Simospring, Lysmaskpaddling och Harbour Crossing

Listan över aktiviteter att rapportera om blir längre och längre nu... Jag skyller på delvis på sommarvärme, och ovilja att sitta inomhus mer än nödvändigt. Men nu kastar jag mig rakt ut i listan och börjar berätta om förra torsdagen, 14 nov. Då var det sommarpremiär på vår lokala sim o springtävling, Stroke'n'Stride på Mission Bay beach. Varannan vecka under sommaren hålls totalt åtta tävlingar med olika kombinationer av sträckor. Denna första var 500m simning och 5km löpning. Fullt ös från första simtaget alltså, man blir helt slut! Men opretentiöst och roligt är det, den torsdagen var det jättefint väder och kav lugnt hav. Både Mats och jag förbättrade våra tider från förra året på samma sträcka. Jag kom i mål på 34.17 och Mats på 33.29. Eftersom min käre make har lärt sig simma i havet får jag numer stryk även på simsträckorna.... Dock skiljde det inte ens en minut mellan oss!

Damstarten:

Herrarna väntar på start:

Jobbigt!!

Mats springer också:

Fredag, 15 nov, åkte vi på en kvällsutflykt ner till Cambridge, mer specifikt till sjön Karapiro, som egentligen är en bred del av nordöns längsta flod, Waikato River, ett par timmar söderut. Där hade vi bokat att paddla kajak i en flodravin och titta på lysmaskar (som ju inte är maskar utan larver), i skogen. Tidigare har vi mest sett dem i olika grottmiljöer, bl.a. Waitomo. Vi paddlade ut vid sjutiden och i väntan på att det skulle bli tillräckligt mörkt var det paus längs ån, guiderna tände en eld vid stranden och serverade ost o vin. Under den mörka paddlingen tillbaka lyste maskarna upp som vintergatan överallt i skogen, och från himlen strålade en nästan full måne. Himla mystrevligt, finns massor av andra aktiviteter omkring Lake Karapiro, rodd, cykling, vandring mm. (ännu) ett närområde vi inte utforskat. Tyvärr hade vi inte tid att stanna utan körde hem till Auckland igen på kvällen.

Redo för avpaddling:

Ute på Lake Karapiro: 

Paddling i ravinen:

Förra söndagen, nov 17, gick startskottet för sommarens första havssimlopp, Auckland Harbour Crossing. Jag simmade den förra året med Ingela i halv storm, vågorna kraschade över huvudet och kallsuparna var många. Ingela är en duktig simmare, men tordes inte ens anmäla sig i år, hon har faktiskt inte simmat ett armtag i havet sen dess, helt traumatiserad håller hon sig till poolen tror jag! Men efteråt ångrade hon sig naturligtvis - i år var en HEEELT annan dag. Kav lugnt, varmt, stilla bris, en ren fröjd att simma fram och njuta av utsikterna över stan, hamnen och stora bron. Mats simmade duktigt, jag njöt för fullt tills en tant kom ur det blå och simmade på mig - mitt ute i hamnen? Hon borde fått däng! Mina simglasögon hamnade snett och vatten läckte in - sen fick jag ingen ordning på dem igen, de läckte in i mål, that's life. Oavsett var det en fin simning, i ett hav som redan är hyfsat varmt och skönt, trots att det bara är november. Min tid 1.06, sex minuter bättre än förra året, och Mats 1.03.

Sergej, jag och Mats redo för start:

Startområdet med bortåt 1500 tävlande: 

På väg ut till starten - vi har rosa mössor :-)

Starten gåååååår!

Simning i skuggan av Auckland Harbour Bridge:

Sikta mot Skytower!

Och efter ett par timmar kommer sen den siste simmaren i mål,

tillsammans med livräddarna och insamlade simbojarna: 

Antarktis besök och Chch Cup hästkapplöpningar

Självaste anledningen till att vi åkte till Christchurch fick visst inte plats i förra blogginlägget, så här kommer fortsättningen....

Förra måndagsmorgonen checkade vi ut från cityhotellet och flyttade ut till "förorten", till Pavilions, ett familjeägt hotell med intressant historia. Det skadades visserligen i jordbävningarna, men lyckades ändå hålla öppet (trots bara en fungerande toalett och inget rinnande vatten, t.ex.) och husera en del av all polis, räddningspersonal, media och annan officiell personal etc. som kom till Christchurch. Efter februari-skakningen blev samliga stora hotell i city helt avspärrade så tillfälligt boende i staden var besvärligt. Dessutom många vars bostad blivit förstört och blivit hemlösa. Bl.a. huserade en internationell språkskola i en av byggnaderna som totalkollapsade, många japanska studenter omkom där, så mycket japansk media kom och bodde tydligen på Pavilions.  Ägaren sedan ett 20-tal år hade skrivit en bok om sin familjs historia och på väggarna fanns massor av historiska foton och pryttlar, t.ex. motorcyklar, bilar och en gammal tvättmaskin. Annorlunda.

Men innan vi flyttade in på Pavilions åkte vi ut till kanske det närmaste vi kommer Antarktis, International Antarctic Centre, som förutom att vara en turistattraktion även huserar prylar för NZs, USAs och Italiens Antarktiska forskningsprogram. Från Christchurch flyger Herkulesplan många som av olika anledningar ska vara på Antarktis.

Jätteintressant plejs. Vi upplevde en antarktisk storm, -18C inkl vindfaktor. Burr!! En tur över kullar, genom vatten med en äktsvensk Hägglund bandvagn (Bv 206) från Örnsköldsvik. Åkte på en 4D båtresa till Antarktis, komplett med gungande hav, iskrockar, vattensprut, snö och vindar. Tittade på pingviner. Och en massa, massa andra fina displayer om denna fascinerande kontinent. Ett par, tre timmar försvann snabbt.

Rejäla svenska produkter krävs för Antarktis

Mats provar Antarktisliv från förr

Krama en leopardsäl

Små blå pingviner (ville inte kramas...)

På måndagskvällen mötte vi upp med Mats kollegor och kunder med respektive som kommit för att avnjuta årets stora tisdag, Cup Day, Christchurch motsvarighet till Elitloppsfest, travkapplöpningar. Fast här klädde alla upp sig, modeshow och stilspotting ingick. Ja, de flesta damer hade någon form av huvudbonad - något jag får skärpa till nästa år, om chansen återkommer förstås.

För oss gick väl själva totospelandet sådär, men vi minimerade i alla fall våra förluster tack vare några bra gissningar bland stolpskotten. Bara att förstå hur bettingen går till var en utmaning. Ett par stycken i sällskapet var lite mer rutinerade och vann faktiskt flera tusen kronor, de var glada. Faktiskt var det en danskägd häst med svenskt blod i ett av loppen: Peak, efter den världsberömde, numer avlidne, Sugarcane Hanover. Den vann!! Tyvärr spelade vi inte på den, eftersom vi inte fattade svensk-kopplingen förrän efter loppet.

Vädret var väl sisådär, med lite halvkyliga vindar, inte för att man skulle tro det när man såg vissa unga kvinnors (brist på) klädsel, men själv var jag nöjd att behålla jacka och halsduk över klänningen.

Starten gååååår

Här står vi bra, dricker skumpa och diskuterar favoriter 

En travbana med dansbana

 

Klädda för toto-spel

"Shaken, not stirred" och Kaikoura

Åter i Auckland efter några dagar på Sydön. I lördags em flög vi alltså till Christchurch, den äldsta staden i NZ, senast jag var där var mars 2010, skillnaden mot då och idag är enorm! En helt annan stad... Sen september 2010 då den första stora jordbävningen, 7.1 på Richterskalan, skakade loss, har ca 14.000 skalv registrerats omkring Chch, OK merparten är ju så små att de inte känns, men ändå - FJORTONTUSEN!! Otroligt nog dog ingen vid det första skalvet. Annat var det vid jätteskalv nr två, februari 2011, magnitud 6.3. Citykärnan förstördes då totalt och 185 människor miste livet, många i byggnader som kollapsade. Under 2013 har äntligen jordskorpan lugnat ner sig igen, inga skakningar under de dagar vi var där.

Hotellet vi bodde på 2010 finns inte kvar idag, nu bodde vi på ett litet helt nyöppnat hotell, i en renoverad fastighet mitt i förödelsens centrum faktiskt. Granne med den nu totalt raserade katedralen som var stadens landmärke. I det tornet klättrade jag ju upp i sist... Fram tills bara några månader sedan var stora delar av citykärnan avstängd för allmänheten. Eftersom vi kunde promenera omkring helt fritt i city nu, verkar bara enskilda byggnader och vissa kvarter fortfarande vara avspärrade.

Christchurch city

Byggnader avspärrade med dekorerade staket:

Raserad katedral, här stod bl.a. det 63m höga tornet:

Diverse rivningsarbete: 

Av stadens 50 högsta byggnader före jordbävningarna står endast 10 kvar idag, 37 har redan försvunnit från stadsbilden och 3 har ännu inte fått sitt slutliga öde fastställt, bl.a. polishuset! Vårt hotell låg faktiskt vägg i vägg med stadens högsta hus, nu snackar vi inte fantasiskyskrapor, men Pacific Towers 86m tornar verkligen upp sig över stan. 2010 var denna byggnad helt nybyggd och högst i stan redan innan skalven drog igång, tydligen ordentligt byggt eftersom det klarade sig bra.

En positiv sak med dagens Christchurch är att det måste vara superenkelt att hitta parkering i stan! Antalet tomma grusplaner i city är MÅNGA! Men att ta sig runt med bil i stan verkar mindre enkelt, vägavspärrningar ändras ofta, osäkert om den väg man körde igår är öppen idag. Speciellt när en ny skojig nattlig sysselsättning för glada party-ungdomar är att flytta trafikkoner! Hehe, jag kan förstå att det vore kul på väg hem från krogen :-) men en av våra taxichaffisar var måttligt road av att behöva röja sin infart blockerad av koner samma morgon. 

Lokalbefolkningen, "the Cantabrians" som de kallas, är kända för att vara tuffa (NZs smålänningar kanske), de ser framåt, vill bygga upp sin vackra stad igen, och finner nya spännande lösningar för det. "Shaken, not stirred" fick en ny betydelse när vår taxichaffis sa det för att sammanfatta Christchurch av idag! Bland annat har ett akut behov av butikslokaler i city lösts med att bygga med containrar! Mycket coolt. Re:Start MALL huserar nu många butiker, banker och caféer, en mysig stadsdel bland grus och avspärrningar. En modern A-formad kyrka av papprullar har också byggts för att under en övergångsperiod symboliskt ersätta dels den raserade katedralen samt en annan historisk anglikansk kyrka som totalförstörts.

Containerbutiker i Re:Start Mall:

Tidigt i söndags morse lämnade vi dock den raserade staden och tog tåget, The Coastal Pacific, norrut till Kaikoura, känt som valskådningens mekka. Den vackra kustresan tog ca 3tim inkl ett antal stopp. Planen var just att åka båt och skåda delfiner, sälar och valar.... men naturen är ju som den är, oberäknelig, ute på havet låg dimman tjock - vår båttur blev inställd, liksom alla turer den dagen. Istället fick vi ett antal timmar att fördriva i pyttelilla byn Kaikoura. Efter inledande besvikelse hann vi istället med lite turistshopping, god lunch och ett par timmars promenad innan vi hoppade på tåget tillbaka till Christchurch. Lyckligtvis sken solen så det blev en skön dag på land, dock hade vi ju klätt oss för att vara ute på kallt hav några timmar.... svarta jeans, ylletröja och täckjacka kändes mindre lyckat!

5 x Valskådningsbåtar ligger i hamnen:

Strandpromenad i Kaikoura:

"Gorse" blommar vackert gult, men det är ett ogräs som tagit över landskapet:

Med tåg längs östkusten: 

Mer om Antarktisbesök och hästkapplöpningar i nästa blogginlägg.

Packar för Christchurch Cup

Idag flyger vi till Christchurch för att uppleva NZ Cup and Show Week, mer specifikt ska vi se glamorös hästkapplöpning, travtävlingar, på tisdag. WWL har bjudit in ett antal kunder som ska roas och belönas för sin business. Mats och jag ska klä upp oss och vara representativt glada :-) Förväntar mig jordgubbar och champagne, och i sann brittisk imperialistisk tradition är hästsport en stor anledning för publiken att synas och bli sedda, speciellt kvinnorna, många planerar outfit i flera veckor och anmäler sig till modetävlingen, bäst klädda man och kvinna får pris. Konstnärlig hatt med blommor verkar obligatoriskt!

Inspirationsbild:

 
Annars har väl vår återhämtningsvecka efter halvmaran varit lugn. Det mest udda var att jag ägnade torsdagen åt att vara kvinnligt svenskt stöd och sällskap till en svensk tjej här i Auckland som fått det tunga beskedet att hennes mamma bragts om livet i Sverige, helt fruktansvärt, men hon var trots det lugn, klok och pratvillig. Naturligtvis har hon en svår tid framför sig, så jag håller tummarna att hon tar hand om sig själv i sin sorg och inte tvekar att be om hjälp när hon behöver.

Michael Jackson, Waiheke, Tysk fest, 1/2 maraton

Ännu en aktivitetsfylld vecka har lagts till historien. I onsdags kväll gick vi ut på stan som vanliga människor och var på show, Cirque du Soleil's Michael Jackson turné kom till Auckland. Den innehöll det mesta och lite till, fantastisk musik förstås, högt tempo, otroliga scendräkter, akrobatik på hög nivå, humor... vi var mycket nöjda. Dessutom gick vi och åt gott på Hanoi Café innan showen. Servitrisen höjde lite på ögonbrynen över det stora antal smårätter vi beställde, men allt gick ner. Jag hade själv både sim- och cykeltränat tidigare på dagen och var hur hungrig som helst.

I torsdags var det dags för en ny vandring med damgänget. Waiheke Island har jag skrivit om ett antal gånger, ön som ligger 40min från stan är känd för sina vackra vingårdar och härliga stränder, där organiseras varje år en vandringsfestival. Vi valde att följa med en guidad heldagsvandring på halvön Te Whau på den södra kusten. Förutom att gå i vacker natur hela dagen besökte vi också en olivoljeproducent (Rangihoua) och provade olivoljor, en vacker trädgård (Dead Dog Bay) och tittade på skulpturer, samt en vingård (Te Whau) där vi åt en sanslöst god lunch med vidunderliga utsikter över hav och land.

Skulpturer och trädgård:

 Konstverk av gamla grönsakslådor:

Toppläge för restaurangen på Te Whau vingård:

Alla dessa vyer...:

I fredags kväll fick vi chans att klä upp oss vilket vi tycker är rätt kul. Tyska handelskammaren i NZ firade sin 30-årsdag med galamiddag på ett av stadens hotell, the Langham. Kvällen till ära fick jag tom lov att inhandla en ny klänning, vilket jag gjorde häromveckan med kompisen Maria som smakråd. Fördomar om tyskar har väl de flesta, och några besannades under kvällen, bl.a. av ett urtrist tal på tyskengelska, men totalt sett var det en trevlig fest med utsökt god mat och vin samt lite dans innan det var dags att nanna kudden.

Veckan avslutades med Aucklands halvmaraton (21,1km), i söndags morse gick vi upp i svinottan för att ta färjan över till starten i Devonport, köerna var långa, men trots att flera tusen människor ska skeppas över hamnen gick det faktiskt ganska smidigt.

Senast vi sprang för två år sen har bansträckningen dragits om litegrann så det var något färre backar i år, dock springer vi fortfarande över Harbour Bridge. Perfekta förhållanden också, mulet och knappt någon vind. Och äntligen kändes det som träningen gett resultat! Jag var oförskämt pigg under den sista fjärdedelen av loppet, kunde öka farten och springa om de flesta, onekligen en skön känsla :-) fast det kanske egentligen betydde att jag började för långsamt... Hursomhelst klarade vi båda personbästa på distansen, Mats sprang på 1.47 och jag på 1.53. Efteråt firade vi med att gå på den numer traditionella Skandinaviska julmarknaden i danskarnas hus.

 

Labour Day, Goat Island swim mm

Igår var det Första Maj! Vilket heter Labour Day här, och firas sedan 1890 till minne av fackföreningarnas kamp för en åtta timmars arbetsdag. NZs arbetare var bland de första länderna i världen att uppnå det, och det var en snickare, Samuel Parnell, som redan 1840 fick den rättigheten i Wellington. Som tack har han fått ett antal platser uppkallade efter sig, bl.a. just Parnell, en av de finare stadsdelarna i centrala Auckland. Liksom Första Maj firades LD förr stort med parader, men för de flesta kiwis är det nu bara en helgdag som firas den fjärde måndagen i oktober. Hursomhelst njöt vi av en långhelg, utan att Mats hade båt i hamnen heller.

Någon kanske minns att jag köpte en ny cykel för någon månad sedan? Mats blev uppenbarligen lite störd över att ha en "sämre" cykel än sin hustru, för i fredags kom han minsann hem med en sprillans ny cykel han också! Sju (7!) cyklar trängs nu med bilen i dubbelgaraget... det känns som lite överkurs, minst sagt. Som tur är kommer en kompis överta min gamla racercykel, och Mats "gamla" cykel får jag väl försöka sälja på TradeMe.

Familjen Merida, nya matchande blå-gula hjälmar har vi också:

Hur många cyklar behöver två personer...?!

 

Fredagen var för övrigt en kul dag. På förmiddagen gick jag och Mats på ett "affärsseminarium" för NZSBA, New Zealand Scandinavian Business Association, en förening jag engagerar mig lite i. En av föreläsarna var David Hood, chef för IKEA Australien, han fick naturligtvis svara på frågan varför inte IKEA har etablerat sig i NZ ännu... enligt honom är det bara en tidsfråga... suck, hur lång tid då?! På kvällen fick jag även följa med på middag med James, NZSBAs ordförande, svenske konsuln samt David Hood som fick ypperlig tid att brodera ut sig med IKEA-skvaller. Kul kille, en skotte som jobbat inom IKEA många år i England, Singapore och nu Australien.
 
I lördags morse packade vi bilen och åkte vi till Goat Island, ett marinreservat och populärt snorkel- och dykställe en dryg timme norr om Auckland. Några havssimsentusiaster hade organiserat ett "sim-safari", att simma runt själva ön, en sträcka på knappt 2,5km, beroende på hur nära ön man simmar förstås. Kallt var det förstås, men ändå ganska häftigt att simma runt en ö, på havssidan fanns ett antal grottor man gärna hade tittat närmare på (om vattnet hade varit varmare). När vi har snorklat vid Goat Island har det funnits en hel del skoj att titta på, stora fiskar (snapper) och rockor, men tyvärr var sikten i lördags rätt kass. Dagen innan hade det blåst riktigt mycket och grumlat vattnet. Dessutom simmade vi genom sjok av något som kändes som grovkornig sagosoppa, genomskinliga geléklumpar som flöt omkring på ytan. Förklaringarna går isär, någon påstod att det var fiskägg (väldigt MÅNGA fiskägg i så fall!), någon att det var små maneter (vilket verkar mer sannolikt, men vad vet jag?). Lite slemmigt hursomhelst, man höll gärna munnen stängd då. Efteråt var det gemensam picknick på stranden, som tur var sken solen så jag tinade upp efter ett tag.

Goat Island från fjärran: 

 

Goat Island bakom oss 

På väg runt ön:

Äntligen färdig! 

Dessa entusiaster ordnar simningar i vackra vatten i NZ, kanske hänger vi med till någon annan plats nästa gång!

VIDEO

På vägen hem tittade vi in hos familjen Munro som jag var husvakt åt för ett par år sedan. Deras "tillfälliga" hus har sedan dess inretts betydligt mer, och beståndet av får, getter och höns har utökats, nu skuttade ett gäng ursöta lamm och killingar omkring i hagarna. Dessutom en anka och åtta ankungar som Louise har kläckt i en inkubator, små gula ulliga saker, bedårande! Hundarna YaYa och Yoda känner fortfarande igen oss, hälsar glatt, svassar omkring och vill bli kelade hela tiden, även katten Ewokee tyckte det passade att ligga i mitt knä ett tag. Roligast för barnen är nog att de har dikat ut sin å till en liten sjö och anlagt en stor brygga. Simon körde sin båt med 15 hästars snurra fram och tillbaka släpades barn på diverse flytetyg. Hur kul som helst uppenbarligen. Dessutom har familjens plan att bygga nytt fint hus verkligen tagit form, vi gick omkring bland pinnar i marken som markerade olika rum.

Söndag morgon var det sedvanlig långspring, 75min med kompisen Craig som just har rehabiliterat en knäskada, nu springer han glatt som en hind igen. Detta var sista långa passet innan Aucklands halvmaraton nästa helg. Nu väntar en vecka av nedtrappning och måttlig fysisk aktivitet, i morse sprang vi några snabba km-intervaller i soluppgången, jätteskönt, och vi är verkligen ett bra gäng i löpgruppen. Njut så länge det varar, efter halvmaraton blir det istället dags att ta tag i cyklingen på allvar...
 
På söndagkvällen hade vi bjudit hem ett antal svenska kompisar som bor på norra sidan av Auckland, North Shore, på bbq middag. Under kvällen ägnades bl.a. stort intresse ägnades åt Systembolagets app för att beräkna promillehalt i blodet... Haha, här får vi ju köra lagligt med 0,8 i blodet, lite skrämmande för oss svenskar. Härligt hursomhelst att sommaren är på gång, grillen gick varm och vi kan hänga utomhus igen. 

Vädermässigt känns det som den här våren har varit väldigt upp och ner, många ilskna stormar har drabbat olika delar av landet, inte så farligt här uppe i Auckland, dock otroligt mycket vind om jag jämför med tidigare år. Vi kanske inte törs tro på en lika varm pangsommar som förra året, men dagarna blir i alla fall ljusare och temperaturen stiger. Men nu i helgen omkom två alpinister tragiskt i en storm på Mt Taranaki, en påminnelse om hur snabbt vädret förändras här, speciellt på ett berg. Det är svårt att tänka sig att det är samma vulkan som vi besteg i strålande perfekta förhållanden påsken 2012.

Igår, måndag, var vi mest trötta, en mycket kort cykeltur på nya cyklarna samt husesyn hos familjen Moell som precis flyttat till nytt hus, som de redan trivs mycket bra i. En annan av måndagens höjdpunkter var att vi råkade planlöst irra omkring i en elektronik- och heminredningsaffär (Harvey Norman). Då blev vi påhoppade och fick en entusiastisk demonstration av en ny kiwisk uppfinning, en komplett hembryggningsapparat som tillverkar drickfärdig, kall öl på bara sju dagar. Bara $8.000! (Ca 45.000 SEK) Det var på vippen att vi kände som den är nästa måste-ha-grej för hemmet, eller sommarstugan! ;-)

Idag sitter jag hemma och övervakar en mycket nervös ung kiwi-tjej som gör ett svenskt språktest som kan kvalificera för studier i Sverige. Provet verkar vara av svenskt centralprovstyp på gymnasienivå, läsförståelse, uppsats och muntligt framförande. Utan någon familjeanknytning till Sverige har hon lärt sig svenska genom kompisar när hon jobbade i Tyskland, hon lyssnar på svensk radio och läser tidningar på internet... Ingen skola, inga lärare, inga år i Sverige, undrar om hon verkligen klarar det?!? Talangfull, och modig tjej hursomhelst!!

Litteratur, Tiritiri Matangi och mer simträning

Förra veckan innehöll två roliga litterära händelser; Alice Munro fick (äntligen) Nobelpris efter ett långt författarliv. Blev inspirerad att direkt gå och köpa en av hennes böcker i lokala bokhandeln där jag hittade ett par olika i alfabetiska hyllan. Berättade naturligtvis för expediterna att Alice är årets Nobelpristagare, men de höjde knappt på ögonbrynen... En (mer upplyst) kund kommenterade dock - oj, du var snabb, det har ju precis kungjorts. Liiiite skillnad från Sverige där nya Nobelpristagares böcker dammas av och skyltas upp med blixtens hastighet. 
 
En författare som fick MYCKET större uppmärksamhet förra veckan var unga kiwin Eleanor Catton som belönades med årets Man Booker Prize för sin andra novell "The Luminaries", den yngsta pristagaren någonsin. Litteratur-NZ är givetvis väldigt stolta, och i alla intervjuer ger hon intryck av att vara en riktigt mysig ung tjej med båda fötterna stadigt på kiwisk jord. Hennes roman har givetvis flugit av hyllorna nu, jag ska gärna skaffa hennes prisbelönade tegelsten, över 800 sidor... det behövs kanske en lång semester att ta sig igenom den.
 
Äntligen var också ordet i helgen när vi tog oss i kragen och åkte ut till ön Tiritiri Matangi över dagen. Ett naturreservat i Aucklands skärgård som framgångsrikt håller på att återbördas till sin ursprungliga skönhet och artrikedom, alltså före mänskligheten kom hit. Sedan åttiotalet har hundratusentals träd planterats, ogräs och skadedjur (råttor, vildkatter etc) utrotats från ön. Fåglar och reptiler har inplanterats och nu är Tiritiri hem till flera av NZs utrotningshotade fåglar. Söndagen var en bländande vacker dag med klarblå himmel, vi gick med en trevlig guidad tur för att hitta fåglar, och picknickade i solen. Roligt vore att tillbringa natten därute, då har man chans att se och höra kiwin som är aktiv på nätterna.

Många åker på dagstur hit, men på ön märks ingen trängsel direkt:

 Löjligt vackra utsikter - som vanligt

Utrotningshotad Saddleback trivs härute

(På svenska spetsnäbbad vårtkråka - INTE så fint namn..)

Tiritiri Matangis fyr byggdes 1864

 

I övrigt bjöd förra veckan bl.a. på några timmars skön vandring i Waitakeres regnskog med "mina vandringstanter". Inom ämnet fåglar så träffade vi bl.a. en skön kille, kakaduan Chuckles, som var ute med sin matte. Chuckles blev märkbart förtjust över vår uppmärksamhet, kråmade sig, pratade oavbrutet och ville bli kliad i nacken. Hoppas verkligen han inte får för sig att rymma, då vore han genast klassad som oönskad flykting (definitivt papperslös) i Waitakeres skyddade skog. Det finns tydligen redan ett antal förvildade kakaduor som jagas i skogarna.

Paus i skogen:

Förutom veckans alla andra träningspass tog vi också chansen i lördags morse att duvas i havssimningsteknik med Rick Wells, en "gammal" simmare och legend från triathlonsportens begynnelse på 80-talet, fortfarande en hyfsat vältränad gubbe... Gruppen fick springa i och ur vattnet, sprinta runt bojar och även simma utan glasögon, medan Rick bjöd på sina tips och tricks, kul men undertecknad var naturligtvis rejält frusen mot lektionens slut, havet är ju inte riktigt varmt ännu...