Förra torsdagen var det premiär för sommarsim vid hemmastranden Kohimarama. Varje torsdagkväll hela sommaren kommer glada människor samlas för att simma tillsammas. Närmare bestämt drygt 300 pers. Under de år vi bott här har vi aldrig deltagit, hög tid alltså. Om inte annat för att fira att sommaren börjat... dock lyste sommarvärmen med sin frånvaro. Vattnet höll i bästa fall 16C, och det blåste byig nordlig vind. Desto mer spännande. Motvågor att simma ut och medvågor tillbaka. Evenemanget erbjuder alltid fyra sträckor att välja på, 500, 1000, 1500 eller 2000m. Mats valde 500 och jag 1000m. Inga större problem, så länge man simmar håller man sig varm. Men efteråt var det kaaaallt! Tyvärr hade vinden fått rundningsbojen för 500m att lossna och driva närmare stranden, så i verkligheten simmade Mats bara ca 380m - tyckte väl att hans sluttid var för snabb för sträckan...
Jag hänger lite med huvudet för jag fick skavsår i nacken av våtdräkten. Klantigt.
I lördags åkte vi på utflykt några mil söderut, till Waiuku för att hälsa på en av svenska föreningens hedersmedlemmar, 84-årige Olaf. En skön gammal herre, bördig från svenskbygderna i Finland, men bott utomlands i bortåt 60 år. Under andra världskriget tjänstgjorde han i finska underrättelsetjänsten som spion, utbildade sig sedan till jurist och har arbetat inom en mängd olika branscher. Sina sista yrkesår, före pensionen, arbetade han för nyzeeländska regeringen med att bl.a. översätta och tolka skandinavisk lagstiftning, speciellt gällande ungdomsbrott. Hursomhelst är Olaf en mycket intressant karaktär, men med ett tragiskt privatliv. Sedan många år lever han nu ensam utan kontakt med någon av sina barn eller ex-fru som lever i Australien. Den enda familjemedlemmen han har kontakt med är sin syster i Finland. Olaf är nu mest sysselsatt med att skriva sina memoarer, jag har bl.a. stöttat honom med glada tillrop samt att läsa och försöka kommentera hans alster. Inte så enkelt. Utmaningen är att han ska hinna skriva färdigt, själv bekosta publiceringen och se sina ord i tryck innan han dör... Vi håller tummarna.
Efter att i princip inte ha hört eller pratat svenska på bortåt 60 år var Olaf överlycklig att återigen få tala sin sjungande finlandssvenska med oss. Inte så lätt att hitta alla svenska ord, men vem skulle det? Tyvärr blev vår eftermiddag lite rumphuggen då vi inte hann prata så mycket som jag önskade. Efter att vi träffats var planen att köra vidare och äta lunch på en trevlig restaurang med utsikt över strand och hav. Olaf brände dock iväg åt fel håll, fick till slut vända, köra tillbaka, och då gav kopplingen på hans bil upp. Uppgiften blev istället att hitta en bärgningsfirma att ringa, och trevlig lunch blev istället flottiga fish & chips i hans bil i väntan på bärgning. Naturligtvis blev stackars Olaf riktigt trött efter all stress, så vi lämnade av honom vid sitt hem och lovade komma tillbaka och umgås en annan dag i sommar!
My buddy Olaf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar