Colville är en liten pyttig by långt norr på den vackra Coromandel halvön. Strax norr om Colville slutar asfalterad väg, endast grusvägar och stigar leder fram till de många härliga stränderna. Därute i obygden hade vi, i något extremt tillstånd av outdoorhybris, anmält oss, och betalat, för att få cykla ett terränglopp över 72km som lät himla spännande... Colville Connection.
Karta över banan, cyklades motsols:
Banprofil, ganska många kullar:
I fredags eftermiddag var det alltså dags, vi lämnade en magsjuk MajBritt hemma i Kohimarama, packade bilen full med våra cyklar med tillhörande prylar, och styrde kosan till Coromandel. Starten gick 08.40 lördag morgon, ett antal hundra cyklister rullade norrut från Colville. 2tim56min senare forsade vinnaren i herrklassen i mål, vinnaren i damklassen tog 3t39m på sig. Efter 72km off-road i garanterat oplatt terräng - det är gaaaalet snabbt! Hur gick det till??
I liiiite mer makligt tempo rullade undertecknad fram, 5tim29min trampade jag tappert, uppför, nerför, uppför, nerför, uppför... Oräkneliga vackra havsvyer avlöste varandra när vi slingrade oss fram runt kusten, merparten av banan gick på grusväg, men i ca 10km tog vi oss fram på smala stigar, ibland leriga, ibland lösgrus. Jag upptäckte t.ex. att min teknik för kombinationen brant nerförsbacke + lösgrus + smal serpentinstig = otillräcklig! Som den fegis jag är blev det bara blodvite genom knäskrap, värre gick det för den grabb som överskattade sin förmåga, körde om mig och sen voltade av stigen i gruset – inte snyggt! Mats råkade titta till på utsikten en gång - stigen svängde, men inte Mats, han körde rakt ut i skogen. Han klarade sig dock bra. Han också.
En intressant upplevelse, minst sagt. Kanske borde ha tränat mer? Rygg och nacke värkte rejält när jag äntligen rullade över mållinjen. Only in NZ: Direkt efter mållinjen erbjuds vi en öl, ja, starköl, Speight’s! Efter ytterligare ett antal meter kunde vi själva plocka åt oss sedvanlig sportdryck och bananer... Ett besök hos massören i målområdet fick det genast att kännas bättre. Och när vi slutligen samlat tillräckligt med energi för att rulla ut från området blev vi otroligt förvånade att få höra välkända toner: ”Vem vet, inte du, vem vet, inte jag, vi vet ingenting nu....” Lisa Ekdahl dånade ur högtalarna. Just det, vem vet, Bye bye Colville – för denna gången!
Välpumpade däck = ingen punktering!
Vinnaren i "Best Dressed" - en liten ängel:
På startlinjen:
Ute ur skogen - öppna vyer:
Trött Sanna nr 1 - bara halvvägs...
Slingrande grusväg längs kusten:
Trött Sanna nr 2 - äntligen i mål!
Glad Mats har fått en öl!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar