Döden i Matakana

Igår undrade jag, what next? Idag vet jag! Dagens facit: två döda höns i soptunnan! Dagen började annars bra, solsken och klarblå himmel, fantastiskt väder, men kaaaaallt! Känns f.ö. som jag fått lite rull på morgonens djurrutiner, först släpps vildhundarna ut, innan de river sängen, sen ska hönsen ha mat annars vandrar de in i vardagsrummet, sen kolla getter, fåren, och enligt order ge getterna mat om de verkar frusna – det verkar de för övrigt vara varje morgon... eller projicerar jag min egen frusenhet på dem? Vildhundarna bör få en kortare morgonpromenad för att bli av med värsta energin innan frukost. Ewokee, snuttekatten, är som en tonåring, ramlar i säng framåt 4-5-tiden och sover fram till lunch – typ.

Solig dag = beach, även på vintern! Beachen är nog ännu bättre på vintern, nästan helt folktom! Omahas låååånga beach var helt gudomligt vacker idag. Hundarna sprang som tokiga, i och ur vattnet, fram och tillbaka, hit och dit, oändlig energi... Ibland hittar de hundkompisar att springa med, men har inte sett någon som matchar deras tempo, ännu. Lite avundsjuk blev jag på kvinnan på hästrygg som långsamt galopperade fram i vattenbrynet med sin hund bredvid... hur härligt som helst!

Så här blååååå var himlen idag!!

Hundarnas himmelrike!

Otroligt opoppis - att gå med koppel!

Väl hemma igen väntade förödelser. Illbaggen Vader är återigen högst misstänkt till en av dem. I stora hagen finns en liten inhägnad plätt med stor stålgrind, bra ställe att t.ex. mata getterna så de skyddas från bagg-attacker. När jag kom hem låg den grinden på backen, uppenbarligen avlyft från sina gångjärn och invräkt i lill-hagen. Och under den tunga grinden låg en död höna krossad, massor av fjädrar runtomkring. Stackars liten... Vad gör man nu? Lyfte på grinden igen, plockade upp liket, sen dags för inräkning, 1 död höna i handen, 2 levande höns på marken, var är nr 4? En titt i hönshuset gav svaret, där låg hon, död på kutterspånet... då slog det mig att jag nog bara sett 3 höns på morgonen, så hon kan faktiskt ha legat där sen igår kväll. Hon hade till synes i alla fall inte dött en våldsam död som sin syster, men varför dog hon? Sjuk? Kanske jag aldrig får veta? Eller... what next in the animal farm? Fjäderbeklädda varelser verkar inte vara min starka sida just nu.

In memoriam - alla fyra tillsammans...

(en ligger bakom krukan, var hon sjuk redan här?)

Mummel från Matakana

Baggen Vader har identitetskris, han nöjer sig inte med sitt lilla harem av sju tackor, han sätter på alla getter också! Både manliga och kvinnliga... Och får han inte komma till blir han aggressiv. Eländes testosteron! I morse haltade lillgeten Flake, han vill inte stödja på vänster bakben. I brist på synliga sår eller skador misstänker jag starkt att Vader stångat honom, hoppas bara det inte är brutet. Getterna är jättesällskapliga, kommer när man ropar och vill bli kelade, eller ännu hellre - få mat! Men i morse kom bara tre getter fram och hälsade, Daisy syntes ingenstans. En snabb rond visade att bagg-Vader trängt in henne i ett hörn av vindskyddet, hon kom inte förbi. Illbaggen Vader tänkte minsann inte flytta på sig! Det var bara att klafsa ut i leran (ja, det är MYCKET lera häromkring) och dra honom i örat, då kom stackars Daisy fram och fick lite morgonhö.

Det är som det är med djur. Roligt nästan jämt. Häromdagen var det hundspyor. Igår morse höll jag på att trampa på ett halshugget trasigt fågellik på köksgolvet. Katten Ewokee hade nog omsorgsfullt placerat det där under natten. Svårt att tolka innebörden, har hon gett mig en fin present? Är hon missnöjd med maten? (Jag fattar att torrfoder är .... torrt!) Eller är det katters version av ett hästhuvud i sängen?? What next? Jag är för övrigt otroligt tacksam att hon inte tog upp liket i sängen när hon kom för att sova ut efter nattens styckmordsrunda.

Tacksamt gosedjur eller kallblodig mörderska?

Såg en annons om yogaklasser i byns frimurarlokal (Masonic hall), och åkte dit igår förmiddag. Istället för ordinarie läraren Robin var det vikarien Yan som höll klassen. Holländske Yan kanske inte var så poppis, det var bara jag och en kille till som dök upp, men kul med exklusiv halvprivatlektion. Yan lärde ut en variant av yoga jag aldrig hört talas om, minns inte ens vad den hette. Verkade rätt avancerad, många akrobatiska stretchvarianter med diverse hjälpmedel, band, filtar, block etc. Men jag tyckte nog inte att Yans yogavariant var så kul, dessutom hade snåla frimurarna ZERO uppvärmning av sin lokal, jag var helt iskall efteråt. Får hitta något annat (varmare) ställe. Vilket kan bli en utmaning, vinterkylan har nu kommit till NZ, under 10 grader på nätterna... burr.

Igår kväll kom maken och hälsade på. Hundarna blev helt galet lyckliga att få någon mer att följa omkring och tigga kel av. Kvällen firades med god middag, vin och ett bad i utomhusbubbelpoolen under en stjärnklar himmel. Helt grejt. Men i morse åkte han till jobbet så tidigt att inte ens hundarna vaknat.

Måndag i Matakana

Idag var en kylig, solig morgon. Hundarna YaYa och Yoda blev riktigt intensiva i sin uppvaktning när jag ännu inte gått upp vid 7. Herreguuud vilken sjusovare som flyttat in, tyckte de! Kanske var det för att Ewokee fortfarande sov i min säng så vi höll varandra varma. Men hundarna vill ju bara uuuut och springa!

Getter, får och höns hade i alla fall överlevt ännu en natt, och de fick lite extra omsorg efter den kalla natten. Hönsen fick festa på överbliven sushi och getterna kastade sig över uppblött säd.

Hungriga höns vill ha frukost! 

Bingo! Mätta höns levererar ägg till min frukost! 

Ewokee är INTE imponerad av sitt torrfoder!

Får vi gå ut snart???

Tjohej, vad det går undan! Långrejs på Omaha Beach.

Stillheten på landet?

Igår åkte familjen Munro på semester och överlämnade vårdnaden över sitt hem och djur till undertecknad i några veckor, det var vågat... Idag är alltså första morgonen i Matakana efter en sanslöst stormig, regnig natt. När maken lämnade ”skeppet” igår kväll undrade vi om han skulle drabbas av nedfallande träd, men det gick tydligen bra, han tog sig nog till jobbet idag. Morgonen hade dock inte börjat gry när jag vaknade av att någon kräktes i vardagsrummet. Det visade sig vara YaYa, för Yoda låg fortfarande och sov oskyldigt vid sängen nedanför mitt huvud. Hmm, är detta ett trick för att få en tidig luftning? Nåväl, ut med hundarna och torka upp innan de får komma in igen, pigga och glada... Men på min väg tillbaka till sängen skopade jag upp katten Ewokee som efter viss tveksamhet lade sig spinnandes till ro hos mig i sängen istället för i soffan. Mysigt!

När solen väl började stråla masade jag mig ut och gick jag en rond bland övriga stackars djur som fick vara ute i stormen; getter, får och höns verkade ha klarat ovädret. De hungriga hönsen stod på rad precis vid ytterdörren för att försäkra sig om att de inte skulle bli bortglömda. Morgonen var härligt solig så jag gav mig ut på en kort löprunda längs vägarna. Strax därefter kom dock regnet tillbaka. Bra att jag tagit med mig en hög böcker, och att jag klarar att tända brasan... Samt lyssnat på ett underbart Sommarprogram med Mark Levengood.

Nya familjemedlemmarna:

Midvintersolstånd

Årets kortaste dag började med en härlig morgonträning, löpteknik, och se solen gå upp över ett stilla hav. Nu strålar solen från en klarblå himmel, det är 18gr i skuggan. De svenska fruarna i Kohi har promenerat, lunchat med utsikt över glittrande havet och suttit på stranden med en kaffe och bara njutit. En midvinterdag helt i min smak :)

Och i söndags slog jag personrekord på ett 10km lopp, 52min 17sek :-) Bara ett par minuter kvar... http://tiktok.biz/runauckland/2011r5/2266/

Nu går vi mot ljusare tider!

Att öppna en ölflaska med sin grävmaskin

Ja, det ska gå – om man är vass grävmaskinsförare alltså - då kan man också hälla upp ölen i ett glas!

”Barman’s  challenge” heter ett delmoment av ”Excavator Skills Challenge”, tävlingen som lockar gräddan av landets grävmaskinister!? Förutom lite mer ”normala” uppgifter som att flytta plankor och stapla koner, skulle de också demonstrera sina färdigheter att flytta råa ägg och måla en skylt med grävmaskinsskopan. Detta bevittnade maken och jag i fredags då vi var på NZs största landsbygds- och jordbruksmässa, Fieldays. 1000 utställare och ca 120 000 besökare på 4 dagar, enormt. Jordbruksindustrin är mycket viktig för NZ, 7% av NZs befolkning arbetar inom jordbruk (att jämföra med 1% i Sverige), och teknikutveckling och förädling av produkter försörjer många fler.

På Fieldays kunde vi ha vandrat flera dagar för att se allt, det finns ingen ände på djur, stora och små traktorer, jordbruksmaskiner, hästtransporter eller andra fordon för nytta eller nöje på landet. Mats var ju där förra året också och skrev bl.a. om tävlingen i staketbygge, de här bondgrabbarna behöver inga boot camps för att hålla sig i form, vilket slit. I år hann vi t.ex. även se en helt suverän hundshow, traktorpulling och motorcykelstunts. Tyvärr missade vi motorsågstävlingen (NZ har flest motorsågar per capita), att stycka lamm för BBQ, samt cowboyhästshowen, så vi får nog åka dit nästa år igen!

På hemvägen från Fieldays stannade vi och åt god middag i Hamilton (1,5 tim söder om Auckland) på krogen Gothenburg, som ägs av svenska Susanna och hennes kiwi-make Carl. Gothenburg är inte en specifikt svensk restaurang, men mumsig Skagenröra och Gravlax finns i alla fall på menyn. Susanna beklagade dock lite att inredningen saknar en vacker bild från Göteborg, namnet förpliktar faktiskt!

Många nya traktorer tävlar i traktorpulling:

Di gamle får nöja sig med att paradera:

Många stooooora maskiner, den här tror jag man köper om man ska skörda majs:

Ingen oro om pengarna skulle ta slut, då kommer mobila bankomaten:

Chelseas hundshow:

Stackars lilla fåret fick en lejonklippning:

Stora stockar...:

blir stora plankor:

Waikumete Cemetery - There and back again

Det kom ett mail till Svenska Föreningen från en släktforskande kvinna i Dalarna, som efterlyste sin släkt som hade utvandrat till NZ. Hon berättade bland annat om ett par som ligger begravda på Waikumete Cemetery här i Auckland.

Den som läser den här bloggen med någon regelbundenhet har möjligen uppfattat min nyfikenhet på kyrkogårdar! Eftersom Waikumete var en vit fläck på min gravplatskarta blev jag intresserad. Utrustad med en lapp med gravens rad och platsnummer lyckades jag få med mig Jo på utflykt en solig dag. Hon hade aldrig ”nöjesbesökt” en kyrkogård i hela sitt liv, låt säga att hon var lätt skeptisk.

Hade jag gjort liiite mer research innan hade jag t.ex. kunnat begrunda ett par fakta:

• Waikumete är NZs största begravningsplats, tillika en av de största i ’södra hemisfären’ 108ha, mer än 70.000 pers ligger begravda här.
• Begravningsplatsen är uppdelad i 5 stora områden som i sin tur är uppdelade i ett stort antal delområden där totalt 13 olika religioner finns representerade.

Hoppsan, 108 hektar är visst rätt stort! Redan vid huvudentréns informationstavla anade jag oråd. Min lapp saknade viktig information – vilken religion?? Hmmm… Muslim? Wesleyan? Non Conformist? Progressive Jewish? (Vaddå?) Urupa? (Hursa?). Kartan ser ut som ett brokigt lapptäcke, religionerna är färgkodade + områden för dödfödda, fattighjon och soldater. Jo tittar uppfordrande på mig… en rationell chansning är nog på sin plats, svenskättlingar borde väl vara protestanter?!? Naturligtvis ligger inte ALLA protestanter tillsammans, utan utspridda här och där på nio delområden. Hmmm…

Första protestantområdet vi kom till var i total oordning, gravarna verkade ligga huller om buller, inga rader, inga nummer, gammalt och nytt om vartannat. Ungefär som att man fick ta dit sin kista eller urna och gräva en grop där man ville… En del stenar helt mossbevuxna och några trasiga. Detta börjar likna ett sisyfosuppdrag… Nåväl, solen sken, Waikumete var fridfullt och vackert, så vi vandrade vidare bland böljande kullar och träddungar. Några protestantområden var faktiskt strikt lutherskt utförda; spikraka rader med uniforma gravstenar – dock ingen tur där heller. Efter ett par timmars vandring bland stenar, kors och mausoleum, rad upp och rad ner, skrapat oläsliga gravstenar och betat av alla protestantområden utan framgång föreslog jag glatt – kanske var de Presbyterianer?! Men vid det laget hade vi båda fått nog av promenad i dödens boning utan picknickkorg och noll fik i sikte. Fast Jo påstod att hon fann det hela riktigt intressant också J

[Klipp till ett par veckor senare:]
En ny solig dag lyckas jag locka Mats på promenad i samma kyrkogård. Lite noggrannare research visade att de var katoliker! Vem anade det? Nu visste jag i alla fall exakt vilket område vi skulle till – ”tar bara 10min, älskling!” Katolikområdet har 14 rader och vi ska till rad 12… en baggis att hitta… not! Räknade fram rad 12 från både höger och vänster sida, upp och nerför raderna, två par ögon letar… inte en Anderson i gravsiktet! Aaaaaaargh… hur räknar kiwis egentligen!?! Nu dj-r, varenda sten i området ska scoutas! Klafs, klafs, allt regnande har gjort gräsmattor minst sagt vattensjuka… gummistövlar hade varit en bättre idé...

EUREKA! Trägen vinner! Där är gravstenen, i rad 6 - vilket i kiwiräkning innebar att området egentligen hade 28 rader!

Pust. Mission completed. För guidad tur av Waikumete – ring mig!

Lite olika varianter.

Less is more?! "Addy" - alla vet väl vem det är:

More is always more! Man tager vad man haver, inkl Corona ölflaskor, well...

Fint med träd vid gravar, men man kanske ska tänka lite mer långsiktigt?

Protestanter i rigorös luthersk ordning: 

Lite mer bohemiskt hos Anglikanerna (eller var det Wesleyanerna?):

Platta, liggande gravstenar hos katolikerna:

Och här är den vi sökte! 

Vi har minsann ett eget askmoln!

Ända från Chile - har ni sett det?! Dramatiskt värre därborta, blixt o dunder. Härborta blir det istället otroligt vackra solupp/nedgångar...

NYHETSLÄNK
BILDLÄNK

Mer om tågtunneln...

Uppföljning från förra inlägget - Dagens Taniwha:

(apropå att många landtvister med "urbefolkningar" går att lösa enkelt med lite 'cash on the table'...)

Monster i city stoppar tåg?

Auckland har urusel kollektivtrafik. Obegripligt dålig. Det har jag ondgjort mig om. Nye borgmästaren Len Brown (left-wing) har dock höga ambitioner, en citytunnelloop för tågen ska byggas, ca 12 miljarder SEK kostar det. Oppositionen tjafsar och nya utredningar framtvingas. Tiden går. Man blir bara trött. Dieselloken stånkar fram i 20km/h.

Men igår trillade nog öronen av, minns ni Taniwha? Det andliga väsen som enligt maorisk tro bevakar grottor och mörka vatten. Nuskanifåveta, en Taniwha bor under Queen Street!! I Horotiu Stream, en bäck som strömmade där innan Auckland fanns! Frågan kom upp på ett fullmäktigemöte, Taniwha kanske blir arg om vi gräver en tunnel genom hans boplats?! Ledamöterna fick knäskak och kalla fötter, tunneln måste naturligtvis undvika hans näste...!? Men har inte Taniwha varit arg under de 150 år som downtowns vägar, höghus och parkeringsgarage etc byggts? En liten kvarleva av Horotiu-bäcken går idag i en kulvert under city, har han flyttat in där utan protest? En tunnel verkar onekligen mer spatiöst för ett så viktigt väsen, tycker jag.

Fast en maorisk kulturell rådgivare lugnar med att Taniwha kan anses beskydda i ett holistiskt perspektiv, t.ex. värna om miljömässiga värden. En modern Taniwha alltså. Tåg är miljövänligt, han borde gilla?

Men Taniwha har prövats i NZs domstol!! I en dom från miljödomstolen 2002: man respekterar människors rätt att tro på andeväsen och metafysiska varelser såsom Taniwha, men domstolen är en del av en sekulär stat vars uppgift är att tillgodose FYSISKA människors välbefinnande. Häpp!!! (ARTIKELLÄNK)

Tacka vet jag levande väsen. Häromdagen väntade jag på bussen till city. Längs stranden simmade en hel flock delfiner sakta fram, jättevackert! Typiskt nog kom bussen direkt, det händer aldrig annars! Jag fick springa för att hinna. Helt exalterad kliver jag på bussen och pekar på havet, ”look, dolphins!” Chaffisen var föga imponerad. Istället fick jag veta att mitt busskort har blivit obsolet, nytt kortsystem i bruk denna vecka, jag måste betala kontant och skaffa nytt busskort! Grrr…. Aucklands kollektivtrafik still sucks.

Ikväll har vi bjudit hem löpgänget från Blenheim, de ska introduceras till svenskt julbord: Jansson, köttbullar, sill, gravlax, västerbottenostpaj, inkl snaps och glögg förstås. Mums!! Time to get working!

Simträning, ny fotdoktor och Nationaldagsfirande

Badhus är en skön frizon. I Glen Innes Aquatic Centre ser man verkligen kroppar av alla storlekar och former, och i detta land finns ingen brist på jättefeta människor. Alla i badkläder, som döljer, typ ingenting… Ingen skäms för det, ser det ut som. Och oavsett om man ser ut som en flodhäst kan man lika gärna simma som en säl. Inte för att jag orkar bry mig direkt, jag har fullt sjå att hänga med i tempot på den ”swimming squad” jag börjat med senaste veckorna. Nu när min häl bara vill springa lite lagom mycket finns tid att bättra på simtekniken.

Bassängen här är 33m lång, konstigt mått, något gammalt brittiskt? Hjärnan får ställas om att räkna 3 längder för 100m istället för 2 eller 4 som i Sverige. Jag crawlar i alla fall fram i långsammaste banan, flämtande och frustande. Alla simmar väldigt bra, idag pratade tränare Lynn om vikten av balanserade armtag och att kunna simma rakt, för i havet finns inga linjer på botten att följa. Således ska vi simma med stängda ögon. Blundande simmar jag i zick-zack och studsar mellan kakel och plastrullar… suck. Min räddning är Adam, gubben som simmar med fenor, när han tar av dem är han faktiskt osnabbare än jag, den ende! Fast jag tänker att ingen har väl någonsin lärt sig simma på torra land, jag är väl ändå på rätt plats? Dessutom är hotpoolen och bastun efteråt väldigt skön! Men bastun är gemensam – alla behåller badkläderna på, lite puritanskt är det i alla fall.

Min degenererade häl, ja, den har nog varken blivit bättre eller sämre. Dags att prova ny fotdoktor, James. Mats och jag sprang 10km i förrgår och hade tuffa 1km intervaller med Gayle igår morse, allt för att hälen verkligen skulle vara öm inför träffen med James igår. (Ingen mening att gå till fotdoktor utan smärta?!) Han hade varken bilder på sig själv eller medaljer på väggarna, bara medicinska diplom och anatomiska affischer, han var cool ändå. Direkt hittade han ömma punkten, tog fram anatomiska bilder, visade hur hälsenan fäster på hälbenet och ritade var min lilla envisa skada är. Och sen då? Ny sjukgymnastikövning och ismassage (burr) ordinerades, ett par skoinlägg provades ut, och inköp av nya joggingskor. Det hela kostade någon tusenlapp, exkl nya skor då… Återbesök om 6 veckor.

Traditionsenligt firade svenska föreningen vår nationaldag 6:e juni, som i år sammanföll med NZ helgdagen Queen’s Birthday. Pga långhelgen trodde vi i styrelsen att vi skulle bli lite ensamma. Vi samlades på en lokal krog, hängde upp våra svenska flaggor och bjöd medlemmarna på drinkar – då kom svenskarna! De strömmade till St Heliers! Kul när folk sluter upp. Vi skålade för Sverige, sjöng nationalsången och Den blomstertid nu kommer. Mycket stämningsfullt och trevligt, många nya ansikten och trevligt mingel.

Vinter, väder och franska ostar

Vi har upplevt NZs varmaste maj någonsin, medeltemp 13.1°C. Orsakat av en kombination av globala uppvärmningen och väderfenomenet la Niña som härskat sen augusti förra året – vilket i princip betyder mer fukt och mer värme, men inte nödvändigtvis soligare. Och vi har ju haft en del regn, som jag ju skrivit om en eller ett par gånger…

Sen 1 juni har vi vinter, kontrastrika vädret fortsätter. Dagar med ösregn blandas upp med soliga varma, fortsätter det här vädret blir skidanläggningarna ledsna. I torsdags tog Jo och jag med våra cyklar på båten till Waiheke Island och cyklade omkring några underbara timmar bland vingårdar och olivlundar. På Waiheke förtjänar man sitt lunchvin, det är väldigt kuperat!

Igår morgonpromenerade Mats och jag längs stranden, havet var synnerligen ilsket, vi gick med svårighet upprätta i motvinden medan regnet piskade småspik i ansiktet, men kallt var det inte, 17°C. Varje lördagsmorgon råder också en annan typ av inferno i parken Madills Farm nedanför vårt hus – fotbollsskola! Kl 8 börjas det, hundratals barn, föräldrar och närmast sörjande invaderar parken, måste vara 20 spelplaner igång samtidigt. Skrikande föräldrar, springande barn och svettiga domare blandat med hundar som gillar att jaga bollar. Organiserat kaos, utan tvivel?

I morse rådde totala motsatsen, stillhet och blå himmel. Havet låg som en spegel, havssimmarna låg i och crawlade, alla morgonflanörer man mötte log och sa ”good morning”. Det var faktiskt ett par simmare i vattnet igår också… inte utan att man blir lite orolig för dem, vind och höga vågor, men det kallas nog fostrande träningsförhållanden? Burr. Även vår park var stilla, inte ett spår av gårdagens fotbollsinferno.

Igår var det alltså ruskväder hela dagen, tack o lov för våra luftavfuktare som håller inomhusmiljön dräglig. Vi åkte till stadens franska marknad med Malin. Mats hittade direkt till ståndet som sålde ostron, fika med kaffe och 6 dagsfärska ostron, sen var hans humör på topp. Malin och jag höll oss till konservativa fikaval, Croque Monsieur och Pain du Chocolat. Vid det franska ostståndet spårade dock både Mats och jag ur, och kom hem med ost för 300SEK… en flaska gott rödvin på det och lördagskvällen var räddad!!

Till slut, vinter eller ej, i trädgårdarna blommar det! Hibiskus, kamelia och bougainvillea strålar, min Flitiga Lisa älskar kiwi-vinter och en ny liten tomatplanta har börjat växa i den tomma krukan. Idag torkar tvätten utomhus i solen, och imorgon firar vi Sveriges Nationaldag!