Solen strålade från en klarblå himmel på juldagens morgon när vi lyfte på oss ryggsäckarna och vandrade söderut längs Lake Rotoiti (Roto=sjö, Iti=liten, Lillsjön alltså!) Så himla liten är den inte, det tog ca 3 timmar att gå till södra stranden, en ganska dryg sträcka där vi ursprungligen tänkt fuska och ta vattentaxi, men eftersom juldagen är årets största helgdag körs ingen vattentaxi! Bara bita ihop, vi var inte ens halvvägs – återstod ytterligare 5 timmars vandring till John Tait Hut där vi äntligen fick kollapsa och tillaga efterlängtad (hemtorkad) middag som belöning, mer behövdes inte för att somna in. Det var bara vi och fyra andra i stugan den natten, så det var en tyst och skön natt.
Dag 2, annandag jul, blev ett utomordentligt träningspass, dagen inleddes med 4,5 timmars marsch uppför, klättrade ca 1000 höjdmeter till Travers saddle. Därifrån ca 4 timmars vandring nerför ca 1100 höjdmeter innan vi kom fram till West Sabine Hut (se fig). Satan vad vi var trötta! Mina fötter protesterade vilt, och maken var lätt oimponerad av min vandringsplan dittills… Naturligtvis kunde vi ha kortat dagen, men vädret var fantastiskt, och med en storm i antågande kändes det rätt angeläget att ta oss över passet innan den slog till. Men i West Sabine var det slut på stugfriden, drygt 20 pers huserade där, av alla möjliga nationaliteter. Konstigt nog verkar många israeler vandra på NZ, vi möter dem nästan i varje stuga, även förra året.Tredje dagen kom väderomslaget, tunga grå moln och periodvis strilande regn, som tur var hade vi en jämförelsevis enkel vandring mestadels genom skog till Sabine Hut vid Lake Rotoroa (Roto=sjö, Roa=lång, Långsjön alltså!). Men idag hade min vrist fått nog, smärtan strålade ner i trampdynan – rätt oskönt i fem timmar över stock och sten! Konstaterade att höger vristknöl var hyfsat svullen. Men räddningen var nära, i stugan fanns Sarah, en glad kiwitjej, hon identifierade min slitna look och föreslog att vi skulle anropa en båttaxi att ta oss ut ur parken, hon hade själv ramlat och slagit i sina knän. Under kvällen blev vädret sämre och sämre, regnet vräkte hela natten ner och vinden tjöt i husknutarna.
Beslutet att bryta vandringen blev enkelt, följande dag anropade vi båt-gubben via VHF och ja, han kunde hämta upp oss under eftermiddagen. Några andra ”tappra” (eller dumdristiga) trotsade vädret och vandrade iväg, några fick vända och komma tillbaka igen. Floderna hade stigit så mycket att de blev omöjliga att korsa. Men båtresan blev en rätt kul upplevelse i sig, vattnet i sjön hade vid det här laget stigit långt över bryggorna, bara att vada i knädjupt vatten - både ut till och på bryggan till båten.
LÄNK till bilder
Så vi fick uppleva områdets värsta oväder på 30 år (eller nåt), men efter regn kommer ju sol.... - nästa rapport blir en soligare historia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar