Vårglimtar 2016...

Hej bloggen! Hur mycket som helst har hänt sen sist! Inte minst det amerikanska presidentvalet, men det lämnar jag därhän. Efter härlig Europasemester i åtta veckor kom jag tillbaka till Auckland 3 september, lagom till våren vill man tro... Vädermässigt bjuder nyzeeländsk vår på vindregnsolhagel, alltpåsammadag. Crazy. Speciellt blåsten. Jag har varit glad för Garbo, min lilla elcykel som enkelt klarar att transportera mig i vilken motvind som helst upp- och nerför alla backar. Däremot blir cykling i regn absolut inte roligare på en elcykel, men kanske lite mindre plågsam.

Efter vår platta halvmara i Napier i maj, så har vi försökt fokusera vår träning på kuperad skogslöpning, igen, vi har anmält oss till ännu en galet bergig maraton i naturen... den här gången ska vi till Rotorua - imorgon! Starten för Tarawera Trail Marathon går vid Pohutu Geyser inne i stan, spåret går sen ut i skogen, över stock och sten samt upp och ner över ett antal vulkaniska bergsåsar tills vi är framme vid Lake Taraweras naturliga varma källor (den gula banan på bilden). Efter loppet ska vi ligga där och glöta (obs. östgötska!), lindra våra värkande muskler och leder - är tanken. Det kan ju hända att det spöregnar hela dagen! Hit går ingen bilväg, så vi får åka båt tillbaka till civilisation. Till skillnad från när vi gjorde bergsmaraton i Wanaka så känns det inte som jag tränat alls tillräckligt nu... det kommer att bli en lååååång dag i skogen, aj!! Dessutom säger väderprognosen för imorgon - REGN!

Men ett par träningstävlingar har jag hunnit med senaste månaderna, en i Woodhill i september, strålande vackert väder, solsken, knappt en blöt fläck på hela banan. Samt en tävling i oktober i Hunua, miserabelt sunkväder; 100% strilande regn med lite åska, klafsandes upp och över ett berg i tät regnskog, decimeterdjup lera samt iskalla vad med floden upp till låren! Fast värst var nog efteråt då jag väntade på min kompis Karen, i målområdet, där härjade blodtörstiga sandflugor och jag lyckades bli väldigt biten... alltmedan Mats den här gången låg hemma i sängen med Jackson.

Xterra Woodhill. Mats glider fram torr och jätteglad

Xterra Hunua. Vinnaren i klassen Women 50+yrs! Genomblöt och lerig.

Ett av vårens projekt har varit att försöka få fiber installerat i vårt hus... första beställningen gjorde vi i början av juni. Sedan dess har vi upplevt kontakter med en stafett av underleverantörer som bl.a. ska utvärdera och godkänna en installation, dra kabel från gatan och sen uppför vår långa garageuppfart och in i huset. Hittills har kabeln bara kommit knappt halvvägs... vi väntar på fortsättningen, och förhoppningsvis ett mer pålitligt internet. Ett annat projekt har varit takmålning, Rob och Ruth som äger vårt hus har jagat en firma villig att ta sig an detta konstiga tak med många olika takvinklar åt alla håll. Efter ett par, tre månaders jagande dök firman upp i veckan för att högtryckstvätta taket - vilket oväsen!, Jackson har varit alldeles stissig av oljuden, både från tvättandet och från grabbarna som klampat omkring på och runt huset. Hur ska han kunna få in sina 20 timmars sömn per dygn i sån kakafoni?!?

Och Jackson, ja, vår lilla pälskling, han charmade även våra husvakter under vår långa bortavaro i vintras. I september firade han ett helt år hos oss, och bara blivit keligare och mysigare, vill vara nära, men inte FÖR nära - han är inte en knäkatt, dock sover han lugnt med oss på sängen hela natten. Frukosten är fortfarande dagens viktigaste mål, den får inte serveras för sent, då trampar han omkring i sängen och spinner i högan sky! Han äter dock inte som en glupsk varg längre. Som vanliga katter kan han nu lämna sin mat i skålen för att återvända senare.

Han vet också att försvara sitt lyxrevir, han jagade bl.a. bort en otroligt vacker ragdoll-katt som kom på besök ett par gånger och ville kela med oss. Häromveckan anföll han en kompis hund (en shar pei) som gick lugnt nerför vår garageuppfart. På en sekund förvandlades coola Jackson till en orange/vit pälsboll, varje hårstrå stod rakt upp, och rusade till attack! Hunden hann inte säga pip och kom undan med en liten reva på nosen innan vi hann lyfta upp arga

katten...

Ett av hans senaste partytrick är att från kattvinden (hahaha!!) klättra upp på baksidan av duschkabinen när man duschar...  det kom han på för någon månad sen. Kan säga att Mats blev rätt förvånad när han stod i duschen och helt plötsligt stod Jackson och stirrade ner på honom... :-D

Jackson med god koll på den som duschar

Kolla! Här bakom duschkabinen finns utrymme för en liten katt att komma upp! Och ner...

En ny vrå att upptäcka. Spänning varje dag för en katt!

Jo, det är jätteskojigt här uppe matte...

Ett av mina volontäruppdrag är att varje tisdagmorgon "jobba" i en fattig skola (som ligger i närheten av oss) och hjälpa till med lästräning för de yngsta barnen, 5-6-årsåldern. Barnfattigdomen är tyvärr stor i NZ. Många familjer, speciellt bland maori och pacifica (folk från söderhavsöarna), är lågutbildade, går på socialbidrag, har många barn, lever fattigt i dragiga, mögliga hus. De har inte råd att gå till läkare när barnen är sjuka, köpa kläder eller ge dem ordentlig mat etc. Helt enkelt - ingen god start i livet. I princip finns inga vita barn i den skolan jag är i, men den ligger bara kilometer ifrån vårt helvita, rika område. De fattigare skolorna kan dock få mycket resurser, dels från staten, och dels från hjälporganisationer som samlar in mat, kläder, böcker, pengar till ombyggnader, etc. På min skola "jobbar" runt 90 volontärer varje vecka med olika typer av aktiviteter för att hjälpa barnen ur fattigdomsträsket. 

Lillyanna är en söt favvotjej på skolan. "Can I call you mum?"

Förra tisdagen kom skolinspektionen på specialbesök för att se hur och varför skolans resultat i läsning har visat en uppåtgående trend de senaste åren. Vad gör de "rätt"? De ville se och lära för att kunna sprida idéerna till andra skolor som sliter med liknande problem. De två damerna välkomnades till skolan mycket traditionsenligt med en powhiri, maorisk välkomstceremoni med sång, dans och tal, som barnen uppförde helt strålande. Ceremonin kan i början te sig lite aggressiv och skrämmande, lite i stil med All Blacks haka, men är verkligen ett fredligt välkomnande med värme och stor respekt. Som gäst har man en skyldighet att bl.a. ange från vilket berg och flod man kommer ifrån (skulle jag säga Torstorpsberget och Finspångsån?). Skolinspektören som förde gästernas talan kom t.ex. ursprungligen från Mt Coot-tha och Brisbane River (i Australien), och tillsammans sjöng de två också en tacksång för att de välkomnades. Så rörande en tisdagsmorgon att tårarna nästan rann.

2013 kom danska ultrahögerpolitikern Marie Krarup hit, och beskrev efteråt sin välkomst powhiri som ociviliserad och grotesk - låt säga att danskar stod inte högt i kurs efter den fadäsen...