Midsommarfirande och vandring i Whatipu

Solen har verkligen gassat de senaste dagarna, så vi har firat en riktigt skön sommarhelg. I lördags var det traditionsenligt midsommarfirande med svenska föreningen. Ett hundratal vuxna och barn kom till Taitamarikis ”folkets hus”. Vi i styrelsen hade laddat för ett äkta firande, komplett med sill, nubbe, jordgubbstårta, tipspromenad, lekar och dans. Midsommarstången blir ganska intressant tycker jag, Här finns ju inte björkris, blåklockor eller midsommarblomster, istället blir det t.ex. palmblad, benjaminfikus, gladiolus och rosor. Funkar att dansa runt den oxå!

Sill e gott!!

Igår var det 1:a advent, men det är verkligen svårt att uppbåda lust att tända ljus och dricka glögg i högsommarvärme. Istället packade vi ryggsäckarna och åkte en timme ut till västkusten, Waitakeres vilda regnskogar och svarta sandstränder, även där var det torrt och soligt vilket inte är helt vanligt. Vi vandrade ett par leder dels i regnskog och dels längs bergsryggarna vid havet. Som vanligt var det knappast platt, stigarna gick upp och ner över bergsryggarna och svetten sprutade. Som belöning fick vi underbara utsikter över inloppet till Manukau Harbour. 

Efter vår svettiga vandring hälsade vi på svenska vänner som bor i närheten, de har ett fantastiskt vackert hus, högst upp på berget, med pool, där de driver ett B&B. Rekommenderas varmt! Vi fick bada oss osvettiga och sen njuta av gott fika och 360° utsikt över skog o hav. En svårslagen sommarsöndag!

Pool with a view:

U2 360° - Vilken Superkonsert!

Igår kväll släntrade de äntligen ut till sin enorma spindellika runda scenkonstruktion och vinkade till publiken i Auckland. Våra åtråvärda (och dyra) biljetter som inköptes många månader sedan fick äntligen tas fram. Bono & co har landat, "Kia Ora, it's good to be home" skrek han - och fick 40.000 pers på Mt Smart Stadium att koka... Auckland rocks! Ljudet var perfekt och scenens enorma cylindriska TV-skärm som åkte upp och ner bidrog till att känna närhet i jättearenan. Det var U2s kväll, att rapparen Jay-Z försökte värma oss dessförinnan glömde vi strax.

Och U2 bjöd sannerligen på en otrolig show, lirade favoritlåtar från en snart 30-årig produktion, visade sitt sociala patos, bl.a. en manifestation av Amnesty för att hylla minnas de fängslade i Burma, samt Mandelas ord. Bono verkade kämpa för att hitta ord att hedra de döda gruvarbetarna – ”The 29 Lost” och beklaga allas sorg. “There are so many ways to show grief - in Ireland we sing!!” och drog igång I Still Haven’t Found What I’m Looking For medan de avlidnas namn rullade på TV-skärmen. Dessutom One Tree Hill som har speciell kiwi-mening eftersom den skrevs för att hedra nyzeeländaren Greg Carroll, en roadie som dog 1986. Det var tillräckligt för att få en klump i halsen och tårarna att välla upp... 2,5 timmars föreställning gick alldeles för fort, kanske borde man smita in på extrakonserten ikväll igen?

En mörk dag för NZ

Hoppet är nu helt ute för de 29 gruvarbetarna på Sydön, en ny massiv explosion idag gjorde att gruvledningen gav det dystra beskedet att ingen lär nu ha klarat sig levande... Giftiga gaser i gruvan gör att det fortfarande är alltför osäkert att skicka in räddningsarbetare. Igår gjordes ett försök att skicka ner en robot för att söka, men den spolades tydligen omkull av forsande vatten i gruvan.

Den värsta gruvkatastrofen på 96 år är ett faktum. Våra tankar går till de drabbade familjerna, R.I.P.
Länk till NZ Herald

Gruvolycka och Rojalistisk yra

Medierna har bråda tider. 29 män saknas efter en explosion i Pike Rivers kolgruva på Sydön i fredags... gaser i gruvan gör att räddningsaktioner ännu inte påbörjats, och under tiden belägrar världens medier det lilla samhället Greymouth på västkusten. Alla har nog den chilenska glädjen i färskt minne, kan det bli en upprepning av den eller en total tragedi? Vi väntar...

Den gångna veckan blev NZ medier också som helt galna efter offentliggörandet av den väntade och efterlängtade förlovningen mellan Big Willy och Waity Katy, ännu en tronföljare som gifter sig med en "commoner". Ingenting får igång journalister som kunglig glans. ALLA får göra rojalistiska artiklar och betraktelser, oavsett om de normalt täcker forskning eller börsanalyser. Men konstigt nog har jag ännu inte sett en enda artikel som t.ex. jämför bröllop i världens kungahus, här verkar bara det engelska existera, allt annat är ointressant, fortfarande! Det är märkligt i detta mångkulturella land. Största spekulationen är huruvida det unga paret ska fira sin bröllopsresa på NZ… i juni/juli?!?! Mitt i vintern? – I wouldn’t think so!! Möjligen om de vill åka skidor, annars rekommenderas knappast någon att komma hit då… allra minst på bröllopsresa.

Vi har hållit oss hemmavid i helgen. Våra tomatplantor (även 8 st frösådda) växer som en regnskog och tar över terrassen, jag har aldrig sett på maken! Vi fick köpa nya krukor, plantera om igen och stötta med fler pinnar och linor. Om alla dessa tomatmonster börjar producera tomater kommer vi att få äta bruschetta med tomatsallad till frukost, lunch och middag i veckor. Även lilla rabarber växer och frodas, vi har redan skördat ett par omgångar.

I lördags kväll var vi på cocktailparty hos boot camp vänner. Vi introducerade den svenska drinken Lennart; Xanté päronkonjak, lime och fruktsoda – mycket uppskattad! Och i söndags när vi var lite trötta i mössan åkte vi över till Devonport och långfikade med svenska vänner.

Mats nya grilleksak, en grönsakskorg:

"Vår" vackra rosbuske i full blom:

Smink o shampoo-rea

Idag hamnade Malin och jag på en galen hemmafruaktivitet... på Rambo-skalan nästan i klass med Waitomos grottor: l'Oréals årliga utförsäljning för familj och vänner.

Låter ju som en exklusiv skara. Biljetterna signalerade detsamma, hårda förtryckta biljetter som likt konsertbiljetter specade exakt vilken dag och tid de gällde; Friday November 19, at 10.00 - 10.45. Dessutom vem man fått biljetten av, ens eget namn och underskrift, samt en lista med förhållningsorder, t.ex. vilka betalningssätt accepterades (typ alla), och att inga handväskor tilläts i lokalen. Biljetterna kontrollerades noga vid entrén och samlades även in vid utgången - inga obehöriga här inte!

När vi väl kom dit i morse kändes det inte så värstans exklusivt längre, kön ringlade sig flera hundra meter runt utanför lokalen. Kvinnor, kvinnor och mera kvinnor i alla åldrar, jag såg endast tre män som blivit medsläpade till detta spektakel. En asiatisk man var helt klart endast där som hustruns plånbok, han stod bara och väntade vid utgången med en formell min, de andra två gick i alla fall runt och försökte se ut som de shoppade...

Väl inne i lokalen stod rader av bord uppställda, kartonger fyllda med allsköns hud- och hårvårdsprodukter, smink, present- och provförpackningar högt och lågt. Jisses, vilket riv och slit! Och mycket var faktiskt rätt billigt... Vi tilläts bara gå runt och shoppa i 45 minuter, men sen tog det naturligtvis minst lika lång tid att köa till kassorna. Malin och jag lyckades i alla fall komma ut i friska luften igen efter ett par timmar med både livet och förståndet i behåll... med bara en påse var. Det var ingenting mot alla tjejer och damer som kom ut med lådor fyllda med shampoo och smink, borde räcka för hela släkten i många år!? Leve shoppingen!

Sommarens första morgonsim...

...gjordes i morse! Uj, vad det var ljuvligt, inte ett moln på himlen, havet låg nästan spegelblankt, och det var nog uppåt 20grader i vattnet, alltså inte speciellt kallt för en normalhärdad svensk. Våtdräkt var förvisso skönt när man ska simma lite längre, men faktiskt inte helt nödvändigt. Vi har ju småbadat lite innan idag, men antagligen haft så fullt upp med all morgonjogg och Boot Camps att vi ännu inte kommit igång med havssimningen för den här säsongen. Formellt sett är det ju inte sommar förrän i december, det verkar som det är varmare nu än vid samma tid förra året.

Man vill ju gärna tro att man får vara lite ensam när man smyger ner till havet vid 06.30, men icke! På Kohimarama beach nakenbadar ingen, det är livligt från soluppgången och framåt, många morgonpromenerar eller joggar längs havet, kajakpaddlare, simmare som tränar och dessutom yr halva grannskapets hundar omkring som tokiga och leker på stranden och i vattnet. Senare på dagen är det hundförbud på stränderna, så det gäller att passa på! Senast 07.00 har även Kohi Café öppnat, så folk kan få njuta av morgonkaffe och äta frukost.

Nu i helgen är det redan dags igen för Aucklands stora simlopp Harbour Swim, 2,8km. Det har vi då inte tränat för, i år heller... kanske nästa?

Grottäventyr i Waitomo

Vi ligger på rygg på en varm kobbe och pustar ut medan vi blickar upp på Vintergatans skimrande stjärnor och försöker urskilja några stjärnbilder bland myllrande glitter och glans… känns det som!

I själva verket ligger vi på en lerig blöt berghäll i en kolmörk grotta och tittar upp på miljontals ”cannibalistic shagging maggots with shiny shit”! Omkring oss rinner en flod där stora feta ålar bor. Iklädda tjocka våtdräkter, vita gummistövlar och klatschiga orange hjälmar har vi kommit till slutet på vår exkursion genom ”Lost World”, en av Waitomos hundratals grottor. Vår grottguide Alan har just beskrivit lysmaskarnas korta liv och leverne, därav hans lätt nedlåtande beskrivning ovan. Marknadsförarna i Waitomo har dock gjort ett fantastiskt jobb med att lansera det mer attraktiva konceptet ”Glowworms” till världen. Hundratusentals turister flockas årligen hit främst för att beskåda dessa larver (inte maskar!), och upplevelsen är faktiskt förtrollande.

Vi har varit på helgutflykt till Waitomo, med Jo & Brian. Vår grottlördag började med ovan nämnda klädombyte samt klätterselar. För att komma ner i grottsystemet ”Lost World” måste vi först fira oss själva 100m ner i underjorden – det är högt! Från en liten plattform uppe i regnskogsvegetationen löper några svarta linor rakt ner, så långa att vi knappt ser var vi ska landa till slut. Men ner kommer man ju alltid! Väl nere i den trolska grottan, medan vi fortfarande ser dagsljuset avnjuter vi picknicklunch som energi för strapatserna som väntar. Och våra guider, Alan och Chris, passar på att berätta maoriska myten om Taniwha, varelsen som bevakar grottor och mörka vatten, avbildas gärna som en gigantisk ål. Ur grottans mörka mynning kommer ett lätt vitt dis – Taniwhas andedräkt…

Sen gavs ingen mer tid att oroa sig för Taniwha, i vår ”Lost World” grotta existerar inga iordninggjorda stigar, säkerhetsräcken eller belysta grottformationer, vi bara tänder pannlampan och marscherar in i kolmörkret. Resten av dagen förflyttar vi oss med alla medel sakta uppför den underjordiska floden; simmande, vadande, krypande, ålande eller klängande längs bergväggar. Dessa kalkstenslabyrinter har mejslats ut av rinnande vatten under ett par miljoner år. Lysmaskar finns överallt, fantastiska stalaktiter och stalagmiter likaså, samt fossiliserade koraller, jätteostron, pärlor, valben, etc. Vi stör naturligtvis ålarna där vi tar oss fram, ibland simmar de förbi så nära att vi kan klappa dem, slemmigt, men man vänjer sig...

Men vem har tid att beundra omgivningen? I vissa lägen kändes det mer som det gällde överlevnad. Vi har klängt oss upp till ett trångt hålrum, gruppen sitter tätt ihop och begrundar ett minilitet hål kallat ”Jaws of Death”, ordern är att krypa ihop som en boll, rutscha ner genom hålet och landa i vattnet nedanför. Och vi ska göra det i mörker, med släckt pannlampa, det blir mindre otäckt då…?! Hasa, hasa fram på rumpan, och vips försvann fast mark. AJ - armbågen stack visst ut. AJ – tur att hjälmen höll. Kaplask – iskallt flodvatten i alla bihålor, och jisses vad snabbt man sjunker när man krampaktigt kramar sina ben, allt är svart - var är ytan? Spott, fräs och pust. Än mer intressant blev övningen när en hjälm tappades i vattnet, den sjönk snabbt och vi fick simma runt i kalla vattnet i ett försök att hitta den, utan framgång, det blev dagens offer till Taniwha!

Efter nästan sex timmar återser vi dagsljus, då återstår bara en tjugominuters promenad genom fårhagarna, ännu i våtdräkt och tjippande stövlar, sen belönas vi med varma duschar och efterlängtad BBQ middag. Vilken makalös dag!

Redo för grottutforskning:

Firar oss ner:

 Små söta ålar bor i grottor:

 Häftiga grottformationer:

 På väg genom ett vattenfall:

Paddling på Waiheke

Var? Waiheke Island, ca 35 min öster om Auckland med båt. Känd bl.a. för sina vingårdar och olivlundar. (Se även 2010-02-15 och 2010-04-29)

När? Igår, måndag 8/11

Vem? Undertecknad och min trogna vapendragare, amerikanska Jo.
Samt kajakuthyrare Ross som i sin glädje att få oväntade kunder denna stilla måndagsmorgon servade oss gentlemannamässigt.

Hur var vädret? Helt sagolikt! Värmande sommarsol och stilla vindar...

Hur gick det till? Utan minsta förplanering lyckades vi för en gångs skull ta till vara den frihet och flexibilitet som kan erbjudas desperata hemmafruar. Måndag morgon ser vi dagens lovande väderprognos, struntade i dagens tvätt och städ. Packade istället en picknickryggsäck och drog iväg. En timme senare var vi på skärgårdsbåten, på väg från storstadens vimmel mot den stilla skärgården.

Vad gjorde ni sen? Paddlade havskajak i några timmar längs Waihekes dramatiska nordvästkust, vi gled förbi höga bergssidor, oländiga klippor och öde gyllene sandstränder.

Vad såg ni? Pingviner! Små söta blue penguins (blå dvärgpingvin) simmade omkring och fiskade runt oss.
Ett jordskred! En halv bergssida hade rasat och tagit med sig två trappor samt ett antal träd. Husen ovanför saknar numer tillgång till stranden. En man med motorsåg som röjde i detta trädplockepinn var dagens enda fridstörare.
Lyxhus! Arkitektritade designskapelser i glas och stål krönte dramatiskt klippkammarna.

Hur mådde ni? Flera gånger nöp vi oss i armarna för att kolla att vi fortfarande var vakna, samt gratulerade varandra till en osannolik tur med vädret och en fantastisk dagsutflykt.

Vad kunde varit bättre? Vi var liiiite besvikna på att den flock av späckhuggare som lattjat runt i området bara ett par dagar tidigare lyste med sin frånvaro...

Grattis! Sensationellt svenskt VM-guld i rodd

Sommaren återvände i helgen. Men min förkylning var ihärdig. Våra planer att fara iväg till Lake Karapiro och titta på finaldagarna i rodd-VM fick skrinläggas. Och då missade vi tyvärr att få heja fram Frida Svensson till Sveriges enda medalj, och GULD dessutom, helt otippad. Verkligen jättekul.

Istället for vi runt och utforskade hemtrakterna åt sydöst, besökte två andra ”Auckland Regional Parks”: Waharau och Tapapakanga, liksom den som Jo och jag besökte i onsdags var dessa också mycket trevliga utflyktsplatser för picknick, bad, vandringar etc. Träffade bland annat en amerikansk kille som tillbringade sommaren med att cykla runt hela NZ, det tar nog några månader…

Idag, söndag, är min förkylning äntligen på tillbakagång. Vi har bland annat besökt en rosfestival i Dove-Myer Robinson Park (se förra årets inlägg) Förutom att njuta av alla vackra rosor som åter är i full blom fanns sedvanliga marknadsaktiviteter, mat och dryck samt underhållning.

Dagens marknadsinköp: Emu-olja! Aboriginernas urgamla anti-inflammatoriska huskur, verksamt mot det mesta från rynkor till reumatism, för invärtes eller utvärtes bruk :-) Uj, vad friska vi ska bli nu! http://emuspirit.com/

Därefter satsade vi på ännu en marknad – julmarknad i danskarnas hus, känns fortfarande inte helt naturligt att förbereda sig för jul i högsommarvärme, där träffade vi istället vänner och fikade billigt!

Gräsänkevecka och förkylning

Igår kväll tog sommaren slut - för den här gången. Regnet strilar ner och himlen är grå, bra för tomaterna och gräsmattan säkert, samt all annan grönska förstås. I veckan har Mats varit i Australien, och där regnade det, trist att han behövde ta med sig vädret hem tycker jag! Dessutom har jag blivit förkyld, så idag känns det mest lämpligt att bädda ner sig med en bok.

Efter helgens halvmara släpper vi lite fokus på löpträning. Istället har jag börjat på en ny omgång Boot Camp två morgnar i veckan, fortfarande med coach Gayle. Inte helt oväntat dök väldigt många glada motionärer upp denna första vecka, folk vill komma i form till sommaren. Ingen match nu att studsa upp på morgonen, värre var det i augustis beckmörker när vinden tjöt och regnet öste ner… Det ska bli intressant att se hur många som hänger med fram till jul? Någon ska väl kunna hålla ut och bli veteran som jag + några till?

I onsdags åkte jag och Jo på en mysig heldagsutflykt längs östkusten norrut. Vi besökte först Wenderholm, ännu en ”park” med fin strand, grillar, toaletter, picknickplatser, gammalt vackert hemman och vandringar i bushen. Nu har vi besökt ett antal av dessa ”parker” runt Auckland, de påminner alla om varandra och är alltid väldigt välvårdade. Färden gick vidare till en gammal historisk by, Puhoi, en samling vackra gamla vita trähus. Här åt vi lunch på en gammal klassisk pub, fullproppad med memorabilia, hundratals gamla foton och prylar. Antikaffären ägdes av en löjligt pratsam dam, ett evigt tjatter, vi gavs inte tid att strosa runt och titta, istället fick vi veta hela hennes livshistoria och att hennes make, 42 år, fått hjärtattack förra veckan så nu skulle de byta livsstil. Dessutom frågade hon om jag var med i Sveriges OS-landslag i skidor – var nu den frågan kom ifrån?!?! Otroligt vilka original man träffar på!

På eftermiddagen hyrde vi kajaker för att paddla upp Puhoi River. Kajakuthyrare Cody skjutsade ner oss till Wenderholm, därifrån paddlade vi ut när tidvattnet vände och strömmade upp i floden. Vid ebb är den helt torr. Lugnt och stilla, bara att åka med och styra, men det var bra fart ute i flodmynningen. Solen gassade, vi gled fram, fikade och tittade på fåglar och natur. Helt fint.

PS. det finns inga krokodiler på NZ....

Auckland Half Marathon

Söndag morgon - kl 04.30, klockradion börjar prata, beckmörkt ute, men vi har ingen återvändo. Väskan är packad och löpkläderna framlagda. Vi har bara att klä på oss, avnjuta varsin tallrik gröt och åka in till stan. På denna tidiga söndag morgon i city blandas partyklädda människor som fortfarande firar lördagsnatt med löparklädda människor på väg till Devonport-färjan. Färjorna går i skytteltrafik för att hinna få över tusentals halvmaratonlöpare till andra sidan hamnen i tid till starten kl 7. Starten för de riktiga maratonlöparna gick redan kl 06.10, så färjorna har varit igång i flera timmar.

Vädret är faktiskt perfekt, lite halvkyligt och lugn vind. Efter 15 minuters färjetur troppar vi av i Devonport och ställer oss i långa köer till bajamajorna. Trots människomassorna hinner vi både uträtta naturbehov och lämna överdragskläder i tid för att hoppa in i startledet. I gryningsljuset går startskottet.

Tillsammans med 7 300 andra sprang vi den 21 km långa banan som först snirklar sig norrut genom Devonport och Takapuna, rundar ner söderut genom Northcote, ut på motorvägen, upp och över Auckland Harbour Bridge och avslutar med några sega kilometer längs kajerna till city för målgång i Victoria Park. Första milen gick jättebra, men några kraftsugande backar i Northcote gjorde att undertecknad fick slita hårt uppför bron. Där drog maken med sina långa ben och stora hjärta ifrån, men 3km före mål springer jag om en gående Mats, löparknäsmärta tvingade honom gå-lunka i mål och bli nesligt slagen av sin fru med 2 minuter!

Min tid blev 1tim 56min, vilket jag inte är jättenöjd med, målsättningen var helt klart att gå under 1.55. Men Mats som fått sin träning hindrad av både förkylning och stafylokocker hade bra ork, synd bara att drabbas av löparknä, men det får han väl fixa med mer styrketräning och stretch.

Efter vår målgång (kl 9) kom solen fram från bakom molnen och värmde gott. Vi känner oss rätt nöjda, och har en skön solig sommardag på oss att koppla av. I målområdet serveras gratis öl (folköl) vilket smakade mycket gott i den gassande solen. Men som hungriga vargar åkte vi till slaktaren och köpte fem sorters mumsiga korvar vilket blev en god grillunch i trädgården tillsammans med Jo & Brian. Mycket annat blev inte uträttat denna dag.
LÄNK till nyhetsartikel