Tomt efter RugbyVM och Halvmaratonvecka

Vad ska vi göra eller prata med folk om nu när rugbyfesten är slut? Partycentralen är stängd, inga gratisevenemang i city och helgkvällar framför TVn blir ointressant igen. Skönt i alla fall att Downton Abbeys andra säsong har börjat, DET är något att prata om, ujuj, århundradets TV-serie, helt klart! Tom amerikanska Jo är biten, hon har för övrigt inte sett eller hört mycket annat än sitt eget hemlands utbud av "kultur". Lite skillnad mot t.ex. SVTs program från jordens alla hörn, i alla fall när man var barn! Jag minns favoriter från östblocket... Professor Baltazar och Linus på Linjen ;-) Och Eurovisionsschlagerfestivalen!

Idag kom sommaren till NZ! Mestadels blå himmel och varma vindar, shorts, sandaler och glass på stranden; många tog säkert premiärdoppet idag, dock inte vi, istället ägnades dagen åt Aucklands halvmaraton. Upp till bevis efter månaders förberedelse. Väckarklockan ringde kl 04.00, lite lätt frukost, och sen iväg. Samma drill som förra året, båt över hamnen till starten i Devonport. Mindes förra året som lite stressigt, så i år tog vi till extra tid, vilket resulterade i att vi anlände tom i tid till maratonstarten 06.10 - nätack! Kl 07.00 gick vår start.

Före start fick vi oväntat sällskap av en stackars vilsen ochlofobisk skotte som vi träffat ett par gånger tidigare i vår löpgrupp. Ochlofobi, folksamlingsskräck, rätt starkt att då anmäla sig till ett av de största loppen på NZ, eller hur!?! Folksamling och köer blir det gott om när uppåt tiotusen personer ska springa en sväng tillsammans! Men han blev betydligt lugnad av att träffa oss, tänkte absolut inte släppa oss ur sikte och pladdrade i hundraåttio! Mats fick leda honom i herrarnas toalettkö, och jag fick löpsällskap första fjärdedelen av loppet. Till saken hör att han egentligen är en jätteduktig löpare, så när springandet lyckats lugna hans nerver studsade han lätt ifrån både Mats och mig. Trots all träning blev min tid inte bättre än 1.55, och Mats 1.47. OK, personliga rekord för oss båda, men orken tröt och tempot föll de sista 5 km för oss båda vilket var en liten besvikelse, för få långa löppass som förberedelse är ett tips. 

Till sist i veckans blogg; som om det inte räcker med jordbävningar, gruvolycka, och oljeutsläpp - i veckan var det dags för en ny "katastrof", en av landets viktigaste gasledningar sprang läck, har fortfarande inte lagats. I princip hela norra nordön blev utan gas, hårt slag mot t.ex. restauranger med gasspisar, sjukhusens tvätterier och inte minst mejerier som slänger miljontals liter mjölk som inte kan pastöriseras. Vi vore nog ganska odrabbade förutom att jag fick duscha kallt i simhallen i veckan, och temperaturen i bassängen var lägre, jag simmade fortare för att hålla värmen men frös efteråt ändå...

World Champions 2011!!!!

Oj, oj, oj, vilket hysteriskt lyckligt land vi lever i idag! Efter 24 års väntan och med minsta möjliga marginal slog All Blacks franska Les Bleus, 8-7, i VM final, hemma på Aucklands Eden Park och fick höja segerbucklan, Webb Ellis Cup, igår kväll. Inte ett öga var torrt.  Stora, starka rugbymän grät i varandras famnar på plan efter slutsignalen. Och vi med dem!
LÄNK TILL NZHERALD BILDER

Senaste veckans spekulationer och stämning inför finalen var helt olidlig. Nog för att t.ex. OS-finaler i hockey, eller ett slutspel i fotbolls-VM kan bygga upp en del spänning i Sverige, men det finns ingen jämförelse med nyzeeländsk rugby, denna älskade nationalsport; alla kiwis, från norr till söder, lever och andas rugby. Och nu fick detta lilla land bli världsmästare, på hemmaplan, helt otroligt kul! En sex veckor lång fest är till ända, med det lyckligaste slutresultatet.

Mats och jag åkte ner till city tidigt på eftermiddagen igår, tillsammans med vänner formligen vadade vi runt i ett svart hav, med några udda stänk tricolor, bleu-blanc-rouge. Många, många tusen människor, gamla och unga, utklädda och ansiktsmålade, flockades längs kajerna i city, ölen flödade, alla var glada och bara gick omkring och njöt i solskenet. Och var nervösa förstås. Skulle verkligen grodorna kunna krossa VM-drömmen ännu en gång?!

När kylan kröp in frampå kvällen ville vi fortsätta in på en krog, alla proppfulla förstås, så ironiskt nog hamnade vi på en fransk bar! Av personal iklädda franska lagtröjor, serverades vi Kronenbourg och "charcuteries". Lite konstigt var det allt, men trevligt! Som tur var lämnade vi innan matchen började...

Själva matchen såg vi sen på TV hemma hos Jo, eller match förresten?!? Det var kamp på liv och död, herregud vad grabbarna slet, nagelbitarspännande från första till sista minut. Skador och missade målchanser. Fransoserna spelade som de aldrig gjort under VM, släppte inte en meter gratis, det gjorde ju inte AB heller, det svängde hit och dit. Inte många poäng gjordes, mest fantastiskt var att NZs 4:e reserv fick avgöra, efter många skador i truppen ringdes Stephen Donald in för bara två veckor sen. Som inhoppare i sin första och enda match i All Blacks kickade han in de avgörande poängen... "Just a job needed to be done"!

Idag knölade vi oss in i city igen och tittade på segerparad tillsammans med ett par hundra tusen andra firare.

Ett svart hav:

Kapten Richie Mc Caw höjer bucklan!

Nedräkningstider

Här på undersidan går livet sin gilla gång... Riktiga sommarvärmen har inte infunnit sig. Regnet öser ner var och varannan dag, och sydvästvinden blåser iskallt. Men i lä bränner vårsolen skönt. Solkräm på näsan behövs.

Smutsiga olycksbåten Rena ligger kvar på Astrolabe revet, vädret har varit lite lugnare senaste tiden så ännu har hon inte brutits sönder, och de har kunnat pumpa ur lite olja, men fortfarande återstår 1260 ton ombord, mycket mer än det som runnit ut hittills. Närmast revet finns en liten ö som heter Motiti Island. Där bor ca 20-30 familjer året runt, många maorier, samt några som valt att pensionera sig därute, det ska vara ett litet paradis. De flesta lever av det som havet erbjuder - not anymore! Nu snackar vi inte om olägenheten oljekladdiga fötter när man badar – där handlar det om att hela deras skafferi är förgiftat! Ingen mat på bordet... fruktansvärt.

Annars är det nedräkningstider i det Lewiska hushållet, dels till den efterlängtade rugby-finalen på söndag (oj, så nervöst), dels till Aucklands halvmaraton den 30:e. Efter många veckor av långa löppass, intervaller och backträning har vi äntligen nått den sköna nedtrappningsfasen. Träningsmängden dras ner, nu ska vi minsann lyssna på kroppen, hålla oss friska, slipa på korrekt farthållning och underhållsträna på liknande underlag som loppet, alltså asfalt. I söndags sprang vi ett 10km lopp i syfte att få upp lite tävlingsfart i kroppen, det gick jättebra. Både Mats och jag slog personliga rekord på sträckan, 47.20 respektive 50.34, så formen är det nog inget fel på. Nu önskar vi oss bara en vindstilla, lite kylig tävlingsmorgon. Efter kl 9, när vi gått i mål, får dock solen gärna värma på ordentligt, tack. Men det kan ju lika bli full storm och ösregn... klart mindre lockande, men det får nog gå det med ;)

Icke att förglömma nedräkningen till flytten, nästa vecka får vi inspektera vår nya bostad. Enligt uppgift finns det ingen hejd på vad ägarna har fixat, alla väggar och tak nymålade, heltäckningsmattor och gardiner tvättade, nya persienner, ny uteplats, nyplanterade (”underhållsfria”) rabatter, etc. etc. Det är knappt vi törs släpa in våra gamla IKEA möbler...

Favorit i repris: Tomatplantor från frön oktober 2011:

Inköpta tomatplantor oktober 2011:

All Blacks i VM final - på sin hemmaplan!

Herregud vilken spännande rugbymatch det var igår kväll! Semifinal mot arvsfienden Australien, mycket känslor och lång historik. I mångas mening var detta den egentliga VM-drömfinalen, men fångkolonin förlorade oplanerat mot Irland i gruppspelet och hamnade därmed på "fel" sida i slutspelet. Men All Blacks spelade verkligen lysande och vann 20 - 6, blod rann från näsor och ögonbryn hos båda lagen, känguruna stod sig slätt. "They never turned up to play rugby" som de säger här.

Nästa söndag spelas finalen, mot Frankrike. Om vårt land var rugbytokigt innan, så kokar kvicksilvret ut ur termometern nu. Det går inte att undgå att ryckas med i landsfebern, tom oljekatastrofen tonas ner i media. I förståsigpåarnas ögon har Frankrike tagit sig till finalen helt otippat, inte spelat bra rugby, haft tur med domslut, och på något orättvist sätt knipit sin finalplats. Men man behöver inte vara Einstein för att haja att om All Blacks lyckas spela som de gjorde igår mot Australien ska grodorna inte ha en chans - men ingen tar ut världmästartiteln i förskott, tidigare års erfarenheter av VM-spel mot oberäkneliga fransoserna är mörka... Men tänk om... Jag är redan nervös.
Go - all the way - All Blacks!!!

Canyoning i Waitakere

Floden forsar runt mina fötter där jag står på kanten till fallet, mitt i den nyzeeländska regnskogen, jag är iklädd en tjock, men lite trasig våtdräkt och gul hjälm. Där jag står och tittar ner verkar fallet svinhögt, men i verkligheten är det säkert inte mer än 4-5 meter ner, om ens det. Uppgiften är att satsa på ett rejält uthopp för att komma fri från berget, sen ska jag tryggt landa i djupa poolen under fallet. Vattnet är iskallt, mina fingrar är långt förbi sin normalvita fas, de är snarare blålila. Guiden Elise ropar, 3, 2, 1, jump! Skutt, iiiiiiiiiiiiiiiiiii, plums ner i vatten så kallt att det nästan tar andan ur mig, det strilar in under våtdräkten via halsen och ett hål vid armhålan – av alla ställen, och upp i näsan. Jag paddelsimmar fram till nästa kant där resten av gänget väntar, solen skiner, och det är verkligen vackert här i regnskogens hundratals nyanser av grönt. Synd bara att händerna är helt bortdomnade…

Blue Canyons profil:

Igår var det alltså dags att upptäcka ett nytt äventyr i vårt närområde. Canyoning. Det verkar inte finnas något svenskt ord, ”kanjoning?”, i princip handlar det om att ta sig fram i ett vattendrag genom att vada, simma, hoppa, fira sig ner, klättra etc. Det ska finnas mycket hinder i flödet för att vara skojigt. I ett land med mycket regn och dramatisk natur är det naturligtvis självklart att någon hittat lämpliga vattenvägar för canyoning. Alla i gruppen, utom Mats och jag, var turister; britter, fransoser och kanadensare, de flesta här för att gå på rugby VM. De fyra franska killarna var speciellt laddade för semifinalen mot Wales idag. Tillsammans med tre forsguider tillbringade vi hela gårdagen i regnskogen. Bortsett från att vi var ute i solskenet var det inte helt olikt vår upplevelse i Waitomo förra året. Inklusive ålar, i en av vattensamlingarna bodde nyfikne ålen Alfred, han verkade tycka det var spännande med alla besökare, simmade omkring helt obekymrat och kom gärna fram och hälsade om man lockade på honom.

Senaste veckan har det regnat en hel del, vi var inbokade att canyona redan i torsdags, men då ställde de in samma morgon och sa att det var för mycket vatten i floden. Jag vet inte om det var mindre fors igår, men i regnskogen var det mycket lera. Från bilvägen hade vi ca 45 min vandring genom skogen för att komma till och från själva kanjonen. Inte speciellt lättvandrat, upp och ner genom gegga och mindre vattendrag, klassiskt NZ. Lite kul att höra de halvfeta britterna flåsa och stöna. Fransoserna och kanadensarna verkade inte alls stånka lika mycket? På slutet tyckte jag nog lite synd om en av tjejerna, hon önskade nog att hon stannat på puben, inte nog med att det tog henne en evighet att fira sig ned i vattenfallen, under den avslutande vandringen snubblade hon gång på gång omkull i bäcken, och frågade ideligen hur långt det var kvar – inte lätt… Själv tyckte jag tvärtom, jätteskönt med rejäl våtdräktsvandring efter alla kalla bad, då blev jag ju ordentligt varm igen! J
LÄNK TILL FLER BILDER

Kolla fingrarna!

Ledsen, arg, O-Rena

Tja, man skulle ju kunna glädjas åt att Sverige tog sig till fotbolls-EM igår, men det går inte när Nya Zeelands största fartygskatastrof någonsin är ett faktum. Så ironiskt att det olycksdrabbade fartyget heter ”Rena”, det finns absolut ingenting rent med Rena!! Hon rammade, i 17 knops fart, upp på ett välkänt, utmärkt rev utanför hamnstaden Tauranga för en vecka sedan, på natten, enligt uppgift var det kaptenens födelsedag... Han är en 44-årig filippinare vars identitet inte har avslöjats, man misstänker nog att lokalbefolkningen skulle lyncha honom. Hur kunde det hända??

Under den gångna helgen förvärrades vädret, hårda stormvindar och höga vågor omöjliggjorde räddningsaktioner och den speciella räddningsbåten som skulle pumpa ur olja skadades. ”Renas” för sitter bergfast uppe på revet, hennes akter hänger utanför och bryts upp och ner i dyningen. Igår evakuerades besättningen. Idag syns sprickor i skrovet som håller på att brytas sönder. Hon lutar kritiskt, container efter container faller ner i vattnet till fara för sjöfarten. 1300 containrar står staplade ombord, några med farlig last.

Oljan från Renas tankar glider obönhörligt in mot de underbara stränderna i Bay of Plenty. Döda fåglar, döda fiskar, förstörda stränder och en stank som gör att invånarna blir sjuka. I en bygd där många lever på fiske och turism står många inför konkurs, sommaren är runt hörnet, men vem kommer vilja åka ut och simma med delfiner i ett oljebälte? Leka och plaska vid oändliga oljetäckta stränder?

En av flera katastrofer här nere senaste 12 månaderna, gruvolyckan, jordbävningarna och nu detta. Vi sörjer.

NZ Herald - bilder

Slutspel i rugby och superyachts i stan

NZs rugby-yra har övergått till slutspelsnervositet. I gårdagens kvartsfinal slog All Blacks ut Argentinas Pumor, matchen var otroligt spännande i någon timme, sen tog nog orken slut för pumorna, AB kunde dra ifrån och vann med 33-10. Nästa helg väntar semifinal mot ärkefienden Australien. Landets längtan efter att uppleva All Blacks spela VM-final på hemmaplan är oändligt stor, australiska Wallabies är nu det ”enda” som står i vägen för det… men det blir tufft! AB har aldrig slagit Wallabies i VM-sammanhang, det blir en löjligt spännande match.

Orosmoment är bl.a. att flera spelare blivit skadade, och att ett par spelare inte kunde hålla sig ifrån att festa loss på stan förra veckan. Fulla och rökande(!) landslagsspelare som förväntas satsa på VM-guld, INTE poppis!! Att man blir skadad i rugby verkar däremot helt självklart! Många spelare är ~2 meter långa och väger 120+kg, total fullkontakt tillåten, inga skydd, full fart framåt och i jakt på bollen vräker sig dessa gladiatorer över varandra i en stor ”herre på täppan” hög. Att någon överlever ter sig onekligen märkligare. Trots det ser ändå ut som en schysst sport, det finns många hårda regler vi inte begriper, det ges inga sura efterslängar eller tjafsas med domaren. T.ex. får ingen annan spelare än lagkaptenen ens prata med domaren, det underlättar ju onekligen hans arbete. I gårdagens match blev en argentinare utvisad, vilket verkar väldigt ovanligt. Han fick sitta 10min på en stol märkt ”sin bin” – fritt översatt: syndens soptunna, haha.

Otroligt trevligt med rugby VM är att delar av city stängs av för biltrafik på helgerna. Väldigt lugnt och skönt. Igår flanerade vi i stan och längs kajerna, bl.a. för att begapa alla enorma superyachts som seglat hit. Några exempel:

Mayan Queen IV, störst av dem alla, 92m lång. 16 passagerare och 24 besättningsmän.

Trippelmastade Athena, 90m lång, tar 12 passagerare och 22 besättningsmän.

Vackra Vertigo, 67m. Helt nybyggd av Alloy Yachts här på NZ, den största lyxsegelbåten som hittills byggts i Södra Hemisfären. Inredningen ska tydligen se som ett Manhattan Penthouse, ingen maritim känsla där inte.

”Lilla” Family Day, 65m, tar också 12 passagerare, blir säkert lite trångt? Med sitt futuristiska utseende borde hon varit med i någon James Bond film?

Det vore lite kul att glida in med ett sånt fartyg i Sandhamn någon härlig sommardag, gissar att det skulle bli veckans snackis på after-beach. ;-) När vi tröttnat på båtstirrande hittade vi en trevlig restaurang och åt en mycket god middag i på nya kajen och stadsdelen Wynyard Quarter.

Sommaren är i antågande, återigen frossar vi i sparris och avokado. Jordgubbar börjar också dyka upp, men är inte riktigt goda ännu, och vi köper tomater och paprika igen, i vintras kostade de runt 100 kr kilot. Inte riktigt prisvärt… Och trots att vi ska flytta härifrån lånade vi grannens högtryckstvätt till uteplatsen, som efter en våt vinter var så mossig och möglig, att vi knappt ville ta fram utemöblerna.

En busy vecka i september

Hujedamej - mer än en vecka sen sist jag var här, jag hinner tydligen inte blogga längre!? Speciellt inte när vårt internet bestämt sig för att vara opålitligt. Igår låg det nere halva dagen, låg kundnöjdhet för Telecoms servicenivå just nu!

Men förra veckan blev lite galen, konstaterar att jag bl.a. loggade åtta träningspass, några löppass, ett par cykelpass och ett par besök på gymet... tja, det blev tydligen 8 - det är inte normalt. Sen var det planering, shopping, ärtsoppekokning och mixa punsch till Svenska Föreningens årliga ärtsoppekväll förra torsdagen. Malin och jag kokade nog 15l ärtsoppa, det var också galet. Men lyckat blev det, en trevlig kväll för ett 60-tal medlemmar. 

Jag sitter även i styrgruppen för en annan förening (NZ Scandinavian Business Association), de hade årsmöte förra veckan, och där ska jag organisera årliga julmiddagen, hög tid att fixa en inbjudan för utskick och prata med cateringföretag. Det gick visst en del tid till det. Igår hade NZSBA bjudit in svenske ambassadören, Sven-Olof Peterson, att tala på en lunch, trevlig tillställning. Han sitter normalt i Canberra och besöker inte ofta Auckland.

Förra veckan bestämde sig vår hjärncancersjuka hyresvärd för att tjafsa om vårt utflyttningsdatum, viket gav både oss, vår kommande hyresvärd samt hyresagenten en del huvudvärk. Det är löst nu, men min empati för hennes cancersjukdom är för tillfället mycket låg, det är nog det mest diplomatiska jag kan medge.

Äntligen har min vapendragare Jo återvänt till nyzeeländsk mark! Efter tre långa månader hemma i USA. Hon landade i fredags, med sedvanlig jetlag, och i lördags gick vi med Jo&Brian på rugbymatch, England - Skottland, på Aucklands huvudarena Eden Park. Och man går naturligtvis inte bara på match och sen hem, nä, det är ju uppladdning halva dagen dessförinnan. Bland annat uppmuntras folk att promenera de 4,5km från city ut till arenan. Längs vandringen är det en massa jippon, och naturligtvis pitstops vid någon av de många restaurangerna och barerna.

LÄNK TILL BILDER

Mats hade också en hektisk vecka med två båtar i hamnen, inte heller helt normalt. Det var nog en massa annat förra veckan, men det hinner jag inte skriva om nu, solen skiner äntligen efter ett antal dagars storm och regn. Idag är biodag med Desperate Housewives, en av veckans höjdpunkter. Toodiloo :-)