Geyser till Vulkan - Tarawera skog&bergsmaraton

OK, i lördags morse (12/11) var det dags. Tillsammans med drygt 400 pers tog vi oss an den klassiska 42,2 km maratonsträckan genom skog, över berg. Startfältet rymde allt från snabblöpare till promenadgångare. Vi var väl någonstans däremellan. Olika löpsträckor erbjöds, antingen kortare; 16km, 23km, eller längre; 50km - det största startfältet, nästan 700 löpare.

I väntan på start

Starten från andra hållet, bredvid Pohutu geyser

Fredag em checkade vi in på ett motel några hundra meter från startområdet Te Puia, en av Rotoruas många termiska parker. Där kokar marken, svavelångor med doft av ruttna ägg, geysrar sprutar stokastiskt och mörkgrå lera bubblar oavbrutet. Man vill verkligen inte kliva utanför de uppmärkta stigarna såvida man inte vill bli brännskadad eller pocherad. Vår start gick precis bredvid en av landets de mest kända geysrar, Pohutu. Vattenplymen varierar, den kommer och går under dagen och sprutar som högst ca 30m rakt upp i luften, en höjd som den var nära precis när vårt startskott gick kl 07.30. Maorisk sång och bön (karakia) föregick startsignalen för att önska oss lycka på vägen.

Lycka till och ha kul..!

Mitt långa spår

Tur med vädret hade vi inte! Regn piskade Rotorua hela natten innan start, och fortsatte av och till under hela dagen. Lerigt - ja! Risk för solbränna eller värmeslag - nej! Det mesta av loppet gick på hyfsat välformade stigar, mindre grusvägar samt ett par km ute på allmän väg. Men ibland hade de skojat till det och huggit en "stig" rakt ut i skogen, gärna svinbrant upp eller nerför, över stockar och sten. Lägg till lera och trötta ben så förstår man att många kasade på rumpan nerför eller kravlade upp, speciellt dem som hade vanliga joggingskor... Bra trailskor är ett måste, vi har svenska Icebugs (otroligt bra grepp) som reserv New Balance (jag) och Mizuno (Mats).  Min generella strategi för loppet var att försöka hålla min puls så jämn som möjligt på en nivå som kändes hållbar i många timmar, så det blev vandring uppför, jogga på platt och nerför där det gick. De sista kilometrarna tog oss dock upp över en av sträckans högsta toppar, inte schysst...

Mats trippar över en å

Genom redwoodskog

Regnskog - med sina hundratals nyanser av grönt, ett myller av små och stora ormbunkar, träd, slingerväxter och mossa - är faktiskt vackrast i just regn, även den majestätiska redwoodskogen vi också sprang igenom var magisk i mystiskt regndis. Det dånande vattenfall vi såg både upp och nerifrån var naturligtvis imponerande också. Däremot kan man ju säga att vyerna från höjderna var rätt gråmulna... i den mån man gav sig tid att titta! Alla respektingivande uppförsbackar var inte så farliga när man väl var ute på banan, 1500 höjdmeter stod det i infomaterialet, men min höjdmätare visade ca 1200m vilket var nog mer sanning. 

Vyer över skog, berg och sjö

Vätske/matstationerna var världsklass; flera sorters läsk, sportdryck, massor av godis, frukter (jordgubbar!), chips, smörgåsar, paj, jordnötsenergibollar (mums!), samt vid 27km serverades varmt te och scones med sylt och grädde (dubbelmums!) och vid 34km erbjöds massor av pizza. Kan lugnt säga att stoppen vid vätskedepåerna tog längre tid än planerat när man stod och botaniserade bland godsakerna. Dessutom hade de glada volontärerna som bemannade stationerna klätt ut sig i olika teman, t.ex. zombie-land eller söderhavsparadis. Hur kul som helst.

Varmt te och scones med sylt och grädde, så gott!

Pizzor en masse i skogen!

Efter 27km var jag rätt genomblöt, så jag tog ut min bag där jag packat ny tröja, strumpor och reservskorna, kan säga att även om kalla fingrar knappt ville lyda så det var väldigt skönt att byta om till torra strumpor och skor! Fötterna blev varma direkt, även om det inte varade så länge eftersom man ju skulle springa 15km till i blötan. Jag struntade dock i att byta tröja, min långärmade Icebreaker merino var förvisso blöt, men värmer ändå.

Mats fick ont i fot och knä vid 22km, och sprang i princip inte en meter efter det, inte så konstigt att kroppen sätter stopp eftersom han faktiskt tränat ännu mindre än jag. Däremot kan han uppenbarligen gå fort, speciellt i uppförsbackar, så jag lyckades ändå inte komma ifatt honom...

För skönast var ju att springa i mååååål, jag efter 6tim 51m och Mats på 6.44. Vinnande man hade 3.54 och snabbaste dam 4.40. Våra tider räckte till platser på den övre halvan av startfältet, och jag kom bland top 25% av damerna... bara en sån sak. Vem bryr sig om tider?!? Hahaha. Sista kvinna i mål höll på i över 13(!) timmar... DET är en bedrift!

Mats in action i början, när han fortfarande sprang

Mats på väg in till mål

Mats över måååållinjen!

Jag på marsch i redwoodskogen

Jag på väg mot mååååål!

När man korsade mållinjen så fick alla kramar av tävlingsledningen, fina medaljer i trä och hur mycket öl som helst. Gott, men att köpa varm mat och varmt kaffe lockade lite mer.

  

Stor kram av tävlingschefen

Vulkanen Mount Taraweras senaste utbrott 1886 är en av NZs största vulkanutbrott, ca 120 pers dog, byar begravdes i aska och bl.a. fick sjön Tarawera sin nuvarande form. Tävlingens målområde låg längs Lake Taraweras strand där det rinner en naturligt kokhet (aj!) källa ut i sjön. En del passade på att sitta där och dricka öl efteråt, men jag måste säga att efter målgång kände jag mig snabbt trött och kall, så ett raskt ombyte till torra kläder och riktig mat stod högst på önskelistan. Gråmulna skyar och regnstänk lockade mig inte till ett dopp, tyvärr. Målområdet låg i väglöst land, så vi fick vänta en stund på att komma ombord på båtar som skyttlade oss tillbaka till civilisation, därefter buss in till Rotorua. 

Fotbad i Lake Tarawera

Åter på motellrummet väntade en låååång varm dusch, stretching, öl och chips, och kvällen firade vi på finkrog, och åt mycket gott, Bistro 1284, en restaurang som kaptenen på vår båt över sjön hade rekommenderat. Det var tillräckligt med aktivitet för en dag!