Sanna & Mats i Auckland: Kahurangi National Park

Den 27:e dec, efter pannkaksklipporna i Punakaiki, Paparoa National Park, var Mats och jag solo och etapp två på vår jul/nyårsresa började.

Vi vände alltså norrut och i Westport letade vi rum för natten. Vilket visade sig vara knöligare än vi kunde tro, helgens hästkapplöpningstävlingar samt jullediga verkade fylla byn, vi hamnade i ett billigt rum i ett backpacker-aktigt hotell. Det var tyst och lugnt, men sängen var väl inte den bekvämaste.

Vårt konstiga hotell i Westport

Den mäktiga floden Buller mynnar ut i Westport så vi åkte ut till hamnen och stränderna för att se mynningen. Den drygt 170km långa Buller forslar med sig allsköns bråte ut till havs, och eftersom den mestadels går genom skogsområden så följer naturligtvis ett och annat träd med... här kan man snacka om strandfynd!

Floden Bullers utlopp i havet

Nästa dag åkte vi vidare norrut till lilla Karamea, där vägen tar slut, och Karamea är porten till Kahurangi National Park, den näststörsta nationalparken i NZ, efter Fiordland. I Kahurangi, liksom Fiordland, bevaras en del av den orörda vildmark som fortfarande finns kvar i NZ. Här finns nästan inga vägar utan vill man in i skogen får man gå eller ta helikopter. Här stannade vi tre nätter och kunde gärna ha stannat någon vecka till... Trängsel är normalt inget man förknippar med NZ, men Karamea tar nog priset i fridfullhet. En butik, ett café, två restauranger i stan, under tre kvällar provade vi båda och gjorde återbesök på den ena...

Najs motell i Karamea, vi bodde i huset som syns

Första dagen gick vi en promenad på den oändligt långa stranden, de enda människorna vi såg var en jättetrevlig familj som fiskade med en slags torped (Kontiki) som drog ut många meter fiskelina med hängande krokar. Man ser dem på TV reklam här så vi stannade och pratade med familjen i någon timme för att se apparaten in action. Den här familjen var i princip halvproffs, de hade alla tillbehör och akta er vad fisk de fick bara under den stund vi hängde där!

Linan är ute, bara att vänta på resultat

Och resultat blev det! Elephant fish, Rig sharks (säljs i butik som Lemonfish) och Mats håller en stor Snapper

Solen gassade, det var en grymt varm dag och eftersom vårt motell låg nära floden Karamea så traskade vi dit på eftermiddagen för en svalkande dopp i sötvatten. Superskönt!

Fanns tom en liten sandstrand vid floden

Mats simmar i kristallklara floden

Mycket uppfriskande!

Dag 2 var det dags för lite mer aktivitet. Upp tidigt och köra ännu längre norrut, 15 km grusväg till Kohaihai, där vägen verkligen tar helt slut och en av NZs "nationalvandringsleder" (Great Walks) börjar; Heaphy Track. Vi snörade på oss trailskorna och småjoggade iväg norrut längs leden som följer kusten i början. Det blev nästan 18km totalt, fram och tillbaka, innan vi höll på att förgås i värmen. Hela Heaphy Track är nästan 80km så det får vänta till nästa gång!

Så här himla ointressant blir GPS-spåret när man springer t.o.r
längs en nord/sydlig kust.... vändpunkt vid 1 och mål vid 2 :-)

Stranden vid Kohaihai

Vi ska springa till Katipo Shelter

Hängbroar finns det gott om

Och schyssta vyer förstås

På eftermiddagen tog vi oss an en svalare aktivitet, att åka nerför några forsar i Karamea floden på en Riverbug, som en pytteliten personlig rib-båt, designad i NZ förstås... vi fick våtdräkter, hjälmar, etc och blev skjutsade av Sylvia(?) uppför floden på en skogsväg som bara blev mindre och stökigare tills vi undrade om bilen - med släp! - skulle överhuvudtaget ta sig framåt eller bakåt. Den sista biten fick vi spänna farkosterna på ryggen och gå som Skalman genom skogen över stock och sten ner till floden. Svettigt värre, vi som ville bli svalare! Men sen fick vi kasta oss i den svalkande floden och flyta nerför forsarna. Det var hur kul som helst, tyvärr tog forsarna alldeles för fort slut, men det var mysigt att flyta fram på lite stillsammare vatten också. Helt kristallklart vatten i floden och en riktigt behaglig temperatur.

Skalman på skogsvandring

Framme vid iläggningsplatsen Old Man Rock

Och iväg!

Hej vad det går!!

Redan slut? Efter ca en timme på floden.

Dag 3 (30/12) Karamea bjöd på lite gråväder, men det gjorde inget för vi hade vikt dagen åt grottbesök och skogsvandringar. De äldsta kända kalkstensgrottorna i NZ sägs vara 35 miljoner år gamla och finns i Oparara Basin, den finaste grottan kommer man bara till med guide. När vi kom ut från vårt motellhus på morgonen mötte vi motellgrannarna, ett par från Australien, som skulle med samma guide som oss. Kul med sällskap. Ca 30-40min på smal grusväg för att komma upp till grottområdet och sen var det 45 min promenad in till själva Honeycomb Caves. Jättefina grottor med många fossiler och ben, framförallt många från den utdöda jätten moa-fågeln som såg ut som en megastor struts. Blev utrotad redan tidigt av maorierna som jagade den för mat. Utan några andra naturliga fiender på marken var den enkelt byte och mycket mat... Världens största örn, Haast's eagle, levde också här då, dog också ut under samma tidsepok eftersom den hade moan som byte. Sorgligt. Hursomhelst, grottvandringen var kul, supertrevlig guide, men vi upplevde prissättningen som extrem, guidad tur kostade $90 per person (ca 500SEK). Då tillbringades mesta delen av tiden att ta sig fram och tillbaka till grottmynningen... Vi var fyra betalande personer på vår tur... här får man nog tänka om sin affärsmodell - om man nu vill få dit fler kunder!? I området fanns också många gratisupplevelser i form av mindre grottor, fina stigar, häftiga klippformationer etc. som var minst lika imponerande som själva betalgrottan.