The Royal Wedding!

Idag smäller det! Babykins och Big Willie ska få varandra till slut. NZ må vara långt borta från det hela, men detta är ett land fullt av rojalister, media har i månader rapporterat frentiskt om allt från Kates fantastiska hudkräm med bi-gift från NZ till Wills schampo och premiärministerns nya kostym (pinstripe naturligtvis, pauablåskimrande ränder). Flera TV-kanaler sänder hela kvällen och ceremonin börjar kl 22.00 lokal tid.
Om jag ska sitta klistrad?! Njae, ikväll är det tjejmiddag, vi lär nog inte vara hemma tills dess?!

Här är en preview på ceremonin! :-)

Gräsänka bloggar om nästan ingenting

Får man bara blogga när man har något roligt att berätta? I så fall ska jag inte blogga idag… har varit helt oinspirerad hela dagen. Igår morse skjutsade jag maken till flygplatsen, han ska jobba i Brisbane över hela helgen. Gräsänka kan ju vara kul, men när regnet strilar av och till dagarna i ända, och inomhusaktiviteterna blir för många blir jag blir lite ur humör. Morgonens sköna jogg längs vackra havet hjälpte bara lite. Som tur var kom Jo och drog ut mig på mysfika, men det blev inte så mycket annat konstruktivt gjort då...

Något stormsystem har sedan en vecka tryckt in varm fuktig luft över våra ’Shaky Isles’, nu får det vara nog! Förra torsdagen hade vi ju sommar, var på stranden och morgonsimmade i uppgående solen. Men vi bor i alla fall inte runt Napier och Hawke’s Bay på östkusten, där dj-r har det stormat, regn, ras och översvämningar.

Som tur är har vi ju våra två snygga italienska luftavfuktare, himmel vad de är bra! Vår inomhusmiljö har förbättrats 200 %, jag förstår inte varför vi inte köpte dem förra året? Men de lär nog märkas på nästa elräkning… men det är det värt att slippa lägga sig i en halvfuktig säng eller ha konstant sura handdukar.

Svenska sportsidor var verkligen intressant att läsa idag med Patrik Sjöbergs avslöjanden. Han kommer verkligen i lite annat ljus, fortsättning följer säkert? Men NZ Heralds sportsidor är oftast bara att slänga, bara rugby, rugby, rugby, rugby, rugby league, cricket, netball och hästkapplöpningar, möjligen lite surfing och triathlon också. Men idag stod en kul(!) nyhet. Jacko Gill, lägg namnet på minnet. NZs nya stora friidrottshopp, endast 16 år slår han rekord i kulstötning, och har blivit inbjuden till DN Galan i juli! "It's wonderful to be invited to Sweden - it is the biggest event on the athletics calendar". Cool, hur många kiwisar har tävlat där?

Tack o Godnatt!

White Island och East Cape

Det bubblar, fräser och ånga sprutar ur den svavelgula marken runt omkring oss. När vinden sveper in oss ett gasmoln är lukten av svavel så stark att ögonen tåras och det blir svårt att andas, så vi tar några andetag i gasmasken som hänger runt halsen.. Guidens order är att bara stå stilla och vänta tills molnet skingras, absolut inte panikspringa iväg åt något håll i dimman, då kan man kliva ner i ett bubblande gyttjehål. Vi är på Whaakari, eller White Island som Cook döpte den till, NZs enda aktiva marina vulkan, 50 km från Nordöns östkust. Vi vandrar bara omkring på en liten topp av vulkanen, 70% ligger under vattenytan, och dykningen runt ön ska vara riktigt spektakulär på grund av varmt vatten som släpps ut. Vattnet som rinner uppe på ön är dock riktigt surt och metalliskt, smakade lite som blod. Vattnet var rätt effektivt att rengöra mynt också!

Man förstår att de stackare som skickades ut hit för att bryta svavel runt 18-1900 talets sekelskifte tyckte att de kommit till helvetet på jorden. 1914 försvann t.ex. samtliga 10 anställda i en lerlavin som gick igenom lägret när kratern rämnade. Enda överlevande var lägerkatten(!) Peter som hittades på ön ett antal dagar senare, och fick leva resten av sitt liv hos en familj på fastlandet. Korroderade rester av den senaste fabriken står fortfarande kvar som testamente från gruvbrytningen. Sedan 1936 är ön privatägd men allmänheten kan besöka på guidade turer via båt eller helikopter. (Tänk att KÖPA en aktiv vulkan! Ganska coolt, just det som George Buttle tyckte då han köpte ön.)

Ett annat av påskens utflyktsmål var att ta oss ut till NZs östligaste udde, East Cape. Vägen dit från Whakatane slingrar sig dramatiskt längs kusten, illgröna skogar, klippor och stora sandstränder avlöser varandra. Otroligt vackert. Väl ute på East Cape tronar en fyr på en hög klippa. Typiskt nog höll sig regnet undan hela dagen tills vi väl vandrat upp till fyren, då öppnades himlen, så besöket blev kort...

Att ta sig ut till alla fyra hörn av NZ känns som ett mål i sig, vi har redan besökt nord- och sydspetsarna på semestern för sex år sedan. Kvarstår nu alltså västudden, men en koll på kartan visar att den ligger längst ner på Sydön i Fiordlands otillgängliga vildmark. Många mil från civilisation och vandringsleder, inget landmärke utmärker heller västudden, dit tar man sig möjligen, med svårighet, i egen båt…
LÄNK TILL FLER BILDER

Bland döda i Sydney

Att vandra omkring på en gammal häftig kyrkogård är också ett sätt att fördriva tid i Sydney. Mittemot vårt hotell låg den: Gore Hill Cemetery, en av de äldsta och största begravningsplatserna i city-sydney. Skyddad för insyn med stora eucalyptusträd och täta buskar längs Pacific Highway, en av norra Sydneys stora genomfartsleder. En morgon på väg till tågstationen smet jag in genom ett hål i staketet, genom bladverket och möttes av en stor åldrad kyrkogård passande vilken skräckfilmsinspelning som helst! Tur att det var en underbar solig dag.

Därinne rådde frid, trafikens brus hördes knappt, jag var helt ensam. Trasiga gravstenar, många oläsbara, avbrutna minnesstatyer, övervuxna av gräs, sly och mindre träd samt spindelnät (med stora spindlar!) uppspända överallt. Den första begravningen skedde 1877 och den sista 1974. Alltså med Australien-perspektiv riktigt gammalt! Kryptor och monumentaktiga gravstenar över prominenta familjer blandades hej vilt med mer blygsamma stenar med kärleksfulla ord. Längs ett par av de långa söndriga gångarna låg bara små besynnerligt korta gravar – där hade de samlat bebisar och barn som dött en för tidig död.

Det var inte förrän jag irrat omkring någon timme och förundrats över liv och död från förr som jag kom på att… det här är ju Australien! Det finns faktiskt giftormar och kryp även i city… De gillar också lugna miljöer med solvarma stenar. Hmmm… sen var själslugnet kört, jag hörde prassel och såg rörelse överallt. Lika bra att vandra vidare, mot operahuset och 10 000 turister, typ…

Stor spindel

Jag chansar på... St Andrew's Cross Spider = Ofarlig och icke-aggressiv...

ps. Jag gillar kyrkogårdar, rekommenderar t.ex. Père-Lachaise i Paris. Har besökt några här i Auckland också, ska återkomma till dem någon dag!

Lööövely Sydney

Hemkommen från fem dagar i underbara Sydney. Medan maken jobbade och slet(!?) ägnade jag mig åt kulturella aktiviteter och socialt umgänge. (Jag jobbade ju och slet sist jag var där!) På Museum of Contemporary Art ägnade jag några timmar åt att fascineras av fotografen Annie Leibovitz utställning 1990-2005. Fantastiska fotografier, och vilken häftig människa! I hennes fotograferande livsstory ingår verkligen sex, drugs and rock’n’roll, hennes världsberömda kändisporträtt höjde upplagorna på de magasin hon jobbade för, och kändisar står fortfarande på kö.

Jag gick äntligen en guidad tur av operahuset, verkligen på tiden! Den helt hysteriska historien om byggandet förtjänar verkligen att läsas om igen. Med en budget som överskreds mer än 14 gånger om och 10 års förseningar, då har det varit kontroverser på vägen! Operahuset invigdes slutligen 1973 och blev världsarvslistat 2007, vilken seger för arkitekten Utzon, som gick bort 2008, men han fick ju själv aldrig se sitt hus färdigt efter att han sparkades ut ur landet 1966.

Och som sjökaptenhustru ingår naturligtvis ett besök på Maritime Museum – i alla städer, överallt! Efter 1,5 timme med entusiastiske guiden Alan där var jag helt slut, men hade lärt mig mycket mer om australisk historia. Med mig i gruppen såg han speciellt till att berätta om Daniel Solander, Linnés lärjunge som seglade hit med kapten Cook, samt visa Bofors kanoner från australiska krigsfartyg.

Helgen i Sydney tillbringades hemma hos våra Auckland-vänner Ellen och Steve. Jättemysigt att ses igen. Den planerade lördagsvandringen fick dock ställas in eftersom regnet öste ner hela dagen. Riktigt ruggväder! Istället såg vi (med alla pensionärer) musikalen Jersey Boys, riktigt bra! Och sen en god ”sjömatsmiddag” på Garfish i Manly med ostron, musslor, skaldjur och fisk, mums!

Degenererad häl

Nya massagekudden går varm varje kväll. Maxiwell, tysk kvalitetsprodukt. Utmärkt till rygg, ben och fötter. Att mina fötter mår bra känns speciellt viktigt. De ska förhoppningsvis låta mig vandra omkring på jorden i många år framöver. Har haft lite ont i hälen av och till sen i september förra året, speciellt när jag sprungit mycket. Bestämde mig för att någon måste utvärdera den, så igår gick jag till en av coachen rekommenderad sportfotspecialist, Rob på Foot Traffic. Rob visar sig vara Ironman triatlet, multisportare och troligen allt däremellan, medaljer och sportfoton från hela världen hängde överallt på hans klinik. Kolla hans blogg!

I rest my case… Min 45-åriga tant-fot var nog ingen inspirerande utmaning för honom, möjligen var han även måndagsmorgontrött för han sålde varken på mig avancerade formgjutna skoinlägg eller skällde ut mig för att springa i dåliga löparskor. Tvärtom tyckte han jag hade bra skor, och en fin cykel :-) däremot en degenererad häl… det låter deprimerande! Men han ordinerade tåhävningsövningar varje dag i fyra veckor, sen borde mitt problem vara löst. Kan det vara sant? Annars får jag väl besöka fot-Rob igen. Då säljer han säkert på mig ortopediska inlägg…

Imorgon bär det av till Sydney. Upp och flyga i ottan, igen. Mats ska jobba ett par dagar, och sen hälsar vi på våra gamla Auckland-vänner Ellen o Steve som flyttat tillbaka till Manly. Typiskt nog säger prognosen sommarväder här i Auckland när vi är borta, men Sydney är nog ändå varmare. Dags att packa!

ps. På dagens lunchbio skrattade vi oss igenom en riktigt tokrolig film "Just Go With It". Galet var ordet.

Massagekudde får bota lördagstungt huvud och kropp

Vi var på middag igår kväll hos nya svenskgrannarna Kicki och Patrik. Totalt sex svenskar och två finlandssvenskar + ett diffust antal barn, kan bara sluta på ett sätt? Ja, det gick åt massor av vin. Som på romarnas tid menade Kicki. Men uj, vad trevligt vi hade, och vad gott det var, och oj, vad trött jag är idag. Fast garanterat tröttast var maken som fick gå upp och åka till jobb på Aniara kl 07.00! Poor thing. Vi andra har mest såsat omkring denna sköna soliga lördag!

Före gårdagskvällens digra alkoholintag besökte Jo och jag en trädgårdsmässa. Lite udda idé kan tyckas, Jo bor i citylägenhet och jag i förortshus där gräsklippning och rabatter sköts utmärkt av trädgårdsmästaren Deon. Men fredag var också en strålande solig dag och mycket på en trädgårdsmässa är naturligtvis utomhus. Dessutom serveras även vin så det var inga problem att drälla bort en fredagseftermiddag där. Mycket växter, komposter och udda trädgårdskonst på display. Men våra intressanta mässfynd gjordes på helt andra saker;
Manukarökt vitlök – att användas som vanlig vitlök, och några rökta saltblandningar. (Ung, trevlig, snygg manlig försäljare där :-)
Superduperultraeffektiv naturlig salva för ömmande muskler och leder (går naturligtvis åt efter alla träningspass).
Samt storinvesteringen, en massagekudde! Jo och jag satt länge och njöt i massagestolarna, vilket ofelbart slutade med att vi köpte varsin. Jätteskön! Kudden kom även med kontakt för användning i bilen, dock inte av föraren! Inbillar mig dock att det blir väldigt attraktivt att vara kartläsare om man får massage samtidigt?

Veckan i övrigt? Vi pressade oss ner till rekordtider på veckans morgonträningar, de sista innan påskuppehållet, både på 1km intervaller och 5km time trial. Nu kan vi hälla i oss påskvin och moffa påskchoklad med gott samvete, och sen börja om från noll i maj… Då blir nog inte coach Gayle glad, några löppass får nog klämmas in. Bara en månad kvar till den där halvmaran.

Annars har vi sett mycket höstregn och fallande temperaturer i veckan. Så vad är bättre än att spisa riktig vintermysmat? Vi hamnade på fransk bistro och åt raclette. Massor med ost, kallskuret, potatis och pickles ledsagat av ett gott Côtes du Rhône. Mmmmmmmmm! Racletteost är riktigt löjligt dyrt i affärerna här, liksom all importerad ost. Kiwisarna vill gärna skydda sina egna varor. Men vi tackar fransoserna som inte klarar sig utan sina ostar..! Någon sidoimport klarar de, för på bistron Torchon var raclette rent utav billigt, det blir nog fler besök där i vinter.

...det var meningen att jag skulle visa några bilder också, men de kanske har blivit censurerade? Återkommer om det!

Varm sommarhöst

Den gångna helgen var det dags för oss på NZ att byta tid. Tillbaka till normaltid, och därmed är tidsskillnaden till Sverige bara 10 timmar istället för 12. Nu blir det ljust framåt 6.30 på morgonen, det är riktigt skönt. Speciellt för oss som morgonmotionerar. Förra veckan var det fortfarande beckmörkt när vi slutade passet vid 7, inte i morse, jag såg faktiskt både ansiktsuttrycken och klädfärg på mina medmotionärer. Gäller att skärpa sig, nu ser alla om man t.ex. tagit på sig olika strumpor eller trosor utanpå tajtsen… Tom coach Gayle kom med olika skor på fötterna en gång, allt kan hända i arla morgonyrsel!

Och på tal om träning har vi utsett vårt nästa mål, en ny halvmaraton, den 14:e maj, denna gång bland vingårdarna i Marlborough på norra Sydön. Vid målgången får alla en flaska vin! I Sverige får man möjligen medalj och sportdryck, så detta låter klart mer intressant!

Vi flyger till Blenheim och möter upp ett gäng andra löpgalna vindrickare, coach Gayle inkluderat. Förhoppningsvis orkar vi med lite annat turistande när vi ändå är där.

Vi må ha vintertid, men ute råder sommartemperaturer och ljumma vindar. När jag läser bloggen från samma tid förra året var det likadant. I helgen har vi både morgonsimmat och bättrat på solbrännan, känns tryggare att vara i solen nu när UV-index är nere på 6 istället för högsommarens extrema 12.

Trots det laddar vi för kommande fuktvinter, har investerat i ännu en italiensk luftavfuktare samt elfilt. Har hittills varit motståndare till konceptet ’elektricitet i sängen’, förra året körde vi bara med gamla hederliga varmvattenflaskor. Men många har vittnat om att elfilten håller borta fukt från sängen, man ”tänder” den bara ett par timmar innan man går och lägger sig, etc. det finns en poäng... Prognosen för veckan talar om kallare sydvästvindar och regn, vi kanske får anledning att prova den förr än vi tror! Målet är hursomhelst att vårt oisolerade hus med englasfönster blir en trevligare plats i vinter, och det blir det garanterat! :-)