Försjunken i mammas, för mig obekanta, liv

Snuttekatten Whisky ligger i mitt knä och spinner när jag sitter i mammas favoritfåtölj omgiven av hennes ande och prylar. När vi dör kommer vi ju alla att lämna efter oss mer eller mindre kända eller okända minnessaker och spår från våra liv. Mamma är inget undantag. Här i lägenheten finns naturligtvis många, många saker att förlora sig i en stund; tramsigt skräp blandat med kärleksfullt sparade minnen och sånt som hon kanske bara lagt undan och glömt bort. Mängder av foton på folk och miljöer, somligt känner man igen, annat har jag ingen aning om vad det är. Så synd att hon inte längre finns här så man kunde fråga...

Höjdpunkten är att få snyfta mig igenom pappas kärleksbrev till mamma skrivna 1949/50, innan de blev ett äkta par. Mamma var 19 år och pappa 24. En hel packe av 8-10-sidiga tättskrivna alster, fyllda av klokskap och längtande ord, dessa brev postades flera gånger i veckan när de var tvungna att vara ifrån varandra... Beundrar pappas vackra handstil, och hans otroligt vältaliga sätt att uttrycka det mest vardagliga ting, kanske något typiskt brittiskt? Via papper och penna planerade de sin framtid tillsammans; där ingick många barn, ett varmt hem med vackra kvalitetsmöbler och mycket, mycket kärlek.

”With parents who are so much in love as we,

it must be a very happy family that we’re going to have.”

Vad kommer vår generation lämna efter sig – SMS o twitteruppdateringar? Fattigt.

Några av alla brev:

ETT av breven:

Ett stiligt par på fest:

Verkar vara från ett bröllop - dock inte deras eget.