Anzac Day 25 april

Minns inte om jag skrivit om Anzac Day tidigare, 25 april är en helgdag i många länder härnere; förutom NZ, även Australien, Cooköarna, Niue och Tonga. Dagen ägnas åt att minnas och hedra dem som har stridit i Anzac (Australian and New Zealand Army Corps), samt nuförtiden inkluderas alla som tjänat och dött för sitt land i olika krig, konflikter eller fredsuppdrag.
 
25 april 1915, det datum då Anzactrupper landsteg vid Gallipoli under första världskriget ("The Great War"). Slaget vid Gallipoli blev ett synnerligen långt och blodigt slag för båda sidor, tiotusentals döda, som slutade med osmansk seger. Dagen blev helgdag 1920 i Nya Zeeland och 1921 i Australien. Dessutom i de franska byarna Le Quesnoy och Longueval, eftersom de befriades av Anzac-trupper. Totalt under första världskriget dog omkring 60 000 australiensare och 18 000 nyzeeländare - ett oerhört stort antal för dessa då små länder! NZ tömdes i princip på män i krigsålder.

Anzac-ceremonier hålls nu lite varstans, framförallt samlas man vid alla krigsmonument som finns i princip i varje by. Eftersom landstigningen vid Gallipoli skedde i gryningen så är gryningsceremonier den "mest officiella" formen. Den vid Auckland War Memorial Museum drar ut tusentals människor i ottan. En röd vallmo är den officiella symbolen som används för att markera dagen. Vanligast är att man köper en liten pappersvallmo på en nål att fästa på kläderna.

I torsdags sken i alla fall solen igen, efter en riktigt regnig onsdag, så efter att Mats och jag haft en härlig morgonsimning, gick vi hem för att väcka och dra ut Sigge och Sara på lite turistaktiviteter. Vi hamnade på Piha Beach ute på västkusten, fikade, strandpromenerade, gick upp på klippan mitt på stranden, Lion Rock, och njöt av utsikten. På sidan av Lion Rock finns minnesplaketter uppsatta med alla namn på dem från just Piha som stupat under de båda världskrigen. Kl 14 hölls således Pihas Anzac ceremoni därute på stranden vid de där plaketterna. En massa folk samlades och plötsligt marscherade en säckpipeorkester ut på stranden. Vi lyssnade på sång, bön, minnesord och reveljer, men ceremonins huvudnummer är kransnedläggningarna från alla möjliga lokala organisationer. Många var krigsveteraner som stod där i sina uniformer med många medaljer.

Vi njuter av sol och utsikt från Lion Rock:

 Säckpipeorkestern marscherar fram på stranden:

Bön och minnestal. Minnesplaketterna syns bakom på klippan:

 Kransnedläggning vid minnesmärkena:

På kvällen grillade vi lammfiléer till middag, mums. Sen på fredagsmorgonen åkte Sigrid och Sara iväg för att turista vidare i vårt underbara land någon vecka. Nästa fredag kväll har vi dock biljetter till rugbymatch, då förväntar vi oss att de är tillbaka!

Sigrid o Sara på besök

Haha, jag skrattar fortfarande åt Maurice Williamsons underbara tal "The sun will rise tomorrow", länkad i mitt förra inlägg. Maurice har fått stort genomslag i hela världen, och har nu blivit inbjuden att åka till USA för att sitta i Ellens TV-soffa och mysprata om en "gay rainbow" över Pakuranga. Hur många parlamentsledamöter har fått en sån inbjudan? Vet inte om han har tid med sånt, men Good on him, som vi säger här.

I söndags kväll åkte jag till flygplatsen för att hämta Sigrid och Sara, kompisar till mina syskonbarn ute på jordenruntresa. Deras flyg från Cairns landade på tid, och snart strömmade passagerarna ut, många passagerare, alla storlekar och färger. Med eller utan bagage. Inklusive ett par norska tjejer som gav mig ett mobilnummer att ge till Sigrid. Men inte två svenska flickor... Deras flygnr försvann till slut från tavlorna och där satt jag, nästan helt ensam kvar i ankomsthallen. Vad gör man? Tur att det finns Sudoku på mobilen... Efter två timmar troppade flickorna ut, fnissiga, men trötta och chockade efter att ha blivit hårt ansatta av immigrations- och karantänspersonal. Allt deras bagage hade noga genomsökts och svabbats för spår av knark, bombarderade med frågor; Var har ni varit? Vad ska ni göra i NZ? Vem ska ni träffa? Har ni något olagligt med er? Har man sett ett avsnitt av Border Patrol så vet man ju... Helt förståeligt naturligtvis, de ser verkligen ut som ett par fnissande knarklangare, och såna vill vi ju inte ha hit! Hahaha... ;-)

Men de blev tydligen befriade från misstankar och insläppta i landet. Och nu har de kommit till fristaden i Kohimarama. Slippa tropisk hetta och fukt, eget rum och badrum, tyst och lugnt, egna sängar, rena lakan, tvätta kläder, lagad mat... tja, vad mer kan man önska? Sova ikapp verkar hittills varit favoritaktiviteten! Men snart har de nog samlat styrka för att ta sig ut på några nyzeeländska äventyr också! :-)

Vädret är definitivt höst, störtregnskurar och sol avlöser varandra. Mats och jag försöker ändå vara ihärdiga med havssimmandet, det är hyfsat varmt både i hav och på land. I söndags simmade vi med ett gäng i stora vågor (för Kohi) och hård vind, det var riktigt intressant att försöka hålla koll på varandra och kommunicera mellan vågtopparna. Fostrande!

NZ erkänner samkönade äktenskap

Bland alla olyckor och eländigheter som rapporteras runtom i världen, så levererar NZ en stor nyhet som istället kan bidra med stor glädje. Veckans nyhet här i NZ gäller ett erkännande av kärleken, den homosexuella kärleken. Som 13:e land i världen och första land i Asien/Oceanien har en ny lag nu klubbats igenom som erkänner samkönade äktenskap. Vi gratulerar! Som swiwi blir man både stolt och rörda att detta lilla land har tagit steget, trots att det finns många trångsynta, konservativa politiker här. Åskådarläktaren var fullsatt i parlamentet och när röstningen (77 för, 44 mot) avslutades utbröt en lång applåd och de stämde upp och sjöng en maorisk kärlekssång. Rörd till tårar i ögonen, så vackert var det. En väldigt speciell dag att minnas.

 

Och i debattens efterdyning av lagens godkännande har en av de äldre parlamentsledamöterna, Maurice Williamson, hållit ett tal för att dels klargöra varför han valde att rösta Ja, (till skillnad från en majoritet i hans parti), dels peka ut och göra upp med olika motståndare till lagen i hans valkrets som genom ren mobbing eller diverse absurda påtryckningar försökt få honom att rösta nej istället.

"The sun will still rise tomorrow" Detta tal är också värt att se. Glad helg!

Full video och även text finns här.

Hösten är här...

Väderprognosen i morgonens tidning såg ut så här. Regn, regn och lite mer regn framöver. Ett klart avbrott i den eviga solen som vi har haft i några månader. Vår soliga helg i Rotorua var kanske sommarens sista suck? Bönderna är i alla fall gladare nu.

Men det är fortfarande ganska varmt ute eftersom ovädren kommer norrifrån, över 20C på dagarna och inte mycket svalare på nätterna, fuktigt, fuktigt, så vi har börjat dra igång värmepumpen så smått.

Xterra Rotorua 2013

I fredags eftermiddag tuffade VW Tiguan ner till Rotorua packad med cyklar, våtdräkter och en herrans massa andra sim, cykel och löppryttlar - triathlon är en materialsport! Vi bodde med Gayle&co i ett stort fint hus med fantastisk utsikt över vulkanen och sjön med samma namn, Tarawera. Denna vulkan hade ett enormt utbrott 1886 som dödade över 100 pers, ödelade flera byar samt dränkte dåtidens största turistattraktion, ett av naturens mästerverk, Pink and White Terraces, till vilka många européer reste i månader för att få se och bada i. I utbrottet slets en 17km lång kraterspricka upp ur vilken aska och glöd sprutade. Men nu i helgen såg det hela mycket fridfullt och vackert ut.

De flesta i huset skulle "tävla" i kortare lopp än oss så de åkte iväg till sina starter tidigare på morgonen. Vårt tri-äventyr startade dock inte förrän kl 11 lördag morgon, skönt att slippa slita sig upp ur sängen i beckmörkret, istället fick vi äta frukost och klä på oss i lugn och ro. Dessutom är det lite kyligare i Rotorua, så dagen hann värma upp sig lite innan det var dags för oss och Gayle att kasta oss i Lake Tikitapu, även kallad Blue Lake, och simma 1000m. Lite ovant med sötvatten efter alla timmars simning i salthavet, vattnet smakade istället gott och sikten var väldigt bra i sjön. Efter simning var det dags att ge sig ut på 26km skogscykling, varierande på smala skogsstigar eller lösgrusiga skogsvägar. Jag är en riktig fegis i skogen, så det tog verkligen sin lilla tid... speciellt när jag fick hålla åt sidan och släppa förbi alla fartdårar som skrek "On your right!". Till skillnad från de flesta andra föredrog jag nog de långa ben- och lungdödande uppförsbackarna framför de skräckfyllda snirkliga nerförsbackarna. Till nästa gång har vi lärt oss att investera någon helg på att provcykla tävlingsbanorna i förväg... 

Nåväl, tack vare min feghet, till skillnad från min orädde make (se bild nedan), växlade jag till löpsträckan utan blodvite. Den avslutande 11km terränglöpningen, två varv runt vackra Blue Lake, var riktigt skön! Att få springa i mål efter nära fyra timmars slit var underbart! Våra tider:

Susanna, Total: 03:47:44
varav simning: 18:17
cykel: 02:13:17
springa: 01:10:32

Mats, Total: 03:16:27
varav simning: 18:14
cykel: 01:45:23
springa: 01:07:41

Vackraste simbanan väntar

Ingen panik - alla på en gång i simstarten

Många flaxande armar runt bojarna

 Ordning och reda i växlingsområdet 

Höjdkurva för cyklingen

Fullt ös i skogen

Snart är det över!

Dagens fegaste skogscyklist

 På två ben känns det mycket tryggare!

Nöjda och glada firar vi att vi överlevt dagens äventyr

Så här ser MAN ut efter diverse cykelvurpor i skogen

 

Veckan efter triathlon, och nu till skogstriathlon i Rotorua

Ingen rast, ingen ro. Känns som den här veckan knappt hunnit börja förrän det är fredag igen. I måndags jobbade jag med nerpackning av triathlontävlingarna och på kvällen hade vi familjen Moell på middag. I övrigt har det varit diverse återhämtningsträning, sociala aktiviteter samt försökt hinna ikapp med tvätt o städpyssel. Igår kväll var jag på en matlagningskurs för att lära mig mer om "Raw food", i.e. rå mat, att äta mer naturlig, organisk mat, oprocessad och inte förstöra råvaror med kokning, stekning, etc. Raw food ska inte hettas upp över 46C, då bibehålls alla dess näringsämnen, enzymer, antioxidanter, etc. Både vi själva och naturen blir friskare! Det handlar inte alls bara om kalla sallader, igår lärde vi oss bl.a. att göra mumsiga såser, ost, pasta och söta efterrätter med cashews, kikärter, squash etc. Mycket intressant, nu gäller det att uppgradera skafferiets innehåll, hitta till några nya butiker och sen blir det provlagning av råa maträtter :-)

Idag packar jag för att åka till Rotorua - igen. Eftersom Mats tyckte det var så fantastiskt roligt att tävla triathlon förra helgen, så anmälde han oss raskt till nästa äventyr, en off-road triathlon i Rotorua. Den kombon har jag aldrig gjort förut, det blir nog intressant, och megajobbigt! Speciellt om man tittar på deras video där på hemsidan. Först ska vi simma 1000m, i en sjö - sötvatten - det känns som länge sen sist, sen väntar 26km på mountainbiken i skog - det kommer att bli grymt jobbigt och nervöst, har knappt skogscyklat sen förra året. Om jag sen överlever cyklingen ska vi springa 11km i skogen, två varv runt Blue Lake, den sjö som vi simmat i, känns inte så nervöst direkt, även om vi inte har sprungit mycket i naturen heller på sistone.

Boende har fixats av Gayle & co. Hon har hyrt ett stort hus i närheten, och vi är ett helt gäng som ska husera där. På bilderna ser det ju fint ut, det vill ju gärna göra det, men bastu saknas förstås! Vi hoppas dessutom att vädret sköter sig även om det säkerligen blir kallare i Rotorua än här i Auckland.

Annars är vi annars lite ledsna här i huset eftersom det är en hel vecka sen vi såg Larson senast, hans "familj" har tydligen flyttat härifrån nu, och vi som inte ens fick säga hejdå ordentligt... han är saknad, det har varit riktigt tomt utan hans tassande besök. Men, men, på den ljusa sidan så slipper vi oroa oss för honom nu när vi åker bort över helgen.

Fler triathlonbilder

Tävlingsområdet på Queens wharf

Glad Sanna innan simstarten - kommer ryggen att hålla?

 

Och där simmar vi iväg

Mats upp ur vattnet

Upp från simning, inte snyggaste looken direkt...

 Växlingsområdet - växling till cykelsträckan

Cyklisterna äger Queen Street!



Mats vs Sanna cyklar längs Tamaki Drive, Rangitoto i bakgrunden

Glad Sanna på sista varvet, japps, ryggen höll ihop!

 Mats gör tummen upp

 

ITU World Triathlon Auckland 2013

Tjolahopp! Så här glada var vi efter dagens övningar i ett soligt ljuvligt vindstilla Auckland. Vi gjorde det som kallas triathlon olympisk distans: 1500m simning, 40km cykel och 10km löpning, mitt i Aucklands city, alla vägar var avstängda, det var en fantastisk känsla att susa fram på cyklarna på ett tomt Queen Street. En gata med trafikljus var 50:e meter, proppfylld av bilar, bussar och fotgängare och där man normalt sett aldrig vill cykla om man inte absolut måste.

Min ömmande rygg hölls i schack efter två omgångar hos kiropraktorn samt japansk mirakeltejp. Det gick vägen, men jag försökte ta det lite lugnt förstås. Simmade gjorde vi mitt i hamnen, vid sidan av stora lastbåtar. Man fick nästan lite känsla för hur det kan kännas att ramla överbord från en jättebåt ute på stora havet :-) Cyklingen är min akilleshäl, har inte varit speciellt motiverad att cykla på ett bra tag nu, så naturligtvis gick det för långsamt. Däremot kändes löpningen jättebra, på en helt platt bana lyckades jag ta in några positioner.

Mats gjorde jättebra ifrån sig, han tom simmade fortare än jag, så nu är han farlig!
Våra tider (i totaltiden tillkommer några minuter för växlingar mellan grenarna):

Susanna
Total: 02:55:18
varav simning: 28:49
cykel: 01:29:55 
springa: 51:18

Mats
Total: 02:38:58
varav simning: 27:15
cykel: 01:16:37
springa: 50:02

När Lisa var här i oktober förra året och tävlade samma sträcka hade hon en totaltid på 02:11:03 - det gick liiiiite fortare!
Fler bilder kommer säkert! Nu är vi trötta och ska sova gott.
Mer info. Fullständiga resultat. 

Flera påskaktiviteter i Whangarei och hemma

Good Friday är verkligen en god och lugn dag här, det bästa är att ingen kommersiell reklam får förekomma i TV eller radio, bara det gör ju att man jublar! För programmen pågår ju precis som vanligt, det sänds inte bara gudstjänster eller spelas kyrkomusik, nänä, glada filmer och popmusik är helt OK.

Fast återigen förstår vi att lagstiftningen kring storhelger och näringsidkare är minst sagt krånglig och detaljsjuk. Generellt sett får inga butiker ha öppet, utom vissa undantagna, t.ex. bensinstationer, jourbutiker, turistbutiker, apotek - och hörohäpna, fastighetsmäklare - ifall man behöver köpa ett hus på långfredagen?!? För de restauranger (inte många) som har öppet gäller att de inte får servera alkoholhaltiga drycker utan mat. De butiker som har öppet får inte sälja "ej livsnödvändiga" saker, t.ex. nylonstrumpor eller spelkort. Frisörer får ha öppet och klippa folks hår på storhelger, dock inte sälja schampo eller balsam till dessa kunder! Lagstiftningen drabbar tydligen också städer olika, butiker i turisttäta Queenstown får hålla öppet i högre grad än närliggande Wanaka med något färre turister! Alltså, jag blev helt snurrig av den där genomgången av olika korkade lagar, som ändå inte kontrolleras ett dugg! I Wellington finns en (1) inspektör, och "hen" var inte ute och inspekterade dessa lagars efterlevnad på långfredagen... Dock döms tydligen i alla fall några näringsidkare varje år för brott mot helgfridslagarna, när de blir anmälda av allmänheten. Helt otroligt! Över åren har förvisso försök gjorts att ändra lagstiftningen, men nu svarade arbetsmarknadsdepartementet att de har andra prioriteringar.

Hursomhelst, som påskaftonsaktivitet i Whangarei hade jag valt ut ett par kortare vandringar som verkade kul. En var att gå upp på Mt Manaia, en drygt 400m hög bergsrygg med några lattjo upprättstående klippformationer på. Enligt maorierna är de en familj som blev förstenad efter att ha behandlat sin slav illa. Det tog väl en och en halvtimme att gå upp och ner. Tyvärr hängde regnmolnen över Whangarei på förmiddagen och Manaias topp var insvept i moln, vi satte oss och tog en medhavd fika på toppen ändå, samt hade vidunderliga utsikter över inloppet till Whangarei på vägen upp och ner - dock ej dokumenterad på foto!

 

Nästa stopp var till några grottor som heter Abbey Caves. När vi parkerade vid sidan av vägen vid stigens början möttes vi av en glad volontär som stod där, delade ut informationsblad och kunde berätta om grottorna. Ofta är såna här promenader väldigt tillrättalagda i NZ, med anlagda stigar och säkerhetsräcken. Inte här! Fanns knappt några skyltar och inga avspärrningar överhuvudtaget, fritt fram! Utrustade med våra pannlampor fick vi känna oss som grottutforskare när vi kravlade ner i ett svart hål och famlade oss fram så långt det gick utan att vada i mer eller mindre högt vatten med ålar och kräftor i. Istället släckte vi pannlamporna och njöt av komplett mörker, tystnad, och några lysmaskars svaga blåaktiga sken. Ovan mark gick promenaden bland fascinerande kalkstensklippor som legat under havet för många miljoner år sen. Vilken coola platser det finns att utforska!

 

 

Efter det gick färden åter till Auckland och firade påskaftonskväll hos familjen Arvidssons på jättemumsigt påskbord med svenskgänget. Komplett med sill, ägg, köttbullar och snaps :-) Resterande påskdagar gick åt till att avgifta kroppen samt träna oss i form till tävlingen nästa helg. Simma, cykla, springa...

Denna vecka har Mats åkt till Sydney för att jobba, och jag volontärarbetar inför helgens internationella triathlontävlingar, den här gången är jag delansvarig för informationsdisken, ska bli kul, hoppas på stort intresse och bättre väder än sist. Dock drabbades jag av ett mindre ryggskott igår, INTE skönt, idag har jag besökt kiropraktorn i ett försök att knäcka det rätt igen. Får se hur det går.