Kastration och Prostitution?

Det är kul att förundras över saker! Häromdagen åkte vi bil, radion på, (Radio Hauraki - Just Great Rock, för att vara specifik).

I ena reklamblocket hör vi en kvinnas entusiastiska röst: ”if your husband is anything like mine he thinks he makes the decisions at home, but we all know he only makes the decisions we let him” … ”we decided that with our three children - our family is perfect” och eftersom kvinnor inte vill ta hormoner e.dyl. så är 'vasectomy*' det perfekta beslutet! “Just call 0800 VASMAN or log on to [blabla]" Vasman, va? Låter som en rappare!
Men intressant budskap - i en perfekt familj ingår en kastrerad man?

Och sen kommer i nästa reklamblock en likaledes glad entusiastisk kvinnoröst för eskortservicen New Zealand Girls, ”just log on to [blabla] and choose among hundreds of gorgeous willing New Zealand girls, ready to please you in any way you want” OK, prostitution är faktiskt helt legalt här, massor av radannonser i tidningen, bordeller finns här och var, men att de behöver göra radioreklam var nytt för mig...

Enligt Radio Haurakis hemsida är deras typiska lyssnare män 25 - 50 år. Tja, glasklart val för kiwimän uppenbarligen: kastrera er och köp sex!?!

*Vasectomy = manlig sterilisering

Kärlekslås

Trendspaning i Wollongong, Australien: Att låsa kärleken och kasta bort nyckeln!

Förra veckan besökte vi ju ett antal vackra utsiktsplatser runt Wollongong, på flera av dem fanns rejäla stålstaket där det hängde massor av låsta hänglås. Såg rätt mystiskt ut. Alla hänglås var graverade med namn, datum, kärleksord, när de träffades, guldbröllopsdatum etc. etc. Rätt kul och romantisk idé, va?

Nya fina Sea Cliff Bridge norr om Wollongong var tydligen ett speciellt populärt ställe att bli fastlåst, onekligen med vacker utsikt över havet:

Duder Park

Sommaren gjorde ett bejublat gästspel i lördags. Efter en ruskig fredag med riktigt novemberväder, hällregn och storm, vaknade vi i lördags istället upp till en strålande majdag; sol, klarblå himmel och vindstilla. Vi bestämde att utforska ännu av en av Aucklands 25 ”regionalparker”. Tidigare har jag t.ex. skrivit om Shakespear och Scandrett. Nu föll valet på Duder, en halvö sydöst om stan. Maorier levde här i många hundra år innan familjen Duder köpte marken och bedrev lantbruk på ägorna i 130 år, sen togs marken över av staten. Nu är det ett skyddat naturområde där man vandrar fram genom vidsträckta beteshagar med makalös utsikt över hav och skärgård. Tyvärr packade vi inte badkläder, annars hade det nog blivit ett dopp, nu fick vi nöja oss med picknick i solen.

Utsikter i Duder: 

Vi har insett att vi behöver lite mer värme i vårt kalla hus så på hemvägen rekade vi butikernas utbud av värmekällor, finns massor, bara att välja lämpligt drivmedel, el, gasol eller ved? Vi har redan ett litet elelement på hjul, så nu satsade vi på en gasolvärmare på hjul som komplement – bara att lyfta in gasoltuben från grillen och tända på. Oj, vad skönt värmen strålar från den! Nu kan vi flytta runt elden till det rum vi befinner oss i. Mysigt!!

Älskade Sydney!

Ella’s Pink Lady; som en liten rosa hallonbåt ligger hon nu och gungar vid Maritime Museum i Sydneys Darling Harbour. Hon är inklämd mellan två imponerande fartyg: kolsvarta Onslow, en 90m lång u-båt, och den majestätiska kopian av Endeavour, James Cook’s legendariska tremastade skepp. Men dessa två giganter är inte dem som nu samlar nyfikna människoflockar… Nä, det är Jessicas lilla segelbåt vi alla vill se och fotografera. Jag gissar att de flesta av oss försökte förstå hur det är möjligt att överleva sju månader i ensamhet ute på rasande hav i den där leksaksjollen… well, ”either give up or toughen up” för att använda Jessicas ord! Hon tycker det skönaste med att vara i land är att slippa ständigt bekymra sig om vädret, kolla barometern och förbereda sig för storm… jo, jo…

I onsdags lämnade vi Wollongong via den slingriga kustvägen som har fått en ny attraktion – en vacker bro, Sea Cliff Bridge. Ett stort ras 2003 stängde den gamla vägen för gott och nya bron öppnade 2,5 år senare. Vi stannade till och beundrade denna skapelse som slingrar sig som en orm utanför de branta klipporna. Sea Cliff Bridge skymtar numer i var och varannan reklamfilm för australiska bilar.

Därefter kom vi till underbara kaotiska Sydney, solen strålade, och vilken vacker stad det är! Ett efterlängtat besök på IKEA stod på agendan, köttbullar med lingonsylt till lunch, mums! Gick ett helt varv och insöp atmosfären av Billy och Klippan, men dagens inköp blev servetter, bomullslakan(!), Bilar och Marabou choklad!

För mer än fem år sen flyttade vi från våra jaktmarker i Sydney: Mosman och Balmoral Beach, och där är det lika fint nu som då, vi längtar tillbaka! Sista natten bodde vi i North Sydney, på ett hotell med en magnifik utsikt över city och Harbour Bridge, aka "The Coat Hanger"; det var verkligen svårt att slita sig därifrån, we’ll be back!

Balmoral Beach:

Hotellutsikt: 

Back in Auckland

kom hem från ett soligt Sydney till ett ösregnigt Auckland igår kväll...  Vårt oisolerade, ouppvärmda, oventilerade hus med en-glasfönster hade samma temperatur inomhus som det var utomhus - 14 grader. Burr!

Tur då att vi har ylledyna på madrassen, duntäcken, 6 ylleplädar (tack Gundel!), många IKEA värmeljus och, mycket viktig, varmvattenflaskan - en riktigt varm gosig kompis!!

Turist i Wollongong

Även kallad "The Gong", en stad ca 1,5 timme söder om Sydney, har varit vår fasta punkt sedan i torsdags. Mats kollega Magnus är pappaledig ett par veckor och Mats är här för att ta hand om två fartyg som under en veckas tid ska lossas och lastas i hamnen som heter Port Kembla.

Utsikt över Port Kembla:

Wollongongs historiska storhetstid grundar sig i kolbrytning och stålverk, en gammal industristad som gått kräftgång ett antal år, stålverk har lagts ner och många arbetstillfällen försvunnit. The Gong vill omprofilera sig, och får naturligtvis skattepengar till sin hjälp. Staden satsar nu stort på uppgradering av infrastruktur, utbildning och kultur, allt på känt maner.

Men det är verkligen vackert här, australiska kustens oändliga folkfria sandstränder och surfvågor kombineras med Illawarras gröna skogstäckta berg som tornar upp sig bakom staden. Inte undra på att alltfler stressade och trängda Sydneybor kommer hit sökande mer yta, billigare boendekostnader och ökad livskvalitet. Men ska man pendla till jobb i Sydney så saknas satsning på kollektivtrafik... tåg finns, men dras av diesellok som stånkar fram i maklig takt. Bil är det som gäller!

Under våra dagar här har vi bland annat hälsat på gulliga nyfödda Lucas och fått underbart goda kanelbullar direkt från ugnen - MUMS! Sen har vi också hälsat på gamla Stockholmsvänner Craig och Sofia som sedan ett antal år bor löjligt fint ;-) precis vid beachen i Thirroul, norr om Wollongong. Dessutom kunde vi naturligtvis inte motstå en vandring upp på regionens högsta topp, Mt Kembla 534möh. Skaplig utsikt över hela kusten och saltvattensjön Lake Illawarra:

Promenad med familjen Fairbrother:

Jessica Watson – en riktig idol!!

Igår satt vi i fem timmar på Middle Head i Sydney harbour, i väntan på Jessica!

Ni har väl inte missat Jessica? Denna 16-åriga tjej som under sju månader har ensamseglat 23000 sjömil runt vårt klot. Ensam har hon seglat sin lilla rosa segelbåt, Ellas Pink Lady, runt Kap Horn, Godahoppsudden, syd om Australien och Tasmanien... i världens tuffaste hav. Jättevågor och stormvindar har slagit ner mast och segel i vattnet flera gånger, dessutom motorproblem, toaproblem, trasiga segel och allt annat som händer på en båt till havs – hon har fixat det. Vilken enorm bedrift! Hon seglade iväg i oktober, i samma veva som jag kom till Nya Zeeland, och då talade naturligtvis neggiga förståsigpåare och dissade henne, men f-ck them now! She did it!

Och Sydney kokade igår, solen strålade, tusentals människor hade samlats längs stränderna och vartenda flytetyg i stan var nog ute på vattnet för att följa hennes sista minuter till havs. Och vilken härlig tjej, efter sju månader i ensamhet på världshaven dockade hon vid Sydney operan, klev iland på ostadiga ben, kastade sig om halsen på sina föräldrar, tårar rann, och folkmassorna jublade! Premiärministern, som liksom alla andra, hade fått vänta i tre timmar fick hälsa henne välkommen. (Så typiskt politiker att krypa fram för att få stå i rampljuset...)

Jessica själv vinkade lyckligt, talade inspirerande till massorna och svarade hur klokt som helst på världspressens frågor. ”I’m just like any normal sixteen year old, and I have pursued my dream” RESPEKT! Tjejen är SEXTON ÅR!?! Vad gör hon härnäst? Enligt henne själv: avslutar skolan, tar körkort och fortsätter med segling i någon form.

Läs och imponeras! www.jessicawatson.com.au

En helg med vandring och seglarsnack

Veckorna flyger fram medan höstmörkret lägrar sig, nu är det kolsvart ute kl 18. Lite trist, men snart bara en månad tills det vänder igen! Vi har också haft en hel del gråväder senaste veckan, men det brukar fortfarande vara hyfsad temperatur, idag 19 grader, t.ex, trots halv orkan och duggregn. En riktig soffmysardag :-)

Det var länge sen Mats och jag gjorde en lite rejälare vandring så i lördags skolkade vi från coach Gayles morgonjogg och drog till skogs istället. Vi hamnade i Mataitai Forest, ett naturskyddsområde några mil öster om stan, ”suitable for experienced hikers” enligt infobroschyren. Det stod också att det skulle finnas en karta vid startplatsen…icke då! Utrustade med en liten kartskiss trampade vi in i skogen, stigen gick uppför, över en bergsrygg och sen nerför, korsa en bäck, sen upp igen, ner igen, och så höll vi på i några timmar i tät skog. Svettigt värre! Hade vi sett en topografisk karta över området innan vi gav oss iväg hade vi nog valt en annan vandring… Men skönt var det, och fridfullt, mötte inte en själ, förföljdes bara av en liten orädd Fantail som hoppade omkring oss och snappade insekter som vi rörde upp med våra steg: 

Student-Sanna lär sig hur ett Rewarewa-träd ser ut:

Den fantastiska "kartan" som guidade oss:

I söndags träffade vi Annika och Björn, två långseglarproffs som precis firat femårsjubileum på världshaven. De låg här i Westhaven Marina så vi åkte dit för att prata segling, fika och titta på fina Lindisfarne som varit deras hem i fem år. Sen följde de med oss hem på middag, härligt att njuta av svensk sill och nubbe med folk som förstår att uppskatta denna delikatess! Förutom att vi verkligen hade jättetrevligt så tog Annika, som även är IT-proffs, sig också an vår sorgligt röriga dator, rensade och uppdaterade program. Varmt tack, den funkar bättre!

Imorgon, torsdag, ska vi flyga ”över diket” till Sydney. Mats ska jobba en vecka i Port Kembla, så vi ska få återse våra kära gamla jaktmarker, Moruben Road och Balmoral Beach – here we come!

Offshore Powerboat Racing och Skogscykling med utmaningar

Det senaste avsnittet i serien ”ännu en vanlig dag på jobbet” med Mats: provkörning av racerbåt i 180km/h… Det var tydligen väldigt skojjjjjigt!!
http://www.nzoffshore.co.nz/

Medan maken var heltidsavlönad fridstörare så var hustruns val av aktivitet igår en fridsam cykeltur i skogen – trodde hon! Jo och jag, som de auktoriserade aktivitetsutprovare vi blivit, skulle utforska den fina skogscyklingen i Whitford Forest. Först grundlig research, läsa på i MTB-guideboken, kolla nätet, skriva ut kartor, vi ringde dessutom till kontaktpersonen Angus för att dubbelkolla öppettider, avgifter etc. I en bisats mumlade förvisso Angus att ”the trails are not maintained like they used to be..” men vi var välkomna.

1:a utmaningen: Köpa “permits”! Turistinformationen i Howick sköter försäljningen, att hitta dit blev en delutmaning, Howick ligger ca 10km från själva skogen! Vi fick fylla i varsin blankett, betala 5NZ$ (25 sek) för att få varsitt klistermärke med våra namn, skriftligt tillstånd att få cykla i skogen, skriftligt tillstånd för att få parkera bilen, samt kvitton på själva avgiften – proceduren tog 20 min - vaddå pappersexercis!? Varsin karta över spårområdet inkluderades i pappershögen.

2:a utmaningen: Hitta skogen! Urusel skyltning, men till slut hittar vi en stor låst grind vid vägen, enligt research skulle vi köra igenom grinden till parkering vid spåren… Inte en människa i sikte, vi ringer Angus igen, nänä, bara lämna bilen där vi är, lyfta cyklarna över grinden och som uppvärmning cykla grusväg fram till spåren!

3:e utmaningen: Hitta cykelstigarna! Kommer fram till en infotavla vid grusvägen, och vad är detta?? Vår spårkarta från turistinformationen har absolut INGENTING gemensamt med kartan på infotavlan! Där spåren borde ha varit är det nu kalhygge! Situationen börjar bli surrealistisk…

4:e utmaningen: Cykla på stigarna! Vi hittar en diffus stig som enligt en skylt heter ”Breadheads”. Cykelstigen får tydligen samsas med bågskytteklubbens skogsbana, fullt av pilbågsmål överallt. En skum figur med stor pilbåge och pilkoger över axeln dyker upp i skogen. Bara han och vi här… mitt i ingenstans… scary! Men vi ger oss inte, cyklar vidare på ”stigen” som är täckt av snorhala jättebarr, full av rötter, stubbar i oländig terräng. Ganska snart konstaterar Jo och jag att vandringsstav och machete hade varit bättre verktyg för framkomlighet än att släpa på en cykel…!! Föga förvånande är skyltningen i skogen obefintlig. Men efter tre jobbiga km – lycka! Vi kommer ut på en grusväg!

Nåväl, vår lätt surrealistiska dag i skogen slutade väl när vi istället bestämde att utforska grusvägarna och inte ge oss in i skogen. Vi belönades i långa svettiga uppförsbackar och härliga nerförsdito kombinerat med vackra vyer över hav och öar utanför kusten. Allt i en skog helt utan folk och fä! Only in New Zealand!

Länge Leve Danmark!

Igår kväll skålade vi för friheten - det kändes stort! På kvällen den 4 maj 1945 tog fältmarskalk Montgomery emot tyskarnas kapitulation av norra Tyskland, Holland och Danmark. Den 5 maj, kl 8 på morgonen, var Danmark officiellt fritt igen efter 5 års ockupation. Onekligen en dag värd att fira, men tydligen gör inte Danmark det i någon större omfattning idag. Firandet består bland annat av att tända ljus i alla sina fönster, och ljus överallt hade i alla fall danska konsulatet här igår!

Vi var hembjudna till konsuln och konsulinnan, Niels och Rita, på middag igår kväll, tillsammans med 15 andra glada gäster bjöds vi på mycket god och rikligt med dansk mat, flera sorters sill, rågbröd, ägg, leverpostej, frikadeller, kylling, fläskfilé, oksesteg, …………… ost, fruktsallad och avslutningsvis kaffe og kransekage. Allt hemlagat, mums! För att inte tala om Aalborg och Carlsberg i en aldrig sinande ström. Helt enkelt en härlig festkväll med trevliga människor! Både danskar, nyzeeländare och ryssar(!). Men OM vi blir bjudna igen nästa år har Mats och jag i alla fall lärt oss att inte äta någonting på hela dagen innan, inte köra bil hem, samt träna in fler svenska bordsvisor!

(Vilket värdelöst foto, vi ser verkligen löjligt stela ut. Stela var vi verkligen inte ett par timmar senare :-)

Rocka! Både på konsert och i havet

Sköna Maj Välkommen! Härnere borde maj vara en höstmånad att jämföra med norra halvklotets november – men inte alls! Bortsett från korta dagar upplever vi inget som liknar en svensk november... vi har nyutslagna blommor i trädgården och sandalerna används fortfarande! Däremot ser vi nu fram emot mycket snö den annalkande vintern – vi har nämligen köpt säsongskort till Mt Ruapehus skidområden Whakapapa och Turoa. De ligger ca 4 timmars bilresa från Auckland, och vi behöver bara åka skidor där fem dagar för att investeringen ska löna sig, ska vi väl klara av??

Tears for Fears och Spandau Ballet. Två coola åttiotalsband som vi diggade när det begav sig. Nu har de vaknat till liv igen, de var här i Auckland och gav en bejublad konsert i torsdags. Vi bänkade oss i Vector Arena tillsammans med några tusen andra i liknande ålder och bara njöt! Musiken håller ännu, 80-talet var väl bäst!

Auckland har alltså erbjudit några härliga sommardagar senaste veckan. I fredags var det dags igen, blå himmel, solsken, vindstilla, Jo och jag passade snabbt på att hyra kajaker och paddla längs kusten några timmar. Vi fick bl.a. se att det faktiskt finns liv i vattnet vid ”våra stränder” – helt plötsligt dök en jättestor rocka upp, minst 1,5m mellan vingspetsarna! Majestätiskt gled den sakta fram vid ytan precis under våra kajaker. Mats och jag har ju simmat en hel del vid Kohi beach utan att se ett liv i det grumliga vattnet, men nu vet vi, havsdjuren finns därute!

Lunchpaus på Ladies Bay:

Den gångna helgen tillbringades hemmavid, vi gick båda upp i ottan lördag morgon för att jogga en dryg mil tillsammans med coach Gayle. Kroppen protesterade, men det var skönt efteråt! Sen blev lördagen i huvudsak regnig, men med söndagen kom en ny strålande sommardag! Vi morgonsimmade i kav lugnt vatten (ingen rocka i sikte), otroligt fint! Sen shoppade vi frukt o grönsaker i Avondale, och på eftermiddagen träffade vi J&B för beach-öl i solen, dagen avslutades med en rejäl pastamiddag på Mamma Rosa!