Swimrun i Bay of Islands

Söndag 15 april, 2018:

Väckning 04.30 i en lägenhet i Paihia. En becksvart morgon, men det var dags att gå upp och äta ordentlig frukost, energi som skulle behövas idag då vi skulle ta oss an en rejäl utmaning. Mats åt ett par kokta ägg och jag yoghurt, müsli och toast med jordnötssmör. Sen skulle kroppen preppas med värmande liniment, anti-skavsårssalva och solskyddsspray. Påklädning av "swimrununiformen"; merinounderkläder inkl långärmad underställströja, våtdräkt, vadskydd i neopren, merinostrumpor, Icebugskor, Polarklocka, simdolme, handpaddlar, simmössa och simglasögon. Innanför våtdräkten knölades en mjuk vattenflaska, några portionspåsar med energigel och jordnötssmör, och i en pytteliten utsidesficka valde jag att ta med läppcerat och någon mer energigel. Pust, ingen återvändo nu, vid 06.15 skönjdes en ljusning över havet i öster, solen är på väg upp! Lite småkyligt ute, men en alldeles lugn och stilla morgon, knappt en krusning på Stilla Havet, såg ut som våra böner hade blivit bönhörda, förhållandena kan bli perfekta! Vi gick ca en kilometer till Waitangi där de andra 120+ lagen också samlades, en del tillsammans med sina entusiastiska supporters, just såna hade vi inga, men vi träffade flera som vi kände och lärt känna under swimrunträningspassen i Auckland... Så många nervösa människor! 

Startskottet ljöd 07.00, samtidigt som första solstrålarna masade sig upp över horisonten. I väl samlad flock joggade ca 250 pers i "swimrununiform" lugnt iväg över gräset, ca 500m till en båtramp där vi sprang ner i vattnet för dagens första simning. Ni som har varit med i en triathlontävling vet hur detta är, alla i vattnet på en gång, fäktar och sparkar för att komma framåt och inte bli översimmad, gäller att hålla sig lugn, vara tuff, simma på, och försvara sin plats i vattnet, men lägg därtill att i swimrun har alla skor på fötterna, paddlar på händerna och en del par har en lina mellan sig... Stökigt deluxe! Men vi klarade att inte bli sparkade, slagna i huvudet eller insnärjda i någons lina. (Varför någon överhuvudtaget använde lina på denna korta simning?!?) Det var i princip omöjligt att hålla koll på varandra, jag fick bara lita på att Mats simmade någonstans i närheten, åt samma håll som alla vi andra, och det gjorde han! 400m senare tog vi oss tillsammans upp på andra sidan viken på en sandstrand som vi skulle springa på i 2km till nästa simning. Inte bara sandstrand utan även runt några klippor och en del längs vägen i Pahia - där det stod förvånansvärt många människor i ottan och hejade på oss dårar i våtdräkt och joggingskor...

Simning nr 2, ca 300m, gick från stranden, österut till en liten klippö, Motuarahi, rakt mot morgonsolen, jag såg bara en stor mörk klippa, att funktionärerna pekade ut en båt i vattnet och en flagga på stranden fick vi bara lita på att det stämde. Bara att följa strömmen av simmare, fortfarande var vi många människor i vattnet samtidigt, både Mats och jag lyckades simma in i någons lina (grrr...). Precis nära ön såg man en flagga och vi kravlade oss upp på en grusig strand. En kort liten jogg runt klippan, 200m och sen i vattnet igen för simning nr 3; 700m för att korsa viken/hamninloppet till Opua. Återigen var det helt omöjligt att ta sikte på något annat än den mörka konturen av nästa klippö. Nu hade fältet glesats ut och lagen simmade lite här och där så det var svårt att följa någon. Mats och jag höll bra koll på varandra, vi visste var vi var på väg eftersom vi var här och tränade och simmade dessa sträckor för en månad sedan. Här i inloppet kan tidvattenströmmen vara ganska stark och dra iväg en, men idag kändes det helt OK. Vi kravlade oss upp på klipporna på lilla ön Toretore där vi klipphoppade oss runt till andra sidan ön. När vi var här och tränade klättrade vi istället upp på toppen där det finns en stig, men eftersom ingen annan gjorde det idag följde vi bara den klippiga strandlinjen. Det var lite dumt för det var en kortare väg att ta sig upp och över ön...

På östsidan av Toretore var det grusig sand, och tidvattnet tillät att vi istället för simning nr 4 kunde jogg/vada på en grund sandbank till fastlandet, Te Wahapu, där vi hade 300m att springa på land till nästa simning, nr 5: 500m, över en vik med en massa ankrade båtar, till en liten ministrand, Omata Beach. Nu simmade vi söderut, så vi slapp solen i ögonen och vi kunde faktiskt se vart vi skulle! Från Omata Beach började dagens längsta löpning, 11,7km, med avbrott för två vätske/matstationer. Nu började solen värma upp ordentligt, många strippade av sig våtdräkten på överkroppen. Inte Mats och jag, efter alla simningar var vi ganska nerkylda och valde att bara dra ner dragkedjan, ta av simmössa och glasögon och jogga iväg. Nåja, jogga om/när terrängen tillät vill säga... från stranden zickzackade stigen spikrakt upp på berget, pust. Men snart dök första vätskestationen upp, vackert belägen bland vinrankorna på Omata Estate, här fyllde vi på energigel och vatten, och sen jogga vidare, upp- och nerför, inte mycket platt mark, längs grusvägar, knöliga smala skogsstigar och på träbryggor över vass och mangroveträsk. Otroligt vacker och varierande natur. 

Vi joggade på strandgatan i den lilla vackra byn Russell, en gång i tiden benämnd "the Hellhole of the South Pacific" pga den kriminalitet och laglöshet som rådde här under 1800-talet. (Värt ett eget blogginlägg...) Nu ligger vackra gamla trähus fridfullt vid den glittrande viken, och där fanns även vår andra mat/vätskekontroll - utanför anrika krogen och hotellet The Duke of Marlborough, innehavare av NZs äldsta alkoholtillstånd, anno 1827. Här serverades bl.a. frukter samt kall kokt potatis med grovsalt, mums! Massor av energi, vitaminer och mineraler! (Jag hörde efteråt att några lag även passade på att ta en öl på krogen...) Efter energipåfyllning joggade vi vidare ut ur Russell, korsade halvön, förbi ett par fina stränder (inkl en nudiststrand) som vetter mot öst, i.e. mot öarna i Bay of Islands skärgård i det stora Stilla Havet. Nu var det riktigt svettigt att springa i våtdräkt... men till vår totala glädje låg havet härute glittrande spegelblankt, otroligt vackert. Här väntade nämligen det som hade oroat oss mest i uppladdningen till detta event... simning nr 6, den längsta, 3100m, vårt scenario var en riktigt tuff simning, rejält med vågor (helt normalt härute), som vi eventuellt inte skulle klara av. Nu kände vi istället evig tacksamhet för vår otroliga tur: sol, inga vågor, ingen vind utan "bara" en lång havssimning ut till ön Motuarohia (aka Roberton). 

Havssimning är inte vår styrka så vi var jätteglada att klara av sträckan på ca 1t 15m, dock rejält nedkylda efter så lång tid i ca +20C vatten. Vi visste när vi hade nått mittpunkten för i en ankrad båt satt där ett äldre par, funktionärer som vi hade träffat och pratat med dagen innan. Vi hejade och vinkade glatt när vi simmade förbi, inget utrymme för längre konversation direkt... men kul att de också fick en fin dag för att sitta stilla i en båt ute på havet. När vi började närma oss stranden på Motuarohia kändes det som att simma i motström, armarna gick runt runt, men land närmade sig alltför sakta! Pust, kallare och kallare blev vi. Men äntligen! Snacka om att kravla sig upp på en strand! Så kall. Så trött. Solen hade då gått i moln, men där stod funktionärer och bjöd på hett pepparmintste, himmel så gott! Och värmande! Dessutom mulade vi i oss vad vi orkade av energigel, jordnötssmör och energikakor. 

Samtidigt som oss ur vattnet kom kompislaget med Janine och Bill, som vi nu fortsatte tillsammans med. Från stranden skulle vi ta oss 1,3km över ön, och stigen gick rakt upp och över ett berg, mycket effektivt för att få upp värmen, sen var det dags att ta sig an simning nr 7, 1600m till ön Moturua! Här var det lite klurigt att ta sig i vattnet, en klippig liten vik där vi fick tajma vågor som for ut och in. Jomenvisst, här på andra sidan Motuarohia var det inget platt, fint vatten längre, nu var solen bakom moln och vindar dragit in och rört upp havet. Den här simningen blev alltså mycket tuffare och mindre rolig med vågor från sidan som kastade en upp och ner. Kändes som att det blev någon slags vindtunnel mellan öarna. Vågor gör att det blir ganska svårt att hålla siktet rakt, men vi lyckades hålla oss i närheten av varandra på en ganska rak kurs mot en strand där vi till slut fick syn på en markörflagga som fladdrade frenetiskt i den nu hårda vinden. Ingen tid för eftertänksamhet, vi skulle korsa ön Moturua, 2,4 km, varav sista biten över skrovliga vassa vulkaniska klippor. Tackolov för Icebugs swimrun skor med sulor som greppar sanslöst bra på tuffa hala underlag. 

Klippor på Motukiekie

Simning nr 8, 500m över till pytteön Motukiekie, såg riktigt kort ut, vinden hade lagt sig, sundet låg platt och fint med kristallklart vatten, man såg flaggan på stranden dit vi skulle klart och tydligt. Mats kommenterade att man kanske inte ens behöver ta på simglasögon... haha, well, så enkelt var det inte. Vi var nog ganska trötta vid det här laget, målgången inom räckhåll, så denna jämförelsevis korta simning kändes mentalt alldeles för lång, axlarna började värka så jag aktade mig för att ta i allt för mycket och dra sönder något ligament. Det var 1km "löpning" att ta sig runt Motukiekie, men de hade lagt banan längs lodräta klippor som stupade ner i havet, ibland fick man klättra upp ganska högt över vattnet för att ta sig fram. Funktionärernas instruktion var "om ni ramlar i och simmar blir ni diskade". Hehe, vid det här laget var vi så fokuserade på att ta oss i mål så vi tänkte nog inte på hur besvärligt det egentligen var att ta sig fram! Jag fick ett litet skrapsår på knät, men varken Mats eller jag är höjdrädda och vi gillar att hoppa runt på klippor, men på fotona ser detta dramatiskt ut! Jag pratade bl.a. med en tjej efter loppet som berättade att hon fick total panik där, jätterädd, kunde varken ta sig fram eller tillbaka, och ville bara bryta. Tur att hennes lagkompis lyckades få henne att lugna sig!

Sista löpsträckan börjar här!

Jättefina stigar på Urupukapuka

Till slut hade vi i alla fall klippskuttat oss fram till dagens sista simning, nr 9: 1,1km över sundet till målön Urupukapuka. Trots värkande axlar och saltvattenskadade läppar och mun kom en superskön känsla; Yipppeeee, nu SKA vi ta oss i mål! Hopp i vattnet och simma på! Efter en knapp halvtimme kravlade vi upp på Akeake stranden, fyllde på med energidryck, sen hade vi bara 4,3km att "springa" till målgången. Janine och Bill, som vi hängt ihop med tills nu, lyckades vi lägga några minuter bakom oss. Ön Urupukapuka är Bay of Islands motsvarighet till Utö, utanför den, österut ligger närmaste landmassa 900mil bort, Sydamerika! En riktigt kuperad ö (som det mesta i NZ), och naturligtvis tog vår bana in de högsta punkterna, vi joggade längs lodräta raviner där vågorna slog in ett hundratal meter nedanför oss. Såååå dramatiskt vackert!! 

Chile nästa!

Vårt spår

Totalt hade vi nu 33km, 8km sim + 25km löp bakom oss. En fantastisk känsla att springa in i mål som 82a lag av totalt 122 på 7 tim, 54min - men vem räknar? Innan loppet hade jag gissat att vi skulle nog behöva runt 8 tim på oss, och det stämde ju...  
Länk till FB bilder
Länk till info om Breca Bay of Islands Swimrun

Lyckliga i mål!