Nyår 2015/16: Motueka och Farewell Spit

På nyårsafton gick sista etappen på julresan - från Karamea till Motueka. Runt Motueka växer det många goda grejer! Äpplen, vindruvor, humle och tobak, mm. mm. kan inte bli bättre! ;-) Men med sitt läge; närheten till flera nationalparker i en otroligt vacker del av NZ är turismen naturligtvis betydelsefull. Och över nyårshelgen var byn med omnejd smockfull med semesterfirare. Vi bodde i en liten studio på en knökad holiday park (typ camping) men jag var glatt överraskad över att det ändå var tyst och lugnt på nätterna och att toaletter, duschar etc hölls rena och fräscha.

På nyårsafton är naturligtvis en av dagens stora frågor - var ska vi äta nyårsmiddag? Varför planera i förväg, haha? Flera av Motuekas restauranger var faktiskt stängda den här kvällen, men vi satte vår lit till asiaterna, god mat, och de är inte rädda för att arbeta på storhelger ;-) Vi fick alltså bord på en thairestaurang, återigen blev vi glatt överraskade, inte bara var maten verkligen god och snyggt presenterad, men framförallt var servicen nog bland det bästa vi upplevt i NZ! OK, nyårsaftonskväll, say no more, högsta högtryck på kök och servis, hyfsat stor lokal, stora och små sällskap, många olika beställningar från oändligt lång thaimeny, folk kommer och går, vissa har bokat bord, andra inte, men personalen verkade otroligt proffsig, mestadels leenden, alla fick plats, mat och dryck i tur och ordning. Inte en gång märkte vi någon större stress. Menyval diskuteras, våra beställningar togs lugnt och trivsamt, inga misstag vid frambärning, de kollade regelbundet om allt var bra, vatten fylldes på, nya bestick, lagom väntetider, ingen stress, vi fick äta i vår egen takt, inga tallrikar rycktes undan när man knappt tuggat färdigt... Och allt till humana thaipriser! Lite skillnad från en annan gång när vi åt nyårsmiddag på lokal, då fick vi t.ex. vänta 2 tim på varmrätten, på ett internationellt finhotell, bara en sån sak...

Gott Nytt 2016!!

 Fresh Spring Rolls

Chu Chee Pla Salmon

Men något 12-slag väntade vi inte på i år! Efter middag var det bums i säng, väckarklockan stod på 03.30, en nyårsdagsmorgon - hur galet är inte det?!? Vi hade bokat en guidad dagstur ut till Farewell Spit, en tur som utgick från byn Collingwood kl 05.45, "bara" 1,5 timmes bilresa från Motueka, på en väg som snirklar sig över ett 800m högt bergspass. Tjoho! I svinottan for vi iväg, i beckmörker, men kom bara någon kilometer, fram till bron över floden, när vi blev stoppade av polis. Precis på andra sidan bron hade årets första trafikolycka skett, med dödlig utgång, och vi tilläts inte passera. Bara att vända om och hitta en annan bro över floden... på snirkliga småvägar i svart natt, totalt förlängdes vår resa med 15-20 min men stressen ökade desto mer. Men allt gick bra, vi sladdade in i lilla Collingwood precis i tid och vid det laget var solen på väg upp och en fantastiskt vacker nyårsdagsmorgon grydde. 

Rutten inkluderar vår extrasväng pga olyckan utanför Motueka, annars gick vägen rakt till Riwaka.

Farewell Spit är den smala landtunga (av sanddyner) som ligger på toppen av sydön och ramar in Golden Bay. Söder om "spettet" är det mycket långgrunt och de stora tidvattenrörelserna gör att vid lågvatten torrläggs enorma sankområden (mudflats, upp till 7 km breda!) och blir ett paradis för sjöfåglar som samlas här. Ett fågelskådarparadis. Men i princip varje år strandar valar häruppe vid lågvatten, ofta med dödlig utgång, valarna simmar in i Golden Bay vid fel tid och klarar inte att navigera sig ut igen innan havet försvinner, ingen vet exakt varför valar strandar. Udden på Farewell Spit växer med några meter varje år vilket innebär att om ett antal generationer skulle spetsen kunna vara ihopväxt med fastlandet. Vem vet?

Nyårsdagen blev i alla fall helt fantastisk (trots lite dramatisk inledning), en unik naturupplevelse i solsken och nästan ingen vind. Vi vandrade omkring i de enorma sanddynerna, besökte den gamla fyren och fyrvaktarbyggnaderna som ligger nära spetsen. Sista fyrvaktarfamiljen flyttade 1984. Mängder med sjöfågel, gannets (havssulor), oystercatchers, godwits, petrels (har säkert också svenska namn...) samt pälssälar som orädda solade på beachen. Endast är guidade turer tar sig ut hit så det var verkligen bara vi på vår buss därute, förutom ett par forskare som observerade havssulekolonin. Vår guide hette Kersten, en tysk som backpackade här på 80-talet och aldrig åkte hem igen! No regrets.

Hej hopp för Farewell Spit!

Farewell Spit fyren, denna byggd 1897. 27m hög.
Lat 40' 32.9'Syd. Long 173' 00.6'Öst

Skulle också kunna tänka mig att bo här ett tag...

Här bodde fyrvaktarfamiljen fram till 1984

Lyckades behärska mig. 
Ville helst kasta mig om halsen och gulla med de söta pälssälarna

Myyyycket sand härute!

Fötterna mot norr

Sen åkte vi också ut till Cape Farewell, sydöns nordligaste udde, strax väster om "spettet". Namngiven av James Cook (vem annars?), 1770, det sista land han såg av NZ när Endeavour vände hemåt.

Cape Farewell, sydöns nordligaste udde. 

Och så hittade vi den här tjejen i Takaka. Sarah Bond, med lilla Oliver. Sarah&Geoff träffade vi först på vandring i Nelson Lakes 2010 och senast i mars när vi var runt Queenstown.

Nästa dag (2 jan) var det dags för oss att flyga hem till Auckland igen, och då hade regnet börjat ösa ner...