I Brisbane

I Air NZs nya coola helsvarta plan tog vi ett hopp och skutt över det s.k. diket igår och är nu i soliga, varma Brisbane! Hastigt och lustigt bestämdes att jag skulle åka med Mats när han jobbar här i veckan. Har aldrig varit i den här staden förut, så det blir kul att utforska lite. Dessutom är det bättre väder här. Vi lämnade ett ösregnigt Auckland måndag morgon och landade under blå himmel och över 20 grader.

Brisbane är största staden i australiska delstaten Queensland, men betydligt mindre än Sydney och Melbourne, ca 2 milj människor bor här. Fast staden (och hamnen) växer så det knakar, mycket beroende på Australiens gruvindustri som går på högvarv, bland annat skeppas mycket kol ut härifrån till Kina. Runt Brisbane observerade vi stora infrastrukturinvesteringar, nya flashiga broar och motorvägar.

Till skillnad från Sydney ligger inte Brisbane vid havet som många tror, men en stor flod ringlar sig genom staden, så man får väldigt mycket vattenkänsla. Någon kanske minns Queenslands enorma översvämningar förra året som i princip vattenfyllde staden, svepte med det mesta i sin väg, hus, broar och bryggor, och lämnade efter sig tjocka lager av lera när det sjönk undan. Det ser jag inga spår av nu, längs floden finns vackra promenad- och cykelvägar. Till skillnad från Auckland så verkar MÅNGA cykla här. Havet och sandstränder ligger bara ett par mil från själva city, och igår hann vi bland annat utforska några av förorterna längs kusten. Vackert.

Förra veckan och helgen passerade i ett rasande tempo. Det var dels en massa pyssel med svenska föreningen, möte, festfix och skriva nyhetsbrev, dels volontärjobb på observatoriet och en massa annat fixande inför stundande Europasemestern. Sen kom våra ”gamla” vänner Ellen och Steve från Sydney på Aucklandsbesök. Ellen är originalmedlem i mitt internationella Desperate Housewife-gäng, men hon lämnade tyvärr Auckland för 1,5 år sen. Sedan dess har Mats och jag besökt dem i Sydney ett par gånger, men det här var nog sista gången vi träffades allihop, en sista gång innan Jo och Brian nu flyttar hem till USA om ett par veckor. DET blir sorgligt, vill jag inte ens tänka på... Men kul hade vi i helgen, vi drog iväg till en inomhus gokartbana och rejsade runt, runt, och mera runt. Gokartbanan var i två våningar, extra kul att även ha upp och nerförsbacke med svängar i. Attans vad det var skoj, men irriterande när man kör som en gud och ändå lyckas tävlingshetsande män köra om en. OK, jag vann i alla fall damklassen... Och vi har alla blåmärken lite överallt, det var hårda matcher.

På lördagskvällen bjöd vi hem alla på middag hemma hos oss. Efter en inledande Skagenröra och snaps med sång blev det bara bättre och bättre. Söndagen blev desto såsigare, men jag följde i alla fall med Jo som moraliskt stöd och på hejare när hon åkte till en ”allmänhetens bilmarknad” för att sälja deras bil. Och hon lyckades komma till avslut! Bilen ägs nu av nya trevliga människor som betalade ett bra pris! Too easy – som vi säger ;-)

Jo i säljtagen:

Till sist, mycket svenskt att hålla koll på den gångna veckan med princessdop och Loreen som vann melodifestivalen för Sverige – skål och grattis för det!

The Overlander – med tåg genom Nordön

”One of the world's classic scenic railjourneys”. Från stora Auckland i norr till ”Coolest little capital in the world”, huvudstaden Wellington i söder, en resa på ca 650km. Med tåg är denna sträcka rent av meditativ, under 12 timmar skiftade landskap och väder konstant utanför tågfönstret; jordbruksmark, vackra hus, skraltiga ruckel i bortglömda byar, gröna böljande vidder med får, kor och hästar, tät regnskog, vulkaner, viadukter över floder och djupa raviner, genom tunnlar, allt i ett ständigt växlande mellan sol och regn. Det var faktiskt svårt att slita blicken från utsikterna, mina tidningar var ganska olästa vid ankomst till Wellington. Under resan kommenterade dessutom tågvärdarna alla platser vi passerade och berättade om deras historia.

Kl 07.25 i fredags morse hade vi lämnat resväskan i tågets bagagevagn och bänkat oss för avgång från Aucklands pampiga centralstation som kallas Britomart, ursprungligen ett ståtligt kungligt posthus, numer ombyggt till ”transportcentrum”. Britomart verkar väldigt stort och effektivt, men sanningen är ju att i NZ är kollektivtrafik, speciellt med tåg, en marginalföreteelse. Auckland har bara två lokaltåglinjer som går ett par gånger i timmen under högtrafik. Inget flygplatståg. Och att ta tåg som transportmedel mellan olika städer är i princip obefintligt, de linjer som finns är mest rena turisttåg och har namn som Tranz Alpine och Coastal Pacific. Bussar går dock mellan många städer. Underhåll av räls och vagnpark var lika med noll under många år, och det är bara de senaste åren som de styrande i Auckland förstått att alla kan inte åka i varsin bil – överallt! Modernisering pågår, elektrifiering, nya spår, vagnparken uppgraderas – långsamt! På spåren stånkar fortfarande diesellok, de drar några få vagnar och för världens oväsen. Vårt tåg hade bara tre (gamla) vagnar, varav en till hälften café, sätena var i alla fall sköna och gott om benutrymme. Vi trodde det inte skulle vara så många som åker så här års, men det verkade som att alla platser var upptagna, de flesta turister eller pensionerade tågentusiaster.

Längst fram, bakom loket, fanns en liten utomhusplattform där vi kunde stå och få frisk luft och vind i håret medan landskapet rusade förbi. Längst bak fanns en ”viewing lounge”, stora fönster runt hela bakändan, väggfasta soffor i ett U och ett fast soffbord i mitten. Himla trevligt att sitta där och fika, men passagerna uppmanades att inte tillbringa mer än 20 minuter åt gången så att alla kunde få plats. Inte för att alla brydde sig om det. När vi satt i sofforna kom en jättekvinna neddråsande, häftigt flåsande, och utbrast ”That was a hike!” Hon hade tydligen kämpat sig dit "ända" från sin plats i någon främre vagn, men valde nu att breda ut sig i sofforna resten av resan med sin bibeltjocka Jean M Auel-bok och picknick... Bredvid oss över mittgången satt en högljudd amerikanska med illrött, galet spretande hår som hon hela tiden fixade med. Uppenbarligen var hon totalt uttråkad för hon frågade konstant var vi var och hur långt det var kvar till Wellington. Om hon hade tagit av sig hörlurarna och slutat mima till sin musik kanske hon hade hört konduktörerna ropa ut stoppen eller kunnat läsa stationsskyltarna...?!

Tåget gjorde 15 stopp i större eller mindre byhålor, samt en gång mitt i obygden för att möta nordgående Overlander och låta personalen byta tåg med varandra. Något som förbryllade mig var att ofta verkade byarnas perronger ligga på en öde rangerbangård eller industriområde. Stationerna låg alltså inte inne i centrum! I Europa är man ju van att tågstationen är i stans mittpunkt, bästa sättet att komma in till city, eller hur? Nänä, tom Aucklands ursprungligatågstation, numer ombyggt till studentlägenheter, ligger någon km utanför själva citykärnan. I Wellington låg också stationen någon km från city, dock nära stadens regeringsbyggnader. Kanske en anledning att Wellington idag har en mycket modernare kollektivtrafik än Auckland, parlamentsledamöter vill bo i vackra förorter och tågpendla - då budgeteras det naturligtvis!

I Hamilton, efter ett par timmars resa, byttes det stånkande dieselloket ut till ett snabbare och tystare ellok. Vid lunchtid stannade vi i National Park, 807möh, porten till Tongariros nationalpark och mäktiga vulkaner, i 30-40 minuter. Febril aktivitet rådde i stationscaféet när alla skulle handla! Den låg inte heller mitt i byn, men var tydligen en hyfsat populär restaurang i alla fall... På fredagkvällen när vi slutligen klev av i Wellington var vi rätt mätta på tågsittande, hemresan gick sen med hyrbil, men det skriver jag om en annan dag!

Klart för avgång - på perrongen i Britomart

Stopp och bensträckare i Hamilton

 På utomhusplattformen i full fart

 Lokbyte från diesel till el i Hamilton

 En av många viadukter över regnskogarna

 Högt över Rangatikei river

Framme i Wellington, fullt med tågpendlare.

Gilla reklamskylten!

Heja Norge! Samt Tatuerad före 50!

Idag har vi naturligtvis firat vårt kära grannland Norge. Den norska studentföreningen i Auckland bjöd in till en lunch som vi lyckades snika in oss på med hjälp av norske konsuln John Robinson. Jag misstänker att han helt enkelt ville ha några andra att prata med än fulla norska studenter!? Nävars, det var en mycket städad tillställning, ett 80-tal trevliga norska ungdomar m.fl. paraderade med norska flaggor genom stan till en god lunch i Parnell Rose Gardens. Förutom god mat var det tal, sång och auktion av norska ”delikatesser” (majonnaes?, geitost? Freia sjoklad?) till förmån för ett thailändskt barnhem. Norrmännens betalningsvilja var det i alla fall inga problem med. Sen fortsatte deras firande resten av dagen och natten, men vi gamla tackade för oss.

Annars var nog veckans stora händelse, för mig, gårdagens tatureringsäventyr. Jag har aldrig i mitt drygt 40-åriga liv ens tänkt tanken att jag skulle tatuera mig! Vadan detta? Det kan säkert bli en lång psykologisk analys, men jag har länge tänkt att kärleken till NZ förtjänade någon typ av investering, förutom fotografier och minnen, kanske ett konstverk? Men Mats och jag som har flyttat ett antal gånger, vill knappast samla på oss prylar. Voilà, tatuering = perfekt, ett synligt konstverk som man dessutom tar med sig i graven :-) Med beslutet fattat tog det bara någon vecka av funderingar, hitta motiv och bestämma kroppsdel. Och igår fick Ryan på Dermagraphic förtroendet att rista in en klassisk silver fern (ormbunksträdblad) med smak av maorisk symbolism på mitt skinn. Ganska cool, tycker jag, naturligtvis! Det gjorde bara lite ont...

Före:

 Under tiden:

 Ny fot:

Ikväll packar vi för en långhelg, imorgon bitti ska vi åka mjölktåg till Wellington, även kallad The Overlander. Det tar 12 timmar och blir förhoppningsvis intressant, några bra böcker får nog följa med!

St Heliers - förorten i mitt hjärta!

Drabbades av ett känslomässigt svall i veckan. Bara så där. När jag gick till banken. Det regnade och blåste. Verkligen inte en av Aucklands mysigaste dagar. Men just då, när jag gick i St Heliers, slog en våg av tacksamhet över mig, hur himla glad jag är att få bo just där jag bor!

St Heliers är vårt närmaste centrum, den "sista byn" längs strandvägen Tamaki Drive, 10km från downtown city, eller ca 20min promenad hemifrån oss. Otroligt kompakt, längs ett par korta gator finns inklämt allt man behöver, fyra(!) bankkontor, två juvelerare, post, bibliotek, klädaffärer, slaktare, fiskaffär, två apotek, hälsokost, secondhandbutik, livsmedelsbutik, videouthyrning,  bagerier, järnhandel, ramaffär och naturligtvis några caféer, restauranger, modeaffärer, frisörer, samt ett gäng fastighetsmäklare, mm, mm. Och på andra sidan Tamaki Drive ligger havet och St Heliers långa sandstrand. När jag gör ärenden där (och det inte regnar) köper jag ofta en "flat white" kaffe, sätter mig vid havet och bara njuter av mitt lilla liv. På sommaren blir det ibland ett dopp. (Fast "vår" strand i Kohimarama är en mysigare badstrand, helt opartiskt alltså :-)

Det som utlöste veckans känslostorm var dock åsynen av detta:

Här bor bibliotekskatten! Hon heter Xena! Som krigarprinsessan. En sköldpaddsfärgad liten dam, hur söt som helst. Jag fattar inte att jag inte bloggat om henne långt tidigare, men hursomhelst, jag ääälskar att en katt får strosa omkring i mitt hemmabibliotek! Ofta är hon inne på kontoret, men ibland, när det är lugnt, ligger hon och sover i bibliotekets fåtöljer. (Inget daltande med allergiker här inte! ;-) När Xena är på humör vill hon gärna bli klappad, och ålar sig runt benen på mig. Utanför porten står hennes matskålar, och här på baksidan har hon alltså ett litet hus att söka skydd i. Xena har tydligen även ett riktigt hem i närheten, men på dagarna, när matte jobbar, vandrar hon ner till biblioteket - varje dag! Jag kan även följa Xena på Facebook och Twitter.... Lucky me!

ps. Den "riktiga" Xena - Krigarprinsessan, skådisen Lucy Lawless, numer Greenpeaceaktivist, bor i ett väääldigt stort hus inte långt från oss, i Mission Bay.

Rangitoto night paddle

Jag har just överlevt ett par dagars släng av influensa eller möjligen kolera och pest? I vilket fall som helst avskyr jag att vara sjuk, och jag undrar fortfarande vem som hade fräckheten att smitta mig?! I fredags fick jag tyvärr lämna återbud till danske konsulns årliga frihetsdagsmiddag vilket brukar vara en jättetrevlig tillställning. Maken fick ensam representera hushållet och upprätthålla vår svenska snapsvisetradition, medan jag surade med varmt ingefäracitronhonungsvatten framför TVn.

Men jag offrade gärna en fest till förmån för att vila mig i form till vårt söndagsäventyr. I helgen var det som bekant en superfullmåne, dvs. månen passerar nära jorden, den blir extremt stor och skiner extra starkt. Till superfullmånens ära hade vi med några kompisar bokat en kvällskajaktur till vulkanön Rangitoto, vars välkända koniska siluett kännetecknar Auckland.

Med lite hjälp av paracetamol och många timmars sömn i två dagar var jag fit for paddle söndag eftermiddag. Vid fyratiden paddlade vi, åtta pers i fyra dubbelkajaker, 6,5km över fartygsleden, motströms, motvind och motsjö. Jag erkänner att det var lite halvjobbigt, paddla kajak är ju inget vi gör till vardags direkt. Fast några i gruppen var betydligt mer otränade och ovana så jag sympatiled mer med deras slit... Drygt 1,5 timme av idogt paddlande var vi framme, vid det laget var det redan mörkt, månen hade glidit upp ur horisonten och lyste stor och stark på oss. Riktigt häftigt!

Väl strandade på Rangitoto bytte vi om till torra kläder, promenadskor och pannlampa och vandrade upp till toppen. Den är 260möh så efter ca 45 min promenad genom vulkaniskt landskap och tät pohutukawaskog stod vi på en plattform och tittade dels ner i vulkanens krater, dels ut över det månglittrande havet och Aucklands strålande skyline. Mycket, mycket vackert! Vi satt däruppe och njöt av den magnifika utsikten medan vi åt vår medhavda picknickmiddag och lyssnade på guiden Martins berättelser om Rangitoto.

När vi absorberat vyerna en stund var det dags för nedvandring och hempaddling, vilket gick betydligt enklare i lätt medvind och tom enstaka surfande på medsjön. Fast därute på mörka vattnet, i en liten kajak, kände jag mig onekligen väldigt, väldigt liten vid sidan av det stora containerfartyg som forsade förbi vid sidan av oss. Man får verkligen lita på att de håller sig i sin farled! Någon timmes paddlande och vi kunde kravla ur kajakerna på hemmakajen igen, supernöjda med kvällen, men trötta!

Snart klara för avfärd!

Guide-Martin berättar något intressant, eller kanske ber han oss hålla ihop i mörkret...

 Kass bild, eller hur? Men vi är uppe på toppen med superfullmånen

 Aucklands skyline breder ut sig, den lyser också upp himlen:

Roadtrip till Raglan

Team Lewis & Lucy behöver inte långa beslutsprocesser eller detaljplanering. Med våra bättre (iaf lönearbetande) hälfter upptagna på annat håll och strålande sol i prognosen packar vi raskt för roadtripp. Förutom att vi tar en ära i att utforska varenda by och grusväg i detta fantastiska land fanns nu ett annat syfte, Jo behövde träning för sin utmaning; nästa helg ska hon och Brian ta sig an Nya Zeelands mest kända endagarsvandring, Tongariro Alpine Crossing. En hyfsat tuff vandring i vulkaniskt landskap, och hon är ur form. Och som Jos självpåtagna personliga tränare ställer jag naturligtvis upp!
(Här kan man läsa om Mats och mina fyra dagar i Tongariro 2009)

Den här veckan styrde vi kosan sydvästerut till lilla surfmeckat Raglan. Här samlas hängivna surfare, surf wannabes och surf hang arounds från hela världen, när vi checkade in vårt backpackerboende berättade de stolt att Laird Hamilton var i byn – eller snarare, på vågorna. Av Jos reaktion förstod jag att det var stort... ”Seriously?! That’s awesome” Själv undrade jag - Vem f-n är Laird Hamilton?!? Wikipedia ger svaret, en kille från Hawaii som förtjänat titeln ”all time best of the best at big wave surfing” i surfingens historieböcker. Spektakulär och mytomspunnen uppenbarligen. Nåja, för att göra den här historien kort – vi såg aldrig Laird, trots Jos ivriga spaning. Kan antingen bero på att han inte var där(!?), eller att dagen innan vi kom var vågorna enorma, medan vi bara njöt av lugnt och stilla väder (tji big-wave-Laird).

Istället bekantade vi oss med lilla charmiga Raglan, stränderna och vandrade upp på Karioi, en utdöd vulkan (naturligtvis). På hemvägen mot Auckland hittade vi dessutom en öde semesterby som erbjöd bad i varma källor. Två stora pooler – helt för oss själva! Skönt med vinter när turisterna lämnat landet....

Surfare i Manu Bay - en av Raglans "surf breaks"

Dimmor över havet en tidig vintermorgon

 Redo att ta oss an Karioi

 Cool rotvälta med utsikt:

 Hit upp var det ju lätt som en plätt!

 Men fortsättningen genom skogen blev lite brantare och tricksigare...

Fast belöningen är att få inta lunchmackan med dessa fantastiska vyer över Raglan

Se upp! Kreatur på vägen!

Waingaro Hot Springs, skön avslutning på en vandringsdag: