Kommer NZ att byta flagga?

Nya Zeeland står kanske inför en stor förändring! Just nu pågår sista fasen i en folkomröstningsprocess om vi ska byta flagga! Förra året initierade premiärminister John Key "Flag Consideration Project" eftersom han inte tycker att NZs nuvarande flagga, med Union Jack och stjärnkonstellationen Södra Korset, längre reflekterar NZ av idag, exempelvis blir brittiska inflytandet mindre och mindre och befolkningen mer diversifierad. Dessutom blir tydligen vår flagga hela tiden förväxlad med Australiens vilket Key drabbas av när han är ute och representerar NZ i olika sammanhang, ibland hänger fel flagga vid hans plats. Fair enough. 

Process och Beslut har hittills varit följande: 
1) För drygt ett år sen öppnades en nationell diskussion (kackalorium..) om NZs värderingar, vad vi står för etc. och man öppnade upp för vem som helst att skicka in förslag på ny flaggdesign. Inte oväntat rasade tusentals mer eller mindre galna förslag in, inte mindre än 10.292 förslag!
Här rekommenderar jag att titta på hur John Oliver, på HBOs Last Week Tonight, kommenterar processen, urkul!
John Oliver, del 1
John Oliver, del 2 

2) Av dessa valdes 40 designer ut till "Official Long List" som debatterades några månader. Sedan kortade en utsedd kommitté ner den listan till fyra förslag som skulle upp till den första folkomröstningen i nov/dec 2015. 

3) Nu återupptogs kackalorium, hyllningar och protester om vartannat, speciellt gällande att ännu en flaggdesign borde inkluderas (Red Peak) för balansen. Opinion för det samlades, argumenten vässades, många tusen skrev under protestlistor som presenterades för kommittén, till slut bestämde John Key att, no worries, invånarna kan lika gärna rösta på fem designer, istället för fyra, så Red Peak inkluderades till folkomröstningen. Vilket jag tycker var bra, den är för övrigt fortfarande min favorit, enkel, stilren och med en mycket attraktiv symbolik. Att tre av fyra möjliga förslag inkluderade en "silver fern" känns som att någon (Key) bestämt redan på förhand att snedvrida urvalet...? Visst ormbunken är en vacker och känd symbol, speciellt i sportsammanhang, men jag anser inte att det betyder att den är lämplig på nationens flagga. Sverige har ju inte tre kronor på sin flagga, England har inte en ros, Frankrike har inte en tupp... osv.

4) Hursomhelst, i decembers folkomröstning (del 1) var vår uppgift att rangordna dessa fem flaggor, därefter räknades en vinnare fram, "konstigt nog" en av de tre designer med en ormbunke! (Silver Fern, black, white, blue) 

5) NU sker folkomröstning del 2, vinnaren ställs mot nuvarande flagga! Hur ska det gå? På många av landets officiella byggnader och andra ställen har båda flaggorna vajat senaste månaderna. Allt för att vi ska kunna bilda en uppfattning om hur den ser ut i verkligheten. Häromdagen läste jag t.ex. att seglingslandslaget har varit tvungna att sy upp spinnakers  med båda flaggorna för sina provseglingar inför OS. De måste veta hur de olika mönstrens sömmar påverkar seglingsegenskaperna. Det har varit otroligt många diskussioner i media för och emot en förändring, man lyssnar och funderar, det är inte lätt. Australien hade en liknande process för ett antal år sen, men "lyckades inte" byta, men Australiens flaggbytaranhängare hejar fram NZ med annonser i dagspress som uppmanar oss att "ta steget" och "Ditch the Jack New Zealand". Mats och jag har i alla fall röstat för en förändring, trots att den vinnande designen inte var någon av våra favoriter... 

Till slut, hur många gånger i sitt liv får man vara med och rösta om en ny nationsflagga?!? Once in a lifetime! Efter 24 mars kommer vi att få svaret! Spänningen är olidlig :-)

Februari 2016

Här kommer en liten fotogenomgång av februari månads aktiviteter i år.

För julklapps- och födelsedagspresentpengar köpte jag mig en ny ryggsäck, befarar dock att min syster Johanna kommer att stjäla den eftersom den bara fanns i grönt, vilket är hennes älsklingsfärg...

Vi gick till Auckland museum och tittade på en utställning/lyssnade på panelsamtal om Air New Zealand som fyller 75år. Mycket har hänt i flygvärlden på dessa år, inte minst alla flygvärdinneuniformer som fanns på utställningen... hahahaha, tyvärr inga bilder på det. För övrigt finns mycket stolthet över nationens flygbolag, de går bra ekonomiskt och brukar dessutom vinna diverse priser för bästa flygbolag här och där. Vi älskar också Air NZ, att kliva ombord på deras flygplan (speciellt långflygningarna) känns som att komma hem. Personalen utstrålar någon slags mysig kiwi-tonalitet, och deras ständigt förnyade och aktuella säkerhetsvideos är helt outstanding - man längtar nästan till att se dem! Alla finns på Youtube och tål att ses igen. Den här gjordes till rugby-VM förra året. Men in Black - AllBlacks, nationens gudar, speciellt nu efter andra VM-segern i rad, NZ är första nation i världen som klarat det.

Vi åkte till Raglan och vandrade upp på ett berg, Mt Karioi, 756möh, betydligt jobbigare än förväntat, mycket upp och ner, och en hel del leriga partier:

Molnen kom och gick, däremellan hann man se fina vyerna över skog och hav

Äntligen framme vid toppen

Trots torr sommar blev man ganska smutsig...

Jag volontärade en dag för att få in pengar till den organisation som räddade Jackson från ett liv på gatan; Lonely Miaow. Vi sålde kakor, snacks, prylar och gos med kattungar. 

Någon hade bakat och dekorerat fantastiska kattkakor, de såldes snabbt!

På alla hjärtans dag jobbade jag som Aucklandsguide för en amerikansk resegrupp. Här myser gruppledarna bland de tropiska växterna i vinterträdgården.

Jackson tycker för övrigt att Aucklands sommardagar är för varma, men att livet är toppen och förgyller dagarna bäst han kan. Ödlor och cikador lever farligt.

Sova är viktigt för alla katter, helst där man har utsikt över trädgården

Stretcha med husse är också viktigt

Köpte en "horned melon" frukt. Lite vassa piggar på utsidan och inuti var det fullt med kärnor i gelé, betyget är varken bu eller bä. Ganska fräsch smak, men inget jag kommer köpa igen.

Annars bjuder vår varma sommar på ett jätteskönt hav, många bad blir det. Så till sist bjuder jag på en fin video från en av simkvällarna på Kohi Beach. Den är visserligen från förra sommaren, men i år är det lika fint! 

Dagar med Sophie och Hans i NZ

Kära gamla Uppsala kompisen Sophie, numer Johansson, kom återigen till NZ med maken Hans. Deras tredje besök här, och jag tror vi lyckades övertyga dem om att de måste komma tillbaka nästa år igen! Finns alltid mer att se och göra! :-) 

De landade fredag 29 jan och samma kväll bjöd de oss på (födelsedags)middag - samma krog, och samma bord, som förra året - Fish. Man ska väl inte ändra på ett vinnande koncept, och vi har verkligen haft tur med Fish, aldrig besviken, underbar mat, skön miljö och proffsig personal. Mats och jag var ju även här ett par veckor tidigare - på min födelsedag :-)

19 jan 2015 - Middag på Fish

29 jan 2016 - Middag på Fish

Dagen efter flög Sophie och Hans norrut till mysiga Russell i Bay of Islands för att softa och jetlagvila några dagar. Mats hade båtjobb hela lördagen, men söndag (31/1) bilade vi upp för att umgås lite mer och tillbringa en natt i Russell - på samma hotell, Duke of Marlborough, NZs äldsta hotell, började 1827, otroligt gammalt i detta unga land. På andra sidan viken från Russell ligger Waitangi, där fördraget mellan brittiska kronan och ett antal maoristammar undertecknades, vilket grundade staten Nya Zeeland, 6 februari 1840. NZs första huvudstad, Okiato, låg strax söder om nuvarande Russell, som på den tiden hette Kororareka.

Utan några större planer än att umgås, samt äta och dricka gott, vandrade vi omkring, utforskade ursöta, anrika byn Russell, strandflanerade, badade, gick upp på utkiksplatser osv. Lunch, middag och frukost intogs precis vid vattnet. Deras rum hade dessutom en liten takterrass där vi satt och drack vin. Life's good. Idag är det svårt att tänka sig att vid tiden före 1840 var denna plats känd som "Hellhole of the South Pacific" på grund av total laglöshet, slagsmål, prostitution, mm. 

"The Duke"

Firar 30 års vänskap! Vandrar på Oneroa, i.e. Long Beach.

Lunch på The Gables

Utsikt från Tapeka Point

Middag på "The Duke"

Morgondopp! Precis utanför hotellet.

På måndagen körde Mats och jag hem igen, den låååånga vägen. Om det finns en gräns för hur många stränder och vackra havsvyer man kan ta in på en dag så nåddes den då... Otroligt vacker kust, små snirkliga vägar, vi stannade lite överallt, och milen tog evigheter, men nu har vi samlat några ytterligare fina platser vi vill återvända till...

Taupiri och Elliot Bay

Tarzan vid Whangaruru Wharf 

Längsta gångbron (1km) i södra hemisfären finns vid Whananaki

Att fylla 50!

Nu har en månad passerat efter dagen fem noll! Done and dusted. 17 januari, 2016. Tur att jag fyller år så tidigt på året så jag slipper gå och tänka på det där hela året. Det är verkligen skönt att fylla år på sommaren istället för mitt i smällkallaste mörka vintern som jag har gjort nästan hela livet!

När man fyller år på sommaren kan man gå till stranden och baaaada!

Efter lite funderande bestämde jag att inte bjuda hem folk och hålla på med städning, matlagning och bakning, etc, alldeles för varmt för sånt. Istället samlade jag först ett gäng svenskkompisar på en lokal japansk krog kvällen innan dagen D. De serverar jättegoda japanska menyer, massa små goda rätter i en oändlig ström kändes det som. BYOW (bring your own wine) gäller där, så vi tog med oss ett gäng flaskor äkta fransk skumpa, röda o vita viner och även en födelsedagstårta som personalen serverade med musik, sång och hurranden. En riktigt najs avslappnad kväll i goda vänners lag. 

Skålar i franskt bubbel!

High life på japansk restaurang

Och tårta förstås!

På dagen D samlade jag ett gäng kiwikompisar på brunch, Yum Cha på kinesisk krog, typ kinesiskt smörgåsbord, men personalen går omkring med rullbord, från vilka massor av små tallrikar eller ångkorgar med kinesiska delikatesser erbjuds, man plockar på sig det man vill ha. 
Nu var just den här krogen sanslöst fullbokad så brunchen blev lite stressig och ljudnivån hög. Man får minsann inte sitta hur länge som helst på en kinakrog, nya gäster väntar ju i foajén... Nåväl, inget att göra, maten var god och jag hann prata med de flesta, i alla fall de som satt i närheten :) Av någon anledning har jag inte en enda bild från detta sköna evenemang.

På kvällen gick Mats och jag och åt strålande god 50-årsmiddag på en av stadens favoritrestauranger, Fish, där man med fördel äter fisk förstås. Jättegott! 

Många fina blommor fick jag också!

På min önskelista fanns också att få "göra en topptur" eller "peakbagging" som det kallas här. Den utsedda toppen blev Te Aroha (Kärleken på maori), en av de högsta i vårt närområde och den högsta i Kaimai bergskedjan på 952möh. Den toppen (22:a högsta på Nordön) vandrade vi upp på med Gayle och James lördagen efter födelsedagen. Det var en smällvarm helg, vi körde till lilla byn Te Aroha lördag morgon och insåg när vi mötte G&J där att vi hade en riktigt svettig dag framför oss. Men det är naturligtvis att föredra framför hällregn!

Vandringen upp gick i princip rakt uppför berget och tog ca 2 tim. i lagom takt, för vandringen ner valde vi att ta stigarna runt vilket tog betydligt längre tid, ca 3 tim. Ca 12km totalt. Fantastiska utsikter 360 grader från toppen, över både hav och land. 

Vi gick motsols, den turkosa krumeluren är Te Arohas topp

Mats och jag bodde kvar en natt i Te Aroha och på kvällen åt vi fyra middag tillsammans innan G&J åkte tillbaka till sin sommarstuga i Onemana. Men först tog vi ett dopp i floden, inspirerade av traktens ungdomar hoppade vi i floden en bit uppströms och lät oss flyta med strömmen till en liten sandbank där vi kunde komma upp ur vatten, helkul! Och otroligt uppfriskande efter en stekhet dag på berget. I Te Aroha finns annars varma källor att bada i, men just den här helgen kändes det helt ointressant!

På väg uppför

Äntligen på toppen av Te Aroha

Tur att stigen mestadels gick i skogen, sanslöst varmt annars

Gamla gruvhål

Middag vid huset i Te Aroha

Utsikt från vårt boende över badfloden Waihou

I Te Aroha finns en gammal banvall som gjorts till cykelled till några olika städer "Hauraki Rail Trail", så den provade Mats och jag på söndagsmorgonen, efter morgondoppet i floden. Vår cykeltur gick till Paeroa, ca 22km på rak, ganska platt grusväg, i stekande sol, ca +28. Att säga att vi blev varma är en underdrift... I Paeroa blev det lunch, sen vände vi tillbaka, fräschade upp oss med ännu ett dopp i floden innan hemfärd till lilla pälsklingen Jackson som väntade på oss.

Stor sällskapssjuk get på cykelleden

Men vilsna kalvar ville inte kela

Några dagar i januari med Petra och Tobias

Den 12 januari dök Mats kusinbarn Petra upp med maken Tobias. Så jättekul att de kom hit efter sin långsemester, först i Sydney följt av några veckors turné på NZs nordö. De avslutade med några lata vilodagar i Auckland. Jag har alltid sagt - det ÄR jobbigt att vara turist! :-)

På dagarna åkte de ut på lite egen sightseeing, shopping etc i stan, kvällarna hade vi mysgrillning hemma hos oss. Men en dag åkte vi alla fyra ut till vilda västkusten, Waitakere regnskog samt svarta stränder i Karekare och Piha. Samt ägnade oss åt lite riktig sport i vår hemmamiljö, lawn bowls, gräsmatteboule - typ. Kloten är större och ena halvan är tyngre än den andra. Klurigt det där med hur kloten skruvar sig åt olika håll.

Välkommen till Waitakere!

Karekare beach

Så himla trångt här!
Vi trängs för att få plats med picknickfilten på Karekare

Släktingar! Njuter av utsikten över Piha beach,
dock lite för brant för Tobias som sitter på stranden och solar istället.

En ganska ball husvagn som Mats o jag nästan vill köpa

Mys-Jackson får lindra Petras Aston-abstinens 

Klassisk, civiliserad sport. Lawn bowls. Många regler är det.
Mats stilstudie.

Dito. Petra stilstudie

Kanske en kul klubb att gå med i?

Middag på St Heliers bistro efter tuff gräsmatteboule.
Matchen slutade oavgjort!