Jetlaggen är borta, jag har resignerat inför det faktum att det inte finns någon snö trots full vinter, att det är becksvart större delen av dygnet och att dagarna är mestadels gråmulna. Efter några veckor i vinterbleka Sverige börjar det nu dra ihop sig - till begravning på lördag. Familj, släkt och vänner är på väg, blommor har beställts, psalmer valts, program tryckts, kakor bakats.... tja, och en massa andra stora och små beslut är bakom oss. Det kommer att bli vackert och stämningsfullt, vi kommer att gråta floder, men efteråt blir det ett fint minne.
Jag har också sett mamma, två gånger dessutom, på en brits, iklädd sina egna kläder, med händerna knäppta och en ros på bröstet, i ett vackert litet "kapell" på sjukhuset. Första gången med Muriel, Beccy och Fia, andra gången med Johanna, Geoffrey och Muriel. Jag tror aldrig jag sett en död person förut, det var lite nervöst i början, men efter ett tag kändes det riktigt fridfullt och tröstande. Det var naturligtvis inte mamma som låg där på britsen, det var ju hon förstås, men ändå inte. Som en dålig vaxdocka på Mme Tussauds. Det var rätt befriande att vara där med Geoffrey, han förstod allvaret men tog det som ett barn, kommenterade hennes sår i ansiktet, lekte lite med hennes hår och pussade henne på (iskalla) kinden. "Bye bye mormor!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar