Canyoning i Waitakere

Floden forsar runt mina fötter där jag står på kanten till fallet, mitt i den nyzeeländska regnskogen, jag är iklädd en tjock, men lite trasig våtdräkt och gul hjälm. Där jag står och tittar ner verkar fallet svinhögt, men i verkligheten är det säkert inte mer än 4-5 meter ner, om ens det. Uppgiften är att satsa på ett rejält uthopp för att komma fri från berget, sen ska jag tryggt landa i djupa poolen under fallet. Vattnet är iskallt, mina fingrar är långt förbi sin normalvita fas, de är snarare blålila. Guiden Elise ropar, 3, 2, 1, jump! Skutt, iiiiiiiiiiiiiiiiiii, plums ner i vatten så kallt att det nästan tar andan ur mig, det strilar in under våtdräkten via halsen och ett hål vid armhålan – av alla ställen, och upp i näsan. Jag paddelsimmar fram till nästa kant där resten av gänget väntar, solen skiner, och det är verkligen vackert här i regnskogens hundratals nyanser av grönt. Synd bara att händerna är helt bortdomnade…

Blue Canyons profil:

Igår var det alltså dags att upptäcka ett nytt äventyr i vårt närområde. Canyoning. Det verkar inte finnas något svenskt ord, ”kanjoning?”, i princip handlar det om att ta sig fram i ett vattendrag genom att vada, simma, hoppa, fira sig ner, klättra etc. Det ska finnas mycket hinder i flödet för att vara skojigt. I ett land med mycket regn och dramatisk natur är det naturligtvis självklart att någon hittat lämpliga vattenvägar för canyoning. Alla i gruppen, utom Mats och jag, var turister; britter, fransoser och kanadensare, de flesta här för att gå på rugby VM. De fyra franska killarna var speciellt laddade för semifinalen mot Wales idag. Tillsammans med tre forsguider tillbringade vi hela gårdagen i regnskogen. Bortsett från att vi var ute i solskenet var det inte helt olikt vår upplevelse i Waitomo förra året. Inklusive ålar, i en av vattensamlingarna bodde nyfikne ålen Alfred, han verkade tycka det var spännande med alla besökare, simmade omkring helt obekymrat och kom gärna fram och hälsade om man lockade på honom.

Senaste veckan har det regnat en hel del, vi var inbokade att canyona redan i torsdags, men då ställde de in samma morgon och sa att det var för mycket vatten i floden. Jag vet inte om det var mindre fors igår, men i regnskogen var det mycket lera. Från bilvägen hade vi ca 45 min vandring genom skogen för att komma till och från själva kanjonen. Inte speciellt lättvandrat, upp och ner genom gegga och mindre vattendrag, klassiskt NZ. Lite kul att höra de halvfeta britterna flåsa och stöna. Fransoserna och kanadensarna verkade inte alls stånka lika mycket? På slutet tyckte jag nog lite synd om en av tjejerna, hon önskade nog att hon stannat på puben, inte nog med att det tog henne en evighet att fira sig ned i vattenfallen, under den avslutande vandringen snubblade hon gång på gång omkull i bäcken, och frågade ideligen hur långt det var kvar – inte lätt… Själv tyckte jag tvärtom, jätteskönt med rejäl våtdräktsvandring efter alla kalla bad, då blev jag ju ordentligt varm igen! J
LÄNK TILL FLER BILDER

Kolla fingrarna!