Labour Day, Goat Island swim mm

Igår var det Första Maj! Vilket heter Labour Day här, och firas sedan 1890 till minne av fackföreningarnas kamp för en åtta timmars arbetsdag. NZs arbetare var bland de första länderna i världen att uppnå det, och det var en snickare, Samuel Parnell, som redan 1840 fick den rättigheten i Wellington. Som tack har han fått ett antal platser uppkallade efter sig, bl.a. just Parnell, en av de finare stadsdelarna i centrala Auckland. Liksom Första Maj firades LD förr stort med parader, men för de flesta kiwis är det nu bara en helgdag som firas den fjärde måndagen i oktober. Hursomhelst njöt vi av en långhelg, utan att Mats hade båt i hamnen heller.

Någon kanske minns att jag köpte en ny cykel för någon månad sedan? Mats blev uppenbarligen lite störd över att ha en "sämre" cykel än sin hustru, för i fredags kom han minsann hem med en sprillans ny cykel han också! Sju (7!) cyklar trängs nu med bilen i dubbelgaraget... det känns som lite överkurs, minst sagt. Som tur är kommer en kompis överta min gamla racercykel, och Mats "gamla" cykel får jag väl försöka sälja på TradeMe.

Familjen Merida, nya matchande blå-gula hjälmar har vi också:

Hur många cyklar behöver två personer...?!

 

Fredagen var för övrigt en kul dag. På förmiddagen gick jag och Mats på ett "affärsseminarium" för NZSBA, New Zealand Scandinavian Business Association, en förening jag engagerar mig lite i. En av föreläsarna var David Hood, chef för IKEA Australien, han fick naturligtvis svara på frågan varför inte IKEA har etablerat sig i NZ ännu... enligt honom är det bara en tidsfråga... suck, hur lång tid då?! På kvällen fick jag även följa med på middag med James, NZSBAs ordförande, svenske konsuln samt David Hood som fick ypperlig tid att brodera ut sig med IKEA-skvaller. Kul kille, en skotte som jobbat inom IKEA många år i England, Singapore och nu Australien.
 
I lördags morse packade vi bilen och åkte vi till Goat Island, ett marinreservat och populärt snorkel- och dykställe en dryg timme norr om Auckland. Några havssimsentusiaster hade organiserat ett "sim-safari", att simma runt själva ön, en sträcka på knappt 2,5km, beroende på hur nära ön man simmar förstås. Kallt var det förstås, men ändå ganska häftigt att simma runt en ö, på havssidan fanns ett antal grottor man gärna hade tittat närmare på (om vattnet hade varit varmare). När vi har snorklat vid Goat Island har det funnits en hel del skoj att titta på, stora fiskar (snapper) och rockor, men tyvärr var sikten i lördags rätt kass. Dagen innan hade det blåst riktigt mycket och grumlat vattnet. Dessutom simmade vi genom sjok av något som kändes som grovkornig sagosoppa, genomskinliga geléklumpar som flöt omkring på ytan. Förklaringarna går isär, någon påstod att det var fiskägg (väldigt MÅNGA fiskägg i så fall!), någon att det var små maneter (vilket verkar mer sannolikt, men vad vet jag?). Lite slemmigt hursomhelst, man höll gärna munnen stängd då. Efteråt var det gemensam picknick på stranden, som tur var sken solen så jag tinade upp efter ett tag.

Goat Island från fjärran: 

 

Goat Island bakom oss 

På väg runt ön:

Äntligen färdig! 

Dessa entusiaster ordnar simningar i vackra vatten i NZ, kanske hänger vi med till någon annan plats nästa gång!

VIDEO

På vägen hem tittade vi in hos familjen Munro som jag var husvakt åt för ett par år sedan. Deras "tillfälliga" hus har sedan dess inretts betydligt mer, och beståndet av får, getter och höns har utökats, nu skuttade ett gäng ursöta lamm och killingar omkring i hagarna. Dessutom en anka och åtta ankungar som Louise har kläckt i en inkubator, små gula ulliga saker, bedårande! Hundarna YaYa och Yoda känner fortfarande igen oss, hälsar glatt, svassar omkring och vill bli kelade hela tiden, även katten Ewokee tyckte det passade att ligga i mitt knä ett tag. Roligast för barnen är nog att de har dikat ut sin å till en liten sjö och anlagt en stor brygga. Simon körde sin båt med 15 hästars snurra fram och tillbaka släpades barn på diverse flytetyg. Hur kul som helst uppenbarligen. Dessutom har familjens plan att bygga nytt fint hus verkligen tagit form, vi gick omkring bland pinnar i marken som markerade olika rum.

Söndag morgon var det sedvanlig långspring, 75min med kompisen Craig som just har rehabiliterat en knäskada, nu springer han glatt som en hind igen. Detta var sista långa passet innan Aucklands halvmaraton nästa helg. Nu väntar en vecka av nedtrappning och måttlig fysisk aktivitet, i morse sprang vi några snabba km-intervaller i soluppgången, jätteskönt, och vi är verkligen ett bra gäng i löpgruppen. Njut så länge det varar, efter halvmaraton blir det istället dags att ta tag i cyklingen på allvar...
 
På söndagkvällen hade vi bjudit hem ett antal svenska kompisar som bor på norra sidan av Auckland, North Shore, på bbq middag. Under kvällen ägnades bl.a. stort intresse ägnades åt Systembolagets app för att beräkna promillehalt i blodet... Haha, här får vi ju köra lagligt med 0,8 i blodet, lite skrämmande för oss svenskar. Härligt hursomhelst att sommaren är på gång, grillen gick varm och vi kan hänga utomhus igen. 

Vädermässigt känns det som den här våren har varit väldigt upp och ner, många ilskna stormar har drabbat olika delar av landet, inte så farligt här uppe i Auckland, dock otroligt mycket vind om jag jämför med tidigare år. Vi kanske inte törs tro på en lika varm pangsommar som förra året, men dagarna blir i alla fall ljusare och temperaturen stiger. Men nu i helgen omkom två alpinister tragiskt i en storm på Mt Taranaki, en påminnelse om hur snabbt vädret förändras här, speciellt på ett berg. Det är svårt att tänka sig att det är samma vulkan som vi besteg i strålande perfekta förhållanden påsken 2012.

Igår, måndag, var vi mest trötta, en mycket kort cykeltur på nya cyklarna samt husesyn hos familjen Moell som precis flyttat till nytt hus, som de redan trivs mycket bra i. En annan av måndagens höjdpunkter var att vi råkade planlöst irra omkring i en elektronik- och heminredningsaffär (Harvey Norman). Då blev vi påhoppade och fick en entusiastisk demonstration av en ny kiwisk uppfinning, en komplett hembryggningsapparat som tillverkar drickfärdig, kall öl på bara sju dagar. Bara $8.000! (Ca 45.000 SEK) Det var på vippen att vi kände som den är nästa måste-ha-grej för hemmet, eller sommarstugan! ;-)

Idag sitter jag hemma och övervakar en mycket nervös ung kiwi-tjej som gör ett svenskt språktest som kan kvalificera för studier i Sverige. Provet verkar vara av svenskt centralprovstyp på gymnasienivå, läsförståelse, uppsats och muntligt framförande. Utan någon familjeanknytning till Sverige har hon lärt sig svenska genom kompisar när hon jobbade i Tyskland, hon lyssnar på svensk radio och läser tidningar på internet... Ingen skola, inga lärare, inga år i Sverige, undrar om hon verkligen klarar det?!? Talangfull, och modig tjej hursomhelst!!

Litteratur, Tiritiri Matangi och mer simträning

Förra veckan innehöll två roliga litterära händelser; Alice Munro fick (äntligen) Nobelpris efter ett långt författarliv. Blev inspirerad att direkt gå och köpa en av hennes böcker i lokala bokhandeln där jag hittade ett par olika i alfabetiska hyllan. Berättade naturligtvis för expediterna att Alice är årets Nobelpristagare, men de höjde knappt på ögonbrynen... En (mer upplyst) kund kommenterade dock - oj, du var snabb, det har ju precis kungjorts. Liiiite skillnad från Sverige där nya Nobelpristagares böcker dammas av och skyltas upp med blixtens hastighet. 
 
En författare som fick MYCKET större uppmärksamhet förra veckan var unga kiwin Eleanor Catton som belönades med årets Man Booker Prize för sin andra novell "The Luminaries", den yngsta pristagaren någonsin. Litteratur-NZ är givetvis väldigt stolta, och i alla intervjuer ger hon intryck av att vara en riktigt mysig ung tjej med båda fötterna stadigt på kiwisk jord. Hennes roman har givetvis flugit av hyllorna nu, jag ska gärna skaffa hennes prisbelönade tegelsten, över 800 sidor... det behövs kanske en lång semester att ta sig igenom den.
 
Äntligen var också ordet i helgen när vi tog oss i kragen och åkte ut till ön Tiritiri Matangi över dagen. Ett naturreservat i Aucklands skärgård som framgångsrikt håller på att återbördas till sin ursprungliga skönhet och artrikedom, alltså före mänskligheten kom hit. Sedan åttiotalet har hundratusentals träd planterats, ogräs och skadedjur (råttor, vildkatter etc) utrotats från ön. Fåglar och reptiler har inplanterats och nu är Tiritiri hem till flera av NZs utrotningshotade fåglar. Söndagen var en bländande vacker dag med klarblå himmel, vi gick med en trevlig guidad tur för att hitta fåglar, och picknickade i solen. Roligt vore att tillbringa natten därute, då har man chans att se och höra kiwin som är aktiv på nätterna.

Många åker på dagstur hit, men på ön märks ingen trängsel direkt:

 Löjligt vackra utsikter - som vanligt

Utrotningshotad Saddleback trivs härute

(På svenska spetsnäbbad vårtkråka - INTE så fint namn..)

Tiritiri Matangis fyr byggdes 1864

 

I övrigt bjöd förra veckan bl.a. på några timmars skön vandring i Waitakeres regnskog med "mina vandringstanter". Inom ämnet fåglar så träffade vi bl.a. en skön kille, kakaduan Chuckles, som var ute med sin matte. Chuckles blev märkbart förtjust över vår uppmärksamhet, kråmade sig, pratade oavbrutet och ville bli kliad i nacken. Hoppas verkligen han inte får för sig att rymma, då vore han genast klassad som oönskad flykting (definitivt papperslös) i Waitakeres skyddade skog. Det finns tydligen redan ett antal förvildade kakaduor som jagas i skogarna.

Paus i skogen:

Förutom veckans alla andra träningspass tog vi också chansen i lördags morse att duvas i havssimningsteknik med Rick Wells, en "gammal" simmare och legend från triathlonsportens begynnelse på 80-talet, fortfarande en hyfsat vältränad gubbe... Gruppen fick springa i och ur vattnet, sprinta runt bojar och även simma utan glasögon, medan Rick bjöd på sina tips och tricks, kul men undertecknad var naturligtvis rejält frusen mot lektionens slut, havet är ju inte riktigt varmt ännu...

Ärtsoppa och Alice tunneltugg

Dags för en ny veckorapport! Förra veckan var det dags för Svenska Föreningens årliga ärtsoppemiddag. I torsdags naturligtvis. En poppis tillställning, brukar dra ett 60-tal medlemmar och vänner, så även i år och roligt var det! Det innebär planering, shopping, ärtsoppekokning samt organisation av ett lotteri med kul priser. Hela gula ärter existerar inte här, däremot halva split peas som förkortar koktiden betydligt. Dessutom säger receptet fläsklägg, jag har tidigare år fuskat med bacon, men fläsklägg ska snarare vara en "ham hock", så i år letade jag upp en sån grisig benbit i kyldisken och testade. Överhuvudtaget verkar det finnas många fler styckdelar från fler djur i min butiks jämfört med Sverige. Speciellt mycket olika inälvor, och getkött, fast det har jag inte vågat mig på ännu. Så hur gick det med min ham hock? Jodå, sisådär, kanske borde den ha behövt koka längre, men då hade ärtorna bara blivit mos. Soppan blev i alla fall klart ätbar.
 
Att Aucklands stora infrastrukturprojekt visas upp för (den betalande) allmänheten är självklart, medborgarna bjuds in till ett jätteevent med tusentals nyfikna hela dagen. Vi har tidigare tittat på en mycket mindre tunnel och motorvägsbro, i helgen var det dags att titta på startläget för Alice, en megastor tunnelborrningsmaskin. Efter ett par års förberedelser är hon nu på plats, redo att tugga sig ner i underjorden ett par år framåt. Hon ska tugga 2,4km tunnel under staden norrut för att sedan vända om och tugga ännu en 2,4km tunnel söderut. Ett enormt projekt. Vi lärde oss en massa fakta, t.ex. Alice är 87,7m lång, väger som 750 elefanter, och hennes topptuggfart är 8cm i minuten. Den mest fantasieggande siffran var att om Alice skulle gräva ner sig till jordens mittpunkt skulle det ta 2655 år! 

Förutom själva tunnelgrävandet händer naturligtvis mycket mer i projektet, ett antal fina parker ska anläggas med både basketplaner och skateparker, viktiga vattendrag och sumpmark ska bevaras etc. En av svenska vännerna, Lars, har flyttat hit med sin familj för att arbeta några år med tunnelns alla tillfarter och kringarbeten. Han gav oss direkta insikter och senaste skvaller om projektet.

Mats på tunnelnedfarten:

Alice! Redo att tugga sig ner i underjorden

Lars med sina grabbar bidrar med proffsinsikt ;-)

 Alla fick sen signera de första tunnelelementen som väntar på att sättas på plats:

Totalt 24 000 segment behövs till hela tunneln

 

Vårsimning och seglare i moderslandet

Min ambition är att blogga ett par gånger i veckan. Verkligheten blir inte riktigt så tydligen... Sen sist har jag besökt Trevor, kiropraktorn, ett par gånger, och det verkar ha löst sig med ryggen igen. Trevor är en skön typ, med mottagning hemma i villan, 15min promenad härifrån. Kommer man för tidigt kan man vänta i hans trädgård i solskenet, ganska trivsamt. Ett besök tar 5-10 min, man tar varken av sig kläder eller skor, att kolla och knäcka upp våra stela ryggar klarar han tydligen ändå. Han är själv gammal kampsportare så han vet nog hur en ond rygg känns och ser ut :-)

Det har varit sommar här ett antal dagar nu. Shorts och sandaler - äntligen! Folk solar och några badar. I lördags kväll var vi på middag hos Maria och Christian, då drogs grillen igång, fördrinkar utomhus, men middag inne. Lite kyligare blir det allt på kvällen, och i veckan ska det bli svalare och blåsigare igen.

Vårens första havssimning klarades av i lördags. Havet är nu 13-14C, vilket till min förvåning var hyfsat uthärdligt så länge jag höll mig i rörelse. Sen förra året har vi ju lärt oss att det behövs dubbla badmössor för att slippa frysa om huvudet, men händer och fötter blir kalla - ja. Sydafrikanske Jason som har triathlonbutik i St Heliers har, varannan lördag hela vintern, entusiastiskt organiserat hugade vintersimmare, han mäter upp en bana och lägger ut simbojar. Som kallast var vattnet tydligen 11C. Nu i lördags var det en stilla, fin morgon, så ett 25-tal pers dök upp på beachen. Vissa tycker dessutom det är överkurs med våtdräkt och jazzar upp i bara badkläder - burr!! De måste nog ha sin våtdräkt under huden istället. Mats och jag simmade i alla fall hela varvet, 1km runt bojarna. Efter några månader i poolen känns det friskt med saltvatten igen.

Seglingshjältarna från America's Cup har kommit tillbaka till moderlandet igen, och i fredags hölls en formell, men väldigt informell, välkomstceremoni nere i hamnen. (VIDEO) Trots att de inte vann slöt tusentals människor upp, inkl undertecknad, för att visa uppskattning och stöd. Landet ÄLSKAR sina ödmjuka, proffsiga snabbseglare, och vill nu mest av allt att laget ska få möjlighet hålla ihop några år till och ta revansch. Till skillnad från alla andra lag i America's Cup så är Team NZ nästan ett riktigt landslag, bara enstaka icke-kiwis ombord. På USAs båt seglade t.ex. både fler australier och kiwis än amerikaner...

Sen förlusten har det alltså spekulerats och debatterats högt huruvida laget återigen ska kunna få ihop pengar och satsa till nästa gång. AC segling måste vara en av de dyraste sporterna man kan hålla på med. Få kan/vill matcha Larry Ellisons pengapåse. Förutom Team NZs många sponsorer så sköt även regeringen till pengar, i storleksordningen 35milj NZD. Trycket har nu varit stort på regeringen att indikera sitt fortsatta stöd, så jublet blev högt under ceremonin i fredags när utvecklingsministern lovade att regeringen skulle göra det. (Ganska billigt för att öka sin populariet tycker jag...)

Många människor väntar på sina idoler:

Grant Dalton går omkring och hälsar på folk i vimlet: 

 Istället för en parad i stan tuffade de runt stadens alla kajer:

Till sist, igår, söndag, sprang vi sista förberedelseloppet inför Aucklands halvmaraton om en månad. Ett 16km lopp i lugnt tempo, 1t 25m för min del. Helt OK, men attans vad trött jag var efteråt. Hade planerat att springa en halvtimme till efteråt, men det fanns ingen ork. Inte så konstigt kanske eftersom jag har sprungit väldigt sparsamt senaste tre veckorna, typiskt. 

Förkylt och ryggont

Ja, för min del gick även förra veckan mest i förkylningens tecken, host, host. Försökte mest hålla mig lugn och fin hemmavid, men ack vad trist det blir. Pallrade mig i alla fall på en morgonträning samt ett simpass och i söndags blev det en liiiite längre tur än sist på nya cykeln följt av en joggtur. Cykeln är i alla fall skön. Vädret är typiskt vårligt, varmt och kallt, störtregn och sol ackompanjerat av en herrans massa vind från alla håll. Jobbigt cykelväder faktiskt. Förra tisdagen rasande full storm, på natten trodde jag att taket skulle lyfta, dagen efter var stranden full av bråte:

Under semestern fick ingen uppdraget att vattna kökskrukorna, jag var dock inte ett dugg orolig att det inte skulle regna under veckan vi var borta, tvärtom, sallad, persilja och koriander var så frodiga att de höll på att växa ur krukorna när vi kom hem.

 

Dessutom BLOMMADE dracenan i hallen?! Det har jag aldrig sett förut! Den mår tydligen bra av sitt o-soliga läge och en kopp vatten varannan månad! Fantastiskt.

 

Våren är ju ganska långt kommen, insåg att om vi ska få egna tomater i år är det hög tid att få något i krukorna, så i helgen blev det en utflykt till handelsträdgården, förutom sedvanliga tomater blev det ett par små paprikaplantor och en gurkstickling. Blir kul att se hur det går.

Men i söndags när jag lyfte jord, krukor och planterade sticklingarna sa det plötsligt knäck i ryggen - va f-n!?! Går nu omkring ryggstel som en gammal gubbe, inställd cykling med Gayle, det är visst inte meningen att jag ska få komma ut på fina cykeln!! Istället några besök hos kiropraktorn som beordrade ispack på ryggen - hur kall blev jag inte av det?!?!

 

I fredags kväll var det oktoberfest med Mats jobb, många såna här "ölglas" hämtades i baren och umpa-umpa allsången satte sina spår i halsen nästa dag. 

En sista sak värd att nämna från veckan är att vi var på "askceremoni" för Jo, vår granne som dog i mars. Hennes aska har nu placerats bland blommor och träd i Eden Garden. I ett gammalt stenbrott har det skapats en liten tropisk oas, som en svensk minneslund, men mindre stel och mer personlig, många stigar upp och nerför vulkanens sida, små namnskyltar står överallt i grönskan och hönor går och pickar omkring. Här finns också ett trevligt fik och en presentaffär så det blir nog fler besökande i den här parkmiljön. Precis som på begravningen kom en hel massa människor för att minnas henne, vackra ord, sång och dikter lästes av officianten, hennes vänner och bror Chris.