Angelus Hut, en stuga magnifikt placerad i alpin miljö vid en sjö på 1650 möh. En av denna nationalparks stoltheter. Hit gick nästa vandringsetapp.
Efter stormdramatik och båttaxi checkade vi åter in på Alpine Lodge tillsammans med nyfunna kiwi-vännerna Sarah och Geoff. En varm dusch, rejäl middag, riktig säng, arnikasalva, Voltaren och sen vaknade vi fit for walk igen den 29:e. Totalt väderomslag igen, blå himmel och lugna vindar. Allas knän och fötter pigga igen. Klart för att vandra ut igen. Dessutom med lättare packning nu.
Många rutter leder till Angelus Hut, men den coolaste är via Robert Ridge, en helt exponerad led som snirklar sig längs bergskammarna i 12km. Robert Ridge erbjuder vidsträckta utsikter över berg, sjöar och skog, ingenting man vill vandra en regnig blåsig dag, men vi fick makalöst vackert väder. Och urtrevligt sällskap, förutom Sarah och Geoff även Angelus stugvärd, Henriette, en reslig blond valkyria från Tyskland. Denna tvåbenta alpget, tillika proffsfotograf, guidade oss medan hon trippade fram och tillbaka, fotograferade, samt donade med stigar och ledmarkeringar, vi dödliga hade fullt sjå att inte trampa snett. Fast jämfört med tidigare äventyret var detta onekligen lättvandrat i solsken, vi träffade både en äldre herre från Wales, samt en mamma som vandrade med sin sjuåriga dotter – vilken skön liten tjej, hon bar minsann både sin egen bok, godis och vatten i 7-8 timmar, utan knot!
Angelus var bokad till sista madrass, en tysk kille som bokat tältplats bad olyckligt Henriette om att få sova inomhus istället, hans vandringskängor var blöta och natten blir kall häruppe, äsch, trams, toughen up boy! Men hon veknade, han fick sova i köksområdet... En härlig kväll, ankomstwhisky i solnedgången och sen middag är alltid gott, trots att vi hällde i för mycket vatten i vår torkade lapskojs, men jag kan rapportera att lapskojssoppa är inte fel det heller! Däremot var nattsömnen mindre imponerande, två idoga snarkare drog timmerstockar hela natten... Det var knappt att öronpropparna hjälpte!
Följande dag var vädret fortfarande helt ljuvligt, så vi bestämde att vandra ner samma väg, så vackert... Ett antal timmar senare var vi återigen nere vid Lake Rotoiti, där firade vi med ett välförtjänt dopp (ja, kallt!) innan det var dags att ta farväl av Sarah och Geoff – hoppas vi ses snart igen!
LÄNK till bilder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar