God Jul & Gott Nytt 2017

Ännu ett år har passerat, ett nytt ligger framför oss. Och här i NZ ligger förhoppningsvis en lång skön sommar framför oss också. Fast fru Lewis har visst sett till att hon kommer att ha en jämförelsevis hektisk sommar!

Närmast över juldagarna ska vi bara ta det lugnt, på juldagen är planen att åka till Gayle och James hus vid beachen i Onemana, vandra upp något berg däromkring på annandagen, och sen åka hem 27/12.

Nästa onsdag 28/12 landar 17 svenskar av äldre modell som jag ska leda runt i landet och lära dem allt jag kan om NZ, i 17 dagar, fram till 13/1. Schemat är ambitiöst; vi åker först norröver och blir av med jetlag i Bay of Islands, där vi också firar nyår (Mats får också fira med oss!), sen vänder vi söderut, bor på bondgård i Matamata, besöker Hobbiton, umgås en dag med maorier "out in the sticks", kollar kiwifåglar, åker tåg till Wellington, färja till sydön, besöker nationalparken Abel Tasman, glaciärerna i Franz Josef, fjordar och berg i nationalparken Fiordland innan vi flyger tillbaka till Auckland och äter en god avskedsmiddag innan det är dags att ta farväl! Det har varit ganska mycket för mig att förbereda eftersom det är en privat grupp, och deras schema är inte planerat ner på minutnivå, det finns fortfarande en del lösa trådar. De vill gärna kunna känna sig lite öppna för spontana idéer, yeah right.

28/12 landar också systerdotter Julia som ska besöka oss, jag hinner väl möjligen säga hej och hejdå till henne, vi ses igen när hennes mamma, Muriel, landar hos oss 14/1. Muriel och Julia får dock roa sig själva en vecka eller två eftersom på min födelsedag 17/1 flyger jag ner till Christchurch för nästa guideuppdrag. 

Innan jag möter min grupp sammanstrålar jag med Cicki som ska landa i Christchurch samma dag! Vilken födelsedagspresent! :-D Cicki och jag ska roa oss där en dag, och vid midnatt samma dag plockar jag upp min nya grupp på flygplatsen. 32 svenskar som ska resa i NZ under sex dagar och primärt besöka ett antal vingårdar på norra sydön och södra nordön. Vår bussfärd går från Christchurch till Wellington med stopp i Nelson och Blenheim. Vi ska också hinna ut i Abel Tasman en sväng. 

Den 23/1 vinkar jag av grupp nummer 2 i Wellington, och då har Cicki och jag ett par dagar att göra den stan innan vi flyger upp till Auckland tillsammans och fortsätter turistandet. Hon flyger hem till Sverige igen 30/1. Därefter ska jag ägna tid åt Muriel och Julia, vi har bl.a. bokat en vecka på sydön för några dagars vandring längs kusten utanför Christchurch, ska bli härligt, annars är planen öppen. Muriel flyger hem 20/2, och Julia ska resa runt i NZ själv till i mitten av mars.

Möjligen kommer jag också att få resa en vecka med en eller två amerikanska turistgrupper i slutet av februari / början av mars, så det kan bli en fullmatad sommar för en normalt dagdrivande hemmafru! Mats och Jackson får helt enkelt ta hand om varandra och kramas mycket i sommar... jag kommer att sakna dem mycket.

För övrigt bor vi nu i ett hus med gråsvart tak istället för tegelorange. Det tog sin lilla tid, många hantverkarvändor senare, men blev snyggt. Uppkoppling till fiber har vi dock ännu inte lyckats få, trots besök efter besök av diverse telenissar, vi hoppas på nästa år...

Dagens visdomsord - Everything has cracks, that's how the light comes in...

Geyser till Vulkan - Tarawera skog&bergsmaraton

OK, i lördags morse (12/11) var det dags. Tillsammans med drygt 400 pers tog vi oss an den klassiska 42,2 km maratonsträckan genom skog, över berg. Startfältet rymde allt från snabblöpare till promenadgångare. Vi var väl någonstans däremellan. Olika löpsträckor erbjöds, antingen kortare; 16km, 23km, eller längre; 50km - det största startfältet, nästan 700 löpare.

I väntan på start

Starten från andra hållet, bredvid Pohutu geyser

Fredag em checkade vi in på ett motel några hundra meter från startområdet Te Puia, en av Rotoruas många termiska parker. Där kokar marken, svavelångor med doft av ruttna ägg, geysrar sprutar stokastiskt och mörkgrå lera bubblar oavbrutet. Man vill verkligen inte kliva utanför de uppmärkta stigarna såvida man inte vill bli brännskadad eller pocherad. Vår start gick precis bredvid en av landets de mest kända geysrar, Pohutu. Vattenplymen varierar, den kommer och går under dagen och sprutar som högst ca 30m rakt upp i luften, en höjd som den var nära precis när vårt startskott gick kl 07.30. Maorisk sång och bön (karakia) föregick startsignalen för att önska oss lycka på vägen.

Lycka till och ha kul..!

Mitt långa spår

Tur med vädret hade vi inte! Regn piskade Rotorua hela natten innan start, och fortsatte av och till under hela dagen. Lerigt - ja! Risk för solbränna eller värmeslag - nej! Det mesta av loppet gick på hyfsat välformade stigar, mindre grusvägar samt ett par km ute på allmän väg. Men ibland hade de skojat till det och huggit en "stig" rakt ut i skogen, gärna svinbrant upp eller nerför, över stockar och sten. Lägg till lera och trötta ben så förstår man att många kasade på rumpan nerför eller kravlade upp, speciellt dem som hade vanliga joggingskor... Bra trailskor är ett måste, vi har svenska Icebugs (otroligt bra grepp) som reserv New Balance (jag) och Mizuno (Mats).  Min generella strategi för loppet var att försöka hålla min puls så jämn som möjligt på en nivå som kändes hållbar i många timmar, så det blev vandring uppför, jogga på platt och nerför där det gick. De sista kilometrarna tog oss dock upp över en av sträckans högsta toppar, inte schysst...

Mats trippar över en å

Genom redwoodskog

Regnskog - med sina hundratals nyanser av grönt, ett myller av små och stora ormbunkar, träd, slingerväxter och mossa - är faktiskt vackrast i just regn, även den majestätiska redwoodskogen vi också sprang igenom var magisk i mystiskt regndis. Det dånande vattenfall vi såg både upp och nerifrån var naturligtvis imponerande också. Däremot kan man ju säga att vyerna från höjderna var rätt gråmulna... i den mån man gav sig tid att titta! Alla respektingivande uppförsbackar var inte så farliga när man väl var ute på banan, 1500 höjdmeter stod det i infomaterialet, men min höjdmätare visade ca 1200m vilket var nog mer sanning. 

Vyer över skog, berg och sjö

Vätske/matstationerna var världsklass; flera sorters läsk, sportdryck, massor av godis, frukter (jordgubbar!), chips, smörgåsar, paj, jordnötsenergibollar (mums!), samt vid 27km serverades varmt te och scones med sylt och grädde (dubbelmums!) och vid 34km erbjöds massor av pizza. Kan lugnt säga att stoppen vid vätskedepåerna tog längre tid än planerat när man stod och botaniserade bland godsakerna. Dessutom hade de glada volontärerna som bemannade stationerna klätt ut sig i olika teman, t.ex. zombie-land eller söderhavsparadis. Hur kul som helst.

Varmt te och scones med sylt och grädde, så gott!

Pizzor en masse i skogen!

Efter 27km var jag rätt genomblöt, så jag tog ut min bag där jag packat ny tröja, strumpor och reservskorna, kan säga att även om kalla fingrar knappt ville lyda så det var väldigt skönt att byta om till torra strumpor och skor! Fötterna blev varma direkt, även om det inte varade så länge eftersom man ju skulle springa 15km till i blötan. Jag struntade dock i att byta tröja, min långärmade Icebreaker merino var förvisso blöt, men värmer ändå.

Mats fick ont i fot och knä vid 22km, och sprang i princip inte en meter efter det, inte så konstigt att kroppen sätter stopp eftersom han faktiskt tränat ännu mindre än jag. Däremot kan han uppenbarligen gå fort, speciellt i uppförsbackar, så jag lyckades ändå inte komma ifatt honom...

För skönast var ju att springa i mååååål, jag efter 6tim 51m och Mats på 6.44. Vinnande man hade 3.54 och snabbaste dam 4.40. Våra tider räckte till platser på den övre halvan av startfältet, och jag kom bland top 25% av damerna... bara en sån sak. Vem bryr sig om tider?!? Hahaha. Sista kvinna i mål höll på i över 13(!) timmar... DET är en bedrift!

Mats in action i början, när han fortfarande sprang

Mats på väg in till mål

Mats över måååållinjen!

Jag på marsch i redwoodskogen

Jag på väg mot mååååål!

När man korsade mållinjen så fick alla kramar av tävlingsledningen, fina medaljer i trä och hur mycket öl som helst. Gott, men att köpa varm mat och varmt kaffe lockade lite mer.

  

Stor kram av tävlingschefen

Vulkanen Mount Taraweras senaste utbrott 1886 är en av NZs största vulkanutbrott, ca 120 pers dog, byar begravdes i aska och bl.a. fick sjön Tarawera sin nuvarande form. Tävlingens målområde låg längs Lake Taraweras strand där det rinner en naturligt kokhet (aj!) källa ut i sjön. En del passade på att sitta där och dricka öl efteråt, men jag måste säga att efter målgång kände jag mig snabbt trött och kall, så ett raskt ombyte till torra kläder och riktig mat stod högst på önskelistan. Gråmulna skyar och regnstänk lockade mig inte till ett dopp, tyvärr. Målområdet låg i väglöst land, så vi fick vänta en stund på att komma ombord på båtar som skyttlade oss tillbaka till civilisation, därefter buss in till Rotorua. 

Fotbad i Lake Tarawera

Åter på motellrummet väntade en låååång varm dusch, stretching, öl och chips, och kvällen firade vi på finkrog, och åt mycket gott, Bistro 1284, en restaurang som kaptenen på vår båt över sjön hade rekommenderat. Det var tillräckligt med aktivitet för en dag!

Vårglimtar 2016...

Hej bloggen! Hur mycket som helst har hänt sen sist! Inte minst det amerikanska presidentvalet, men det lämnar jag därhän. Efter härlig Europasemester i åtta veckor kom jag tillbaka till Auckland 3 september, lagom till våren vill man tro... Vädermässigt bjuder nyzeeländsk vår på vindregnsolhagel, alltpåsammadag. Crazy. Speciellt blåsten. Jag har varit glad för Garbo, min lilla elcykel som enkelt klarar att transportera mig i vilken motvind som helst upp- och nerför alla backar. Däremot blir cykling i regn absolut inte roligare på en elcykel, men kanske lite mindre plågsam.

Efter vår platta halvmara i Napier i maj, så har vi försökt fokusera vår träning på kuperad skogslöpning, igen, vi har anmält oss till ännu en galet bergig maraton i naturen... den här gången ska vi till Rotorua - imorgon! Starten för Tarawera Trail Marathon går vid Pohutu Geyser inne i stan, spåret går sen ut i skogen, över stock och sten samt upp och ner över ett antal vulkaniska bergsåsar tills vi är framme vid Lake Taraweras naturliga varma källor (den gula banan på bilden). Efter loppet ska vi ligga där och glöta (obs. östgötska!), lindra våra värkande muskler och leder - är tanken. Det kan ju hända att det spöregnar hela dagen! Hit går ingen bilväg, så vi får åka båt tillbaka till civilisation. Till skillnad från när vi gjorde bergsmaraton i Wanaka så känns det inte som jag tränat alls tillräckligt nu... det kommer att bli en lååååång dag i skogen, aj!! Dessutom säger väderprognosen för imorgon - REGN!

Men ett par träningstävlingar har jag hunnit med senaste månaderna, en i Woodhill i september, strålande vackert väder, solsken, knappt en blöt fläck på hela banan. Samt en tävling i oktober i Hunua, miserabelt sunkväder; 100% strilande regn med lite åska, klafsandes upp och över ett berg i tät regnskog, decimeterdjup lera samt iskalla vad med floden upp till låren! Fast värst var nog efteråt då jag väntade på min kompis Karen, i målområdet, där härjade blodtörstiga sandflugor och jag lyckades bli väldigt biten... alltmedan Mats den här gången låg hemma i sängen med Jackson.

Xterra Woodhill. Mats glider fram torr och jätteglad

Xterra Hunua. Vinnaren i klassen Women 50+yrs! Genomblöt och lerig.

Ett av vårens projekt har varit att försöka få fiber installerat i vårt hus... första beställningen gjorde vi i början av juni. Sedan dess har vi upplevt kontakter med en stafett av underleverantörer som bl.a. ska utvärdera och godkänna en installation, dra kabel från gatan och sen uppför vår långa garageuppfart och in i huset. Hittills har kabeln bara kommit knappt halvvägs... vi väntar på fortsättningen, och förhoppningsvis ett mer pålitligt internet. Ett annat projekt har varit takmålning, Rob och Ruth som äger vårt hus har jagat en firma villig att ta sig an detta konstiga tak med många olika takvinklar åt alla håll. Efter ett par, tre månaders jagande dök firman upp i veckan för att högtryckstvätta taket - vilket oväsen!, Jackson har varit alldeles stissig av oljuden, både från tvättandet och från grabbarna som klampat omkring på och runt huset. Hur ska han kunna få in sina 20 timmars sömn per dygn i sån kakafoni?!?

Och Jackson, ja, vår lilla pälskling, han charmade även våra husvakter under vår långa bortavaro i vintras. I september firade han ett helt år hos oss, och bara blivit keligare och mysigare, vill vara nära, men inte FÖR nära - han är inte en knäkatt, dock sover han lugnt med oss på sängen hela natten. Frukosten är fortfarande dagens viktigaste mål, den får inte serveras för sent, då trampar han omkring i sängen och spinner i högan sky! Han äter dock inte som en glupsk varg längre. Som vanliga katter kan han nu lämna sin mat i skålen för att återvända senare.

Han vet också att försvara sitt lyxrevir, han jagade bl.a. bort en otroligt vacker ragdoll-katt som kom på besök ett par gånger och ville kela med oss. Häromveckan anföll han en kompis hund (en shar pei) som gick lugnt nerför vår garageuppfart. På en sekund förvandlades coola Jackson till en orange/vit pälsboll, varje hårstrå stod rakt upp, och rusade till attack! Hunden hann inte säga pip och kom undan med en liten reva på nosen innan vi hann lyfta upp arga

katten...

Ett av hans senaste partytrick är att från kattvinden (hahaha!!) klättra upp på baksidan av duschkabinen när man duschar...  det kom han på för någon månad sen. Kan säga att Mats blev rätt förvånad när han stod i duschen och helt plötsligt stod Jackson och stirrade ner på honom... :-D

Jackson med god koll på den som duschar

Kolla! Här bakom duschkabinen finns utrymme för en liten katt att komma upp! Och ner...

En ny vrå att upptäcka. Spänning varje dag för en katt!

Jo, det är jätteskojigt här uppe matte...

Ett av mina volontäruppdrag är att varje tisdagmorgon "jobba" i en fattig skola (som ligger i närheten av oss) och hjälpa till med lästräning för de yngsta barnen, 5-6-årsåldern. Barnfattigdomen är tyvärr stor i NZ. Många familjer, speciellt bland maori och pacifica (folk från söderhavsöarna), är lågutbildade, går på socialbidrag, har många barn, lever fattigt i dragiga, mögliga hus. De har inte råd att gå till läkare när barnen är sjuka, köpa kläder eller ge dem ordentlig mat etc. Helt enkelt - ingen god start i livet. I princip finns inga vita barn i den skolan jag är i, men den ligger bara kilometer ifrån vårt helvita, rika område. De fattigare skolorna kan dock få mycket resurser, dels från staten, och dels från hjälporganisationer som samlar in mat, kläder, böcker, pengar till ombyggnader, etc. På min skola "jobbar" runt 90 volontärer varje vecka med olika typer av aktiviteter för att hjälpa barnen ur fattigdomsträsket. 

Lillyanna är en söt favvotjej på skolan. "Can I call you mum?"

Förra tisdagen kom skolinspektionen på specialbesök för att se hur och varför skolans resultat i läsning har visat en uppåtgående trend de senaste åren. Vad gör de "rätt"? De ville se och lära för att kunna sprida idéerna till andra skolor som sliter med liknande problem. De två damerna välkomnades till skolan mycket traditionsenligt med en powhiri, maorisk välkomstceremoni med sång, dans och tal, som barnen uppförde helt strålande. Ceremonin kan i början te sig lite aggressiv och skrämmande, lite i stil med All Blacks haka, men är verkligen ett fredligt välkomnande med värme och stor respekt. Som gäst har man en skyldighet att bl.a. ange från vilket berg och flod man kommer ifrån (skulle jag säga Torstorpsberget och Finspångsån?). Skolinspektören som förde gästernas talan kom t.ex. ursprungligen från Mt Coot-tha och Brisbane River (i Australien), och tillsammans sjöng de två också en tacksång för att de välkomnades. Så rörande en tisdagsmorgon att tårarna nästan rann.

2013 kom danska ultrahögerpolitikern Marie Krarup hit, och beskrev efteråt sin välkomst powhiri som ociviliserad och grotesk - låt säga att danskar stod inte högt i kurs efter den fadäsen...

Några dagar på varma Fiji

En tisdagsmorgon (14/6) åkte vi till Fiji. Kan man älska ett flygbolag? OK, det är överord, men Air NZ alltså... bara tanken på att flyga med dem kan lysa upp en tidig morgon, tom incheckningspersonalen har en varm skön humor, trots att deras "självincheckning" uppvisar en del brister. Bl.a. möttes min (otroligt uppenbara) resväska på bandet av blinkande "your luggage cannot be identified as a suitcase" Asgarv. Genast dök en personal upp till räddning. Och sen deras rugbytokiga säkerhetsvideo när man kommer ombord... tja, bara bäst. Med våra platser i Premium Economy klass; rymliga stolar, mer att dricka och finare mat, tja, en bra start på en "semester".  

Personlig hälsning på skärmen

Efter bara tre timmar landade vi i Nadis flygplats på ön Viti Levu, där en sån där skön värme slog emot oss, dessutom fortfarande i samma tidszon, stort plus! Vi hämtade vår hyrbil och körde 190km längs kusten söderut till Suva. Maxhastigheten på Fiji är 80km/h vilket man knappt kan köra ändå på smala krokiga vägar där stånkiga bussar, rostiga lastbilar, frigående kor, hästar, hundar, vuxna och barn dyker upp lite slumpmässigt. Dessutom går vägen genom by efter by som alla har stora fartgupp i början och slutet. Det tog oss drygt 3 timmar att köra sträckan utan stopp, rätt segt, men i stora delar var det otroligt vackert, havet, gröna berg och blommande bougainvillea. 

Vi navigerade oss fram genom Suvas trafik till ett av de ståtligaste hotell jag någonsin sett, Grand Pacific. Huvudbyggnaden, kolonial arkitektur, invigdes 1914, och drog till sig celebra gäster från hela världen, bl.a. Drottning Elizabeth (förstås) var här på bal efter sin kröning 1953. Nu är det helt nyrenoverat och återinvigdes till sitt hundraårsjubileum 2014, efter ett 20-tal år av miserabelt förfall. Nu är det återigen lyxigt ja, men inte överdådigt eller snobbigt. Fijianer sägs vara ett folk med mycket värme, vilket vi också märkte, inte minst bland personalen.

Mitt första intryck efter landningen var att Fiji kändes mindre "söderhavsö-aktigt" än t.ex. Tonga. Knappast förvånande eftersom 40% av Fijis befolkning är indier, många stannade efter att ha "importerats" som arbetskraft till Fijis sockerplantage under 1800-talet. Över 61.000 indier rekryterades då för en "Girmit", ett kontrakt för fem års arbete. Idag vimlar det av företagsskyltar med namn som Patel, Deepak, Suhinder... bevis för indiers företagsamhet.

På Fiji får man kaffet med frangipani dekoration :-)

Fiji är om möjligt ännu mer rugbytokigt än NZ, när vi var där spelades någon internationell turnering mellan Fiji, Tonga, Samoa och ...Georgien! (hur nu de passar in i söderhavssällskapet?). Både Fijis och Georgiens landslag bodde i alla fall på vårt hotell så vi mötte många stora grabbar i korridorer, hissar, till frukost och vid poolen.

På onsdagen gick vi upp tidigt, jag för att möta gryningen med morgonyoga vid poolen/havet, och Mats stack ut på en morgonjogg längs havet. Resten av dagen hade Mats möten, och jag körde ut till Navua, en by 45 min från Suva, för att åka på dagsutflykt uppför en flod, bada i ett vattenfall, glida traditionell fijiansk bambuflotte, samt välkomnas till en fijiansk by och äta lunch. Det blev en fantastiskt trevlig dag, sköna människor och blev verkligen nyfiken på att utforska regnskogar och höga berg i Viti Levus inre. Så vackert! Åter i Suva på kvällen gick vi ut på kinesisk restaurang med folk från Mats möten.

Morgonjoggväg genom park

Morgonjoggväg längs hav

Morgonjoggväg längs mer hav

På torsdagen gav jag mig ut på morgonjogg medan Mats hade tidig start i hamnen, heldygnsarbete med utmaningen att lossa rekordmånga, 1200, fordon i den lilla hamnen. Myndigheter, stuveribolag och återförsäljare hade kraftsamlat för att klara av bl.a. snabb tullklarering, karantänsinspektion och omedelbara utleveranser till köparna. 
Själv tog jag mig ut till fots i staden, besökte Fiji Museum, promenerade omkring i parker, tittade på kolonialarkitektur och lattjo butiker.

Fiji Museum

En önation som Fiji har naturligtvis många flytetyg på museet

Thurston Gardens

Government Buildings

Suva City Council Park

ALLA får leka i lekparken! ;-)

På fredagen var det dags att packa ihop och byta ut lyxig storstad mot basic strand. Färden gick tillbaka västerut, mot Nadi, med stopp för lunch i Viti Levus "äventyrscentrum" Pacific Harbour, och nådde lilla Namuka Bay Resort på Viti Levus södra kust, efter ett par timmar. Här rådde lugnet. Fyra villor vid stranden, ett större hus med sovsal, ett kök med servering, några kor, höns, tre katter och någon häst. Tillgång till el bara på kvällar och nätter. Ingen annan bebyggelse i sikte heller, bara vågor som dånade mot revet några hundra meter från stranden. Man glömmer att havet inte är tyst... 

Mats är redo för ett bad

Stranden åt ena hållet

Och stranden åt andra hållet

Här ska snorklas!

På Namuka Bay gjorde vi annars inte många knop, läste böcker, några bad i varma havet, snorklade direkt från stranden, gick ett par strandpromenader och till några kalkstensgrottor genom skogen en bit bort. Duschen på rummet var härlig, utomhus under bar himmel, varmvatten var det förstås lite si och så med. Både lördag och söndag morgon var ganska blåsiga och gråmulna med några regnstänk, så vi studsade inte direkt upp, det blev korta morgonbad, och vi var för lata för en morgonjogg. Sina måltider beställde man i förväg på den lilla "restaurangen" som serverade hemlagad mat. Vi insåg att ägarna var muslimer, för det serverades minsann ingen bacon till äggen! Söndag eftermiddag var det redan dags för hemfärd!

Fler bilder på FB

PS. Pälsklingen Jackson blev ju installerad på ett katthem, sju nätter, under vår bortavaro, tror inte han var helnöjd med det, men enligt uppgift var det inga protester. Vid hemkomsten fick han dock en lindrig ögoninfektion. Veterinären misstänker det var utlöst av stress, eftersom inga andra katter på hemmet hade det. Vad vet jag? Han var i alla fall väldigt glad att få komma hem, och följde mig tätt i hasorna första dagen.

Packar för Fiji

Medan Auckland är som vintermörkast ska vi passa på att besöka öriket Fiji, och hoppas på lite mer sol och värme. På tisdag morgon bär det iväg och anledningen är naturligtvis att Mats ska jobba ett par dagar i stora hamnen i huvudstaden Suva, det ska lossas en herrans massa bilar där tydligen. Under tiden tänkte jag kolla in staden med omnejd, shoppa konstiga frukter på marknaden, kanske hinna läsa en bok eller två vid poolen, och över helgen åker vi ut till ett hotell utan pool eller elektricitet vid en strand på sydkusten. 

Fiji består av hundratals öar, men vi ska tillbringa 5 nätter på huvudön, den stora runda, som heter Viti Levu, där den stora internationella flygplatsen ligger utanför Nadi på västkusten. De flesta turister åker antingen därifrån ut till olika öar, speciellt till den lilla linjen av öar nordväst om Viti Levu, där det finns fantastiska stränder (tydligen), eller så stannar de på något internationellt all-inclusive resort utanför Nadi, vi gör ingetdera... 

Ryktet säger att det inte finns fina stränder på Viti Levu, vi lär få se! Det sägs också att det regnar mer i Suva, så vi tar med oss paraply och regnponcho :-) Samt myggmedel gissar jag kan behövas.

Nu ska jag packa vidare! Toodiloo!

ps. Jackson får (också) påtvingad semester, han får bo på ett kattpensionat när vi är borta, jag misstänker att han inte ser fram emot det... matte ser inte fram emot att lämna honom där heller :-(