där vi bor - vad betyder det?

Tre år har vi snart bott här, men jag har hittills inte fått riktigt kläm på vad namnet betyder. Något maoriskt förstås. Enligt skylten vid stranden har det sitt ursprung i Kohimaramara vilket betyder att samla ihop, antingen träflisor eller splittrade folkgrupper efter konfliker... - hyfsat stor tolkningsfrihet tycker jag:

Nu i veckan hittade jag ett annat svar. Vid ett besök på biblioteket - förstås. Jag gick dit i ett helt annat ärende, men på en hylla såg jag plötsligt boken om nyzeeländska namn och dess betydelser. Bingo!

Här kommer en lektion i maori.

Kohi: udde. Marama: ljus. = "Ljus på/över udden"

Fast "kohi" verkar återigen ha många betydelser, i samma bok stod att kohi också kan betyda "mörk lera", "mycket regn" eller "att samla"... Svårt det här.

Men när jag ändå håller på, semantik för vår gata också, det verkar inte vara lika mångbottnat.

Rawhitiroa:

Ra: sol. Whiti: att lysa (alt. öst). Roa: lång. = "I solens direkta riktning".

Det har även betydelse att gatan i princip går i öst-västlig riktning och därmed möter soluppgången.

Och så över till något helt annnat. Jag hittade följande actionbilder på arrangörens hemsida:

Mats sliter i backar och lera i Whitford:

Mats fångad på en torr grusväg i Hunua, förra helgen:

 Medan jag joggade fram i ett kort platt lopp, också förra helgen:

Äntligen är det vår igen!

Sen i lördags skriver vi september och därmed slut på nyzeeländsk vinter. Tjoho, snart är det sommar!! Fast det här med vår vet man ju hur det är, att klä på sig blir ett lotteri, ibland varmt så man går i kortärmat, ibland kallt och blåsigt, bäst att klä på sig många lager, företrädesvis av Icebreaker ylle! I natt slog t.ex. ovädret till, fram till lunch idag öste regnet ner och kändes som att vinden skulle lyfta hustaket. När det regnar mycket OCH blåser hårt från norr så regnar det in hos oss, t.ex. vid vardagsrummets altandörrar. Heltäckningsmattan blir blöt, vi får lägga ut handdukar helt enkelt. Vi har dock slutat bekymra oss, vår hyresvärd också, över åren har han haft ett antal olika byggare som försökt komma tillrätta med det inregnandet, utan framgång. Ingen har lyckats hitta exakt var och hur vattnet tar sig in. Bygg-Freddy, som har danskt påbrå, var här förra veckan, igen, främst för att spika fast några fasadplankor som lossnat och en dörr under trädäcket. Freddy gjorde uppenbarligen även ett nytt försök att hitta vattenläckan för det var blött på däck och fasad när jag kom hem.

I fredags bjöd vi kökslösa familjen Löwenborg på middag. Deras pågående köksrenovering har varit en följetong i många veckor nu, en intressant utmaning i ett land som knappast bygger enligt svensk standard. Väljer man dessutom en leverantör som säkrast kommunicerar på kinesiska, då blir det lätt missförstånd i leveranserna – flera gånger om. Men det blir nog väldans bra när det väl blir klart, och gissa om de kommer att uppskatta att ha ett kök igen!! I lördags ville familjen Arvidsson inviga sina nya utemöbler med en vårlig grillkväll, jättetrevligt, men klart det blir en särdeles kall och blåsig kväll då! Vi satt inomhus. Fast möblerna var fina :-)

Naturligtvis firar vi ingen helg utan lite fysisk aktivitet, men istället för gruppjogg med Gayle, så packade vi oss iväg till Hunua Ranges i söndags morse för att springa terränglopp, Mats nya passion. Till skillnad från förra gången han sprang i terrängen så hade det nu varit torrt i många dagar, så det var jämförelsevis torrt och fint i skogarna. Mats gav sig ut på den långa sträckan, 17km, medan jag tänkte på min vad och valde den korta, 6,4km – vilket var alldeles för kort, och platt, det gick i ett huj, bara 33m45s. Efteråt tyckte jag knappast det inte var värt att betala för, men kul var det och vaden var snäll. Dock får det vara slut på det här rehabbandet nu!

Mats hade det däremot tyngre, hans 17km tog 2t27m. Inte så konstigt kanske, den banan var liiiite mer kuperad:

Här går starten:

Och här har en trött hjälte just gått i mål, betydligt mindre lerig än sist!

PS. Blogginlägget från när vi cyklade i Hunua