Regn i botanisk trädgård, sol på Waiheke

Tisdag: Tunga grå regnmoln rusar över himlen, vinden sliter i träden och rör upp havet, men Jo och jag avskräcks ej, nej! Dags för en utflykt till botaniska trädgården (se även 28 jan), för att lära oss mer om växter o träd. Palmträdgården är imponerande, men bland alla palmer från hela världen är ändå Nikau en favorit, NZ enda inhemska palm. Stammen är spikrak och slät, efter 20-talet år utvecklas den karaktäristiska ”bulben” under kronan. Långa fingrar av små rosa blommor kommer på våren som nu på hösten blir röda bär. Nikau är speciellt imponerande när de växer i hela klungor, förutom i regnskogen är de även mycket vanliga i trädgårdarna häromkring. Men till slut öste regnet ner så mycket att inte ens palmerna erbjöd skydd, vi fick ge upp och springa till bilen...

Onsdag: Solen strålar från blå himmel, havet ligger kav lugnt. Kosan styrdes till Waiheke Island (se även 15 feb) för en gratis guidad vandring. På kajen mötte Jeanine, en urtrevlig kiwi-tjej som entusiastiskt vallade gruppen på en kustpromenad. Hennes glädje berodde delvis på gårdagens rejäla regn, det första på sex månader för Waiheke som lidit svårt av torka. En bonus för vår vandring var att det var fullmånedag med extremt lågt tidvatten. Och på en helt dränerad strand hittar man musslor! Green-lipped, cockles och pipi musslor! En stunds sandgrävande och gruppen hade plockat ihop en påse som vi efter promenaden tillagade på strandens kommunala grill. Direkt från havet ner i magen, hur gott var inte det?!? Lågvattnet möjliggjorde också att vi kunde komma till en ”hidden beach” genom en tunnel, något som hade varit helt omöjligt i gårdagens busväder! Kort sagt, en mycket skön dag!

På musseljakt:

Genom tunneln, ut på gömda stranden:

Jeanine tillagar dagens skörd av musslor:

Waiheke längtar alltså efter regn, men en plats som fått MYCKET regn senaste dagarna är södra Sydön, speciellt Fiordland. Regnet bara störtar ner, floder och sjöar svämmar över, broar och vägar spolas bort, skolor stängs, vandrare evakueras från vildmarken osv… Och i havet ligger numer en ny fara för båttrafiken, flytande jättemarshmallows! En mängd plastade ensilagebalar har spolats av åkrarna, ner i floden och guppar nu omkring strax under vattenytan. Kolla gärna: nyhetsvideo

Ännu en solig hösthelg

Söndagskväll, ännu en vecka har passerat, en vecka då maken har fått jobba många fler timmar än 38,5, både det internationella chefsbesöket och två fartyg i hamnen har krävt hans närvaro. (Normalt kommer tre-fyra fartyg på en hel månad.) Igår, lördag, blev alltså hans enda lediga dag den här veckan, och som tur blev det en härlig solig höstdag för utomhusaktiviteter! Vi började med en lång morgonpromenad, sen en lång frukost ute i varma solen på balkongen. Därefter bestämde vi oss för att prova att cykla en 50km slinga runt hela Auckland som är inritad in på stadens cykelkartor. En trevlig slinga, vi lärde oss några nya lugna vägar lämpliga för stadscykling, men Auckland är verkligen en kuperad stad, upp och ner, upp och ner, inte mycket platt mark! Trötta var vi efteråt, och enligt GPS:n var slingan i verkligheten närmare 60km…

Mums! Mats fixar "Göteborgare" till frukost efter att ha fått FALUKORV av svensk båt:

Idag var ännu en ljuvlig varm höstdag, Mats och jag hann med morgonsimning innan han åkte till hamnen för jobb på M/S Talisman. Havet börjar bli lite kyligare, men ändå skönt, kanske 17-18 grader = våtdräkt på! Själv åkte jag med Jo ut i regnskogens och svarta strändernas Waitakere, och vilken härlig dag vi fick! Det var hennes första utflykt i Waitakere, men jag har ju varit där ett antal gånger, idag var den hittills skönaste – solen strålade och det var nästan vindstilla, helt unikt! Vi hamnade i Piha, som nyligen har fått ett välkommet tillskott i form av ett nytt mysigt fik. Sen vandrade vi ut längs hela Pihas strand, tråcklade oss upp genom regnskogen och ut på en hög udde där vi belönades med en osannolikt fin utsikt över kusten och havet. Vilket fantastiskt ställe!

Piha beach söderifrån, utsikt från bilvägen:

Piha beach norrifrån, utsikt från udden som ses längst bort i bilden ovan:

Till slut - den här veckan har jag börjat en ny Boot Camp-omgång, två morgnar per vecka, upp i svinottan, för att bli jagad en timme av coach Gayle – och sånt betalar man för?!?! Men kul har vi!

Kinesisk lunch och representationsmiddag hemma

Tisdag = billig bio-dag, alla filmer kostar bara 10 NZD (ca 50 SEK), så jag brukar träffa väninnorna, 'the ladies of leisure', för film + lunch. Igår var det bara Jo och jag, vi såg Mao’s Last Dancer, eftersom det är en sann story var den riktigt underhållande. Efteråt kände vi oss otroligt Kina-inspirerade och letade upp en kinesisk restaurang för lunch. Och gissa om vi hittade rätt! En anonym entré på gatan ledde oss uppför en liten smal trappa, och vips var vi inne i en stor lysrörsbelyst lokal, full av lunchande kineser – måste vara ett gott tecken? Vi fick två platser vid ett gemensamt bord där bland annat den ende andre västerlänningen i lokalen också satt. Serveringspersonalen pratade i princip ingen engelska, inte engelska man förstod i alla fall… Inga menyer, allting på kinesiska, utan personalen gick kontinuerligt omkring med olika små byttor med små rätter. Vi hade bara att peka när vi tyckte något såg smakligt ut. Många ångade knyten blev det till slut! Fråga inte vad som var i dem, inte heller hur de egentligen skulle ätas, men gott var det! Kineserna vid vårt bord fnissade åt oss och lyckades förklara att västerlänningar i alla fall inte brukar erbjudas hönsklor, grisfötter eller komage eftersom vi inte brukar gilla det! Men vi fick smaka komage från deras bytta, smakade ungefär som… Kryddat tuggummi! Nä, ingen höjdare, och hönsklorna får vänta tills nästa gång.

Resten av gårdagen tillbringade jag vid spisen och pysslande i hemmet. Mats hade två storchefer på besök, från Norge och Australien, och eftersom vi vet att globetrottande affärsmän brukar få nog av restaurangbesök hade han istället bjudit hem dem till oss på middag. Jättetrevligt initiativ, det är som sagt kul att laga mat till andra än sig själv! Menyn blev vitlöksgratinerade NZ musslor, den buljongkokta oxfilén igen (så god, och härlig kvalitet på kött här!) samt vaniljpannacotta med färska hallon till efterrätt. Stor omsorg lades på val av vin, vi måste ju visa upp det bästa NZ kan erbjuda! Det vita - en fräsch smakrik Pinot Gris från Kumeu River, här i närheten av Auckland. Det röda - en underbar Pinot Noir från Alexandra Wine Company, Central Otago på Sydön. Uj, så goda!!

Och som en intressant knorr på dagens Kina-tema framkom att Mats australiske chef har minsann träffat Li Cunxin, filmens kinesiske balettdansör i egen hög person. Mao’s Last Dancer är hans självbiografi, och Li bor sedan många år i Sydney med fru och barn.

Eyjafjallajökulls utbrott…

Hur fascinerande som helst! Lilla Island har världens ögon på sig – igen! Och vi får lära oss nya saker, inte minst att uttala Eyjafjallajökull, något som NZ journalister helst verkar undvika ;-) För en gångs skull får man glädjas över att inte ha en enda flygresa inbokad på flera månader… men hur länge ska Eyjafjallajökull hålla på? Och kommer hon att trigga ett utbrott av grannen Katla? Vår bokade Sverige-resa långt fram i juli – är den hotad? Inget som oroar oss nu direkt, men Europas kaos är verkligen intressant att följa på avstånd, förr snökaos, nu vulkankaos!

Den gångna helgen har haft socialt tema, vi har umgåtts med några av de få vänner vi har här. I lördags kom B o J hem till oss på middag, skojigt att laga mat till några andra än oss själva! (Och amerikaner är ju så tacksamma för vadsomhelst :-) Förrätten blev grillad getost, buljongkokt oxfilé till varmrätt och favoriten crème brulée som avslutning. Mums!

Igår, söndag var det äntligen dags att återse engelska Mat o Mary som vi mötte på vår julvandring, för 4 månader sen! De bor ”out west”, nära Waitakeres regnskogar och vingårdar, och från deras köksfönster hade de, inte helt oväntat, en underbar utsikt över just detta. Vi gick en promenad på Bethels beach, en av de dramatiska svarta vulkansandstränderna. Vi blev inte badsugna, gråmulet, blåsigt, stora vågor dånade in, inte ens surfarna var ute. Sen intog vi god lunch på Hallertau, ett mikrobryggeri, och provade goda öl. Mat är förresten biolog och forskar om vin, mer specifikt kring jäst och viners jäsningsprocess. Han verkar ha en tuff vardag, när han inte är ute och besöker landets alla vingårdar, kollar druvor och provar vin, så reser han till internationella vinkonferenser. Man har valt fel yrke – helt klart! Ha en skön vecka! :-)

"Husdjur"

Black ants – a part of Auckland! Jotack, svartmyror inomhus har vi fått lära oss stå ut med. Utomhus är de välkomna, myror gör massor av nytta genom att bryta ner döda djur och vissna blad.
Myror städar bort död spindel: 

Inomhus dyker myrorna upp när man minst anar det, gärna i köksregionen förstås, men ibland patrulleras även andra rum. De är helt oslagbara på att hitta våra små synder, t.ex. honungsburken som inte blev minutiöst avtorkad eller kvarglömda musselskal i soppåsen. De gillar inte kanel eller svartpeppar så det går att strö ut lite så håller de sig undan, såvida frestelsen inte är för stor! Igår t.ex. mobiliserades hela myrarmén till spritskåpet! Jag förstod ingenting, myror kryllade omkring på hela utsidan av skåpsdörren, och när jag öppnade så var det glasklart vilken dryckjom de föredrog – Kahlua! Flaskan var helt översållad! Vi har inte rört den där flaskan på flera månader, men uppenbarligen hade en myrscout hittat denna guldgruva och tillkallat styrkorna!

Och idag hittade jag den här kompisen i min basilikaplanta i köket:

Perfekt kamouflage för en liten bönsyrsa, eller Praying Mantis som de heter här. Han kunde lätt åkt med ner i tomatsalladen! Bönsyrsor är ganska vanliga och ser jätteroliga ut med sitt lilla huvud som vrider fram och tillbaka. De äter andra insekter, så man ska nog hålla sig vän med dem… Jag minns de små coola utomjordingarna i filmen Men in Black, de var väl helt klart inspirerade av bönsyrsan?

En annan nyfiken bönsyrsa:

Impopulära norrmän och cool fågel

Fängelse och livslång bannlysning förtjänar de! Nyheten om fem unga norrmän som varit här på fem veckors jaktresa har upprört NZ senaste veckorna. Och hur korkad får man bli? Norrbaggarna videofilmade sin jakt och lade ut det på Youtube, där ser man tydligt hur de bland annat dödar en av NZs unika skyddade fåglar, Keruru. Dessutom jagade de i vildmarkerna på Sydöns västkust, ett skyddat område som kräver specialtillstånd. Förhoppningsvis får de sina straff, helst i Norge där straffen för olaglig jakt tydligen är högre än här! Valjakt rör också upp känslostormar här… och ja, just det, Norge, Japan och Island tillåter fortfarande valjakt - well, kort sagt, vi är glada att vi inte är från Norge!

Någon Keruru har vi ännu inte haft förmånen att se i vilt tillstånd, däremot hör och ser vi ganska ofta en annan endemisk fågel - Tui. Och den är underbar! Man känner lätt igen tui sång för att den är helt olik allt annat, och det finns tydligen inte två tui som sjunger likadant. ”Sången” är oftast en serie kvitter, visslingar, tjatter, väsningar, klickljud, etc. Och tui är intelligent, liksom en papegoja kan den härma olika melodier, ljud och även mänskligt tal. Kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=XqE9uyRHt-k

En tui som sjöng för oss i skogen häromveckan:

Tui är också namnet på ett lokalt bryggeri (som vi inte stödjer)… men det får bli en annan historia.

Sista sommarhelgen?

Formellt sett har NZ höst nu, april här kan jämföras med oktober i norra hemisfären, och det har faktiskt snöat i bergen, lovar gott för vinterns skidåkning! Men de senaste dagarna har Auckland upplevt brittsommar (Indian summer), strålande sol, hyfsat lugna vindar och uppåt 20º på dagarna, dock är nätterna kyligare, runt 10º. I torsdags hyrde väninnan Jo och jag ett par kajaker, tyvärr hade meteorologerna utfärdat vindvarning så vi fick inte paddla så långt ut, men det var rätt kul ändå att paddla omkring och titta på båtar.

Havet håller fortfarande badbar temperatur, så i lördags tog vi oss i kragen, packade picknick, våtdräkter och snorklingsprylar och åkte till Goat Island, en dryg timmes bilresa norr om Auckland. Goat Island är sedan 1975 ett skyddat marinreservat, och efter 35 års skydd erbjuder nu området ett fiskliv i sådan mängd och storlek som nog är unikt för kusterna häromkring. Vi upptäckte alltså ett härligt och lättillgängligt ställe för både snorkling och dykning - när vädret är gynnsamt förstås! Och stora fiskar såg vi i mängd; snapper, bluecod, wrasse, goatfish, leatherjacket, spotty, red moki, (ingen aning vad de heter på svenska…) simmandes bland kelp och sjöborrar. Det ska också finnas många rockor och languster i reservatet, kanske ser vi dem nästa gång?

Skönt med varm dryck efter snorkling, Goat Island i bakgrunden:

Idag, söndag, har vi hållit oss hemmavid, cyklat, promenerat och ätit glass i solskenet, samt besökt Avondales hysteriska marknad igen och köpt billiga frukter och grönsaker. Till vår glädje är nu kiwifrukter åter i säsong – ordningen är återställd!

Tidsskillnad

Tänkte bara meddela att NZ har sedan helgen återgått till "normaltid" (nä, INTE vintertid!). Eftersom Sverige istället har skiftat till sommartid så är nu tidsskillnaden endast 10 timmar.
Cheers to that!

Turistande i Northland, del 2

På långfredagen kom våra amerikanska vänner Jo och Brian också till Paihia för att fira påsk, så vi träffades först på en restaurang på kvällen och åt en jättegod middag. Påskafton hade vi bokat en båttur ut i Bay of Islands som är en skärgård med ca 150 öar av varierande storlek. Som första attraktion hittade vi äntligen en flock delfiner!! Massor! Både stora och små! Och de showade för fullt, hoppade omkring, fiskade, parade sig, tävlade med vår båt och hoppade i bogsprutet etc. Vad mer kan man drömma om? Huden bara knottrade sig, delfiner är otroligt underbara djur!

Lattjande babydelfin:

Puss o kram delfiner:

Turen åkte vidare till en klippa med en tunnel igenom sig, längst ut i havet, ”Hole in the Rock”. När väder och vind tillåter åker båten igenom tunneln, men vi hade högvatten och rejäla dyningar, så vi fick dreja bi utanför och uppleva de mäktiga vågorna fräsa igenom tunneln. Sen åkte vi vidare och gick av på Urupukapuka, en av de största öarna, där vi tillbringade eftermiddagen med att promenera omkring, beundra vyerna, titta på spår av maoriska bosättningar, bada i kristallklart vatten och bara känna lugnet.

Trädklättring på Urupukapuka-ön: (alternativt Kurrekurreduttön...)

En av de många "överbefolkade" stränderna i Bay of Islands:

Påskdagen var det dags för oss att åka hemåt. Färden gick via Whangarei, en större ort på östkusten där många jorden-runtseglare väljer att långligga när de besöker Nya Zeeland, lugnare och säkert billigare än Auckland. Den väl skyddade marinan ligger centralt i Whangarei med många mysiga caféer och restauranger och segelbåtar från jordens alla hörn. Vi följde också kustvägen ut till havet och tog en paus och badade i de rejäla vågorna på ännu en vidsträckt sandstrand. Vi passade också på att beskåda Whangareis kommersiella hamn samt NZs största oljeraffinaderi, Marsden:

Väl hemkomna välkomnades vi varmt av Bertil och Britta som återvänt från sin turné på Sydön. De korkade upp bubbel och hade middagen klar – fler såna gäster tack!! :-) Men vi vinkade av dem igår morse, de åkte tillbaka till Brisbane för att återuppta sin jorden-runt segling. Life is hard…

Turistande i Northland, del 1

Oj, oj, hemma igen, och vad mycket vi har sett och upplevt, vad ska jag skriva om? Konstaterar i alla fall att vi lyckades segla under de absolut sämsta dagarna vädermässigt, resten av veckan var det lugnare vindar och sol… typiskt.

Efter seglingen baserade vi oss 5 nätter i turistiga Paihia, inget ställe att skriva hem om, men ett praktiskt centrum för regionens turistinfo, boende, utflyktsarrangörer, restauranger etc. En dag ägnade vi åt Waitangi, nationens formella födelseplats, 6 feb, 1840 signerade engelsmän och maorier grundfördraget vars innehåll debatteras än idag (se även: 6 feb). Waitangi ligger vackert på en udde med imponerande vyer över hav och öar. Där ligger ett restaurerat Treaty House, lilla huset där brittiske James Busby bodde med sin familj och där fördraget slutligen förhandlades, skrevs och signerades.

På området finns också Te Whare Runanga, ett stort maoriskt ”möteshus”, i princip byggt av träsniderier som alla symboliserar delar av maorisk historia, deras tro samt hyllning till förfäderna. Vår maoriska guide gav oss stora insikter i deras liv och leverne, och hur de lärde sig navigera hit från söderhavet. Kupe hette den förste maoriern som landsteg här för ca 1000 år sedan på norra Nya Zeeland, med uppgiften att bilda en ny koloni för sitt folk. (Thor Heyerdahl hade fel!)

Vi fascinerades också över en traditionell maorisk krigskanot, waka, den tillverkades för att fira fördragets hundraårsjubileum, och sjösätts en gång om året (japp, den 6 feb). 80 man paddlar och 4 styrmän. Man har uppmätt att den kan komma upp i en fart av 27 knop! Maorier är inga svaga människor…

Under två dagar irrade vi runt på småvägar längs nordkustens långa sandstränder och dramatiska bergsformationer, badade, vandrade, åt picknick och bara tog det lugnt. Häruppe odlas mycket citrusfrukter och vindruvor. Enligt vår guidebok: ”You have never tasted a mandarin until you have been to Kerikeri”. Naturligtvis köpte vi mandariner, goda, men man får minst lika goda i Sverige runt jul! Vi besökte också en vingård med namnet Ake Ake. Där köpte vi naturligtvis viner eftersom Mats heter Åke, annars betyder det ”For ever and ever” på maori.

Nu måste jag iväg, skriver vidare imorgon.

Waitangi Treaty House med stor flaggstång:

Te Whare Runanga:

Insidan av Te Whare Runanga, sniderier överallt:

Mats granskar 35 meter lång "waka" maorisk krigskanot, som heter Ngatokimatawhaorua

Jättestubben från ett av de tre enorma kauriträd som gick åt för att bygga waka:

Picknick vid Tauranga Bay:

Goda Kerikeri mandariner...

 Åkes vingård:

Klättrat upp på St Pauls rock med utsikt över Whangaroa Harbour:

Segling i Bay of Islands

Esprit, en 30 fots Noelex designad av Bruce Farr, väntade på oss i Opuas marina kl 9 i måndags morse. En blåsig gråmulen dag, väldigt otypiskt för halvtropiska Bay of Islands. Men ingen rår över vädret, det var bara att tuffa iväg och hissa revade segel, när vi kom ut ur den skyddade viken mötte stora havet med full kraft, hög havsdyning och hård ostlig vind, faktiskt ganska omysigt... Men vi såg i alla fall pingviner som simmade i vågorna! Esprit seglade ändå snällt och välbalanserat i den hårda vinden och gick fint trots dyningarna.

Efter några timmar nådde vi Crater Bay som erbjöd skydd för ostlig vind, så vi bestämde att ankra där för natten. Lyckades ta oss i land med lilla jollen för en promenad längs stranden. Lagade god middag och vin, men tyvärr ingen obruten nattsömn, vinden ylade och slet i riggen, regnskurar, kryddat med lite oro att ankaret skulle lossna. Tisdagens prognos lovade mer av samma... men efter frukost seglade vi iväg, lite mindre dyning, desto fler regnskurar... Jag var jätteglad för min nyinköpta Ericsson seglarjacka, mycket skön, bortsett från regn och översköljning som rann ner runt halsen! :-) Vi seglade några timmar innan vi tog en boj vid mysiga byn Russell, för 150 år sedan känd som "The Hellhole of the South Pacific". Numer en såsig turistort.

Vi bestämde att två dagars blöt, busig havssegling fick vara nog för den här gången och checkade in Esprit tisdag eftermiddag. Ganska skönt att få en varm dusch och sova i en stillastående säng. Resten av veckan ska ägnas åt annat turistande i dessa fantastiskt vackra omgivningar! GLAD PÅSK!

Blöt seglare:

Lilla Esprit ligger för ankar i Crater Bay:

Mats redo att ro oss i land:

På promenad i Russell: