Tung förlust i America's Cup

Ja, igår var verkligen en sorgens dag i det lilla landet på undersidan. Den 19 september hade Team Emirates NZ seglat till sig ett massivt övertag, och ledde mot Team Oracle USA med 8-1 (först till 9 poäng vinner). Då gjorde Oracle en osannolik uppryckning och seglade hem slutsegern med 8-9 igår. Ingen utanför det vinnande laget vet väl exakt hur det gick till, förutom att Larry Ellis pumpade in ett antal till miljoner dollar i teknologi och ingenjörstimmar. Plötsligt gick USA från att ha haft en märkbart långsammare båt till att kunna segla ännu mycket mer snabbare än vinden, och även förbi NZ, i heat efter heat efter heat...
 
Värsta dagen var nog 21 september, en dag med lätta vindar i San Francisco, då jättekatamaranerna seglade jämförelsevis långsamt fram på vattnet (typ i bara 15-20 knop...). NZ ledde klart, men endast ca 3 minuter innan de skulle korsat mållinjen blåstes loppet av - pga en regel som stipulerar att inget heat får ta längre än 40 minuter... Vilken otrooooolig tur för USA, utan den regeln hade hela äran och (den ganska fula) pokalen kommit "hem" till NZ igen. Extasen var bara för nära!
 
Nåväl, sport är sport, besvikelsen är som sagt stor, men detta lilla land är faktiskt omåttligt stolt över sina hjältar ändå. De kommer att få ett enormt varmt välkomnande den dagen de kommer hem igen. Tack för en månad av fascination och stor spänning!! Vad ska vi nu göra på morgnarna när vi inte har racersegling att titta på??

 
En fin video som visar både sorg och glädje på hemmaplan
Öppet brev från en bloggare till laget - innan de förlorade

En vecka i Townsville med omnejd, del 2

På torsdagen lämnade vi den paradisiska ön för att utforska fastlandet. Regionen är bl.a. känd för sockerrörodlingar - tusentals hektar sockerfält - mycket socker blir det! Körde söderut från Townsville ett par timmar i hettan, spikraka vägar, temp stadigt runt +35C. Vi ville ogärna gå ur den något svalare bilen...

Typisk GPS bild

Lite varmt...

Kontrollerar kvalitet på sockerrör, lyckligtvis utan att se en taipan

(en av världens tre giftigaste ormar - bor gärna i sockerfälten och jagar råttor)

 Skördade rör hackas och fraktas till fabrik i oändligt långa tåg

Man ska inte bara vara slö på semestern, hjärnan ska ha sitt också! Vi besökte Australiens största havsforskningsinstitut som specialiserar sig på forskning kring tropiska hav, korallrev och dess ekosystem.

Intressant var också att åka ett par timmar rakt in i landet, till Charters Towers, en guldgrävarstad som boomade i slutet av 1800-talet, då bodde 25.000 pers här och staden hade t.ex. 65 hotell. Nu betydligt mindre, men många pampiga byggnader är bevarade, här börshuset som är galleria och café.



Vi bodde på Leahton Park, en ranch mitt ute på prärien utanför Charters Towers, hos Lynda och Michael med djur. De var fans av amerikanska western stilen, hela stället andades cowboy. Specialiteten var boskapsuppfödning av rasen Texas Longhorn, Michael är sadelmakare och tillverkade bl.a. skräddarsydda westernsadlar (of course). Hur trevliga som helst. De gör också en del turistaktiviteter, men inte då vi var där för de var upptagna inför ett bröllop på ägorna följande dag.

 

I mitt ännu superförkylda tillstånd var jag dock helnöjd med att softa bland djuren; kor och kalvar, rådjur, hästar, hundar och absoluta favoriten - kängurubarnet Penny! Många känguruer dör på vägarna, så även Pennys mamma, som olyckligtvis hoppade ut framför Lyndas bil och tvärdog. Ur hennes pung kravlade dock lilla Penny ut, helt oskadd. Lynda och Michael tog sig an henne, nu är hon knappt ett år gammal och studsar glatt omkring som en hund på ägorna. Hon betar mest gräs, men följer husse och matte troget och sover på terrassen utanför deras sovrumsdörr... SÅ SÖÖÖT! Det var svårt att slita sig! Fast om Penny fortfarande slingrar sig runt våra ben om något år, vid frukostbordet, då undrar jag hur gullig hon kommer vara - lika stor som en vuxen människa?! Men de tror att när Penny blir könsmogen blir hon troligtvis bortlockad av en uppvaktande hane på prärien. Hon är ju helt fri att hoppa iväg närsomhelst, och det finns gott om känguruer i närheten.

 

Penny var husse och matte trogen, men inte lilla terriern Itsy, med gäster på gården lämnade hon sin familj och bevakade istället oss, hon tillbringade natten utanför vårt hus. Lattjo hund. 

Imponerande Texas Longhorn vid vattenhålet

Vackra Percheron hästar drar gårdens prärievagnar

Penny vill också ha frukost!!

Utanför vårt lilla hus med kidsen - Penny och Itsy

Och jag som har en fascination för kyrkogårdar hittade en annan guldgruva i Charters Towers, många spännande gravstenar där inskriptionen även berättade hur personen hade dött, vanligt var naturligtvis gruvolyckor, men även påkörd av tåget, drunknad, eller dött av elektricitet... dock blev kyrkogårdspromenaden ganska kort i +38C.

Vi åkte tillbaka till kusten via Ravenswood, en annan historisk (spök)gruvstad, men där kunde vi kolla in en gammal guldgruva där man återupptagit driften på senare år. Inte särskilt vackert med dagbrott, men det är ju mycket yta här och väldigt få människor...

 

Norra Queensland så här års är alltså varmt och torrt, torrt, torrt, men bara om ett par, tre månader är det fortfarande varmt, men istället riktigt, riktigt blött. Mitt ute på prärien passerade vi den här flodmätaren...

Den översta markeringen är från 1946, då flödade Burdekinfloden 21.79m över sin bädd!! Under den 2009, 20.75m. Svårt att tro nu när Burdekin var så här beskedlig. Vi förstår varför många har en båt i trädgården...

En vecka i Townsville med omnejd, del 1

Det blir aldrig som man tänkt sig, gammal sanning som aldrig blir utsliten. Redan på planet till Townsville kände jag en förkylning komma krypande, en vecka av bad och värme tjänade nog som bränsle åt de elaka bacillerna. Jag var helt enkelt rätt sänkt heeeela semesterveckan!! Men med ett rejält lager av paracetamol, nässpray, halstabletter och näsdukar kuskade vi ändå omkring och hann se och uppleva en hel del.

Första natten bodde vi i Townsville, en stad med ca 200.000 invånare, temperaturen låg på bortåt 30C. Vårt motell låg på The Strand, en flera km lång gata i city, längs härliga sandstränder och fina parker. Här var det aktivitet större delen av dygnet, från arla morgonjoggare till kvällens barhängare. Följande morgon vandrade vi upp på stadens berg, Castle Hill, 292möh. Det gäller att starta tidigt, redan vid 7.30 börjar det bli för varmt för oss halv-kiwis... Väl uppe på toppen var det magnifik utsikt över stad, hav och öar. Vi var långtifrån ensamma på berget, måndag morgon verkade många ha det som sin morgonrutin, antingen på fot eller på cykel, med eller utan hund.

Sen tog vi en färjan ut till Magnetic Island, aka "Maggie", ca 25 min, här stannade vi i tre dagar. Ett litet tropiskt paradis, en stor del av ön är nationalpark och ligger inom Stora Barriärrevets världsarvsområde. 

Vi bodde alltså på ett Peppers Resort (som jag skrev om i tidigare inlägg), deras hemsida lovade en "leisurely stroll from ferry terminal" - japp, i verkligheten var det tom krypavstånd, max 50m från båten till receptionen. Vår studiolägenhet, som förvisso var fräsch och snygg, inte anläggningens billigaste, hade en "jättecharmig" utsikt över... ja just det, färjeterminalen! Både bil- och passagerarfärjor gick nästan en gång i timmen, dessutom en stor parkeringsplats samt öns bussterminal. Maggies version av Cityterminalen, typ. OK, några träd och havsglimt också... men att sitta på balkongen var i princip otrivsamt med all trafik, dock perfekt om man ville se liv och rörelse, många bofasta och skolungdomar pendlar t.ex. från ön till fastlandet. Nu tillbringade vi väl inte så mycket tid på rummet, men man undrar ju vem som planerade detta "lyxresort"? Stället kan för övrigt inte haft många gäster den veckan, det var ganska tomt, ändå placerar de sina få gäster i rum med trist utsikt?! Typisk australisk eller queensländsk service? Jag lär ju knappast rekommendera detta till någon...

Poolområdet var dock jättefint, absolut bäst var att det var nästan alltid folkfritt, helt tomt varenda morgon, och när vi kom hem på eftermiddagarna var det max en eller två barnfamiljer vid poolen. Helt uthärdligt ;-) gott om plats att simma. 

Första kvällen åt vi i hotellrestaurangen, det var också en konstig service-upplevelse. Här kommer vi gäster till en stor restaurang, rejäla terrasser och massor av yta, bara en handfull bord upptagna. Ändå visar de oss till det absolut sämsta bordet, precis vid matluckan och passagen till baren!?! Luktade vi som uteliggare, eller?? Vi hade ju varken badkläder eller flipflops på oss! Jag pekade istället på ett de tomma borden vid fönstren, och visst, det gick ju bra att sitta där också... Maten var i alla fall god (tyckte Mats, jag hade ju bomull i hela huvudet och ingen större aptit), men dit gick vi inte igen!
 
Men ön var verkligen fin, häftig natur och många (folkfria) stränder. En dag hyrde vi en liten cab (Tropical Topless :-) och fräste omkring på Maggies ca 25km vägar.

 

Horseshoe Bay

Alma Bay

En hel del vilda djur, t.ex. en kväll väjde vi för en stor gren som låg mitt på vägen, men grenen rörde visst på sig, det var en orm, 2-3m lång, antagligen en carpet python, inte giftig - fast vi stannade inte och kollade! Annars många fåglar, wallabies (små känguruer), koala, flygande hundar och possum (i hotellets garage :-). Öns skyltar varnade även för Death Adders, en av Australiens många giftsnokar, men några såna slapp vi som tur var se.

Nyfikna rock wallabies

Sömnig koala

Icke att förglömma snorkling, min förkylning omöjliggjorde dykning. Tyvärr var havet en besvikelse pga någon algblomning grumlade allt. Några koraller och revfiskar hittade vi ändå i vikarna, en dag provade vi en uppmärkt snorkelled som turistbroschyrerna rekommenderade, med bojar märkte ut intressanta. Haha, vilket skämt, just där och då såg vi absolut ingenting! Som en grön soppa. Inte ens själva märkningen kunde urskiljas.

En blomkålskorall som faktiskt syns i gröngrumligt vatten

Nu ska vi hitta kul grejer under vattenytan, not ;-)

Mest hysteriska och udda upplevelse var öns paddrace. En snabbsnackande auktionsförrättare bjöd ut åtta stora paddor till högstbjudande, den padda som först hoppade över en linje vann. Pengarna gick till lokala surfklubben.

Shark Week och ny cykel

(Skrivet Söndag 15 sep, 2013)

Vi är på väg till Queensland nu, men först kommer några bilder från gångna veckan:

 

Nya Zeeland tillåter "shark finning", alltså att fiskare som fångar hajar kan skära av endast fenorna från hajarna och dumpa resten av kroppen i havet. Fenorna exporteras för stora pengar till Asien, och används framförallt till exklusiv hajfensoppa. Ett oändligt slöseri med havets resurser, och dessutom djurplågeri eftersom hajen ofta inte är död när fenan skärs av. Shark finning är förbjudet i många andra länder, och det finns en stark lobby att även "clean, green NZ" ska förbjuda detta barbariska fiske. Det finns nu ett lagförslag som ska upp till beslut senare i år. Ett antal intresseorganisationer och lobbygrupper utsåg därmed denna veckan till Shark Week, massor av olika aktiviteter arrangeras runt om i landet för att uppmärksamma och skapa opinion för problemet. Vi gick på ett evenemang på Auckland Museum som har en utställning om vårt nära hav, och den kvällen var det föreläsning och diskussion med havsforskare, varav en som forskar speciellt om hajar. Man vet faktiskt väldigt lite om hajar, som toppar i näringskedjan är de mycket viktiga för havens ekologi och balans, men många av dem jagas till gränsen på utrotning.

 

Mats hälsar här på Bridget, en exakt kopia av en sex meter vithaj som simmar några månader om året i vattnen runt Stewart Island på sydön. Hon är märkt, dokumenterad och fotograferad i forskningsprojekt, och de har kunnat följa hennes rörelser i några år, hon simmar långt, men har hittills återvänt till sina hemmavatten varje år! Fin är hon. 



 
Veckans andra roliga händelse var att jag äntligen lyckades bestämma mig för att köpa ny racercykel, min gamla köptes begagnad för många år sedan, men den är egentligen för stor för mig. Nu har jag en sprillans ny liten fin Merida, med tjejram, i min storlek, och trots att jag bara cyklat några kilometer på den hittills så känns den MYCKET skönare. Nu äntligen kanske det blir ordning på mitt cyklande?! Inshallah. 

 Utprovning:

 Första testkörningen igår. En solig början som snabbt övergick till störtregn med hagel. BURR!

America's Cup start och semesterplanering

Igår började de riktiga America's Cup seglingarna i San Franscisco. Emirates Team NZ mot Oracle Team USA. Nu har vi äntligen sett riktig matchracing, jättekatamaranerna ligger tätt som bara den, sida vid sida accelererar de ursnabbt, flyger fram i 40 knop, för att sen likt småjollar svänga tvärt runt vändpunkterna. Imponerande, vore fantastiskt att få vara på plats. Hittills har de seglat fyra race och det står 3-1 till NZ - huuuuur spännande som helst! Förra veckan fälldes Team USA för fusk i förseglingarna, vilket innebär att de nu måste vinna 11 race, medan NZ "bara" behöver vinna 9 för att få den fula bucklan, samt arrangera nästa Cup här i Auckland, vilket detta seglingstokiga land längtar hett efter. Då blir det fest i stan! Seglingarna direktsänds här på TV kl 08.10 på morgonen, Mats kommer knappast tidigt till jobbet den här veckan...



Veckorna går annars sin gilla gång här på undersidan, vi tränar en del förstås, Mats har också börjat träna simning - i en inomhuspool, något han totalt dissat förut, men vill man bli en bättre simmare, så... Vi hade också ett par riktigt härliga vårdagar förra veckan, bl.a. i tisdags när jag var ute på dagstur med några "tanter". Vi vandrade längs Karekare beach på Waitakeres kust, upp till Mt Zion, en mycket vacker och varierad vandring som Mats och jag gjorde förra året, det var kul att komma tillbaka.

På söndag åker vi på en veckas solsemester, man behöver det så här efter vintern! :-) De senaste tre vårarna har vi besökt söderhavsöar, i år blir det istället norra Australien. Vi ska utnyttja ett presentkort på Peppers Resorts som Mats vann på företagets julfest i Sydney förra året. Vi valde till slut ett som ligger på en ö, Magnetic Island, utanför Townsville i Queensland. Förhoppningsvis är detta en bra tid att åka dit, norra Queensland har tropiskt klimat, hälften av året är det blött (the wet) och hälften torrt (the dry). Nu på vintern är det torrt, september ska vara den torraste månaden, och medeltemperaturen behaglig, runt 27°C. Vi får väl se.

Förutom sol och värme ser vi fram emot att få uppleva Australiens häftiga djurliv igen, både på land och i havet. Stora Barriärrevet naturligtvis. Dock trivs en del mindre trevliga djur i vattnen runt norra Queensland. Hajar! tänker ni kanske? Jo, visst, men de lever ju överallt. Nä, jag tänker MANETER! Norr om stenbockens vändkrets, 23°S, driver ett par dödliga arter omkring; "box jellyfish" och "irukandji". Helt genomskinliga, omöjliga att se i vatten, tillhör de världens giftigaste djur, 100 gånger giftigare än en kobra. Nice. Nu i torrperioden är dock havstemperaturen lägre så de uppges hålla sig längre norrut. Ett annat trivsamt djur däruppe i Queensland är "salties", saltvattenkrokodiler, jättestora, uppåt 5m, rätt smarta och kan äta allt i sin väg... men även de ska hålla sig lugnare nu på "vintern".  Vi får väl se.

Australien kan ju tyckas nära för oss - vårt närmaste grannland och allt... men att flyga till Townsville tar faktiskt 7-8 timmar! Det finns inga direktflyg utan vi åker via Brisbane. Först lekte vi med idén att hyra bil i Brisbane och köra upp... öh, den till synes lilla sträckan på kartan är 150 mil! Typ 15 timmar om man kör i ett sträck. Nätack.

Om det är tillåtet med en krass och otacksam observation här så ska jag erkänna att Townsville aldrig legat på min lista "ställen att se innan jag dör", en stad som för övrigt är känd för militärer, gruvindustri och sockerrörsodlingar, inga stora sevärdheter direkt? Vi har redan varit uppe i norra Queenslands turistmagneter Cairns, Cape Tribulation och dykt på Barriärrevet - det finns mer spännande ställen. Dessutom blev det där presentkortet tämligen litet värde jämfört kostnad för flygresan, det hade varit närmare och billigare att luffa runt en vecka på Samoa eller Cook-öarna! Peppers har även ett par mycket fina resorts här i NZ som lockar, men presentkortet gällde nu inte här...
Nähä, slut på gnäll om lyxproblem, jag ska inte skåda den givna hästen i munnen utan vi packar, ser fram emot en riktigt mysig vecka i solen, och ska utforska en del av Queensland där vi aldrig varit!  Vi får väl se. ;-) Croc, croc på er!

Nytt kylskåp firar våren

Redan söndagkväll igen!? Och idag 1 september är det formellt sett vååååår!! Som på beställning susade ett högtryck in till helgen. Solen har strålat från en klarblå himmel, och vi har varit ute och cyklat, sprungit och druckit kaffe på stranden. I morse när vi var ute på söndagslångjoggen såg vi delfiner som simmade längs stranden. Inte en helt ovanlig företeelse, men lika speciellt varje gång.

Med högtryck och soliga dagar så sjunker nattemperaturen, nu till under 10C - då blir det som bekant halvkyligt inomhus i ett oisolerat hus... Bäddsockar är rätt skönt... men vi överlever tydligen även denna vinter utan att införskaffa fleece- eller flanellpyjamasar, stora produkter här. 

Istället har vi investerat i ett nytt kylskåp för att bättre hålla kylan inomhus, haha! Nävars, hittills har vi klarat oss med vår hyresvärds gamla kylskåp, vilket är fortfarande helt fungerande. Oftast ingår varken kylskåp, eller tvättmaskin, när man hyr hus, men nu stod ju deras gamla här när vi flyttade in, så vi bara behöll det eftersom vi inte redan hade ett eget. Men fräscht var det inte, och på semestern blev det alldeles för övertydligt för oss hur löjligt mycket el det förbrukade! Det har vi väl i och för sig misstänkt, men eftersom kylskåpet var det ENDA som var igång under vår frånvaro, blev det glasklart att den gamla kylen borde pensioneras. Om vi har räknat rätt borde ett nytt kylskåp ha betalat sig på mindre än två år. Dessutom mycket tystare och mer praktiskt. I mittenlådan förvaras t.ex. frukt och grönt, verkade som en bra idé med mer plats till något vi äter mycket av.